Part 6
Borgmästaren fick det infallet att offra sin krona och sluta sig till sällskapet. Offentliga nöjen stodo icke hvar dag till buds i Tibble, och det annonserade föredragets titel började plötsligt förefalla honom lofvande. Det fanns åtminstone en möjlighet, att det kunde bli sansadt till innehåll och form, och eftersom prosten satt där, kunde borgmästaren också sitta där utan att riskera något af sitt borgerliga anseende. Alltså steg han in och placerade sig med buller och värdighet på en stol, hvarvid ett uttryck af nervös otålighet flög öfver föreläsarens ansikte. Det var ett mycket blekt ansikte, inramadt af kopparrödt hår och guldrödt skägg och med ett par skarpa grå ögon, som lyste af vilja och öfvertygelse. Han talade lågmält, men rösten var skiftande och hade en varm klang.
Han hade nyss börjat med en stillsam förklaring af föredragets titel. Han ville försöka visa, att konventionella synpunkter oftast gjorde sig gällande på alla områden af mänsklig odling, i vetenskap och konst, i religion och moral, i människors tanke- och känslolif, lika väl som i alla yttre former af mänskligt umgänge. Häri låg nu enligt hans öfvertygelse en verklig fara för den mänskliga kulturen, för så vidt som det konventionella alltid var vrångsidan af det goda. Det var stagnation och stelnande, det var formalism och själlöshet, det var döden för allt lif. För den som trodde på människosläktets utveckling mot ett ständigt i fjärran hägrande mål, blef det då till en ren plikt att, så vidt möjligt, frigöra sig själf och sitt lif från tom konvention. Det var icke lätt, vanans makt var stark som en naturlag, var för den organiska naturen hvad tröghetens lag (vis inertiæ) var för den oorganiska; men den mänskliga _viljans_ förnämsta uppgift var just: kamp mot trögheten. Ty däri skilde sig den lefvande naturen från den döda, att viljan kunde upphäfva framhärdelsens lag, och hvar människa, som öfver hufvud taget uträttat någonting nyttigt och godt, tänkt nya tankar eller skapat nya värden, hade just kommit till sitt resultat genom att låta sin vilja, sitt väsen, sin egenart häfda sig på bekostnad af det inlärda, det vanemässiga och ofruktbara. Men de flesta människor hade, tyvärr, ingen stark känsla af viljans betydelse, intet behof af reaktion mot det konventionella utan lefde som stenar, beklädda af fördomarnas mossa, så att till och med deras handlingar voro blott mekaniska, som en stens rullande utför en backe, när den en gång satts i rörelse.
Här gjorde föreläsaren en liten paus och drack ett glas vatten. Prosten skrufvade sig på sin stol, som om han funnit föredragets tendens betänklig. Stormen riste rutorna, så att de skallrade, och hven i skorstenen, som om tusen onda andar trängt sig in i rören för att hvissla åt föreläsaren.
Han tycktes oberörd däraf. Han öfvergick till att visa hur det konventionella i umgängeslifvet hotade att uniformera mänskligheten och förkväfva allt personligt och egenartadt, det enda som hade något verkligt värde. Han häfdade, att de konventionella synpunkterna verkade förlamande på allt tankelif, i så måtto, att en tanke som hjärnan blott okritiskt upptog var utan andligt näringsvärde. Andligt näringsvärde hade blott tankar, som genomgått en assimileringsprocess i hjärnan på samma sätt som födoämnen först genom matsmältningen fingo fysiskt näringsvärde. Men det förnämsta medlet i och för den andliga ämnesomsättningen var tviflet. Utan att först ha blifvit upplöst i tviflets safter kunde ingen tanke bli till verklig näring för vår själ, och all verkligt lefvande kunskap måste framgå ur tviflet.
Prosten var nu rödflammig i ansiktet af förtrytelse och såg sig omkring, som om han velat konstatera, hvad intryck de här uttalade åsikterna gjort på hans församling. I allas ansikten läste han ogillande, utom i ett, men det var tyvärr hans egen hustrus. Elsas drag voro spända af intresse, och hennes ögon tindrade mot föreläsaren som om hvart hans ord frigjort en tanke djupast inne i hennes själ, där den under åratal lefvat ett omedvetet lif i dunklet. Och sådan han själf stod där framför henne med ansiktet blekt och blicken het af öfvertygelsens värme, tycktes han henne just som en förkroppsligad gammal illusion, liknade han en ung präst, genomträngd af sin bekännelses sanning -- en ung präst, som varit henne kär en gång för länge sedan och som alldeles icke liknat den förbittrade materiens träl, hon i detta ögonblick såg vid sin sida.
