Part 4

Af männen hade hon visserligen en annan uppfattning än den goda Anna, som nog misstrodde dem väl mycket och målade dem väl svarta i sin bitterhet. De män Elsa hittills träffat hade icke förefallit henne hvarken falska eller farliga, snarare alltför naiva i sin oförställda öppenhjärtighet. Icke dess mindre eller väl just därför tyckte hon sig ha mera både nöje och behållning af ett samtal med en man, än af en kvinnas förtrolighet. Det kom sig väl af grundolikheten i mäns och kvinnors väsen. Männen kunde vara öfverlägsna i mångt och mycket, men begreppet öfverlägsenhet var i alla händelser femininum.

Hon ville gärna lära känna männen. Det var ju därför icke alls nödvändigt att älska dem.

IX.

Didrik Bruun, den store tragöden, hörde till fru Anna Neumanns umgängeskrets. Minst en gång i månaden sände han henne fribiljetter till aftnar, då han själf spelade, och dagen efter hörsammade han gärna hennes inbjudning till en enkel hvardagsmiddag. Han visste, att hon då skulle slakta den gödda kalfven till hans ära och brygga starka drycker åt hans fåfänga. Groft smicker serverades honom i många familjer, som han regelbundet besökte, men ingenstädes fick han sig ett så grundligt rus, som hos fru Anna.

Till henne kom han som en konstens furste, tyngd af sitt snilles krona, slog sig ned vid hennes bord och höll till godo med hvad huset förmådde. Hon kände hans smak och visste, att för honom var ingenting godt nog. Detta ingaf honom en ljuflig förnimmelse af trygghet. Här behöfde han icke häfda sin storhet, ty hon dyrkade honom som ett högre väsen och bar alltid hans porträtt i en skinnpåse närmast hjärtat.

Många af hufvudstadens svärmiska ungmör buro Didrik Bruuns bild närmast hjärtat. Han var student! Han hade från universitetet fört med sig en fernissa af bildning, hvarmed han glansat skådespelarens dittills ringaktade yrke. Han var hufvudet högre än mängden, hade ögon som stora glaskulor, näsa som ett näbb och hvita tänder i sin breda mun. Som ett lejon steg han ned på scenen och tog strax publiken med sin starka stämmas storm.

Fru Annas liffulla framställningar af hans uppträdande, hans yttre människa och hans känslas glöd hade spänt Elsas förväntningar och stämt hennes sinne till beundran; då hon slutligen fick se honom själf, hänfördes hon lätt. Hon såg honom först som »Hamlet», sedan som »Othello». Och när hon dagen efter stod inför hans ansikte i fru Annas salong, lyste hennes ögon som en lappkvinnas, då hon hälsar solen. Det var som att möta i lefvande lif dessa diktens två högborna hjältar. Den olycklige danaprinsen tryckte dessutom rätt varmt hennes hand, och moren i Venedig såg på henne med ett uttryck, som om hon varit en Desdemona rediviva.

Fru Anna märkte snart, att Elsas ungdom verkade tilldragande på den store tragöden. Han sände nu fribiljetter minst en gång i veckan och styrde lika ofta sina steg till hennes hem. Detta vållade henne mycket kärt besvär och gjorde henne så lycklig, att hon förnekade sin kvinnliga fåfänga och afsvor sitt hat till männen. Det kändes blott som en oerhörd ära och tillfredsställelse, att Didrik Bruun behagat fatta minsta intresse för någon eller något i hennes hus.

Under sådana omständigheter utvecklade sig bekantskapen mellan Elsa Finne och Didrik Bruun så småningom till en viss förtrolighet, och fru Anna började redan fantisera om, hvad som skulle kunna hända, när våren kom och kälen gick ur jorden och allting började grönska och blomma.

Men just vid den tiden fick Elsa ett bref från sin farmor, som återkallade henne till Ryd.

Våren kan ha många egendomliga effekter. Det kan hända, att kläderna som en ung dam med stolthet burit under vinterns mulna dagar, plötsligt synas luggslitna i vårens klara solljus; det kan hända, att de förhållanden, i hvilka hon lefvat under de mörka månaderna, plötsligt visa sig uppsluppna i sömmarna. Då gripes hon af ett oemotståndligt begär att lämna dem bakom sig, som kräftan lämnar sitt gamla skal, då hennes utveckling så kräfver.

