Part 2

Så talade magistern från ämne till ämne. Elsa förstod icke alltid, hvad han menade, men hvad han sade fängslade alltid hennes intresse, och timmarna flögo till middagen. Då satt farmor, allvarlig och sträng, vid bordsändan, och pappa och magistern blefvo så förändrade i hennes närvaro, de blefvo så uppmärksamma och tystlåtna som barn och talade om ting, som icke intresserade dem, och sade aldrig riktigt hvad de tänkte. De tänkte nog, att det var tråkigt, när man måste sitta så där högtidligt uppspetad på en stol, rak i ryggen som farmor själf och äta vackert och vara snäll gosse. Elsa förstod det mycket väl, men när middagen var öfver, hade de båda gamla gossarna sin frihet, medan hon fick vara hela eftermiddagen hos farmor och läsa läxor i kristendom och språk och höra förmaningar, så långa som långkatekesen.

Likväl tog eftermiddagen också slut och kvällen kom, och Elsa smög sig ned i pappas rum. Där ringlade tobaksmoln öfver talgljusens glåmiga lågor, och toddybrickan stod på det lilla bordet framför utdragssoffan, där pappa satt med sin pipa i ena hörnet och magistern med sin pipa i gungstolen på andra sidan om bordet.

Oftast kom hon midt i en dispyt, och båda de gamla gossarna voro mycket högröstade och röda i kinderna. Men när hon kröp upp i pappas knä, slöts fred; i väsentligheterna voro de ense, fast de kunde ha olika meningar om enskildheterna, när det gällde att afgöra världens öden.

När löjtnant Finne fick blodet åt hufvudet, glömde han alltid det närvarande, glömde i synnerhet, att han åt nådebröd och drack nådetoddy på sin mors skuldsatta gård. Då erinrade han sig helst de tider, då han stått världshändelserna nära och -- om lyckan varit god -- kunde ha gifvit dem ett annat förlopp. Det var anno 48, då Elsa föddes och revolutionen på flammande vingar flög öfver Europa, och då friheten skulle ha segrat öfver tyranniet åtminstone i Ungarn, om de ledande männen hade velat lyssna till Gösta Finnes råd. I upprymdt lynne betraktade han sig själf som en man med en hart när genial intuition och trodde sig på fullt allvar ha förutsett både hvad som händt och hvad som möjligen kunnat ske. »Jag sade dem detta» och »jag rådde dem till det». Men vederbörande hade icke velat lyssna till hans ord.

Vandrings- och kärleksåren, hela hans ungdom steg fram för hans inbillning, och han målade i stora drag med färger som nog fått glans af hans fantasi, men som dock täckte en bakgrund af upplefda äfventyr. Han var med i Wien under oktoberdagarna 1848 och deltog i försvaret af Sterngassebarrikaden under den tappre Bem, revolutionsgeneralen och frihetshjälten med sagans fläkt öfver sina bragder, sina segrar och nederlag, sitt lif och sin död. Gösta Finne var också med »pappa Bem» i Transsilvanien, där Bem med 4,000 trasiga och utsvultna bondsoldater jagade 30,000 man af den österrikiska armén framför sig, och med hälften af samma trasstyrka besegrade en armé på 16,000 man. Det var i slaget vid Szàsz-Sebes -- Gösta Finne slet upp sin skjorta och visade ärret efter sitt sår.

Och han deklamerade på bruten magyariska dikter af Petöfi, som var hans kamrat i striderna och stupade i slaget vid Segesvár.

Det klingade likt den vackraste och vemodigaste musik, det främmande språket, det väckte hos Elsa ett dunkelt minne om en sjungande kvinnoröst och ett par strålande ögon, men det var så länge sedan, så länge sedan, för Elsa var så liten, när mamma dog, och hade aldrig lärt sig förstå hennes språk.

Barnets ögon hade så småningom fått en allt stelare blick, Elsa kämpade med sömnen, och allt som oftast lade hon, öfvervunnen, sitt hufvud till ro mot faderns axel.

Då dämpade de gamla gossarna instinktivt sina röster och modererade sina uttryck, som om själfva farmor varit i rummet. De lyfte sina glas och klingade tyst och höllo sig så stilla som råttor. De hviskade mildt och blidt, för att icke störa barnets ro, medan de hängde tyranner utan nåd och barmhärtighet.