Föreläsaren fortsatte: Men om tviflet således var förutsättningen för all lefvande kunskap, så var tviflet ett godt, icke ett ondt. Tviflet borde då hållas i ära, icke förföljas och bekrigas. Också på själslifvets högsta områden, till exempel religionens, var tviflet den naturliga förutsättningen för en lefvande tro. För den, som okritiskt antoge till exempel den kristna läran, kunde tron icke bli annat än tom och utan innerlighet, vanekristendom, andlig död; och det fanns mera religion i en fritänkares förnekande än i en vanekristens slappa så kallade tro.
Var det nu verkligen så, att alla religionens och moralens stenhårda dogmer kunde uthärda en tänkande människas tvifvel? Den moderna vetenskapen -- -- --
Men nu reste sig prosten och afbröt föreläsningen:
-- Sådana ord få icke talas här! utbrast han med myndig röst. -- Som församlingens själasörjare måste jag protestera mot detta föredrag och hela dess anda. Jag ämnar icke inlåta mig på någon vederläggning af alla dessa falska djupsinnigheter, men jag vill icke åhöra dem längre. Jag går och uppmanar församlingen att följa mig.
Han gick med långa steg mot dörren, och där blef stor uppståndelse i salen. Borgmästaren och stadsfiskalen följde omedelbart i hälarna på sin herde, och alla damerna flögo upp, stirrade villrådigt på hvarandra och drogo sig sedan mot dörren, där de skockade sig och vände sig om, nyfikna att iakttaga opinionsyttringens verkan på föreläsaren.
Han hade upphört att tala, men tycktes blott vänta att alla obehöriga skulle aflägsna sig, innan han fortsatte. Det gled till och med en skymt af ett småleende öfver hans drag, då han såg sina för detta åhörare en efter en återkräfva och återfå sin inträdesafgift af biljettförsäljaren ute i förstugan.
När den sista Tibbledamen försvann, satt blott en af hela auditoriet kvar på sin plats; men det var prostens hustru.
Prosten stod i förstugan och väntade henne, men hon kom icke. Hon satt kvar, likblek af sinnesrörelse och trots. Hon visste icke, hvad hon eljes skulle taga sig till för att ge föreläsaren någon upprättelse; hon blygdes, så att hon skulle velat sjunka genom jorden, öfver sin makes uppförande, öfver hela detta sällskap, som följt honom.
-- Elsa! kommer du? hörde hon hans röst ropa hårdt och otåligt ute från förstugan.
Hon svarade icke, såg blott på den unge mannen i katedern, som om hon velat säga: jag hör icke till dem.
-- Stäng dörren! sade han till biljettförsäljaren.
Dörren stängdes, och föreläsaren fortsatte som om ingenting händt. Men Elsa kunde icke längre samla sin uppmärksamhet kring hvad han sade, och han märkte det strax.
-- Det tjänar visst till ingenting att fortsätta, sade han. -- Era tankar syssla för mycket med det, som nyss passerat.
Elsa rodnade, kände det som om hon bort motsäga honom, men fann icke ord.
-- Mina också, om jag skall vara uppriktig, tillade han med ett småleende. -- Det skulle vara ett kraftprof. Man vill så gärna visa sig morsk. Men det gör alltid ondt att stöta på ofördragsamhet.
Han steg ned från katedern och räckte Elsa sin hand:
-- Tack för det ni stannade kvar! sade han enkelt och varmt. -- Jag förstår att ni velat demonstrera för yttrandefriheten. Vill ni också säga mig ert namn?
Hon svarade med gråten i halsen:
-- Jag heter Elsa Finne -- men jag är gift med -- hon gjorde en gest mot dörren -- med prosten.
Han nickade, som om han velat säga, att han också gissat sig till det.
-- Det är väl bäst, att ni går nu då?
-- Ja. Hon reste sig upp. -- Men jag vill tacka er först -- riktigt varmt -- -- säga er, att ni öppnat nya synvidder för min själ -- min fantasi -- mina drömmar. Jag tror, att jag skall kunna lefva rätt länge på minnet af hvad ni gett mig -- och arbeta mig vidare fram på egen hand.