Didrik Bruun hade genom fru Anna erfarit, att fröken Finne skulle resa, och den underrättelsen förorsakade honom en smula bryderi. Han visste nämligen icke rätt, hvad han skulle taga sig till med henne, men hade en obotfärdig känsla af, att hon väntade någonting af honom. Hvad?

Det var sant, att han under vinterns lopp ofta sett rätt djupt in i hennes ögon, som tindrat af beundran, och det kunde väl vara, att också hans blickar fått ett beundrande uttryck, då han i hennes mörka pupiller sett sin egen bild; men aldrig kunde väl han, Didrik Bruun, misstänkas för att på fullt allvar ha låtit fängsla sig af en liten pensionsflicka från landet? Han hade känt sig dragen till hennes ungdom, rörd af hennes naiva dyrkan, road af hennes tafatthet, någon gång värmd af hennes väsens heta puls, tjusad af hennes exotiska lilla person, som af en blomknopps fägring, då den råkat slå ut under hans ögon i starka färger, och andats all söderns rikedom. Men hvad mer?

Didrik Brunn var trettioåtta år, och känslolifvet mister fort sin grönska i rampens artificiella ljus. Han älskade nu också sig själf så helt, att ingenting blef öfver åt andra.

Emellertid kunde han icke bli den förnimmelsen kvitt, att Elsa väntade någonting af honom, innan hon reste: ett ord till afsked af den store konstnären, som hon haft lyckan att möta i sin ungdoms vår, och om hvilken hon senare i lifvet skulle kunna berätta för barn och barnbarn, att han till afsked kysst henne på pannan -- eller möjligen på munnen? Ett sådant minne ansåg sig Didrik Bruun knappast ens ha rätt att undanhålla henne, och därför skref han på aftonen i sin klädloge under stort hufvudbry en biljett till Elsa, däri han stämde henne sig till mötes följande morgon i skogen utanför tullen.

Tidigt på morgonen trädde fru Anna in i Elsas rum, bärande brefvet i sin hand med en uppsyn, som om hon burit världens förnämsta klenod; ty hon kände stilen. Och Elsa rodnade ända ned på halsen, medan hon liknöjdt lade brefvet till sidan, ty hon ville icke bryta det, förr än hon var ensam.

Hon var i en stämning af darrande förväntan, då hon ett par timmar senare gick i skogen och hörde fåglarna sjunga. Hon kände sig som prinsessan i det sofvande slottet en sommarmorgon, då alla rosenknoppar brista, och hon i halfslummer hör ljud af steg och i halfmedveten längtan tviflar på, att det är den rätte prinsen, som kommer.

Hennes ungdomliga svärmeri för den store tragöden hade visserligen slagit sig betänkligt, sedan hon lärde känna människan något närmare, sett de glindrande ädelstenarna i hans krona reduceras till idel dinglande bjällror och själfva kronan till en narrkåpa med tuppfjäder och ludna öron. Han var ju så full af sig själf, som en tom tunna af luft, hans själlöst bullrande röst hade aldrig sagt ett ord, som var värdt att minnas. Men hon vågade icke lita på sitt eget omdöme, så rakt i strid mot världens, som hyllade hans storhet, och hvar gång hon mötte honom ånyo, väntade hon, att han åter skulle blåsa lif i hennes illusioner. Han var dock en konstnär, som för hennes fantasi förkroppsligat så mången diktens hjälte med stora tankar och starka känslor.

Nu i afskedets stund väntade hon det med skälfvande spänning. Hon var i ett underligt glittrande lynne. Inom sig kände hon all vårens sjudande lifslust, en längtan efter det omöjliga och oupphinneliga -- att flyga upp och famna solen eller att låta sig lyftas af en stark känsla och föras bort från hvardagslifvet, högt öfver alla trampade stigar.

Och där kom Didrik Bruun. Hon gömde sig bakom en trädstam för att kunna iakttaga honom, där han gick vägen fram. Hvar gång hon hittills träffat honom utanför scenen, hade han förefallit henne som en hvardagsvariant af den roll, han senast utfört. I dag var han åter Hamlet. Hon smålog, när hon såg den djupsinniga min, han anlagt inför skogens furor, hon tänkte på den själlösa tonen i hans bref.

-- God morgon, Hamlet! ropade hon och sprang plötsligt fram från sitt gömställe.

Han hoppade till af förskräckelse, men återvann strax fattningen, lyfte på sin eleganta cylinderhatt, smålog vemodsfullt och svarade:

-- God morgon, Ophelia!