Därvid hände det sig att Gösta Finnes pipa gick ut. Den oförvägne husaren kastade då en villrådig blick först mot tobaksskrinet borta vid fönstret, sedan på sin dotter, som glidit ned och hvilade i hans sköte, med hufvudet mot hans bröst.

Den röde republikanen på andra sidan om toddybrickan reste sig sakta och tassade som en katt öfver golfvet. Sanden gnisslade under hans stora fötter, och det var stor ängslan, att den lilla skulle vakna. Fadern vågade knappast andas. Ändtligen kom magistern tillbaka och stoppade behändigt löjtnantens pipa, fick eld med en fidibus och ställde tobaksskrinet på soffan. Så skrufvade han sig, triumferande, tillbaka till sin plats.

Den lilla sof tungt och drömde; men plötsligt slog hon ut med handen, så att tobaksskrinet föll till golfvet med en skräll, och hon själf for upp med förvildade ögon:

-- Jag sof icke! mumlade hon, het i kinderna af blygsel. Fadern och magistern brusto i skratt.

-- Jag säger ju, att jag icke sof! upprepade hon förtrytsamt. Ännu då hon, halfsofvande, blef buren till sängs, protesterade hon mot faktum och fordrade att bli trodd på sitt ord.

V.

Indianhöfdingen »Den smygande katten» stod med sitt kastspjut i handen och kisade upp mot himmeln, där vårmolnen jagade hvarandra. Nyss hade en skur fallit, gruset på gården var vått, och »Den smygande kattens» röda stöflar hade fläckar som om höfdingen vadat i blod. Den korta gröna kjolen var också både trasig och fläckig, och håret hängde i svarta stripor omkring det bruna ansiktet med de mörka, forskande ögonen. Indianhöfdingen undrade just på vädret, om det verkligen skulle klarna. Solen glittrade mellan molnen, och de blå sjöarna i himmelens berglandskap vidgades mer och mer.

Dufvor kuttrade på frontispisen öfver det gamla tornuret, som stannat klockan 12 en gång för mycket länge sedan, och rök steg från skorstenen på gårdens brutna tegeltak. Också från det öppna fönstret till kontoret bolmade rök ut, och där inne satt pappa gungande fram och åter i ett moln, med sitt skalliga hufvud framför tidningen, som han höll utbredd mot ljuset. Hans långa, ljusa mustascher släpade mot pälsrockens pösande husarsnören, han lekte magyar och husar i freden på landsbygden och bar sin pälsfodrade dolman både vinter och sommar.

Lifvet var alltid sig likt här hemma på gården, antingen det nu var vinter eller sommar, och präriens vilda höfding längtade efter något annat än det enahanda, som alltid var. »Den smygande katten» var bara en liten flicka, som hette Elsa och kände sig som en fågelunge i bur, när vingarna börjat växa. Det ryckte i bröstets muskler, och hjärtat bultade inifrån: Jag vill ut! ut! ut! ut!

Hon såg sig omkring. Här var trångt. Bakom herregården sträckte sig trädgården i terrasser ned mot sjön, där de skogbevuxna holmarna trängdes. Sjön var bara sund. Granarna stod ännu i vinterdvala, men alla björkar hade fått slöjor öfver sitt okammade bruna hår och liknade vårbrudar med ljusgröna kronor. Två starar hvisslade en duett i den stora linden, som skuggade öfver ena flygeln.

Därinne satt nu magistern i sitt rum bakom skolsalen och hängde näsan öfver sina böcker. Elsas ögon fingo ett svärmiskt uttryck då hon tänkte på sin lärare. Alltid läste han, därför kunde han allting, men därför var han också ett blekansikte, och hvad hade han för glädje af allt sitt vetande! Han hade icke större lön, än hvad som gick åt till tobak, och intet annat nöje än att dricka toddy hvar kväll, liksom pappa. Men pappa hade haft många äfventyr, när han var ung, och det hade väl också magistern.

Hon vände sig om mot den andra flygeln och fick plötsligt ett spändt uttryck: ur brygghuset kom farmors svarta katt glidande på mjuka ben, med en hvit kyckling under mustascherna. Kycklingen hängde hopplöst med hufvudet och slöt sitt ena öga.

-- Din svarta satan!

