Part 14

Det skall bli lustigt att se hur han gör. Han har tre alternativ. Första: draga sig tillbaka. Andra: försöka på nytt. Tredje: öfvergå till vänskap.

Drar han sig tillbaka, då var det ett tomt experiment, hvari hans verkliga känslor ingen del hade, och han skulle genast ha öfvergifvit mig.

Försöker han på nytt, då har hans fåfänga blifvit eggad af mitt afslag, och ifvern att bryta mitt motstånd kan möjligtvis framkalla en verklig värme hos honom.

Öfvergår han till vänskap, då har det åtminstone legat någon sanning i de känslor han visat, då är han en bra karl, och då skall jag hålla af honom.

Klockan åtta.

Jag går och går. Det är som om jag skulle digna af smärta; nej, det är som om smärtan ville urhålka mitt bröst med sina obarmhärtiga gnagande tänder -- fräta upp hela min varelse invändigt. Hjälp, Gud, om du finns!

Det bryter mig, det krossar mig. Det stampar sönder mig till en enda blodig massa.

Det är min fantasi och min längtan som tagit öfvermakten igen. Men det är den sista striden. Blir han borta i kväll, då tror jag, att segern är vunnen.

Det bräcker i hufvudet, min strupe är torr som om jag vandrat genom en öken -- och så denna förfärliga, ödeläggande smärta i bröstet.

* * * * *

Half nio.

Nej, jag ångrar mig icke ett ögonblick -- -- -- Men hur jag lider! Det är som om smärtan visste, att nu står den sista striden, att nu måste den samla hela sitt raseri, och att, då den uttömt hela sin sammanträngda kraft, är jag fri.

Vrid mig i stycken, martera mig, låt mig ligga halfdöd kvar, uttömd af trötthet, sönderbråkad och tio år äldre! Gör det! Men det är en operation, och sedan den är förbi, skall såret läkas, långsamt och smärtsamt, men dag för dag.

Och då såret är läkt, då har jag segrat.

* * * * *

Tio minuter i nio.

Ännu är ovissheten icke förbi. Hela mitt inre skälfver af oro. Spänningen är så stark, att svettilningar af ångest löpa som kårar öfver min rygg. Och det vrider likt klämmande tänger i mitt bröst. Jag har icke en redig tanke; endast en vanvettig: kommer han eller kommer han icke.

Maten står på bordet, men jag kan icke äta. Jag kan icke vara stilla; plågorna vilja döda mig. Jag går och går, sätter mig endast ned vid bordet och kastar dessa rader på papperet, går så igen.

Gamla Elsa, vi vilja kväfva vårt skri. Ingen skall veta, hvad vi lidit.

* * * * *

Tio minuter öfver nio.

Hvarför denna förfärliga ångest? frågar jag mig själf. Hvad är dess egentliga kärna?

Låt se.

Det är icke själfva skilsmässan. Jag har ju mitt arbete. Det är ännu mindre längtan efter hvad jag tillbakavisat.

Det är smärtan vid den tanken, att han kan känna groll och ovilja mot mig. Den tanken är mig olidlig därför, att han varit mig kär eller ännu är det.

Om vi endast i förtroende och tillgifvenhet kunde säga hvarandra farväl, då skulle jag gå nöjd -- -- -- -- (här kom han).

* * * * *

Och klockan tio satt jag i lugn och ro och åt mina smörgåsar med god aptit -- fyra stycken.

