Part 16

Hon gick in och tog på sig sina skor. Han följde efter in i det halfskumma sofrummet. Hon kände sig hvarken skamsen eller rädd för honom. Hon tillhörde honom med alla sina tankar och hela sin längtan, med allt hvad varmt och barnsligt och rent som ännu fanns kvar i hennes sinne. Han gick fram till fönstret och såg ut öfver de glimmande gaslyktorna där nedanför på gatan, så återvändo han till hennes arbetsrum och väntade.

När hon kom ut, blinkande mot ljuset, stod han midt för dörren. Han lade händerna på hennes skuldror och log, och hon var glad öfver att han var där, glad öfver att den nya klädningen var vacker, glad öfver allting. Hon önskade ingenting annat i världen än att se honom där, vänlig och god, gå omkring som om allt i detta hem tillhörde honom. Och därför stod också hon och log, stod och log med sin eftersommarglädje. Så svängde han henne om, så att hon kom med ryggen åt honom, och hon kastade sig tillbaka med nacken mot hans axel, smidig och mjuk, med armarna bakåt kring hans hals.

-- Nej, nu gör du mig alldeles tokig! utbrast han.

Hon ställde sig ögonblickligen rätt, hon blef åter rädd för detta grofva, fula, som skulle komma in mellan dem -- komma som en frostnatt efter sensommarn och härja allt hvad solen lockat fram.

Åh, den gamla frågan, den skrämmande, efterlängtade -- svaret, nej eller ja, lika farligt för den, som endast fruktade ett: att mista. -- Mista? Nej, att drifvas bort i mörkret, bort från allt som var sol och ljus och värme och lif -- bort i döden.

Hon vågade icke svara, hon ville uppskjuta afgörandet, höra frågan upprepas, sola sig i kvällsskimret innan det gled bort.

Så log hon blott, så sorgset och trofast; och medan hon såg honom in i det upprörda ansiktet, hvars uttryck väntade hennes ja, började hon stryka med alla sina fingrar genom hans hår, om och om igen, genom det tjocka håret ned öfver nacken -- som hon alltid brukade, när hon ville göra honom lugn och stilla. Och uttrycket blef vekt.

-- Du vill icke?

Hon svarade icke. Det satt henne som tårar i halsgropen. Hur länge, ack hur länge skulle hon kunna köpa sig denna frist. Och hon fortsatte att stryka med sina händer, tyst och stilla, medan hon slöt ögonen, som om hon ville drömma om något långt aflägset.

När han gick, sade han:

-- Har du beslutat att alltid intaga samma strängt sedliga ståndpunkt gent emot mig?

Hon skakade blott på hufvudet, alltför vemodig att kunna bruka ord.

-- Har du icke fattat ditt beslut än?

Icke heller nu svarade hon med ord; men han förstod henne.

-- Tiden rinner, sade han. -- Om ett par år äro vi gamla, båda två. Tänk på det.

Hon smekte hans hår och log mot honom, så att han måste glömma detta fula, och så att hon skulle få ännu några lyckliga minuter att lägga till alla andra, innan det kom.

Den följande veckan blef en svart förtviflan. Hon tyckte sig icke kunna lefva utan att se honom, utan hans kärlek, utan dessa fina, blida smekningar. Hon led så, att döden tycktes henne den enda, tänkbara lindringen. Det fanns ju intet hopp och ingen tanke på trohet.

Så skref hon. Lifsbegär och lifsleda stredo mot hvarandra i hennes bref.

Den dagen, då han lofvat komma, var det värre än någonsin. Hon vankade fram och åter som ett oroligt, dödssjukt djur. Det värkte i hjärtat som om det skulle brista. Och minuterna drogo sig framåt som ändlösa marter. Hon såg ingen annan utväg än att dö, ty till arbete trodde hon sig för alltid ha blifvit oduglig.

Men han kom. Han skakade henne i skuldrorna, han kastade henne hårdhändt, smeksamt och hänsynslöst omkring, han gaf henne kindpustar och slag. Hvad skulle han eljes taga sig till? Detta var ju »rent hysteri». Stryk skulle hon ha. Det var det enda, som fattades.

-- Känner du? Jag slår hårdt!

-- Slå gärna.

-- Nej, _se_ på mig! Hur är det med dig?

-- Du tror, att jag aldrig kan ha verkliga sorger, som icke alls ha någonting med inbillning eller hysteri att göra!

