Part 7

Att vi gråvädersmän dock icke äro förblindade af något slags fanatism för det grå, ha vi väl också visat. Mins ni i fjol, då den okände Ivar Mörcke plötsligt, som fallen från himmeln, stod midt ibland oss, lik en diktens furste, klädd i guldstickad purpur, gnistrande af ädelstenar, och förkunnade lifslustens evangelium. Icke vände vi honom väl ryggen, vi unge, af ängslan att denne diktens ljusbringare och förnyare skulle förstöra vårt kära gråväder med sitt snille? Tvärtom, vi planterade våra hackor och spadar i jorden för en stund och flockade oss välkomnande omkring hans fladdrande purpurmantel -- samtidigt med det vår kära allmänhet, som alltid lätt lockas af det lysande och färgrika, och som dessutom tröttnat på det trista och grå (det vill säga på oss!) korade honom till sin konung för en dag. -- Så skola vi också nu välkomnande hälsa den främmande fågel, som susar fram öfver våra hufvuden och flyger så lätt och så högt, att ingen tror, hon flyger »med stäckta vingar». Och icke heller skola vi misskänna er, om den suveräna allmänheten, som är en nyckfull gammal dam, en gång skulle komma att kora er till sin drottning för en dag.

I det hela taget synes det mig, som skulle det finnas en viss andlig frändskap mellan ert och Ivar Mörckes diktarkynne -- jag menar egentligen i bådas er uppåtsträfvande riktning, ty det kan eljes icke vara min mening att hvarken jämföra eller likställa. Han är ju i sin diktning typiskt manlig och ni är så äkta kvinnlig i ordets vackraste bemärkelse; han är en hjältetenor, som med sina höga och klara toner bedårar alla (kanske ändå mest kvinnorna?), då han sjunger om lifvets glädje, som är sinnesberusning; ni är en ljus och ren sopran, som sjunger vekt och innerligt om sin längtan -- och den sitter djupare hos er. Där strömmar genom er drömprosa en fläkt af äkta feminin, det vill säga instinktiv och icke dogmatisk sedlighetskänsla (låter ordet främmande i min mun?), som helt visst skall vinna er många vänner.

Hvad Ivar Mörcke beträffar, så är han sedan förra hösten bosatt i hufvudstaden, och sedan han nu är vår inhemska vitterhets lejon, gå här naturligtvis många rykten om hans underliga lif och färd. Få människor känna honom för öfrigt, och det är just, som ville han gärna stanna kvar lik en myt i dunklet, där han arbetar. Han arbetar nätterna om, sägs det, sofver om dagarna, trifs bäst i mörker -- denna de röda drömmarnas skald. Vi unga känna honom knappt; han umgås med ingen. Han är ju ett tiotal år äldre än vi (underligt för resten, att båda vår vitterhets senaste recentiorer äro äldre till lefnadsåren än vi juniorer!), och de åren har han tillbragt på resor i främmande land. Gud vet då hvarifrån alla legenderna stamma om hans tusen galanta äfventyr! Han är ju helt borgerligt gift, vet man, och har fyra barn, som gå i skola här, men hans äktenskap skall vara rätt otvunget -- och i vår hederligt borgerliga hufvudstad täflar hans Don-Juans-gloria redan med hans skaldegloria -- båda locka kvinnor, som mal dragas mot ljus. -- -- -- Men jag ser, att mitt bref redan blifvit långt, och att jag råkat in i en ton af förtroligt samspråk, som jag hoppas ni icke misstycker -- den bevisar ju egentligen endast, att det tilltalsord, hvarmed jag inledt milt bref, är för mera än ett tomt ord. I själfva verket inbillar jag mig nästan, att vi äro gamla vänner, som skulle ha nöje och nytta af att åter få träffas någon gång och kunna språka helt uppriktigt och förtroligt med hvarandra -- så som intelligenta kvinnor och män borde kunna talas vid utan att det nödvändigt behöfde vara fråga om det där banala som kallas kurtis. Skulle ni händelsevis vara af samma mening, skrifver ni nu ett lika långt och lika uppriktigt bref till er mycket tacksamme

_Knut Herman_.

XVI.