»Den smygande katten» störtade fram och kastade sitt spjut mot den svarta katten, som i förskräckelsen släppte sitt byte och skuttade bort. Kycklingen stod hufvudyr kvar på gården och vände sig i krets om sin egen stjärt.

-- Elsa! Kom upp!

Det var farmor som kallade från sitt fönster i öfra våningen med sin bistraste röst, och Elsa kände det som om »Den smygande kattens» ben domnat under henne, medan hon med hängande hufvud som kycklingen snubblade uppför trapporna. Farmor väntade redan i dörren till kabinettet och skakade sitt hufvud. Kanonlockarna ringde som stormklockor framför hennes öron.

-- Barn, barn! -- sade farmor i olycksbådande ton -- aldrig finner du på annat än spektakel! Hvarför slog du katten?

-- Jag slog honom icke! svarade Elsa trotsigt.

-- Ljuger du också? Jag såg ju själf att du kastade käppen efter katten!

-- Jag kastade mitt spjut efter katten, men katten hade tagit en kyckling, som han ville äta upp.

-- Jaså. Men du svor också! Och du vet, det är synd att nämna den ondes namn.

-- Men katten _var_ den onde, och han ville ju mörda!

Det hjälpte icke att argumentera, det slutade med mycket bannor och en liten släng af riset. Ris var ett skymfligt straff för en tolf års flicka, det kränkte Elsas själfkänsla och sårade hennes stolthet.

Het i hyn efter basningen tumlade hon utför trapporna, öfver gården, ut genom grindarna, genom allén framåt vägen, öfver diket och in i skogen. Hon måste vara ensam, kunde icke se någon människa i ansiktet efter detta, så stor var skammen och oförrätten, som hon lidit. Hon hade fått straff för det hon försvarat den stackars hvita kycklingen mot den svarta stygga katten -- »satan! satan!» upprepade hon på trots -- pappa skulle ha berömt henne för det! Men farmor var elak och dum och orättvis. Hennes blod sjöd af hat till den gamla kvinnan, som slagit henne, och förvirrade idéer flögo genom hennes hufvud, medan hon sprang utan att veta, hvart fötterna förde henne. Hon skulle sätta eld på gården! I inbillningen såg hon redan lågorna slå högt mot skyn och farmor kväfvas af röken. Men pappa -- pappa? Och magistern? Hon tvärstannade, tog sig till hufvudet och drog sedan en suck af lättnad. Det var ju bara en inbillning.

Hon såg sig omkring för att komma underfund med, hvar hon befann sig, och fortsatte sedan, lugnare, uppåt åsen längs med en stig, som slingrade sig mellan hvita björkstammar in i mörka furuskogen.

Högt uppe på krönet stod slottet »Elsebo». byggt af en jätte i forntiden. Sedan dess hade ingen mänsklig fot utom hennes egen trampat marken däromkring. Visst hade hon ofta tänkt på, att taga pappa och magistern med sig dit och visa dem alla slottets skatter, men hon fruktade att sedan icke få vara ostörd. Nu visste ingen hvar hon fanns, och ingen kunde finna vägen dit, för det fanns ingen väg, och slottet såg bara ut som två stora stenar med ett krypin emellan, så där var hon alldeles i fred.

Hunnen dit upp, stannade hon flämtande efter den ansträngande bergvandringen. Här uppe andades hon friare, där nere i dalen låg det alltid som en beklämning öfver henne.

Hon var född i en liten by på pusztan, och fast hon icke hade något klart minne däraf, slumrade dock ständigt inom henne en dunkel längtan efter slättens oändliga vidder och gränslösa himmel. Där nere i dalen var himmeln afskuren på alla håll af berg och taggad af granarna högst uppe på den närmsta åsen. Häruppifrån såg hon Ryd som ett dockhus med flyglar och uthuslängor vid en spegelglasdamm med hundra små leksaksöar; och vände hon sig åt andra hållet, västerut, såg hon djupt under sig bortom skogen själfva den tindrande blå oändligheten, hafvet, som blef ett med himmeln ytterst ute. Ditåt vette alla fönster i Elsebo slott.