Och hon började berätta om sig själf.

De talade länge och förtroligt. Småningom kommo de bort från den sorgsna tonen.

-- Jag tar mitt stryk tillbaka! sade han.

När han ville gå, stod hon åter vid dörren och höll honom kvar med sina smekningar.

-- Vill du?

-- Ja. Men icke nu.

* * * * *

En dag, när hon gick hemåt, slog skenet från Esplanadens elektriska månar emot henne från en blå frosthimmel, där en och annan ensam stjärna tindrade.

Hon förstod icke, hvad det var, som grep henne. Det var som om hon plötsligt tillfrisknat från en sjukdom genom ett under, eller som om hon blifvit seende efter en lång blindhet. Det var så vackert, allt detta, som hon ville gå bort ifrån, att det var som om andedräkten blef ny, med ny luft och nya lungor. Det blef plats omkring henne. Hon kände sig som en fri människa.

Hvaraf kom det? Hvari låg orsaken till förändringen? Den blef henne klar först nu, men den måste ha funnits förut.

Hennes medvetande började gnugga sig i ögonen och leta efter de dolda grunderna. När skedde genombrottet? Hon hade varit fri och lugn hela dagen, hon hade sofvit längre och tryggare än vanligt.

Hon erinrade sig stämningen på teatern dagen förut. Hon hade sett honom med hustrun i samma loge, leende, konverserande. Frun hade ett alldagligt, vackert ansikte med mycket och ljust hår -- »blonda lockar och ögon blå» -- alldagligt, alldagligt! Och han en vanlig äkta man. Förtrollningen var bruten -- --

* * * * *

Hon kände vämjelse vid deras förhållande, men visste icke, om hon skulle ha kraft att bryta det genom annat än döden. Allt hvad hon ägde af värme, hade samlat sig i känslan för honom. När bandet mellan dem var afklippt, tycktes henne hela världen öde. Där fanns intet, intet som hon vårdade sig om.

Hvarför skulle hon kämpa med nöden om ett lif så uselt och fattigt? När penningarna tagit slut och arbetskraften var förbrukad, ville hon lägga sig till den långa sömnen.

Hon saknade intet, ty hon var endast en kvinna. Och hon fruktade intet, ty hon hade ett medel i sin hand att dö utan för svåra smärtor. Hvilken trygghet i den tanken.

Hon var lugn och ville försöka att arbeta, skrifva någonting sant och ärligt, innan hon gick. Hon ville icke försvinna spårlöst som isblomman på fönstret.

* * * * *

De hade icke gjort något aftal. Hon hade icke bedt honom komma. Men hon var lycklig i medvetandet om, att hon nu icke skulle få vänta förgäfves. Hon hade äpplet att locka det stora barnet med.

Hon dref omkring i staden, tills tiden var inne, då hon kunde hoppas få se honom. Hon såg lykta efter lykta tändas och glänsa fram ur det lätta storstadsdiset, hon såg de mjölkblå solarna i Esplanadens långa perspektiv tändas en efter en. Allt var så underbart vackert, som hon aldrig tyckte sig ha sett det förr. Och hon log i sina stilla tankar. Kom han i kväll, visste hon, att det skulle ske.

Hon gick hem, fylld af sin starka, unga sensommarglädje. Hon kände sig rik och harmonisk. Hon längtade, men utan oro och kval, ty hon visste, att han skulle komma. Om icke i dag, så i morgon och om icke i morgon, så _snart_.

Hon steg in i sitt lilla hem och tände lamporna, ordnade allt. Hon gick omkring och såg på all denna lugna bekvämlighet, som hon höll af för hans skull.

Och så kom han. Han förde henne fram mot skrifbordet, fram till lampan, de stodo och logo hvarandra in i ögonen, nu visste de båda, att hon var hans. Han drog henne till sig, och hon var icke kall, hon var lycklig och trygg i hans famn.

Och så kom frågan, hviskad in i hennes öra; och så den gamla ångesten. Hon försökte smeka honom lugn och god, men det var förgäfves. Hans ansikte mulnade.

Hon satte sig ett stycke bort i rummet. Han blef stående vid skrifbordet och betraktade henne ogillande.

-- Hvarför kysser du mig, när du icke vill kännas vid följderna? kom det, knotande, och hans blick var kall.

-- Är det nu _jag_ som -- -- --

-- Nej, nej; låt oss nu icke tala om det.

