Part 3

Hennes hufvud var tomt, och hon gick som i dimma, fast solen brände marken under hennes fötter. Hon kände det som om hela hennes varelse endast varit ett bristande omhölje kring en saknad, som ständigt växte. Långa stunder visste hon icke, hvar hon befann sig, sedan såg hon en gångstig under sig och kände svalka, som om hon befunnit sig i skogen. Det föll henne in, att hon kanske skulle kunna andas friare däruppe, där himmeln var så mycket större och blicken kunde följa solens väg mot det ändlösa blå.

Hunnen upp till krönet, stannade hon, och det kändes som om beklämningen gaf vika. Hon kastade sig framstupa på mossan mellan stenarna i Elsebo slott, och gråten kom, strid som en åskby.

Hon grät länge, och när tårarna tröto jämrade hon sig ännu, tills all kraft strömmat ur hennes kropp, och saknaden föll i vanmakt med ett kvidande.

En femtonårig pojke kom vandrande framåt stigen från Tibblehållet, stannade och lyssnade. Hvad var detta för ett ljud? Han visste, att här skulle finnas en räflya uppe på åsen, det hade Nilsson sagt, och han visste det nog, han var Tibbles skickligaste jägare.

Pojken tog mössan af sig och smög fram så försiktigt som en indian på spår, i riktning mot de två stenarna där borta på krönet. Där stannade han och böjde sig fram och såg en flicka, som låg med ansiktet mot jorden och gnydde.

Ett så vackert äfventyr hade han aldrig förr upplefvat, och han blef stående och höll andan ett par sekunder, som om han velat fånga en fågel i bo. Hans kortklippta hår lyste lingult i solen, och hans ögon strålade blå af äfventyrsfröjd och medkänsla.

Plötsligt såg hon upp. Hon hade svart hår och röda stöflar, och hennes ögon voro som Sorgebarns i sagan. Hon blef icke rädd, hon lyfte sig blott på armbågarna, och det flög som elektriska gnistor från hennes mörka pupiller.

-- Hvem är du? frågade hon.

-- Jag heter Knut Wadman. Men hvem är du?

-- Jag heter Elsa Finne.

Han hvisslade till, nu förstod han hvem hon var.

-- Hvarför grät du? frågade han sedan, i det han försökte göra sin röst deltagande.

-- Magistern är död, svarade hon.

Nu tyckte han redan, att de voro bekanta och uppgaf deltagandet, satte mössan på nacken, hoppade öfver stenen, som skilde dem åt, och ställde sig bredbent vid hennes sida.

-- Hvad är det att gråta för! sade han käckt. -- Jag skulle vara glad, om alla mina magistrar vore döda. Jag har många, ser du, jag går på gymnasium!

-- Är gymnasium i Tibble?

-- Nej, då! Gymnasium är i samma stad som landshövdingen, jag är bara hemma under ferierna.

-- Hvem är din pappa då? -- hon reste sig upp.

-- Borgmästaren! vet jag!

-- Kan du läsa latin?

-- Om jag kan läsa latin! Knut Wadman fnyste öfverlägset -- kan du?

Elsa nickade:

-- Ja, det kan jag!

-- Det var f -- -- han afslutade icke satsen. -- Kan du deklinera _mensa_?

-- Ja, det kan jag.

-- Så bildad är ingen flicka i Tibble! Kan du också conjugera _amo_?

-- Ja, det kan jag.

Han böjde sig framåt, det glittrade i hans ögon, han sträckte fram sin hand och strök den smekande öfver Elsas kind.

-- Hvarför gör du så där? Hon ryckte till, och hennes röst darrade som om hon frusit.

-- För jag tycker det är synd om dig -- han skrattade bredt och visade sina hvita tänder och sin röda gom -- och för resten tycker jag om dig.

I samma nu kände Elsa hans läppar skälfva varmt mot sina. Då var det som om hela hennes varelse fått kramp, och hon grep hans arm så hårdt, att han skrek till:

-- Aj! Du gör mig illa!

-- Låt bli mig då! sade hon, och hennes stenkolsögon gnistrade, och det svarta håret stod stridt omkring hennes läderbruna fysionomi. Så släppte hon sitt tag, vände sig om och sprang utför den motsatta sluttningen.

Knut Wadman stod och stirrade efter det lilla trollet med en förnimmelse af, att äfventyret fått en snöplig afslutning.