Som en drottning stiger hon in i sin borg och mottages af tusen tjänande andar, som sätta guldkronan på hennes hufvud och lägga socker i hennes mun och bära henne i guldstol till en balkong, klädd med purpursammet, där hon tager plats. -- Hon lade sig nämligen på magen mellan de två stenblocken, skrufvade sig som en fågel för att få det bekvämt i redet, stödde armbågarna mot den mjuka mossan och lät ansiktet sjunka i händerna som i en klyka. Så fördjupade hon sig med blicken i den sjunkande solen, tills svarta fläckar dansade för hennes ögon, och hon blef yr och kände en gråtande längtan att följa det flyende ljuset, lefva i en evig sommars aldrig bleknande dag.

Åh, vingar, vingar! Hon sträckte ut armarna, som om hon väntat, att luften skulle bära henne. Hur månde det vara där bortom det blå? Finns där skogar och sjöar och berg, som här, och små gårdar med gamla elaka farmödrar i? Hvar lefva hjältarna, som fyllt jorden med sina bragder? Hvar fanns allt vackert, som leker i drottning Elsas drömmar? Ack, guldkronan på hennes hår är en gammal skålla och hennes slott en lya utan tak!

Det pinglade i luften, det var vällingklockan från Ryd; och nu klang det doft och högtidligt, det var helgmålsringningen från Tibble. Nu brunno visst alla fönster i kyrkan djupt under skogen, fast hon ingenting kunde se. Det var mycket som fanns, fast man icke kunde se det och mycket som såg annorlunda ut, än det var. Där såg det nu ut som om solen gick ned, men det var icke sant. Det var bara jorden som vände sig bort från ljuset. En snabb häst, som sprang västerut öfver haf och land, skulle aldrig hinnas af natten. Den skulle komma tillbaka i morgon, österifrån, frustande i soluppgången. Men den som var liten och rädd fick skynda sig hem nu, för det var redan mörkt under granarna, och Den Onde lurade öfverallt.

Elsa kände kalla kårar öfver ryggen och gaf sig till att springa utför sluttningen. Hon tyckte sig höra tassande ljud och tänkte på, att hon nyss velat tända eld på gården och bränna farmor. Då och då vände hon sig i flykten och såg sig tillbaka; och hvar gång det riktigt knastrade eller flaxade till i skogen, stannade hon, till trots för sin ångest, och lyssnade uppmärksamt för att utröna, hvarifrån ljudet kom.

Hunnen till allén, som ledde fram till grindarna, blef hon helt trygg och saktade sina steg. Det lyste från farmors fönster, och nere på gården såg hon en stor skugga som af en häxa med lång näsa aftecknad på den ljusa gardinen. Minnet om den orätt, hon lidit, flammade upp inom henne, och då hon plötsligt upptäckte två gröna eldkulor, som lyste skadegladt i vagnslidrets djupa mörker, greps hon af ett rasande begär att hämnas. Sitt spjut hade hon kastat, men lasson satt ännu knuten kring hennes midja, och hon var skicklig i konsten att bruka den. Hon lösgjorde den sakta, måttade efter de två gröntindrande ögonen och lät snaran hvina ut. Eldkloten beskrefvo en båge i luften, det fräste och spottade ur mörkret, och när hon drog åt, kände hon, att satan var fast. Utan att se sig om, störtade hon ned mot sjön, släpande sitt offer efter sig, band en sten i andra ändan af strecket och kastade alltsammans i vattnet från båtbryggan, där det var djupast.

Plums! lät det, och Augusts svarta kropp dök i djupet men kom strax upp till ytan igen. Lasson var för lång, stenen låg på botten, och August simmade mot stranden, men rycktes ideligen tillbaka af sitt tjuder. Halfstrypt, rosslande som i dödens käftar, sökte han med framtassarna lösgöra snaran från halsen.

Elsa stod framåtlutad öfver broräcket och stirrade ned i skymningen öfver vattnet, följde darrande af spänning djurets förtviflade ansträngningar. Hat kände hon icke längre, än mindre medlidande, blott ett feberaktigt intresse för utgången af denna kamp mellan lif och död.

Med några spasmodiska ryckningar lyckades August befria sitt hufvud och komma i land, så utmattad af ansträngningen, att han föll ihop som en trasa på stenarna. Då reste sig hatet åter inom den lilla vildinnan, och hon kastade sig öfver sitt offer och slog dess hufvud mot marken gång på gång; tills hon plötsligt greps af en isande skräck och störtade upp mot gården som om hon jagats af gastar.