Hon räckte honom sin hand, och medan han höll den i sin, såg han henne småleende in i ögonen.
-- Jag har en aning om, att ni en gång kommer att låta höra af er, sade han. -- Där är mycket fantasi i era ögon. --
När Elsa kom hem till prästgården, öppnade hennes make dörren till sina egna rum med minen hos en domare, som har att afkunna en hård dom.
-- Kom in! sade han. -- Jag har ett ord att säga dig.
Han var rödflammig i ansiktet, och ögonen voro blodsprängda. Hela hans varelse gaf intryck af våldsam upphetsning.
Elsa var lugn, hyste icke ens någon fruktan, fast hon visste, att han skulle förgå sig. Hon gled sakta in i rummet och stängde dörren efter sig.
-- Tycker du själf, att ditt beteende i kväll är passande för en prästfru? började han, med rösten hes af uppjagad förbittring.
Hon svarade:
-- Jag har icke kunnat handla annorlunda. Jag gjorde hvad jag ansåg rätt. Jag är icke en prästfru. Jag är en människa för mig, som känner och tänker själf.
Svaret dref hans raseri till kokpunkten.
-- Du ljuger! ropade han. -- Du ljuger ju. Är du icke hustru till mig, denna församlings själasörjare? Är du icke i denna din egenskap skyldig att iakttaga ett uppförande, som icke står i strid med mitt kall, mitt ämbete, min religion, som också är din -- i hvilken jag själf konfirmerat dig och -- -- Jag tål det icke längre! hör du! -- han knöt handen så att naglarna skuro in i köttet -- Jag tål icke, att du ödelägger mitt lif -- -- Ack, bittert, bittert har jag i sanning fått betala -- -- --
Vreden började sjuda inom Elsa. Hon stod framför honom med nedslagna ögon, ty hon fruktade att de eljes skulle förråda något af hvad hon kände.
-- Hvad? frågade hon.
Och han svarade i sin otillräkneliga vrede:
-- Hvad? frågar du! Har du icke under alla dessa tretton år, som vi varit gifta, gjort mitt lif till ett sannskyldigt helvete? Har du icke gjort mitt hem till en ödemark, dit ingen vågar sätta sin fot? Är du icke en visa i församlingen? Beklaga icke alla mig?
Elsa hade ryggat ett steg tillbaka och fört handen till hjärtat. Det blef rödt för hennes ögon, och tankarna jagade förbi i svindlande hast. Där stod den mannen och anklagade henne att ha ödelagt hans lif. Den mannen, som hon gifvit sin ungdom -- gifvit allt af sig själf som en gång var värdt att äga. Den mannen, som bedragit henne på det enda, som kanske kunde ha gett hennes lif en smula innehåll! -- Sakta knäppte hon upp ett par knappar i sitt klädningslif, drog fram det gamla brefvet till hans förra hustru och räckte honom det utan ett ord.
Han ryckte till, for med handen öfver pannan och vacklade tillbaka. Hans panna var kopparröd, och de blodsprängda ögongloberna trängde ut ur sin hålor.
Hon såg på honom. Hennes blick strök som en elektrisk gnista in i hans och drabbade honom med hela styrkan af det obändiga hat, hon i denna stund kände. Och hon tänkte klart och distinkt: Jag vill, att du dör.
I samma stund föll han till golfvet, träffad af slag.
Han lefde öfver natten, men vänstra sidan var förlamad, och han kunde icke tala. Endast ögonen talade. De sade till Elsa, som vakade vid dödsbädden: _Du har mördat mig_.
Doktorn lugnade henne med sin förklaring, att slagattacken framkallats af upphetsningen och berodde på en af för hög diet orsakad förkalkning af hjärnans blodkärl. Men Elsa kände det som om hans ögon sagt henne sanningen.
XIV.
Tunga blefvo dygnen, veckorna, månaderna, som följde. Hvad hjälpte det allt hvad doktorn försäkrade, Elsas samvete anklagade henne för mord och dömde henne skyldig, och mot den domen fanns intet jäf.