* * * * *

Elsa höll mamsell Andersson hårdt i handen, då de sent på kvällen trädde in i stora logen, där magistern stod lik. Det var helt mörkt därinne, väggarna voro täckta med granar och enar, tio talgljus med osande vekar brunno på hvar sin sida om kistan, och hon såg den dödes ansikte mot den hvita kudden, hårdt och gulaktigt som ben med blåaktiga skuggningar och blåbleka läppar. Hon greps af en isande beklämning, denna liflösa människobild föreföll henne helt främmande, här fanns ingenting kvar af den hon känt så väl och hållit så mycket af. Hvar fanns då hans väsen? Hennes blickar flögo rådvilla omkring, irrade bortom de flämtande ljuslågorna in mellan granarnas och enarnas skuggor, som skälfde och huttrade i mörkret. Det hördes också snyftningar och sakta gråt. Husets tjänare tassade i strumplästen en efter en fram till kistan. Det var som ett tåg af vålnader ur mörker i mörker.

Elsa grät icke. Hennes strupe var som sammansnörd af ångest.

Sommaren led, det mörknade mot höst, men Elsa kunde icke glömma. Magisterns själlösa, förvridna drag grimaserade ständigt för hennes inbillning, och hon kände öfverallt en frän doft, som om jorden och dess blommor, lifvet och dess fröjder varit idel förgängelse, förruttnelse innerst inne.

Farmor skakade på hufvudet, då hon betraktade henne. Elsa var i en farlig ålder. Hennes gestalt, som länge varit knuten, hade blifvit smärt och mjuk som en liten bleksjuk kvinnas.

VII.

På hösten förbereddes Elsa af prosten i Tibble till sin första nattvardsgång, men samtidigt fortgick undervisningen i hemmet under farmors ledning. Det var läxläsning, det var bleka döden för all kunskap, historien torkade in till ett schema af årtal, namn och händelser utan bakgrund, naturläran magrade till ett skelett, hvars beniga fakta föllo i sär och endast belamrade minnet.

Farmor började bli gammal. Det kunde hända, att hon slumrade till midt under en lektion. Då gingo Elsas tankar sina egna vägar.

Tre timmar om dagen öfvade hon sig på klaveret i salen, lät fingrarna löpa genom allsköns skalor och sonater, medan ögonen samtidigt frossade från sida till sida i en »rolig bok», som stod uppslagen på notställaren. Farmor, som höll sin dörr öppen för kontrollens skull, fäste sig aldrig vid repertoarens enformighet; för henne var ljudet vittnesbörd nog.

Att läsa hade blifvit Elsas passion, och roliga voro alla böcker, som gåfvo näring åt hennes fantasi: tidningsföljetonger med hårresande skräckscener i öfversättning och franska dussinromaner i original slukade hon med samma intresse. Men i den brokiga samling band, som bildade biblioteket på Ryd, fann hon också mamsell Bremers _Teckningar ur hvardagslifvet_ och _Herta eller en själs historia_, Tegnérs _Samlade skrifter_, Shakespeares _Dramatiska arbeten_ i C. A. Hagbergs öfversättning; och långt framåt morgnarna brann lampan på hennes nattduksbord, och vida omkring i inbillningens riken flög hennes unga längtan, speglande sig i alla vatten, där det fanns en himmel på djupet.

Om kärlek drömde hon först och sist: om Romeos och Julias, om Axels och Marias kärlek -- en hägring af öfversinnlig salighet i den rena luften öfver en vaknande natur. Det var vår och det var morgon, och känslans bleka brodd, som dittills trefvat i mörker, sköt bäfvande upp ur myllan, i väntan på värme och ljus.

Det unga jaget, som utvecklats i ensamhet till ett medvetet tänkande och kännande väsen, såg sig plötsligt som medelpunkt i en värld full af under och famlade aningsfullt efter ett annat väsen att sluta sig till och förtro sig åt: en jämnårig like eller en äldre vän.