Detta blef inledning till en mångårig, mer och mer öppenhjärtig bref växling mellan Elsa Finne och Knut Herman. Den ton, han anslagit, fann stark resonans inom henne. Ensam som hon var, lockade det henne dess mera att få tala i bref om allt, som intresserade och sysselsatte henne för ögonblicket, och hon skref så omedelbart, som om hon suttit i skymningen och språkat med en gammal vän, för hvilken hon icke behöfde väga sina ord, därför att han aldrig misskände hennes mening. Så kom förtroligheten smygande af sig själf, och ni blef till du i brefven långt innan de båda blifvit personliga vänner.

Den personliga bekantskapen fick ett mera långsamt förlopp. Den grundlades under en sommarmånad i Knut Hermans föräldrahus, dit Elsa Finne på hans begäran blifvit bjuden af hans mor, som var änka efter provinsialläkaren i orten. Den gamla frun åtnjöt berättigadt anseende för fromhet och rättrogenhet, men hade en enda svaghet: sin son. Mycken sorg hade han vållat henne med sin otro, och många varma böner hade hon uppsändt för hans själs frälsning, ty hon visste, att han icke blott icke vandrade Herrans vägar, utan till yttermera visso högröstadt och utmanande marscherade utför den väg, som leder till förtappelse -- -- men förneka honom sin kärlek kunde hon icke, det fick Gud förlåta henne. Det som oroade henne svårast, näst ångesten för hans själ, var också tanken på att han med sina förskräckliga åsikter skulle gå och ställa det illa för sig i lifvet. Hvar sommar och hvar jul kom han regelbundet till sitt gamla hem, och då var mamma-Stina ett enda strålande solsken af lycka öfver att ha otron under sitt tak. Hans vänner voro då alltid välkomna i hans hem och mamma-Stina skref blindt och inbjöd hvemhelst han utpekade. -- Att det denna gång var fråga om en dam, hade vållat henne en smula bryderi; men då han ville så ha det, fick det ju ske.

Det var icke utan en viss förlägenhet Knut Herman mötte Elsa Finne vid stationen, och det kostade i början rätt mycken ansträngning från ömse håll att bevara den förtroliga tonen från brefven De båda personligheterna reagerade så helt olika mot hvarandra, skyggheten krympte nerverna, och den instinktiva motsättningen mellan man och kvinna gjorde sig helt annorlunda gällande i umgänget än i brefven, men den öfvervanns så småningom tack vare Elsa Finnes energiska bemödanden. Hon var ju så mycket äldre än han och kände sig just därför dubbelt förpliktad att visa sig den ovanliga situationen vuxen. Det var först efter lång tvekan, hon mottagit fru Hermans inbjudning, men då hon nu var här, ville hon komma med heder från saken. Från första stund slöt hon sig varmt till Knut Hermans mor, med öppen föresats att om möjligt vinna hennes tillgifvenhet. Det lyckades öfver förväntan; de båda damerna sympatiserade strax, åldersskillnaden befanns icke oöfverstiglig och snart stod Elsa som ett föreningsband mellan mor och son i stället för motsatsen, som mamma-Stina fruktat, medan hon ännu misstänkte, att där fanns någon skymt af erotik med i spelet.

Månaden gick som en vecka utan en mulen dag, Knut Herman återvände till hufvudstaden, Elsa till Tibble, och brefväxlingen började på nytt. Det blef vinter med mörker och arbetsfeber, det blef vår med sol och snödroppar, det blef sommar, och allt stod i blom, och Elsa Finne vann med ett nytt verk plötsligt namn som en af sin samtids främsta berätterskor.

Boken hette _Ikaroslängtan_ och var en själfbekännelse, var historien om hennes eget lif, gifven i stora linjer och med en betagande känslans innerlighet. Det var verklighetsdiktning lyft upp i en blåare luft, det var lefvande människor, men hvarken Per eller Pål, som det litterära skvallret kunde utpeka, det var en smidig och stark stil, förnäm i sin konstfulla enkelhet och nästan kärf i sin skygghet för all effekt på sanningens bekostnad. Det var icke den verklighetsdiktning som florerade, det var något annat och något nytt, och om det än icke ägde en Ivar Mörckes färgrikedom och glans, ägde det i utbyte mera djup i själsskildringen. Det handlade om kärlek, om en ung kvinnas flykt mot solen och fall mot jorden, och framställningen bars af en sorgtyngd längtan med starka vingar.