-- Nej, tack -- sade hon och räckte honom sin hand -- jag är ingen Ophelia och ämnar hvarken bli vansinnig eller dränka mig, fast jag måste resa.

-- Men litet tomt känns det i alla fall -- här? Han smålog själfbehagligt och lade handen på sitt bröst.

-- Ännu har jag åtminstone ingenting märkt.

De gingo sida vid sida inåt skogen, och han började tala om det käraste han visste. Hans tragiska hjälteröst skälfde af förtrytelse, då han citerade en morgontidning, som kallsinnigt omnämnt hans senaste roll.

-- Kan man tänka sig något mera oförskämdt! »Herr Bruun hade icke fått det rätta greppet på sin roll.» En sådan murfvel vill lära mig att spela! Kan man tänka sig något mera åsneaktigt!

-- Nej, sade Elsa. Men hon tänkte, att det visst var ännu mera åsneaktigt att fästa så stor vikt vid en slik bagatell. Harmen hade börjat koka inom henne. Det var alldeles som om han kommit för att få jämra sig, icke för att säga henne farväl. Och det var han, som stämt henne sig till mötes! Nu ångrade hon, att hon kommit. Hans bref var ju en oförsynthet. Det låg ringaktning däri. Och hvad betydde väl hans uppförande gent emot henne under hela vinterns lopp? Ringaktning, själfförgudning! Han hade behandlat henne som ett barn -- och hon hade låtit det ske, därför att hon i början hade varit bländad af glansen kring hans namn. Nu kände hon honom, och nu visste hon, att hon själf var lika mycket värd som han. Han var ett positiv, som gaf ljud åt andras tankar och känslor, hon var en människa, som tänkte och kände själf.

Hon rätade upp sin unga, smärta gestalt och kastade hufvudet tillbaka. Gråten satt henne i halsen, men harmen tog öfverhand. Hon greps af ett vildsint begär att häda och hämnas på detta afgudabeläte, som hon dyrkat i fåvitsko.

-- Jag tror aldrig, att jag råkat en människa så lik Narkissos som ni! sade hon plötsligt i det hon stannade midt på vägen.

-- Hvad menar ni, lilla slarfva? frågade han, till hälften förbluffad, till hälften road. -- Det heter för resten Narcissus!

-- Nej, förlåt! Han var ju från Beotien, där de råaste och dummaste grekerna bodde. Det var han, som var så kär i sig själf och som alltid låg och speglade sig. Också för er är hela världen bara en källa, i hvilken ni ser er egen bild.

Didrik Bruun fattade ännu icke, att hon menade allvar. Hon talade utan häftighet, men hennes röst darrade på ett misstänkt sätt -- här måste visst vara gråt i faggorna! Och det föll honom in, att han just nu lämpligen skulle kunna skänka henne det där minnet för lifvet, kyssen, som hon förmodligen väntade.

Alltså böjde han sig, småleende fram mot henne och utsträckte sin hand för att lägga den kring hennes lif; men hon vek tillbaka och brände honom från sig med blicken.

-- Låt bli det där! sade hon. -- Jag har ett ord att säga er. Det är därför jag kommit hit. Jag ville säga, innan jag reser, att jag aldrig varit så godtrogen, som ni inbillat er -- fast jag ändå blygs -- blygs öfver mig själf -- därför att -- jag tillåtit er -- behandla mig så -- som ni gjort -- --

Didrik Bruun förstod ingenting och visste hvarken hvad han skulle säga eller taga sig till. Han stammade, som om han icke lärt sin roll:

-- Men -- lilla slarfva -- hvad -- --?

-- Jag tyckte, jag kunde icke resa utan att säga er det. Jag har aldrig -- -- -- Ni är ingen konstnär -- en papegoja är ni -- som aldrig tänkt en tanke i sitt lif -- --

Didrik Bruun stod blek af vrede, med högdragen min och händerna korslagda öfver bröstet -- som i Othello. Han fann ingenting att säga, men hans minspel uttryckte ett oerhördt förakt.

-- Adjö, lilla vän! replikerade han ändtligen, lyfte vårdslöst på hatten och gick.

Elsa vände sig bort och brast i gråt. Hon blygdes för sig själf.

Hemkommen stod hon länge framför spegeln och mönstrade sin bild. Så nickade hon sorgset. Det var sant, att hon var ful. Hon saknade behag. Och hon hade icke råd att kläda sig väl.