-- Herre Jesus! Hvad har händt? frågade hushållerskan, då barnet kom farande in i köket med vettskrämda ögon.

Elsa kastade sig rakt i famnen på mamsell Andersson och kramade henne så hårdt, att den gamla jungfruns hjärta fylldes af glädje. Hon återgäldade vänligheten med många lugnande smekningar, och Elsa fick sin kvällsvard och kom till sängs och somnade. Men farmor hörde henne hela natten kasta sig oroligt och tala högt och skära tänder i sömnen.

Hon vaknade tidigt: tanken på den ohyggliga gärning, hon begått, grep henne plötsligt med en förnimmelse som om håret styfnat på hennes hufvudsvål. Hennes rättfärdighetsinstinkt, som ännu icke hade blifvit begränsad af moralbudens bokstaf, anklagade henne för mord. Hon var lika fullt en mörderska, om August var död, som om hon slagit ihjäl mamsell Andersson, hvilket kanske lika väl kunde ha händt! Hon måste ha visshet, hon for i kläderna och smög sig ut, rysande i känslan af, att hon kanske snart skulle stå ansikte mot ansikte med sitt offer.

Rimfrosten glittrade som silfver i gräset öfver sluttningen mot stranden, men August var borta.

Hela dagen smög hon omkring med skygg blick och strupen sammansnörd af samvetsångest och själskval, och i skymningen skrek hon till vid det hon varseblef ett fyrbent spökelse, som kröp fram ur vagnslidret och släpade sig tungt öfver gården mot köket. I nästa stund förstod hon väl, att kattvålnaden var August i egen person, men kunde dock icke uthärda att se honom utan vände sig bort.

Flera veckor gick hon sedan ur vägen för honom med ett slags skygg respekt. Han var för henne ett förkroppsligande af samvetsagget, och hon vågade icke möta hans gulgröna ögons hatfullt tindrande blick.

Men en eftermiddag i juni, då hon lekte Kolumbus på ängarna närmast stranden, hörde hon plötsligt häftigt skall, och ett tu tre kom August flygande öfver en gärdesgård. Efter följde tre främmande hundar. Nu voro de alldeles in på honom, nu hade de omringat honom och den främsta högg honom i halsen -- -- -- Då störtade Elsa fram och kastade sig i striden, blef angripen och omringad af de tre hundarna, men slog vildt omkring sig med sitt svärd, fick August i nackskinnet och lyfte honom upp i sina armar, fast han fräste och klöste henne så att blodet rann. Hundarna förföljde henne, skällande, en bet henne till och med i armen, men hon bekymrade sig icke om annat än att rädda August. Hon tryckte honom in till sig så hårdt, att hans motspänstiga klor sargade hennes bröst, hon strök med sin blödande hand ömt öfver hans hufvud och talade till honom, smeksamt lugnande, som till ett barn: -- Så, så-å, kisse lilla!

Magistern, som på afstånd bevittnat uppträdet, skyndade till undsättning och jagade hundarna bort. Katten ville hon icke släppa ifrån sig utan bar honom ända fram till gården.

Magistern följde henne tigande och betraktade henne från sidan: i sina röda stöflar och sin korta kjol med sitt upprörda lilla tattareansikte och sina hängande svarta hårstripor liknade hon en liten furie, som gått barmhärtighetens ärende.

Underliga barn! tänkte magistern. -- Främmande vildfågel! Skall din obändiga natur någonsin finna sig tillrätta i Nordens kalla luftstreck?

VI.

Den stora majstången låg på gården, pyntad med girlander af blommor och grönt; Elsa hade bundit kransarna högst uppe. Nu restes den af det helgdagsklädda gårdsfolket och planterades midt i gräsplanen, medan pappa kisade med ögonen för att få den rak, och ideligen kommenderade: höger! och vänster!

Under kastanjerna stodo långa bord af ohyflade bräder på bockar, fyllda af stora fat med jättesmörgåsar, som dignade under sitt sofvel, och hela bunkar med mjölk och kittlar med rykande gröt. Allt folket trängdes omkring borden och förplägade sig betänksamt grundligt, så som skick och sed var. Men efteråt fingo barnen leka omkring majstången, och den roligaste leken var, då löjtnanten ställde upp dem i rad och lät dem blunda och gapa och fyllde deras munnar med karameller, så att den som gapade värst, fick mest.