Han gick och satte sig på andra sidan bordet utan att se på henne. Han teg, och hon teg. Det varade länge.

Hon gnagdes af detta tysta missnöje, hon väntade en straffpredikan. Men denna trumpna tystnad var straff nog. Hon hade endast att vara tålig. Godt eller ondt -- det låg allt i hans hand.

Så reste han sig, kom emot henne och räckte fram sin hand.

-- Försoning! sade han blott, och med tacksamhet såg hon upp i hans ansikte, som log så barnsligt och godt. Hon lade sin hand i hans, och så var freden sluten.

De talade om likgiltiga ting. Och så skulle han gå. Hon följde honom till dörren. Hon kände ett styng i sitt hjärta, som om hon gjort honom en orätt, undanhållit honom något, som med rätta var hans.

-- Gå icke nu! bad hon. Han såg kall och likgiltig ut. Det pinade henne. I den sinnesstämningen kunde hon icke låta honom gå. Hon försökte hålla honom kvar med smekningar.

-- Nej, nu är det för sent!

Han gick. Hon kallade honom tillbaka gång på gång. Hon kände hur ångesten trängde sig ut i blicken, då han åter stod vid utgångsdörren, hon sträckte fram händerna, det var som om mörkret gapade därute, och som om det för alltid skulle uppsluka honom, om han nu ginge bort i denna stämning af kall ovänlighet.

-- Stanna! Ett ögonblick bara!

Hon kände icke igen sin egen röst. Den var halfkväfd och ändå tydlig.

Han kom hastigt och beslutsamt in och stängde dörren.

-- Vill du?

Hon ville icke af fri vilja, tyckte hon, hon ville för att slippa från tortyr. Hon ville därför, att hon icke kunde låta honom gå, och detta var enda medlet att hålla honom kvar.

-- Ja, sade hon.

Hon gick mot dörren till sofrummet, men han hejdade henne på tröskeln.

-- Låt oss tala som förnuftiga människor. Nu är jag alldeles klar i hufvudet.

-- Ja, låt oss vara förståndiga.

Nu var hon också kall. Det skulle ju sluta i alla fall; så kunde det lika gärna bli slut med ens.

-- Du är en alltför ärbar kvinna, fortsatte han. -- Det skulle harma dig efteråt, att du gett dig.

-- Ja. Nu skall jag låta dig gå.

Han såg skarpt på henne och tvekade.

-- Men det kan hända, att det dröjer länge, innan vi nästa gång äro på tu man hand.

-- Ja.

De växlade ännu några ord. Det var en torr öfverenskommelse, det föreföll henne som ett öde. Hon gick in i sitt sofrum och stängde dörren efter sig.

Därinne var persiennen nedfälld, men gaslyktorna sände ett strimmigt ljus in genom spjälorna.

* * * * *

Han stod vid hennes bädd, med hennes hand i sin. Hon låg stilla på kuddarna och såg upp i hans ansikte med en stor, rik, ren känsla af lycka, af ro, af hederlighet. Han var henne mer än allt i världen, mer än lif och död, mer än arbete och vänner, mer än anseende och ställning. Han var hennes kärlek.

Hon kände ingen skygghet mer. Hon kände sig som ett barn utan begär, utan ånger, utan skam; sund, lugn, harmonisk, skuldfri. Älska och ge! Utan förbehåll, helt och utan baktanke.

Hon förde andaktsfullt hans hand till sina läppar. Det var ett tack.

Han stod och såg på henne som i ett stilla vemod. Gällde det honom själf eller henne? Han sade ingenting, böjde sig blott ned och kysste hennes panna. Sedan lyfte han upp hennes hand och kysste också den, stilla, liksom i vördnad. Och så gick han tyst.

* * * * *

De följande veckorna träffades de aldrig utom i främmande människors närvaro och kunde icke tala i förtroligare ton, utom när de andra lämnade dem ensamma för något ögonblick.

Hon undrade, om allt nu skulle vara slut.

VIII.

Hon kom från sitt sofrum, när han stod i begrepp att gå, efter att ha lagt sitt visitkort på hennes arbetsbord.

-- Tänk så glad jag skulle ha blifvit, om jag kommit in och funnit visitkortet! Jag har knappt varit borta i fem minuter.

Han ville draga henne till sig i rättighet eller vana; och så kom kylan öfver henne. Hon rätade upp sig och mötte hans blick, tillbakavisande.