Hon undrade, om någon man någonsin skulle kunna älska henne?

X.

Där låg en liten eka vid bryggan nedanför Ryd, och på toften satt Elsa vaggande långsamt af och an. Hennes hållning var slapp, uttrycket lyssnande, ögonen glänste själfullt stora i det lilla magra och bleksjuka ansiktet, som skuggades af en hvit bahytt. Fågelsång klingade från hage och mark, lärkors jubel skälfde i själfva solskenet, som flödade från junihimmelns ljuskälla; vassen hviskade, vattnet porlade, glittrande blått där brisen krusade det, alarnas gröna kronor susade; ekan vaggade af och an, slitande som en kopplad hund i sin kätting; allt i naturen rörde sig, lefde; Elsa lyssnade blott till sin längtan, länkad till stranden af sin fädernegård.

Ensamt, ensamt var hennes lif, och det fanns ingen utsikt till förändring; framför sig såg hon blott en evinnerlighet af dagar, veckor, år utan innehåll. Sommaren skulle bytas mot höst, hösten mörkna till vinter, vintern ljusna till vår och så vidare ideligen.

Hon såg upp mot gården, som redan tycktes stämplad med förgängelsens märke. Här ljöd aldrig ett skratt, hördes aldrig ett glädjens ord, här kunde ingenting blomma, här var döden bofast både innanför de murkna väggarna och utanför, där människor och djur smögo omkring som skuggor.

Därinne låg hennes far sedan flera veckor till sängs, saffransgul i hyn, och slog själf med darrande händer dagligen en ny spik i sin likkista. Ingen visste, hvarifrån han fick brännvinet, men alltid hade han en flaska gömd hos sig i sängen, och alltid fann han tillfälle att fullfölja sitt själfmord, hur strängt han än bevakades.

Elsa gjorde sin plikt mot denna stackars misshandlade lekamen, som hon älskat och ännu älskade, ehuru med skräck, med lifvets fasa för döden, hälsans vedervilja för förruttnelsen. För den slocknande gnista af lif, som fanns kvar, kände hon kärlekens varma tillgifvenhet, men själfva det jäsande stoftet ingaf henne en oöfvervinnelig vämjelse. Hon grät och sörjde öfver, att det var så, men det förblef så. Det hon älskade, var hans känslor och tankar; det andra betydde ingenting för hennes hjärta.

Dagligen tänkte hon så, när hon satt vid hans säng och höll hans hand, som redan var kall och däfven af dödens anda. Hon höll den tappert, fast det ryste i hennes rygg, ty hon förstod, att hennes nerver och blod bringade den döende hälsningar från lifvet; men hon kunde icke uthärda det länge, efter ett par timmar revolterade alltid hennes kropp, och hon måste ut i friska luften. Då gick hon oftast hit ned till stranden, tog plats på toften i den lilla båten och vaggade af och an.

Det fanns ingen möjlighet till räddning för fadern, det fanns ingenting annat att önska i kärlekens och barmhärtighetens namn, än att det snart måtte bli slut.

Medan hon tänkte så, hade döden redan stigit öfver tröskeln.

-- Elsa! ropades det uppe från backen. -- Elsa! Elsa! det lät som ett nödrop. Där var fara på färde, löjtnanten hade fått ett nytt anfall -- --

-- Jag lämnade honom bara ett ögonblick -- jämrade sig mamsell Andersson -- men när jag kom igen, rann blodet ur mun och näsa -- och brännvinsflaskan låg tom bredvid honom -- han hade druckit -- och det var, kantänka, som att slå gift i ett öppet brännsår -- för hela hans inre är ju bara en blodig massa -- -- -- Hennes nåd har skickat Stefan efter doktorn, men han hinner aldrig hit.

När Elsa kom in i rummet, möttes hon af en förpestad stank. Vid sängen satt farmor, med sin sons hand i sin. Hans ögon voro redan till hälften brustna. En half timme senare var han död.

Tre dagar därefter sänktes hans stoft i familjegrafven på Tibble kyrkogård. Pastor Tibell förrättade jordfästningen och bad en gripande bön för hans själ. Han tryckte sedan med varmt deltagande den faderlösas hand och sade henne några enkla tröstens ord. Han lofvade också att komma till Ryd, om hon behöfde någon att tala med, att anförtro sig till under den närmaste tiden.