Tidpunkten för bokens framkomst var gynnsam, och alla andra små faktorer, som tillsammans skapa framgång åt ett diktverk, när inneboende möjligheter äro förhanden, förenade sig händelsevis att bereda _Ikaroslängtan_ ett mottagande, som författarinnan aldrig ens i sina mest högtflygande förhoppningar vågat drömma om. Det kom öfver henne en dödlig ångest och blygsel, ty känslan af hennes egen ovärdighet, växte under de loford, som strömmade öfver henne, och hon tänkte med skräck på den dag, då sanningen skulle bli uppenbar, och diktens drottning för en dag som en afslöjad trasprinsessa åter skulle drifvas bort från parnassen.

Knut Herman, som i sällskap med mamma-Stina tillbringade sommaren i Elsas lilla hem, hjälpte henne att hålla modet uppe, Knut Herman, som under sitt stretande i parnassens uppförsbacke aldrig rönt någon framgång för egen del, men däremot fått sin diktarhud rätt väl garfvad, visade sig vara situationen vuxen. Det fanns icke en skymt af afund i hans hederliga själ, tvärtom, han njöt i fulla drag af att se sin yrkessyster midt i ärans och popularitetens solgass, men det imponerade icke på honom och förändrade ingenting i hans egen syn på tingen. For honom var hon just den Elsa Finne, hon varit förut, hvars begåfning han sett förr än någon annan och hvars begränsning han kände bättre än någon annan; och det var henne en njutning att af och till höra hans beska sarkasmer med en underton af personlig tillgifvenhet slå ned ibland allt det välvilliga smickret utan tillgifvenhet. -- När sommarn var förbi, och Elsa satt ensam kvar i Tibble, kämpande med den tomhet, han lämnat efter sig, kändes det som skulle hon med glädje ha offrat all sin nyförvärfvade berömmelse för en skymningsstund vid brasan med honom och hans mor.

Åter gräfde hon sig ned i sitt arbete, och arbetet strök med sina välsignande händer öfver hennes feberheta panna, gaf glömska och lindring för dagens timmar, men kastade henne hvar kväll, uttröttad som en trasa, värnlös i längtans armar.

Skapandet kostade henne långt mera ansträngning nu, ty hon vred sig under medvetandet om sitt stora rykte, och ansvarskänslan blef så stark inom henne, att den tyngde hennes förr så lättflygande inbillningskraft. Hon splittrade väl också sin tid och sina krafter på småting till kalendrar och tidskrifter i in- och utlandet, visst är att det stora verk, som hon drömde om, aldrig kom till. Likväl växte hennes rykte ständigt, ty där fanns rika löften också i det minsta som lämnade hennes hand, och själfva hennes tystnad möttes med spänd förväntan.

Men åren gingo; och allt underligare blef hon till mods, kände sig på en gång så gammal och så ung. Världen låg öppen för henne, och hon tänkte med vemod på, att hon just nu borde ha börjat lefva sitt lif.

Ofta hade Knut Herman velat öfvertala henne till att flytta till hufvudstaden och intaga sin plats i kulturlifvets brännpunkt, eller att åtminstone komma dit någon gång på besök, göra bekantskap med den unga vitterhetens målsmän, låta fantasi och sinne uppfriskas af musik och konst -- han målade allt i frestande färger både skriftligen och muntligen; och nog hade det lockat henne, och ofta hade hon tänkt resa, men i sista stund hade hon alltid hållits tillbaka af en oförklarlig, instinktiv ångest. Hon kände omöjligheten af att personligen uppbära sitt rykte, inbillade sig vara både i yttre och inre mening så föga presentabel, att hon hellre borde resignera först som sist, stanna där hon var och icke förstöra den litterärt intresserade allmänhetens illusioner. Det fanns ingen landsort i andens rike, och från sin undangömda vrå kunde hon mycket väl följa med allt, som tilldrog sig i brännpunkten. Knut Hermans bref innehöllo alla personalia, som det intresserade henne att känna, och böcker, tidskrifter och tidningar hade hon nu råd att köpa, om än icke tillräckligt för att helt stilla sin andes hunger. Hvarför skulle hon då resa? Det skulle väl dessutom bli mycket dyrt -- --? Närhelst hon tänkte på, hur hon skulle taga sig ut i hufvudstaden, rodnade hon som en ung flicka vid tanken på den hon helst vill möta. Hon föreställde sig dessa eleganta hufvudstadsbor, herrar och damer, hur skulle de icke anse sig ha rätt att truga sig på henne med krus och komplimanger och småleenden och tomma ord om det, som för henne var heligt: hennes arbete. Men hon kände det, som om dessa människor varit fiender till hennes innersta sträfvan. För dem var det blott en ytlig lek, detta som för henne var djupaste allvar. Där stod en atmosfär af själfviskhet och flärd omkring dem alla. De talade så mycket och så högt om konst och frågor, alla sökte proklamera hvar sin lilla kåltäppa som kulturens förnämsta nyodling, och sneglade föraktfullt till grannens blomstergård eller potatisland. Fanns det då ingen stor nog att erkänna sin egen begränsning och njuta utan förbehåll och älska utan afund också de blommor och skördar, som växte på andras mark!