-- Just så går det till i lifvet! sade magistern, skrattande. -- Den som gapar värst, får mest.

Hennes nåd gick omkring bland folket, tilltalade alla med deras namn, hörde vänligt på hvad de hade att säga och intresserade sig för deras minsta angelägenheter. Sällan hade Elsa sett farmor så blid.

Men allt var som en dröm i dag, och hon var så glad, att hon skulle velat skrika högt. Hon var så glad åt lifvet och världen. Hon njöt af, att alla fingo äta god mat och att alla sågo så nöjda ut. Men allra lyckligast var hon öfver, att icke behöfva gå och lägga sig klockan åtta. Den tiden var redan inne, men ännu stod solen öfver den taggade bergåsen i väster, och ännu kvittrade löfsångaren från alla trädgårdens buskar och snår.

Eljes blef det så småningom tyst på gården, folket drog sig tillbaka, de äldre och barnen till stugorna, de yngre till dansbanan i skogen, halfvägs mot Tibble, där blinde Jöns från fattiggården skötte fejlan och Peter Fjomp slog takten på en gammal tamburin.

Så dalade dunkelljuset stilla öfver nejden, men natt ville det icke bli, och Elsa smög omkring med glänsande ögon, betagen af den underbara stämningen, lyssnande till taltrastens sång ur djupa skogen. Allt detta var just som en saga, och det omöjligaste blef möjligt i midsommaraftonens trolska dager. Elsa trängde sig in mellan pappa och magistern, som sutto och rökte på gungbrädet under kastanjerna, och hennes blick flög bedjande från den ena till den andra.

-- O, den som finge gå till dansbanan i skogen!

Hon utvecklade förgäfves all sin inställsamhet. De gamla gossarna förklarade enstämmigt att de icke ämnade sig till dansbanan. Än mer -- de förrådde henne utan barmhärtighet åt farmor, som ofördröjligen förde henne till sängs. Hon somnade tungt från midsommarnattens skönhet; när hon vaknade, stod solen redan högt på himmeln, och fåglarna hade kvittrat i många timmar, och många människoöden hade nått sin fullbordan.

Magistern syntes icke till på hela dagen, gardinerna voro nedrullade för hans fönster, och framåt eftermiddagen kom doktorn från Tibble. Men ingen visste rätt, hur det var fatt.

-- Magistern var vid dansbanan i natt -- sade pappa till farmor -- möjligen har han dansat sig varm och sedan legat i det fuktiga gräset och förkylt sig.

Detta gaf Elsa mycket att tänka på. Magistern hade ju sagt, att han icke skulle gå till dansbanan. Hvarför hade han narrats? Och hvarför hade han, som eljes var så klok och försiktig, lagt sig i så fuktigt gräs, att han blifvit sjuk?

Hela huset var upp- och nedvändt under de följande dagarna, doktorn kom hvar morgon och kväll, alla sågo ängsliga ut, och Elsa förstod, att någonting hemskt måtte vara å färde. Skulle magistern dö? Hon greps af en instinktiv fasa. Döden, som hittills blott varit en skräckbild för hennes inbillning, kom henne plötsligt nära som en hotande verklighet. Om nätterna kunde hon icke sofva af ångest, och om dagarna kunde hon icke hålla sig stilla, utan strök omkring flygeln, där det förfärliga pågick, med ett uttryck i ögonen som en hundvalp, tassande omkring en döende kamrat.

En dag stod mamsell Andersson på trappan med svullna ögon. Pappa kom också ut och tog Elsa vid handen och sade:

-- Nu har magistern fått sluta.

Elsa stirrade stelt ut i solskenet och försökte fatta, att magistern nu icke längre fanns till. En människa, hvars röst hon hört och hvars blick hon mött för några få dagar sedan? Allt vetande, som han ägt, var då också dödt, och alla tankar -- -- -- kunde tankar dö?

Farmor sade, att magistern nu var en ängel i himmeln, men det var svårt att föreställa sig. Hans yttre personlighet stod ännu så lefvande för hennes minne, och steget var för stort mellan den jordiska dansbanan och den himmelska saligheten. Elsa visste dessutom, att magistern själf icke trott på själens odödlighet och därför icke kunnat bli präst och icke fått undervisa henne i religionen.