Elsa åkte hem med farmor. Det svarta floret glänste vått framför hennes ögon. Hon grät icke öfver faderns död; den sorgen hade hon redan gråtit ut, den hade så länge varit för handen. Hon grät öfver, att allt var så mörkt, så ensamt och ödsligt och tomt omkring henne.

Pastor Tibells vänlighet hade gjort henne godt, ty hennes hjärta längtade efter deltagande. Han var så god, han var sig så lik, utom att han visst blifvit ännu magrare, sedan hon såg honom sist. Han hade också blifvit änkling förra julen. --

Han kom ofta till Ryd under sommarens lopp, och Elsa fann nöje i hans besök. De medförde alltid någon omväxling i hennes lifs outhärdlighet. I början kom han som själasörjare med tröstens ord på sina läppar, och Elsa böjde sitt hufvud inför Guds tjänare, med hjärtat varmt af tacksamhet. Han talade så vackert, och allt hvad han sade ingaf en sådan trygghet. Det var godt att sluta ögonen och få en fast hållpunkt för sitt själslifs alla fladdrande stämningar. Småningom återvann han hela sin forna makt öfver hennes själ, blef åter hvad han varit, medan han förberedde henne till den första nattvardsgången, och ännu mera; ty när hon nu jämförde honom med de män, hon sedan träffat, växte Johannes Tibell till en riddare utan fruktan och tadel, en korsriddare med andans flammande svärd i kamp mot mörkrets härar. Så blef han till sist för hennes hungriga inbillning den hjälte, hon drömt om att tillhöra.

Han talade aldrig om sig själf; men någon gång kunde det undfalla honom ett ord, som gaf Elsa inblick i hans lifs ödslighet. Han hade lidit mycket af sin hädangångna hustrus retlighet och brist på förstående. Elsa förstod honom, ömmade för hans ensamhet och drömde om att hela hans hjärtas sår.

På hösten friade han fromt och högtidligt, som det anstod en andans man, en kväll då Elsa följt honom ett stycke på vägen till Tibble öfver åsen. Ingalunda föll det honom in att försöka vinna henne med öfverrumpling, nej, han framställde blott sitt förslag med en röst, som darrade af undertryckt känsla, och bad henne rannsaka sitt hjärta! Hon var mycket ung, själf var han mer än dubbelt så gammal som hon -- ehuru han Gudi lof ännu var stark till kropp och själ -- --

De skildes med ett handslag högst uppe på krönet, och hon satte sig på en sten i sina ungdomsdrömmars slott, Elsebo, som för länge sedan sjunkit i grus. Alla hennes tankar gingo nu blott ut på att rädda några spillror af skönhet åt sitt hvardagslif.

Väl visste hon, att det, hon kände för Johannes Tibell, icke var, hvad hon drömt om att känna för den man, den hjälte hon helst velat tillhöra; men aktning och tillgifvenhet var väl också en grund att bygga sin lyckas stuga på?

Farmor var gammal, kunde icke lefva länge, gården var pantsatt för skuld. Hvar skulle hon sedan få ett hem?

Han var den ende, som kunde befria henne från det närvarandes dödande enformighet och från det framtidsperspektiv af långa tomma år, som på sista tiden ofta hägrat hotande för hennes medvetande.

Tanken på ensamheten skrämde henne. För att undgå den var hon villig att betala hvad pris som helst. Och i detta nya fanns åtminstone någon möjlighet till trefnad, men i det gamla fanns ingen. Det nya var också en omväxling, någonting obekant, som just därför rymde en förhoppning om någon smula värme. Det var vidare det af ödet bestämda, ty hon skulle dock en gång komma att tillhöra en man, så visst som hon var kvinna och kände som en kvinna, Hvarför då icke först som sist Johannes Tibell?

Hennes beslut var redan fattadt, och redan hade hennes fantasi börjat omspinna befriaren med ett idealiserande ljus, lånadt från hvad hon visste eller trodde sig veta om hans fattiga lif, hans kamp, hans tro, hans olyckliga äktenskap, hans hjärtas godhet. Hon kunde skänka honom lyckans välsignelse, hon kunde bli för honom allt hvad den andra, som nu var borta, aldrig kunnat bli.

Det var blodets längtan, som vaknat och såg verkligheten i soluppgångens glans.