Hon längtade, men hennes längtan hade intet bestämdt mål; var blott en stilla förbidan, att lifvet skulle träda henne till mötes, likt en gammal välvillig trädgårdsmästare, med blommor i sin ena, frukter i sin andra hand. --

Två gånger i veckan fick Stefan, kusken, sätta på sig sitt slitna livré och spänna de gamla vagnshästarna för den gamla kaleschen. Klädd i sina bästa kläder, med bibel och psalmbok och Lindbloms katekes under armen, steg Elsa upp och satte sig på de malätna vagnsdynorna. Hennes hållning var mer än värdig, hon kände sig som en helt viktig personlighet, föremål för allas intresse, sin familjs framtid och hopp. Och stolt som en drottning höll hon sitt intåg i Tibble, där de tunga hjulen dånade så hårdt mot den ojämnt stensatta långa gatan, att alla stadens fruar kommo flygande fram till fönstret för att se hvad som passerade. Det var fröken Elsa Finne från Ryd. Hon smålog hvar gång hon såg dessa ansikten, flattryckta mot rutorna, hon kände det som om de hyllat henne personligen med sin nyfikenhet.

Utanför prästgården hejdade Stefan hästarna med ett elegant ryck och hjälpte fröken ur vagnen. Där inne sutto läskamraterna redan omkring bordet i stora salen, och prosten kom och undervisningen tog vid. Prosten var en enda stor klump af godmodighet och välvilja, men hans svällande mage och dallrande kinder förkunnade köttets evangelium, till trots för den religion han bekände med sin tunga. Därför höll han sig också strängt till texten och inlät sig aldrig på vidlyftigheter i utläggningen. Han var nöjd om läsbarnen snällt lärde sig sina läxor utantill.

Läxorna bestodo mestadels af katekes och bibelspråk, som Elsa redan läst för farmor. Alltså fann hon ofta tillfälle att lysa med sina kunskaper, men eljes tänkte hon mest på annat. Med sin religiösa öfvertygelse var hon redan på förhand så godt som färdig. Allt som talade till känslan och fantasien hade hon tagit fasta på och däraf danat sig en kristendom, som i sina allmänna grunddrag motsvarade hennes religiösa behof och som också, i sin egenskap af känslostämning utan fasta konturer, kunde lämpa sig till bakgrund för prostens enkla dogmatik.

Hon visste, att det fanns människor, som icke trodde på Gud. Pappa hörde nog till dem, han gick aldrig i kyrkan och läste aldrig i bibeln. Med magisterns religion hade det visst också varit klent beställdt, han hade ju berättat, att Gud blifvit afskaffad i Frankrike under revolutionen. Men Gud fanns nog i alla fall. Hvem skulle det väl eljes vara, som tände alla stjärnorna på himlahvalfvet en vinterkväll? Ja, hon visste nog, att stjärnorna skulle föreställa världar, magistern hade en gång förklarat solsystemet, men hon kunde icke fatta det, hon förstod aldrig, hvem som ursprungligen tändt alla dessa kretsande gnistor i det blå. Därför höll hon sig helst till det gamla och föreställde sig Gud som en gammal man, stapplande fram i sin himmel med staf i hand och stödjande sig så hårdt på stafven, att dess brodd ofta trängde genom emaljgolfvet och lämnade efter sig små hål, genom hvilka en och annan glimt af himmelens härlighet strålade ned till jordens mörker. Men att Gud skulle hålla så noga reda på människorna, trodde hon icke. Hon undrade just, om icke farmor i det fallet såge en smula smått på Gud, därför att hon icke kunde fatta Hans storhet -- liksom en myra icke kan bilda sig en föreställning om en människa -- -- --

Om detta och om mycket annat skulle hon gärna velat tala med prosten; men stackars prosten skulle nog bara bli förlägen och hosta och stamma, som han alltid gjorde, när han icke visste, hvad han skulle säga.

Prosten blef dessutom sjuk strax efter jul, så att komministern måste öfvertaga konfirmationsundervisningen.