* * * * *

Du svarta räf! Jag ser nog, hur fint du går tillväga. Men du är i alla fall rar, och jag håller af dig. I dag skulle han hålla i sig och aldrig kyssa mig. Jag skulle tämjas med svält -- som en bångstyrig häst. -- Men icke helt ändå! Ett par små, snabbt förbihalkande parenteser, alldeles sådana som på teatern. Och så tal om, att han aldrig behöft smäkta, aldrig blifvit tillbakavisad. Och så: -- Ja, nu se vi hvarandra på lördag för sista gången. -- Och så borta i skumrasket vid dörren en den kyligaste teaterparentes, så ett par blickar, som möttes, frågande, skälmska, så en ny, icke fullt så kylig parentes, som icke heller blef så kort, ty kring en mjuk pälskrage lade det sig en arm, och en smidig kvinnogestalt böjde sig åt sidan, smög sig in mot ett pösande skinnfoder -- -- och den parentesen sade allt hvad de fumliga orden icke rå med. Och aldrig har jag sett en blick mer skälmskt triumferande än den, som lyste borta från dörren: -- Ser du -- sade den -- ser du, att du fick komma ändå! Han skrattade, det trollet: -- Ser du, det halp! Jag skall nog veta, att tukta dig!

Och så högt: -- Farväl tills på lördag!

Du stora troll, bara du icke blir ond, så ska vi få se! Kommer jag bara underfund med dig och blir varm i kläderna, så skall jag nog löna dig och icke vara högtidlig längre. Jag skall skämta och väsnas -- du! -- med händerna i din svarta peruk; och du skall se, om du kan få en smul mer, än jag vill ge dig!

Märker jag bara, att du icke går -- -- Då är det icke farligt. Min älskare får du icke bli, men mista dig vill jag icke heller.

* * * * *

Han hade lofvat att komma, alldeles säkert. Jag var så trygg.

Kommer farande upp och säger, att han skall gå strax. Och så att han »kanske» tittar upp före klockan elfva, om jag då ännu är visibel. Och så: det är dumt att resa redan på måndags morgon.

Såå? Jag skulle kanske ligga här ännu någon tid för att hvarannan dag få höra detta: -- Jag kommer bara för att säga, att jag icke har tid i kväll.

Nej tack! Nu kan jag det utantill. Kommer jag bara väl härifrån utan att bli ovän med honom, så skall jag nog akta mig att råka i hans klor så snart.

Jag fick rosor och violer i kväll. Jag tycker mera om blommorna än om honom själf. Blommorna äro vackra. De stå på mitt skrifbord, belysta af lampskenet.

Jag är sömnig. Jag är hvarken bitter eller ond. Men jag känner motvilja för honom. Det är brist på tillit. Om jag visste, att han höll af mig, och att jag kunde lita på honom, då behöfde han icke ägna mig stort mera tid, än han gör. Jag skulle likväl hålla af honom.

Hålla af? Denna tomma kurtismaskin! Ja, han förtjänar det visst.

Det är dumt det hela. Men jag ångrar mig icke. Han skall springa och sladdra om, att jag »älskat» honom. Det bryr jag mig icke om. Det är ju sant. Men längre har det icke heller kommit.

Jag är sömnig. Jag känner mig lugn som en filbunke och jag lägger mig.

Det skall gå öfver. Är han värd tiondedelen af en sådan tillgifvenhet, som jag skulle ha att ge?

IV.

(Tibble.)

Seså, nu är historien slut; för denna gången åtminstone. Jag vill minnas allt, jag vill veta, att det icke varit en dröm, därför har jag skrifvit upp det.

Sista dagen ville jag icke ha ett ögonblicks ledighet. Jag var rädd, att saknaden skulle hugga klorna i mig.

Det var före middagen. Här satt en liten fru och pratade. Så kom han. Och vi längtade båda, att den goda damen skulle gå, men hon satt som limmad på stolen. Det var rent af fånigt, att hon icke gick; hon borde väl kunnat känna i luften, att vi önskade henne dit pepparn växer.

Jag var uppspelt och tokigt glad. Jag kunde knappt sitta stilla. Min diktare höll på att bli stött. Han riktigt grälade på mig. Man skulle nästan kunna tro, att jag gladde mig åt att lämna hufvudstaden. Jag såg ut som en »elektriserad groda».

När vi märkte, att vi icke skulle bli fruntimret kvitt, gick han till sist, sedan han lofvat säga mig farväl efter teatern.