-- Hvarför gör ni så här? Han härmade hennes rörelse, när hon drog sig tillbaka från att möta hans läppar.

-- En stämning, ett ingenting! Kan man alltid göra sig reda för sådant?

-- Hvad för en stämning?

-- Jag känner mig främmande för er.

Han skrattade och ansiktet klarnade upp.

-- Så-å! Vi ha blifvit främmande för hvarandra! Är det ingenting annat än det?

-- Nej.

Han drog henne till sig i kraftiga famntag och lidelsefulla kyssar, gladt, friskt, med kropp intill kropp. Hon var lugn, glad och harmonisk igen, på en gång älskande och lidelsefri, just som hon hittills alltid känt sig i hans armar. Hon gjorde intet motstånd, och hon log mot det välkända ansiktet, trygg under detta yrväder af smekningar, som icke talade om kallsinnighet eller fysisk afsmak.

Han grep med sina händer kring hennes hals, som om han ville strypa henne, han slängde henne härs och tvärs, som om hon varit ett viljelöst ting eller en tom klädnad, och hon skrattade friskt och ungt. Främmande för hvarandra -- de två!

-- Jag har sådan lust att misshandla dig! sade han. Och hon skrattade vid en jämförelse mellan denna hårdhändta kärlek och den förra själstortyren.

* * * * *

Hon längtade sinnessjukt de dagar som följde. Han kom sällan.

Nu hade han ägt henne helt. Hon hade brutit alla gamla fjättrar och gett sig naturen i våld för en half timme. Och så var han nöjd, så hade de intet mer att säga hvarandra, så kunde de skiljas.

Nu var det tid att gå. Men att gå var icke att bli fri; det var att lida en långsam och kvalfull död.

Bättre att dö strax. Bättre att lidandet blefve kort.

* * * * *

Hon satt ensam och skref till honom ett bref, däri hon frågade, om han önskade att hon skulle resa eller att hon skulle stanna kvar.

Hon kände den ständigt gnagande smärtan i bröstet, tomheten däri hvart andedrag försvann utan att ge lättnad, det stora, svarta djupet af lifsleda. Där låg öfver rummet en stor, död, tung tystnad; bullret från staden, vagnarnas aflägsna skrammel gjorde den endast dess mer påtaglig.

Nu skulle det börja, detta som hon alltid fruktat, det som hon från första stund vetat måste komma. Det hade redan börjat: det gradvisa, förödmjukande nedsjunkandet till likgiltighet och sedan motvilja. -- Hade hon då icke ägt kraft att bryta dessförinnan?

Dörren öppnades. Det var han.

Hon gick emot honom, hon lade sina händer på hans axlar, och hon såg in i dessa ögon, som hon snart skulle ha sett för sista gången. Hon log mot honom, men hennes strupe sammansnördes af allt lefvandes ångest för att dö. Hon höll sig på armslängd från honom och stirrade in i detta ansikte med de skiftande uttrycken, de djärfva dragen med deras grundton af själsadel och nästan kvinnlig vekhet. Älska och dö, älska och dö! Hade detta varit lycka? Hon log. Ja, ty hon skulle ju icke vilja ha det ogjordt; hon skulle icke vilja börja sitt tomma, solskensfattiga lif från början, äfven om hon då kunnat stryka denna smärta därur.

Hon kunde icke tala. Det var ett sådant jubel att se honom, och det var en sådan ångest att dö.

-- Hvad är det med dig? Du ser så underlig ut, sade han vekt, med sitt varma leende.

Hon andades djupt innan hon kunde svara:

-- Jag blef så glad öfver att se dig. Jag hade längtat, längtat så.

-- Längtat? Efter mig? Kan man tänka sig något så dumt.

-- Ja, det _är_ dumt. Men jag kan icke annat.

-- Hvad vill du mig då?

-- Bara _se_ dig. Om jag sett dig en enda minut, är jag nöjd, är jag glad för en hel dag.

Där låg sol öfver hans ansikte, och stämman var mjuk, som om han talat till ett kärt barn. Han drog henne till sig, och hon lade sitt hufvud mot hans axel. De smögo sig in till hvarandra att smekas och le mot hvarandra, bekymmerslöst, barnsligt tillgifvet -- tyckte hon.

Det var tryggheten af hans närhet, tryggheten af att hvila sin vilja i hans. Det var att vara kvinna: älska och ge. Hur kunde hon orka att spela komedien, när hon var så trött. Han fick begära hvad han ville, bestämma hur han ville. Med hela sin natur, med allt hvad hon ägde af vilja och känsla och tanke var hon hans.