Han var lång och mager med lingult, slätkammadt hår, blekt helskägg och vattenblå ögon, klar färglös hy och en stämma utan klang. Hans väsen gaf ett obestämdt intryck af halfsläckt eld, och den religion han förkunnade med sin lågmälta röst liksom darrande af inre rörelse, var af helt annan art än prostens högljudda och torra utläggningar öfver dagens läxa. Tron tycktes ha genomträngt pastorns varelse och präglat den med ett hänförelsens allvar, som måste ha funnits hos det gamla testamentets profeter eller hos de heliga martyrer, som beseglat sin bekännelse med sitt blod. Väl kunde han tolka lagens bud med skrämmande allvar, men han underlät aldrig att efteråt låta evangelium lysa; och visserligen målade han fördömelsen och fördömelsens ort med heta färger; men han kunde också framställa saligheten så, att det växte vingar på åhörarnas själar. Allt detta gjorde starkt intryck på Elsas fantasi. Hela hans personlighet verkade eggande, och hvad hon hörde berättas om hans enskilda lif, bidrog i sin mån till att befästa hans makt öfver hennes inbillning. Han var son till en förfallen skoflickare, som dött på fattighuset, och en illa beryktad kvinna i Tibble. Genom fattigdom och förödmjukelser hade han kämpat sig fram. När han för fem år sedan kallades till komminister i sin födelsestad, lefde hans mor ännu, och ehuru han som en god son sökte upprätta den fallna, fortsatte hon sitt lastbara lefverne, tills hon en morgon fanns död, synbarligen under rusets inflytande, i ett dike utanför södertull. Själf vigde han några dagar senare hennes stoft åt den eviga hvilan och vände sig därvid till barmhärtighetens Gud med en brinnande bön om frälsning för hennes själ.

Genom förödmjukelser och lidanden hade hans väg gått fram! Han var också förenad i ett barnlöst och olyckligt äktenskap med en kvinna, som icke var honom värdig, en sjuklig och nervös kinkblåsa af retligt lynne. Hur måste han icke ha lidit däraf! Det dämpade och melankoliska i hans väsen stammade nog djupast från denna sorgens källa. Där fanns ju knappast någon ljuspunkt i hans yttre lefnadsomständigheter. Hans hustru delade visst icke ens hans tro! I alla händelser syntes hon aldrig i kyrkan, då han predikade. Få människor kände henne för öfrigt, ty hon var inbunden och umgicks så godt som med ingen; men i hela församlingens ögon var pastor Tibell en beklagansvärd man.

Elsa fattades snart af en svärmisk beundran för sin religionslärare. Hennes förnuft och känsla gaf sig ödmjukt i hans väsens våld. Den tomhet, magistern lämnat efter sig i hennes själ, fylldes nu af en ännu härligare människobild; han blef för hennes inbillning ett förkroppsligande af kristendomens innersta väsen, af den godhetens och barmhärtighetens religion han förkunnade. Hur ljuft att vid hans hand föras fram till altaret för att anamma det sakrament, som skulle bekräfta hennes upptagande i den kristna församlingen. Hur ljuft att nu, som vuxen kvinna, af honom vigas till Kristi brud.

Allt eftersom det led framåt tidpunkten för den högtidliga akten, blef hennes känslolif mer och mer exalteradt. Hon lefde under ett andligt högtryck, som kom hennes ögon att skina med en underbar glans, och mer än en gång hände det, att religionslärarens blick, liksom bländad däraf, vek åt sidan med ett förläget uttryck; ty pastor Tibell var en erfaren och samvetsgrann Herrans tjänare, och det var icke första gången han hos en kvinnlig konfirmand iakttagit denna blickens illumination, som visserligen först och främst vittnade om himmelsk hänförelse, men som utan tvifvel ofta hade en jordisk bottensats. Han visste ju, att den yttre människa, hvarmed Skaparen i sin nåd beklädt hans själ, icke var frånstötande, snarare sympativäckande och intressant. Han var icke alldeles okänslig för de tecken därpå, som han glimtvis uppsnappade -- ty en präst är icke mer än en människa; men att dröja inför dem, att själfbehagligt spegla sig i dem, var honom icke tillåtet.

Aldrig hade han haft en lärjunge, som skänkt hans hjärta en ljufvare tillfredsställelse än denna lilla Elsa Finne; ty han kände, att han öppnat nya horisonter för hennes själs längtan. Hon var idel tro af hans tro och kärlek af hans kärlek. Därför skulle hon också begå H. H. Nattvard med det rätta sinnelaget.

Hon var i sanning hans andas barn. Icke underligt att där i hans själ fanns en gnista af skaparens kärlek till sitt verk. Men intet vidare!

Intet vidare, Johannes Tibell! Den Onde är listig i att lägga snaror för människornas fötter -- och hur skulle han icke triumfera, om han lyckades bringa en Herrans tjänare på fall!