* * * * *

Jag kom borta från hörnet i gången med kappan ännu på, och han kom från mitt rum, med denna seglande, majestätiska gång, som är honom egen. Paradmarsch, som hans prosastil. Han såg så glad och vänlig ut och sträckte handen emot mig. Så gingo vi in tillsammans.

Han hade följt upp fröken Berg och pratat några ögonblick med henne i trappan, sade han. -- Han hade icke sett mig på teatern.

Han stod nu och höll mina behandskade händer, och han betraktade mig.

Jag kunde ingenting säga. Jag undrade, om han skulle gå strax, och jag kände ett stilla vemod vid tanken på, att vi nu skulle skiljas.

Han stod alltjämt och såg på mig, med mina händer i sina. Och så kysste han mig, lätt och lugnt, med en viss tillbakadragenhet.

-- När skola vi två återse hvarandra? sade han flera gånger.

-- Tänk på mig ibland -- tänk på mig med vänskap! Det var det andra han upprepade.

Jag svarade, att jag nog skulle tänka alldeles för mycket på honom.

Jag satte mig på divanen, och han stod framför mig. Jag såg upp i detta kära ansikte, som jag icke skulle se på så länge.

-- Drag era långa handskar af, så att jag åtminstone kan få en hand, sade han.

Jag drog den högra af.

-- Den andra också!

Jag gjorde så, och vi knäppte samman våra fingrar, medan jag ännu satt och såg upp i hans ansikte.

-- Låt mig få omfamna er. Nu skall jag gå.

Jag reste mig upp, och han slöt mig in till sig.

-- Tänk på mig med vänskap!

Jag måste vända mig om och trycka näsduken mot mina ögon.

Ah, skiljas, skiljas! Vi stodo vid byrån med toalettspegeln, där han första gången hviskat »du» i mitt öra. Han tryckte mig in till sig så hårdt, och jag gömde mitt ansikte mot hans axel, min kind mot hans.

Vi drogo oss åter ifrån hvarandra, hårdt hållande hvarandras händer.

Jag sade honom, att han icke lärt känna mig, därför att jag varit så skygg. Jag hade alltid så starkt känt hans öfverlägsenhet.

Han tyckte, att han aldrig visat sig öfverlägsen, tvärtom hade han visat mig alla sina mänskligaste och svagaste sidor.

Just detta hade gjort, att jag blott dess tydligare känt, hvad han är.

Jag beklagade, att jag endast kunnat visa honom mina fulaste och mest frånstötande sidor. Han log: -- Jag är så klok, så klok, sade han. Och jag kände med en viss trygghet, att han nog såg längre än till ytan.

Och så gick han.

* * * * *

Ja, nu är historien slut -- ett skede af den åtminstone, nyfikenhetens och experimentens. Jag vet nu, på hvad sätt och med hvilka ord Ivar Mörcke begär en kvinna, jag vet också, af hvad slag den erotik är, som jag kan känna. Jag vet hvilken relativt ringa makt det enbart sinnliga har öfver mig. Jag har icke motarbetat det, jag har låtit min natur vara fri; och min natur är att icke älska enbart med kroppen. Själlösa smekningar lämna mig fullkomligt kall, det är först när kärliga ord och innerligt förtroende komma till, som jag blir riktigt varm.

Hvad som vållar mig det förfärliga lidande, hvarom dessa blad så ofta bära vittne, är mitt behof att helt sluta mig till en människa, att i mitt personliga förhållande få någonting centralt, hvaromkring hela mitt enskilda lif kan samla sig som kring en kärna. Intet offer skulle vara mig för stort, om jag därmed _helt_ kunde vinna en mans tllgifvenhet. Utsikten därtill, tviflet, ovissheten, ansträngningarna att tum för tum tillkämpa sig den aktning, det intresse, det förtroende, hvarpå en sådan tillgifvenhet måste vara fotad -- se där de hemliga skrufvar, som framkalla den spänning af min själs strängar, hvarunder jag den sista tiden så ofta vridit mig och klagat.