Som en lysmask glimmade den lilla lampan inne i sofrummet med blekt sken från höjden; eljes var där skumt.

Hon begärde intet. Hon fruktade. Det var hans närhet, hans åsyn, hans ömhet hon åtrådde, hon skulle kunnat köpa det med sin ära, sitt blod, med allt hvad hon ägde att ge. Skilsmässan var döden, att se honom var att lefva, och hon älskade lifvet.

Hon stod stilla framför honom på mattan, med armarna tryckta intill kroppen, som en slafvinna inför sin herre. Och hon log mot honom med hela sin dödsdömda hängifvenhet.

Han såg på henne liksom undrande.

-- Nu vill jag dig ingenting, sade han sakta.

Och i den skumma belysningen sågo de åter på hvarandra som två mörkrädda barn och smögo sig samman till ett långt famntag.

-- Du skall icke se så högtidlig ut! sade han. -- Du skall taga det som ett nöje. Om ett par veckor är det öfver för oss båda.

Hon svarade icke. Hvad skulle hon säga? Att hennes lifskraft var knäckt. Att hon lidit sig trött till döden.

Hon skakade sitt hufvud med ett leende af sorg. Och så blef han varm igen eller han ville gå eller hon visste icke hvad. Hon tänkte blott på, att hon icke skulle se honom mer.

Hon stod framför honom i sin mörka klädning, tvekande, orörlig af ångest:

-- Jag skall göra allt hvad du vill, blott du lofvar att jag får se dig -- bara en minut om dagen!

-- Ja, ja! sade han afvisande. Hon kände hans händer hastigt knäppa sig samman med hennes. Han bröt henne ned, nästan kastade henne handlöst på mattan.

Köpa dessa minuter -- -- köpa dem från hans likgiltighet, med armarna kring hans hals, i sin gränslösa, lidelsefria, dödsdömda hängifvenhet! Och hon log, emedan han tyckte om att se henne le; hon log i denna stulna, brottsliga, hopplösa lycka.

* * * * *

Hon stod stilla på golfvet framför honom. Hon var brydd och osäker. Så vände hon sig skälfvande om och fäste upp sitt hår, som fallit ned.

Så hade det kommit in emellan dem, detta råa, grofva, föraktalstrande, som hon ryggat tillbaka för. Så hade hon gifvit ut sitt sista stackars kopparmynt och stod där tomhändt. Hon visste det. Och nu var det slut.

De smögo in i hennes arbetsrum, de satte sig tysta. Nu kände hon, att han skulle gå, nu hade hon ingenting mer att betala med. Nu återstod ingenting annat än att gälda sin skuld till samhället och moralen.

-- Hvad i all världen ser du hos mig att älska? frågade han. -- Jag är ju rent af ful. Han gick bort och såg sig i spegeln. -- Min mun har ett vidrigt uttryck. Har du aldrig lagt märke till det?

-- Nej.

-- Och du vet, att jag har många järn i elden på en gång.

-- Ja, jag vet!

-- Du med ditt goda hufvud och dina rena instinkter! Och vid dina år! Det är ju rena vanvettet!

-- Ja.

Hvarje ord, han sade, stack som en knifspets i lefvande fibrer. Och tonen var iskall, som af förakt.

-- Det där kan öfvervinnas. Låt bara bli att tänka på mig.

Hon skakade endast sitt hufvud, sorgsen till döden. Han gjorde sig i ordning att gå.

-- Jag skall öfvervinna det, på ett eller annat sätt, efter du önskar det, sade hon. I sitt sinne kastade hon skulden för sin död öfver på honom.

-- Det är rätt! sade han. Och så skildes de.

Hon satt kvar på sin plats, sedan han gått. Det hade kommit öfver henne en död, tung förtviflan med en tillsats af skam.

Hon hade icke endast varit ett tomt tidsfördrif för honom, hon hade också i hans tanke varit en lättfärdig kvinna. Och han föraktade henne.

Döden var det enda som kunde rentvå henne. Endast med döden skulle hon kunna bevisa, att hon varit en hederlig kvinna, som blott älskat honom öfver allt.

* * * * *

Två dagar hade gått. Två dagar som varit evigheter af själskval och dödsångest, två dagar som gjort henne till en gammal kvinna. Bara två dagar. Och detta var den tredje.