Våren var redan i luften, solskenet blef varmare för hvar dag, och pastor Tibell kände sig förunderligt matt, där han vandrade framåt gatan mot sitt sollösa hem. Han såg tärd ut, med djupa gropar under ögonen; men han gick och smålog för sig själf, som om han tänkt på något vackert. Han tänkte på sitt käraste nattvardsbarn, på det underbart själfulla uttrycket i hennes ansikte, på de mörka ögonens strålande religiösa hänförelse och -- han slöt sina ögon energiskt -- nej, visserligen icke på hennes spensliga lilla gestalt och än mindre på barmens rundning! Han var en gammal och en gift man och därtill en Herrans tjänare! --

En natt hade Elsa en underlig dröm. Hon såg sig själf i skira, hvita kläder mödosamt vandra uppför en brant och lång väg, som ledde rakt in i himmelrikets klarhet, där Kristus stod i skinande kläder, väntande med öppen famn. Hårdare och hårdare slog hennes hjärta, och redan från fjärran sjönk hennes blick med salig hänryckning in i hans. Hans hår var som solsken, hans skägg var som hans hår, han ansikte strålande som lyckan, hans ögon tindrande blå. Salighet genomstrålade hennes varelse, då hon kom honom nära; hon svindlade och föll, men fångades af hans armar och väcktes af hans kyss.

Hans kyss var skönare än allt hon drömt, var lycka, lyft upp till himmelns höjd, famnande öfver evigheten.

Likväl vaknade hon med en blygsint förnimmelse af, att hon aldrig skulle kunna förtro sin dröm åt någon lefvande människa. Hon rodnade också själf hvar gång hon i ensamheten tänkte därpå.

Blek som om hjärtat sugit allt blod från hennes kinder, stod hon konfirmationsdagen framför altaret. När pastorn välsignande lade sina händer på hennes hufvud, kände hon det som om hetta strålat ut från hans fingerspetsar.

VIII.

På hösten kom Elsa till hufvudstaden, till fru Anna Neumanns pension för unga flickor, en uppfostringsanstalt af mycket enskild natur, nära nog en välgörenhetsinrättning för föreståndarinnan. Eleverna utgjordes nämligen till största delen af småbarn, hvilkas mödrar eller fäder med vänskap eller medkänsla erinrade sig den tiden, då fru Anna som ung arftagerska dansade i borgerskapets salonger.

-- Den tiden _var_ man någonting! brukade hon själf säga, i det hon lyfte sina blå ögon mot skolsalens nedrökta tak.

Hon var ännu mycket ungdomlig och liflig, klar i hyn och med en del af sin ostyriga lejonman i behåll. Hon klädde sig i starka färger, och sidenrosetter fläktade som fjärilsvingar omkring henne, där hon dansade fram öfver gata eller golf. Talade hon med en kavaljer, som hade nog smak att ägna henne en smula uppmärksamhet, kunde det glittra ungt i hennes ögon och skifta skärt på hennes kinder, men tyvärr skvallrade alltid några rynkor om det faktum, hon eljes dolde som kung Midas sina hufvudprydnader. Hon försvarade sig också lifligt mot alla beskyllningar för koketteri. Skulle man tro henne själf, var det intresse hon vid slika tillfällen bar till synes, ingenting annat än förställning. I själ och hjärta var hon vrångt stämd mot det manliga släktet, som därför oftast gent emot henne intog räfvens hållning gent emot rönnbären.

Till fru Anna Neumanns uppfostringsanstalt hade Elsa kommit halft som elev, halft som lärarinna i småbarnsklasserna. I ersättning för den undervisning, hon kunde meddela, skulle hon åtnjuta fritt husrum och näring för kropp och själ. Med allt detta blef det klent beställdt, och det visade sig snart, att Elsa i själfva verket blifvit antagen till småbarnslärarinna utan lön; ty den högre undervisning, föreståndarinnan utlofvat, inskränkte sig till en eller annan timme, då de båda damerna gemensamt läste poesi eller utbytte tankar om dagens nyheter.

Fru Anna Neumann svärmade för poesi och dramatisk konst. Hon skref vers och agerade gärna i manliga roller, utstyrd i en gammal blårandig linnekostym, som tillhört en vid unga år afliden kär broder. Hennes platta bröst och smala höfter förlänade ofta en viss illusion åt framställningen. -- Af gammalt stod hon i förbindelse med en hel del teaterfolk, som hon begagnade till att anskaffa fribiljetter, och minst en gång i veckan bjöd hon Elsa med sig på spektakel.

Förhållandet dem emellan blef snart intimt. Fru Anna hade redan från början afsagt sig alla anspråk på den respekt, som åldern eljes lätt kunde ha tillförsäkrat henne. Hon ville behandlas som kamrat; och därvid blef det.