Det rasade nu i tidningar och tidskrifter en häftig fejd om en diktares namn, och striden hade upprört henne, ty den kom med minnet om en vårdag för länge sedan. -- -- Hon stod vid fönstret i sitt arbetsrum, det fina regnet dref som rök öfver trädens toppar och föll med sakta sus till jorden. Hela världen var som ett ändlöst grått i grått, där låg slöja öfver allt. Hon tänkte: sådan är våren här i norden; så sollöst grå, så öfvergifvet sorgesam är också våren i vår diktning. -- -- Kanske drömde hon också om att själf en gång lyfta vingarna och höja sig öfver dimmorna.

I den stämningen satte hon sig att läsa, med armbågarna på bordet och hufvudet stödt mot händerna, och hon läste och läste, medan regnet föll oaflåtligt, oafbrutet, och hon hörde intet annat ljud i världen än en utestängd kycklings pip, men det föreföll henne till sist, som om det kommit inifrån, från hennes egen själ; ty här i denna bok fanns ju allt, hvad hon längtat att få sagdt, blott större, starkare, manligare än hon själf någonsin skulle kunna säga det, och hon grät af beundran och smärta -- -- aldrig skulle hon kunna åstadkomma någonting värdt att nämnas i samma andedrag som detta!

Boken hette _Drömmar i purpur_ af _Ivar Mörcke_.

Allt från den dagen hade hon dyrkat honom som den främste af sin samtids skalder, och samtiden hade också beundrande knäböjt för hans snille. Själf hade han sedan ständigt utvecklats, och hvart verk af hans hand hade varit en ny seger; men framgång föder afund, och afunden hat, och hatet finner alltid sin väg. En pedant drog i härnad mot hans interpunktion, två drönare, som aldrig kunnat följa hans tankes flykt, fingo då plötsligt mod att häckla den, och en tredje slog sig till riddare på den moraliska haltlösheten af hans diktning. Därmed var fältet öppet och slaget fritt. Kritiken kastade sig plötsligt öfver honom, och samma konstförståndiga allmänhet, som nyss knäböjt för hans snille, reste sig, vände ryggen åt sin idol. Ungdomen, som gärna lystrar till rop utifrån och gärna stenar sina gamla gudar, tröttnade på hans starka och klara färger, lockades af symbolismens blådis. Naturalismens epigoner reste sig och upptogo åter kampen mot sin besegrare. Alla började plötsligt misstro det snille, de nyss beundrat, tvifla på hans ord, på hans konstnärliga ärlighet; och snart stämplades han offentligen som en skicklig diktmakare, hvars poetiska uttryck voro tomma fraser, med hvilka han kastade boll som en jonglör med klingande bjällror inför ett högt äradt publikum.

Han teg och arbetade; han kastade sin gripande lofsång till döden, _Memento mori_, för sina belackares fötter -- och det blef tyst ett ögonblick, men snart var striden åter i full gång. Hvilket lysande vittnesbörd om ovederhäftigheten af hans genius var icke detta nya diktverk! Ty det fanns ju intet sammanhang, ingen inre utveckling, ingen brygga mellan den stojande lifslusten i hans _Drömmar i purpur_ och det vemodsfulla dödskoketteriet i _Memento mori_.