Om hon med egen hand dräpt sin man, blifvit häktad och fått försona sitt brott, skulle hon ha känt det som en lättnad. Det ohyggligaste af allt var att släpa på medvetandet om sin förbrytelse, men aldrig kunna få den vägd på rättfärdighetens våg, att nödgas framsläpa sitt lif som en döfstum, bärande inom sig en skuldkänsla, som skulle bränna all lifskraft ur hennes blod, med viljan sluten i kramp omkring en hemlighet, som skulle resa oöfverstigliga skrank mellan henne och människorna.
Drägligast var allt i början, medan de praktiska omsorgerna och anstalterna togo hennes tankar och krafter i anspråk. Som i en dröm hörde hon människor fråga, yttra deltagande och försöka trösta; och hon svarade som om hon varit vaken, handlade som om hon varit medveten, men tänkte ingenting och såg ingenting klart. Allt blef så sällsamt overkligt, som om det egentligen icke kommit henne vid.
Under stora högtidligheter vigdes prosten Tibells stoft till den eviga hvilan. Klockorna klämtade, flaggorna hängde på half stång, och all höstens välsignelse af hvita blommor och brokiga blad täckte den aflidne själasörjarens kista. Den nye vicepastorn förrättade jordfästningen och talade högstämda tröstens ord till den sorgklädda änkan vid grafven.
Allt detta gjorde på Elsa ett skärande intryck af upptåg utan mening, allt blef till lögn för hennes medvetande, allt utom den sanning, som flämtade i hennes bröst, brände och ville slå ut. Hon brottades med begäret att ropa högt: Han var icke sådan, han var icke den ömma make, den nitiska Herrans tjänare, som I tron. Och jag är icke den skuldlösa maka, I tron! Ty det var jag som drap honom!
Alla sågo hur upprörd hon var, och pastorn förstod, att här var en själ i nöd. När vagnen stannade utanför prästgården, frågade han henne mildt, om hon icke ville tala med honom. Hon nickade, hon förstod välmeningen, och de gingo sida vid sida nedåt trädgården.
Marken var fuktig efter förmiddagens regn, gräset glänste ännu saftigt grönt, luften doftade af mylla. Elsa förnam det med ett slags förvåning. Borde icke allt ha varit vissnadt och förtorkadt? Och hur var det möjligt att hon, nedtyngd af sorg och skuld, ännu kunde känna lifvet som en omätlig, hemlighetsfull välgärning? Hvilka förunderliga motsägelser rymde icke människonaturen!
-- Jag har fått en ingifvelse -- började han -- en ingifvelse, som jag tror har ett högre ursprung -- att det är en själ i nöd, som -- --
-- Det är sant, sade hon, tonlöst.
-- I sådana svåra stunder af en människas lif plägar det medföra lindring att få anförtro sig åt någon -- särskildt åt någon som fått det gudomliga kallet att tala tröstens ord.
Hon skakade sitt hufvud:
-- För mig är den vägen stängd. Jag är dömd att vandra i en labyrint utan ljus eller ledtråd.
-- Ljus finns i Herrans heliga ord!
-- Icke för mig. Jag har sökt, men intet funnit. Det finns kanske för andra, men icke för mig.
Pastorn såg på henne. Han hade bevittnat mången syndares förtviflan, hade ofta lyssnat till bekännelser, som samvetsångesten aftvingat brottslingar, men aldrig hade han känt sig mera gripen däraf än af dessa lugnt uttalade ord.
-- Vi ha bönen, sade han, med rösten skälfvande af medlidande.
-- Jag kan icke bedja, svarade hon. -- Jag har glömt alla böner -- det blir blott tomma ord i min mun -- för jag tror icke, att det finns förbarmande -- hon drog djupt efter andan och tillade sedan sakta -- för mig.
-- Det finns förbarmande för alla. Och det är en annans förbön, som för oss gäller.
-- Jag vet det, men min ångest kan icke fatta det!
-- Är det då -- är det då -- pastorn trefvade sig fram, som om han känt, att här var sank mark -- någonting särskildt som -- som tynger samvetet?
Hon såg på honom från sidan, såg hans böjda gestalt, hans hängande hand och hans deltagande min: Skulle hon anförtro honom allt?
Sitt hjärtas strider, sitt sinnes lidelser, sitt brott och sin ånger? Hon höll andan, som om hon i spänning väntat på ett svar inifrån. Svaret blef nej! Den drömlika oklarhet, som hvilat öfver hennes väsen, var i detta ögonblick som bortblåst, och hon tyckte sig se sin väg.