All ångest för döden var borta. Hon grät icke längre. Hon var lugn. Men det lugnet var ödsligt och ofruktbart.

Minuterna skredo fram så öfvermänskligt tunga.

Tanken på honom, som hon aldrig mer skulle se, var liksom utstruken.

Men hon längtade så brännande efter en människa, och Knut Herman hade lofvat komma. Det kunde icke ringa på entréklockan utan att hon sprang till dörren för att öppna och se, om det var han. Minuterna svällde och svällde. När skulle denna evighet taga slut? När skulle hon få dö?

Nu ringde det. Nu måste det ju vara Knut Herman. Hon gick nedför trapporna och öppnade. Och hon ryggade för det leende ansikte, som mötte hennes blick, hon gick baklänges uppför trapporna igen, vikande tillbaka för honom som för ett spöke, en invånare från en annan värld än hennes.

Det låg ju långa, långa år mellan deras förra möte och detta. Hon var en gammal kvinna, en dödsdömd, för hvilken det icke mer fanns en tanke på denna världen.

Den som skall dö, har intet att säga den, som skall lefva. Allt är tomma ord. Döden har intet språk. Döden är stum, har blott sin kalla ande, som kommer allt att vissna.

* * * * *

Jag har icke ätit ett ordentligt mål på flera dagar. Jag är så förplågad till kropp och själ. Men det jäser i mig en dof harm; det första hälsotecknet, kanske.

* * * * *

Är det Ivar Mörcke, som har knäckt mig? Nej, det är allt det falska, som jag bäddat ner mig i för att behaga honom. Han har ympat in på mig kvistar, som aldrig kunde slå an och som endast fört in förruttnelse i min varelse. Han har väckt hos mig en sjuklig längtan efter lycka, när begäret efter sundhet och jämvikt är det enda, som lifvet kan stilla.

Jag har låtit vrida mig bort från min egen väg, jag har af detta begär efter lycka låtit leda mig in på skamliga gömslen för last och uselhet, jag har kastats i landsvägsdiket att sölas i smutsen och höljas af förakt.

Här ligger jag nu. Jag har intet kvar. Skam -- skam -- skam!

Jag är en kvinna. Men är jag icke, som författare, också något af en man?

Hvad mer, om jag intet kan vinna af det, män ägna åt ungdom, skönhet och behag? Kan icke min skrumpna, osköna hand ha kraft? Ej skall det synas på mitt arbete, att jag själf är gammal och ful och fattig. Han har kastat mig ned i smutsen utan att jag gjort motstånd, och han räcker mig aldrig en hand för att hjälpa upp mig därur. Hvarför reser jag mig då icke mot honom? Han vill icke veta af mig; hvarför kastar jag då icke bort all pietet för min döda kärlek?

Han ägde intet att ge mig, ty tomhet var hela hans hjärtas rikedom. Hvem säger mig att det snille, han diat sig till, är mera värdt än den karaktär och erfarenhet, jag arbetat mig till, medan jag lifnärt mig med verklighetens torra bröd?

Jag är en ful och fattig och föraktad gammal kvinna, din förkastade älskarinna. Men låt se, om jag icke också är någonting mera. Jag har varit vek; låt se om jag icke nu kan bli hård!

Jag skref, att jag ville offra mig själf hellre än att hata dig, och du kastade bort offret med spott och hån. Som du vill då: tag hatet i stället! Det hat, som sporrar till strid, men som aldrig gör låg.

Jag skref, att jag ville lida allt och kyssa hans hand och glida bort i mörkret, ödmjukt, försvinnande som en skugga -- och han hade icke ett ord af medlidande! Den kvinna han smekt, var mindre värd än ett kryp på marken! Icke en skymt af tillgifvenhet eller ens af mänsklig medkänsla fanns kvar efter alla ömhetsbetygelser.

Jag önskar, att jag fått dö utan att minnet af min kärlek måst fläckas af denna bitterhet och leda; jag önskar att jag fått dö som en trogen hund. Men han slog mig alltjämt, slog och sparkade mig alltjämt, slog mig också för det jag ville dö.

Mina tunga, plågade andedrag hade generat dig, därför slog du.

Nu hatar jag dig. Med rätt eller orätt, det bekymrar jag mig icke om. Du slog mig när jag var god och vek. Slå mig också nu! Jag skall icke känna det, ty jag har blifvit hård.