Länge hade Elsa Finne från sin undangömda vrå följt stridens gång med en växande längtan att höja sin hand och slå ett slag. Hon kände denna längtan dess starkare, då hon just för tillfället var föremål för en oförtjänt respekt af dessa samma skribenter, som med småsint skadeglädje tycktes njuta af att draga ned den store diktare, med hvilken hon andligen kände sig närmast i släkt. Hon visste, att hon just nu ägde makt att göra sig hörd, och hon ansåg sig därför knappast ens ha rätt att tiga. Så skref hon sin dikt _Till Ivar Mörcke_ och sände den till en tidskrift, som offentliggjorde den under hennes namn.

Det var en lofsång öfver hans lifsverk, ett svärdshugg mot hans belackare, en entusiastisk hyllning åt hans snille. Den slutade så:

Jag kan vittna: mången gnista flög från svärdet, som du svingat mot det hvardagsgrå och trista på vår diktnings firmament. Jag har känt, hvad du har känt, längtan att se mörkret glittra. Jag har hört, hur varmt det klingat från din vemodsstämda cittra, då din sorg till dans du tvingat.

Men en våldsamt kufvad smärta skalf dock alltid i din sång. Midt i glädjens Backuståg sorgen, klutad ut i bjärta trasor gick sin tunga gång, och förgäfves skalden virat vallmo i hans gråa hår och med blåa drufvor sirat pannans hvalf, där smärtan låg hålögd, hjärtesjuk och teg. Blicken talte. Smärtans tår glödde under ögonfransen, medan han med tunga steg trött till döden trådde dansen.

Dödens djupa allvar bor i dina purpurröda _Drömmar_. Lifvets röda glädje strömmar djupast i _Memento mori_.

XVII.

Elsa Finne satt i sitt arbetsrum och stirrade mot väster, där solen gick ned. Framför henne på bordet låg ett bref från Knut Herman. Han skref:

-- -- Jag träffade nyss Ivar Mörcke, och vi talade om dig. Han sade, att han så gärna skulle vilja göra din bekantskap. Han tycktes verkligen rörd af ditt inlägg i striden -- åtminstone så pass rörd, som man kan bli, då man är så själfupptagen som den mannen är. (All aktning för hans snille.)

Nå, han har skäl att vara tacksam. Du är nog den första kvinna som offentligen vågat besjunga honom; du skulle troligen icke ha vågat göra det, om du känt honom personligen. Nu, efteråt, tycker jag nästan du har en viss förpliktelse att riskera också den personliga bekantskapen!

Skämt åsido: Jag tycker, att du ändtligen en gång kunde göra allvar af att komma hit upp! Vi skola icke bita dig utan visa dig all möjlig älskvärdhet -- och du bör väl ändå en gång upphöra att vara en myt för hufvudstaden -- --

Hon stirrade mot horisonten. Det lockade mer och mer -- hon drogs mot solnedgången. --

Hon var trettioåtta år, då hon som erkänd författarinna återsåg hufvudstaden, och hon gaf intryck af en människa, som bränt sina illusioner, gjort upp sin räkning med lifvet. Hon trodde sig vara både gammal och ful, och hon var hvarken ung eller vacker, blott spänstig och smärt med kolsvart hår utan en enda silfverstrimma; men färgen kunde skifta på hennes kinder, och ögonen kunde tindra som om hon ännu varit ung och glad.

Hon stod i vinterbrytningen, då naturen får hetsiga färger; där var något af öfvergångstidens feber i hennes blod.

Nutidskvinnans känslolif är ömtåligt. Hennes längtan är långt hetare än blott blodets feber, långt starkare än blott hjärtats trånad; den är hos de högst utvecklade en tärande andens hunger, som kan medföra döden, om den icke stillas -- och den stillas nästan aldrig.

Detta är historien om Elsa Finnes vinterbrytning. Må hon berätta den med egna ord. Och må den läsas med allvar, ty med allvar är den skrifven.

Ingen känner starkare, än den som skall dö, behofvet att vara sann, att aflasta allt hvad han burit på, att bekänna tills allt är sagdt. Hon, som talar här, har känt det, som om denna bikt vore en skuld, den hon hade att betala till lifvet. Hon har velat visa, hvarför hon icke kunde lefva. Hon försvarar sin död, icke sitt lif.