Hennes fantasi flög vidare i den inslagna riktningen, alla gamla drömmar började forma sig efter verkligheten och återspegla dess drag. Där var drömmen att se en man vid sina fötter, lyssna till hans lidelsefulla ord, känna hans heta andedräkt, värmas af hans väsens värme och ha rätt att bli varm utan att behöfva blygas efteråt. -- Där var drömmen om frihet, om ett eget hem, hvars härskarinna hon skulle bli, och som hon fick inrätta efter sin egen smak -- med en lugn vrå att läsa i, att utvecklas i under väntan på, hvad lifvet ytterligare kunde ha i beredskap åt henne; ty hon föreställde sig ingalunda, att lifvet skulle vara slut i och med äktenskapet, tvärtom, därmed skulle det kanske först börja? --

Två dagar senare kom pastor Tibell högtidligen åkande till Ryd, klädd i hög hatt och kaftanett, för att officiellt anhålla om Elsas hand. Farmor, som blifvit förberedd, gjorde inga svårigheter; hon var glad, att innan hon slöt sina ögon, få lägga sin sondotters hand i en hederlig och god mans. Förlofningen borde väl hemlighållas tills sorgeåret var tilländagånget, men pastorn skulle alltid vara välkommen till Ryd.

Elsa, som väntat i sitt eget rum, hämtades af sin trolofvade in att mottaga den gamlas välsignelse; men dessförinnan utbredde Johannes Tibell sina armar, drog henne in i sin famn och tryckte den första kyssen på hennes unga läppar.

Det svindlade och gnistrade för hennes ögon. Hon hade trädt honom till mötes i en stämning af högtid och allvar för att ge honom sitt löfte -- och så kom detta brännande insegel och väckte ond blod inom henne, ingaf henne en obestämd, oförklarlig vedervilja. Hon ryckte sig lös och sköt honom framför sig; och innan hon själf trädde in för att mottaga farmors välsignelse, torkade hon sig hårdt om munnen med en näsduk bakom sin trolofvades rygg.

-- Gud välsigne er! sade farmor, i det hon utsträckte sina darrande händer öfver deras hufvud. -- Glömmen aldrig, att äktenskaplig lycka endast kan vinnas genom själfviskhetens ömsesidiga förkväfvande. Egoismen är en karg och kall jordmån, som inga blommor bär. Att förgäta sig själf i sin kärlek, är lifvets högsta konst och enda lycka.

Ett så långt tal hade Elsa aldrig förr hört farmor hålla. Den gamla var djupt rörd, och hennes röst skälfde, som om hon tänkt tillbaka öfver sitt eget lif.

Ju närmare det led mot bröllopet, dess allvarligare blef Elsa till sinnes, och ofta kom det öfver henne en underlig beklämning, när hon tänkte på det obekanta, som förestod. Närhelst hon mindes den första kyssen, föreföll den henne som ett ondt varsel, och närhelst detta samma åter uppenbarade sig i hennes trolofvades smekningar, skyggade hon. En gång ville hon bryta förlofningen. Hon hade fattat sitt beslut efter en hårdnackad inre kamp, ty inom henne brottades två starka makter, en som lockade, en som skrämde. Hon hade icke sofvit en blund på natten, och framåt morgonen satte hon sig att skrifva:

-- -- -- Jag håller af dig, men kärlek har jag aldrig känt, blott drömt om i min ungdoms första vår. Det häftiga du ibland bjudit mig i dina smekningar har skrämt mig kall som is. Tag renheten ur en kvinnas hjärta och hon skall ej kunna handla ädelt och skönt, hjärtats renhet är för kvinnan hvad kronan är för bruden, den skönaste prydnad och tillika den oumbärligaste. Ett rent hjärta kan icke fördraga någonting som sårar blygsamheten, och sätter du ringaste värde på min tillgifvenhet, så tag varligt på mina känslor, ty den som lockar mig att glömma renhetens bud, förlorar min aktning och i samma stund hvarje solgrand af min känsla. Men bäst är det nog också för dig att vi bryta, ty du kan säkert icke heller fortsätta att älska den som är så skygg och på samma gång så stolt och trotsig, att hon kan säga: »tyst!» till sitt hjärta och bli blindt åtlydd. Emellertid -- afgörandet ligger i dina händer, ty min heder står i pant för mitt ord, och om jag än begått ett misstag, ett oförlåtligt, skall jag veta att bära följderna, för så vidt du icke själf löser mig från mitt löfte. -- --