Elsa Finne I-II

För mer än hundra år sedan blef en bonde ägare till herresätet Ryd. Denne Nils Troelsson skall ha varit en dugande man. Han hade vid unga år äktat en torparedotter från Finnbygd...

Så talade magistern från ämne till ämne. Elsa förstod icke alltid, hvad han menade, men hvad han sade fängslade alltid hennes intresse, och timmarna flögo till middagen. Då satt...

Hennes hufvud var tomt, och hon gick som i dimma, fast solen brände marken under hennes fötter. Hon kände det som om hela hennes varelse endast varit ett bristande omhölje kring...

Af männen hade hon visserligen en annan uppfattning än den goda Anna, som nog misstrodde dem väl mycket och målade dem väl svarta i sin bitterhet. De män Elsa hittills träffat h...

Johannes Tibell kom själf med svaret på detta bref, och svaret var lugnt, värdigt. Han tviflade icke på, att icke hennes skygghet skulle försvinna, efter det hon väl blifvit han...

Borgmästaren fick det infallet att offra sin krona och sluta sig till sällskapet. Offentliga nöjen stodo icke hvar dag till buds i Tibble, och det annonserade föredragets titel...

Att vi gråvädersmän dock icke äro förblindade af något slags fanatism för det grå, ha vi väl också visat. Mins ni i fjol, då den okände Ivar Mörcke plötsligt, som fallen från hi...

Ett samtal med Ivar Mörcke är för mig någonting lugnt och välgörande. Jag glömmer att han är den ryktbara storheten, ser i honom blott den mångsidige människokännaren. Hvilket h...

Hvilken olycklig dag! Allt hvad min misstro, min reflexionsjuka ingifvit mig hade jag utan spår af finkänslighet kastat på papper och gömt i min skrifbordslåda. Naturligtvis vil...

Det är första gången, jag hyser verklig beundran för en människa, första gången jag helt och i allt ser upp till en annan varelse. Den känsla, som härigenom väckts hos mig, vill...

Med mig är det en annan sak. När jag sluter mig in till honom, är det alltid i det hoppet, att hans ömhetsbetygelser skola innehålla ett grand af verklig, äkta, trofast tillgifv...

En stilla, djup sorg utan bitterhet. Jag kan icke vara någonting för honom. Icke emedan jag är för liten, utan emedan vi äro alltför olika. Jag känner mig helgjuten och stark; m...

Om han ännu går och bär på en olycka, så tycktes han åtminstone icke ha burit den med upp till mig. Jag var sorgbunden, det känns som en saknad att lämna hufvudstaden. Och jag ä...

Jag går och går. Det är som om jag skulle digna af smärta; nej, det är som om smärtan ville urhålka mitt bröst med sina obarmhärtiga gnagande tänder -- fräta upp hela min varels...

I går kväll, när jag skulle lägga mig, var det som om viljan vaknat i mig. Jag hade hela tiden här varit så hopplöst förtviflad, att jag tyckte alla ansträngningar fruktlösa, fa...

Hon gick in och tog på sig sina skor. Han följde efter in i det halfskumma sofrummet. Hon kände sig hvarken skamsen eller rädd för honom. Hon tillhörde honom med alla sina tanka...

»Fria kärlek», du har förgiftat mitt lif! Kärlek? hvilket namn för slikt! Jag måste dö, ty jag kan icke lefva. Skam och nesa skall häfta vid min död som vid mitt lif, men den sk...