II.

I.

Det var i går jag såg Ivar Mörcke för första gången. Hela morgonen var en flygande brådska. Jag möblerade om mitt rum och sökte göra det hemtrefligt, sprang ut och köpte rosor, ordnade allting så, att det skulle se inbjudande ut, placerade stolarna så, att min gäst skulle få sitta i full belysning, jag själf däremot i skuggan.

När jag slutat, satte jag mig att läsa »Om de lägre djurens själslif». Jag var ganska lugn.

Det dröjde till klockan 3. Så en lätt knackning på dörren, och han trädde in. Reslig, manlig, ett mörkt ansikte, som såg ut att ha lefvat och lidit, en dominerande näsa, en mörk mustasch, med naturligt fall, utan uppskrufvad hjältefason; ett nervöst ansikte med stora drag, en spörjande blick, nyfiken, nästan fientlig. Den som många gånger blifvit sårad, och hvars själ förtäres af en brinnande ärelystnad, får en sådan blick.

Jag gick honom till mötes. -- Välkommen! sade jag lågt. Han stod stilla och såg på mig. -- Elsa Finne? -- Tack för er godhet att vilja se mig! Jag räckte honom min hand. Så tog jag plats i soffan och anvisade honom länstolen. Han tog icke emot den utan flyttade fram en af de mindre stolarna och satte sig alldeles midt emot mig. Genom denna manöver tvingade han mig att vända ansiktet halft mot dagern; vi sutto vid fönstret, så nära hvarandra, att icke en skiftning i den enas uttryck kunde undgå den andra. Jag kände mig tacksam för denna anordning.

Han gjorde mig några frågor om mig själf, och jag svarade. Jag uppdrog med några intetsägande linjer de yttre konturerna af mitt lif. Jag sade honom, att jag nu lefver som eremit i Tibble; han fick visst det intrycket, att jag lefvat så hela mitt lif. Han beklagade mig för min ensamhet, för min bokhunger, som icke kunde stillas från något offentligt bibliotek. Han talade så enkelt och deltagande; det vill hela min skepticism till för att värja mig mot föreställningen om en verklig medkänsla från hans sida. -- Stackare! sade han. Det lät så mjukt och så sorgset. Och så underbara ögon han har under sin starka panna! Ögon som skifta vid minsta känsloskiftning, röda i kanterna, liksom tårade af sol. Hvad denna människa måste ha erfarit mycket! Hans ansikte är som en lång, spännande historia af ondt och godt, af mörkt och ljust; är som en brunn, ur hvilken man kunde ösa länge, länge utan att nå bottnen. Hans röst har ibland en viss tvärhet, den kan bli kärf, men är alltid dämpad. Jag skulle aldrig kunna tröttna på att höra den rösten. Den inger förtroende. Mot honom skulle man kunna bli så enkel och sann, om man icke vore en odåga och kände det.

Han frågade, om jag ännu trodde mig stadd i utveckling? -- Ja, det trodde jag. -- Men det kunde man misstaga sig på. Han hade en gång varit i ett sällskap, där man diskuterade frågan, vid hvilken ålder människan började gå intellektuellt tillbaka, och det var lustigt att höra, hur hvar och en drog sin egen ålder innanför gränslinjen. En gammal hofman, som var öfver sextio år, häfdade allvarligt, att han ännu icke känt någon intellektuell återgång. -- Det lät högst antagligt -- han hade nämligen aldrig haft något att förlora! Själf hoppas jag också, att ännu på några år icke behöfva gå tillbaka.

-- Hur kom ni att skrifva? frågade han.

-- Jag leddes -- vet ni hvad det vill säga?

Han nickade, vemodigt leende. Jag höll på att i min tur säga: »stackare!»

Jag hvilade mina magra, fula händer på bordet. Det hände ibland, när han talade, att han lade sin hand öfver min eller grep tag i den, liksom för att riktigt fasthålla min uppmärksamhet. Det var ingenting af närgångenhet, jag var en gammal kvinna, som lefvat och lidit, det kände han väl på instinkt, och så fanns det alltid ett intellektuellt band mellan oss. En gång kunde jag icke motstå frestelsen att se ned på den varma, fasta hand, som höll mig fången. Den var rätt stor, full af lif och viljekraft. Det var en mans hand.