-- Ja, sade hon. -- Jag har kämpat länge -- under många år -- mot min brinnande lust -- -- att skrifva -- --
-- Skrifva? han förstod icke.
-- Ja. Att bli författarinna.
Han svarade icke strax, men där flög en rodnad öfver hans kinder. Han förstod, att han misstagit sig högeligen på hennes sinnestillstånd.
-- Det var farliga tankar, sade han slutligen. Så blef det åter tyst, och båda kände, att de ingenting vidare hade att säga hvarandra.
Strax därefter skildes de.
Elsa gick in och satte sig i sin aflidne makes rum. Det började skymma, men hon kände ingen ångest. All skuggrädsla, allt gammalt skrock var nu förbrändt inom henne, sedan hon sett det oåterkalleliga in i hvitögat. Medan liket ännu fanns kvar i detta samma rum, hade hon ofta nattetid, när alla tjänarna sofvo, gått ensam hit ned med ett ljus i hand, lockad af en dunkel föreställning om, att någonting kanske kunde hända, att straffet kunde nå henne på uppenbarelsens väg. Hon kände det som en hederssak att utmana straffet, och hon fruktade det icke, ty aldrig kunde hon dock få se hemskare syner, än dem hon såg i sitt eget inre, och afgrundens kval kunde icke vara förfärligare, än dem hon utstod i sin själ, och för hvilka det icke fanns lindring eller lättnad i ett klagoskri.
Själfva tanken på döden, som ofta föresväfvat henne, gaf ingen tröst, ty hon kände det som om själen dock aldrig skulle kunna glömma; i evighet skulle kvalen bränna hennes samvete, och allt hvad hennes kropp kunde komma att lida, var mindre än intet på vedergällningens våg. Människoanden var det som brutit och som därför vred sig under straffet, och det fanns ingen undflykt, ty så visst som natt följer på kväll följer straff på skuld. Om det fanns någon gräns för straffet, visste hon icke, men att hon icke kunde undkomma det, visste hon. Och att det måste drabba henne här, på den fläck af jorden, där förbrytelsen ägt rum, visste hon ock. Hon fick inrätta sitt lif därefter. --
Hon hyrde ett litet hus vid södra tullen, fem rum och en liten trädgårdstäppa, som sträckte sig uppför berget. Där byggde hon bo i en stämning af vemod och helg, dit flyttade hon de möbler, hon ärft af farmor och som erinrade henne om det kära barndomshemmet på Ryd. Allt det andra, allt som han haft del i, såldes på auktionen. Inkomsten häraf, af det löpande tjänsteåret och af nådåren gaf henne ett litet kapital, hvars afkastning nätt och jämnt räckte till lifvets torra bröd. Men hon var fri, för första gången i sitt lif. Hon var herre i sitt eget lilla hus.
Här började hon, trettiotvå år gammal, i smärta och ångest sitt lifs arbete, här tillkämpade hon sig i ensamheten kunskap och konstnärsnamn, här fingo hennes drömmar i spänning och vånda diktens susande lif. Här samlade sig hennes väsens alla krafter till en enhet, här växte hennes genius i sol och regn och blommade som en ros i oktober.
Det var icke ärelystnad, som dref henne fram; den skulle ha splittrat krafterna, låtit dem irra som atomer i rymden. Om hon vid arbetet tänkt på ära eller vinning, skulle resultatet ha blifvit dödt och kallt. För henne blef arbetet allt och hon själf blott ett medel för dess frambringande, därför samlade sig de spridda atomerna till någonting helt. Att skapa blef för henne hvad farmor kallat älska: att glömma sig själf.
Så kände Elsa Finne den vårdag, då hennes första lilla bok låg på bordet i hennes hem. Det var dikter på prosa, barn af hennes inbillning, ännu famlande i sin flykt. Därför hade hon kallat sin bok: _Med stäckta vingar_.
Från fönstret i sitt arbetsrum såg hon ut öfver kyrkogården nere vid stranden, ut öfver hafvet, där solen hvar kväll gick ned. Här skulle hon tillbringa sitt lif med minnet af sitt brott för ögonen, och här skulle hon, bunden till marken af sin fattigdom, vänta sitt lifs solnedgång.