En novemberkväll, då regnet smattrade mot fönsterrutorna och stormen hvisslade i skorstenspiporna kom fru Anna smygande in i Elsas rum, kastade sig på knä framför henne, gömde sitt ansikte i hennes sköte och anförtrodde henne under många tårar sitt lifs historia.

Det var en gång en firad och fjäsad, vacker och rätt förmögen ung dam, som hette Anna Bodin -- -- Ständigt omsvärmades hon af friare, men kunde icke förmå sig att skänka någon af dem sitt hjärta och sin hand, -- ty en kvinna måste älska helt -- helt! -- för att skänka sig åt en man!

Hennes ungdom hade synbarligen runnit bort, utan att detta inträffat, ty ehuru hon sorgfälligt undvek alla tidsbestämmelser, framgick det dock af hennes bekännelse, att hon måtte ha varit öfver trettio år, då hon fann sin Romeo.

-- Han var en af sitt lands främsta konstnärer med en tenor -- o, en sådan tenor! Smäktande, mjuka toner, enkom skapade att bedåra kvinnors hjärtan!

Med ett ord: han var operasångare och hette Agathon Neumann. Och tjusad af hans stämmas och hans namns klang skänkte hon honom hjärta och hand.

-- Farbror, som var min förmyndare, varnade mig, rådde mig att åtminstone göra paktum, så att Agathon icke skulle kunna komma åt mina pengar. Men jag ville icke såra honom. Jag älskade så besinningslöst och trodde så blindt. -- Vi blefvo gifta. Och vårt äktenskap gestaltade sig redan från första stund -- rent ut sagdt till ett helvete!

Här brast fru Anna i hysterisk gråt, men hämtade sig snart och fortsatte lidelsefullt:

-- Elsa, Elsa! Tänk dig, hur det måste kännas att höra en röst, som klingar bedårande för hela världen -- och som man lärt sig älska -- förlora allt välljud inom hemmets murar, plötsligt bli knarrig och hård och gräla med grofva ord i stället för att sjunga poetiskt! Jag trodde, att jag gift mig med själfva »Trollflöjten» och jag vaknade i armarna på »Don Bartolo». Jag hade drömt om, att mitt hjärta dagligen skulle tjusas af en näktergal -- och det blef i stället sönderhackadt bit för bit af en ondsint kråka -- -- tills jag en vacker morgon fann fågeln utflugen ur boet -- med allt hvad jag ägde och hade -- --

Fru Anna lyfte sitt hufvud trotsigt, och hennes blå ögon glimmade af hat.

-- Det heter, att han är död nu -- sade hon inbitet bittert -- men jag tror det icke. Han lefver nog någonstädes i världen under ett antaget namn och bedårar nog ännu oskyldiga kvinnors hjärtan med sin rösts smekande klang. Jag ångrar, att jag icke befriade världen från det skadedjuret! Om jag haft mod, skulle jag ha skjutit ned honom med min egen hand.

Hon snyftade en stund, men torkade sedan beslutsamt sina tårar och vände sig till Elsa i en högtidlig ton, som Hamilcar måtte ha brukat, då han tog ed af sin son att alltid hata romarna:

-- Kom ihåg detta, min vän! Lär af mitt sorgliga öde! Tro aldrig en man. De äro alla lika. Så länge de icke fått sin vilja fram, kunna de nog fjäska och fjäsa, men kallsinnighet lurar alltid på bottnen af deras hjärtan, och ve den kvinna som troskyldigt ger sig i en mans klor! -- -- Du är lycklig, du! Du är ung. Och du har begåfning. Vore jag som du, skulle jag bli skådespelerska -- en stor konstnärinna, som lade alla män för sina fötter -- -- och hämnades vårt köns oförrätter -- --

Det var icke första gången fru Anna rörde vid den strängen, och Elsa var icke oemottaglig för dess locktoner. Det kunde komma öfver henne en våldsam längtan att böja män till jorden, trampa dem under sina fötter och, själf oåtkomlig, gå vidare. Det tindrade till i hennes ögon. Fanns det väl en skönare uppgift för en kvinna, än att som konstnärinna förkroppsliga de stora diktarnas ideal -- skänka lif åt deras tankar, verklighetens fägring åt deras drömmar? I sanning, det var någonting att lefva för!