Hvad mer? Hon hade resignerat. Högmodets fjäll hade fallit från hennes ögon. Hon såg.
Världen var stor och harmonisk, hon själf blott ett stoftgrand i alltet, men i känslan af ringheten låg lycka och rikedom, ödmjukhetens lycka och rikedom. Hvad kom henne människorna vid? Dessa stackars småkryp, som äflades att se ned på hvarandra, sträfvade efter att kunna förakta hvarandra, kände sig lyckliga i att veta sig rikare, starkare, kvickare, större än andra! Den som slagit sig till ro i medvetandet om, att han är intet, drabbas icke af föraktet hos dem, som tro sig större, känner sig icke förödmjukad däraf, blir oåtkomlig för narrars klander och beröm. Han har sin värdemätare inom sig själf.
Hon var den hon var, en atom i världsalltet, men en atom som också hade sin uppgift att fylla; ty intet är utan uppgift, och själfva lidandet var en god jordmån.
Hon grubblade icke längre; hon såg sin väg. Den låg klar, som om naturens mäktiga hand själf utstakat den. Elden hade gått fram öfver hennes lif, härjande och förädlande, rensande och ödeläggande; därför kunde marken nu bära dubbla skördar.
Aldrig mer skulle hon känna sorg och glädje så som hon känt dem förr, ty nu fanns det någonting inom henne, som höjde henne öfver hennes egen tillvaro.
XV.
En vecka efter det hennes första lilla bok utkommit fick Elsa ett bref med adress: _Författarinnan Elsa Finne_, skrifven med en för henne obekant stil. Det vållade henne en häftig hjärtklappning, och hon vägde det länge i sin hand innan hon vågade tro, att hon själf var den rätta adressaten. Slutligen bröt hon det likväl och läste:
Kära yrkessyster! (nybildning efter cher confrère, som onekligen låter bättre).
Tack för länge sedan och tack för senast. Jag vet icke, om ni ännu erinrar er en ung man, som ni förra hösten räckte en hjälpande hand och därmed kanske räddade från att drunkna i den sedliga förtrytelse, han med ett visst föredrag uppväckt i den goda staden Tibble. (Hvilken fantastisk idé för resten att uppträda som samhällsförbättrare i det förträffliga Tibble!) Denne unge man har nu fått en oöfvervinnelig lust att vara den förste, som räcker er sin hand med tack för er vackra lilla bok.
Visste jag det icke och sade jag er det icke strax? Ni har af goda feer fått fantasiens gåfva, den grundfond af malm, hvaraf lifvets två välsignade och förbannade bildgjutare: lidande och arbete, kunna dana en diktare. Där den malmen finns, glittrar den alltid fram i blicken (er var närsynt med ett fjärrsynt uttryck), och jag kände, när jag nu läste er bok, något af den glädje, en geognost måtte erfara, när hans förutsägelse besannas: att där fanns guld i jorden.
Låt mig därför vara den förste som hälsar er välkommen i vår unga diktning! För allt som har snille och själ skola vi andra jordarbetare i vingården alltid vara beredda att bugande lämna plats. Vi dyrka dock alla samma gud, vi med våra spadar, spett och hackor, ni med era upptäcktsfärder i fantasiens sollysta rymd. I vår herres hus äro många boningar, och i detta land lär det väl alltid bli utrymme nog på Parnassen! Endast den diktning, som öfverlefvat sig själf, bär afvog sköld mot det unga. Så långt ha vi ännu icke hunnit, vi som fått oss den vanskliga uppgiften förelagd, att bryta väg för en verklighetsdiktning i detta karga och solfattiga land, där poesiens genius under många år sväfvat så högt mot den blå tomhet, som kallas himmel, att ingen människa längre kunde se henne från jorden. Hela hemligheten med den strid, som för närvarande rasar omkring vår parnass, är, att det gäller vara eller icke vara för blåpoeterna, som hittills hyllats öfver måttan för sina fantastiska evolutioner utom synhåll, och nu frukta, att hyllningen skall utebli, om vi med vår fordran på realitet lyckas draga dem under sunda förnuftets kontroll. Därför försvara de sig med näbbar och klor i religionens och sedlighetens och fosterlandets namn -- som om icke _vi_ vore de verkligt religiösa, sedliga, fosterländska just i vårt kraf på en religion, en sedlighet och en fosterländskhet, som är mera än tomma ord.