Nyfikenhetens skede är förbi. Jag har velat lära känna Ivar Mörcke. Jag känner honom nu. Han säger så själf. Han citerade Goethes yttrande till fru v. Stein: »Ni känner mig i botten. Och skulle det ännu finnas drag i min karaktär, som ni icke gjort bekantskap med, så är det sådana, som jag själf icke känner.»

Jag har velat veta, hur det vore att se den man, som jag skulle kunna älska, breda ut sina armar emot mig. Jag ville veta, hvad det är att trycka sig in till hans bröst, kyssas af hans mun, smekas af hans händer. Jag har erfarit allt detta. Mitt ansikte har lutat sig in i den lugna vrån, dit en älskande kvinna alltid söker, när hon vill glömma sitt bryderi. Mina händer ha glidit öfver hans gråsprängda hår, mina fingrar ha fördjupat sig i dess täta massor.

Jag har hört honom göra en fråga, på hvilken jag af fri vilja svarat nej.

Jag är nöjd.

Jag har erfarit allt, hvad jag traktade efter. Min inre erotik har kunnat få ett yttre uttryck. Det är icke af tvång jag lefver som en nunna, det är af egen fri vilja. När jag nu kan se hvar man i ansiktet, så är det icke emedan jag aldrig blifvit frestad. Den dygd, jag kan berömma mig af, är icke en ful kvinnas förödmjukande intyg på, att ingen begärt henne.

Nu tycker jag, att jag med lugn kan låta mitt hår gråna. Nu kan jag med glädje bli gammal. Jag behöfver aldrig känna mig försmådd eller tillbakasatt. Den man, som för mig är vackrast och störst och härligast, den man, som jag tycker, att alla andra kvinnor borde älska, han har klämt mig mot sitt hjärta, han har sett mig in i ögonen och sagt »du», han har sagt mig att jag är vacker och god och duktig, han har kysst mina ögon och smekt min panna. Jag är icke en af de stackars förkastade. Jag behöfver aldrig känna deras afund mot de unga, deras bitterhet mot det manliga släktet.

Jag har varit kvinna. För återstoden af mitt lif kan jag vara människa.

* * * * *

Jag är lycklig. Den man, jag älskat, har icke kastat mig bort. Jag har själf helt lugnt och mildt gjort mig lös ur hans armar.

Vi skola aldrig hata hvarandra.

Han har gifvit mig mer, mycket mer än jag begärde.

Det är en stor, lugn lycka, som fyller mitt bröst. Det är vissheten om, att min person i sig själf icke är frånstötande och obehaglig, trots allt. Den kvinna, som Ivar Mörcke funnit tilldragande, kan lefva på minnet hela sitt återstående lif.

Glädjen öfver hvad han gaf, skall göra mig till en älsklig gammal kvinna, skall lysa som ett inre sken under skrynkliga drag. Den djupa glädjen är helig, och som en helig trollmakt skall den stråla ut ur mitt sinne.

Han fann behag i mig. Mitt kroppsliga omhölje skall hädanefter vara mig heligt. Jag är liksom adlad. Allt lågt och ofint får icke komma mig vid.

Jag har velat skrinlägga min rikedom här. Jag vrider nu om nyckeln för hvad jag samlat. Nu har jag nog.

Det har ända sedan min barndom varit mig en plåga att tänka mig själf ful och obehaglig. Han har med sina smekningar lyft mig upp och ställt mig på samma plan som andra kvinnor. Jag är icke något vidunder längre. Jag har aldrig varit det. De kärliga ord, jag hörde i min ungdom, ha icke varit hån -- han har satt sitt insegel på dem, nu äro de alla bekräftade. Han har lyft mig till rang med andra människor. Han har liksom löst mig från min förtrollning.

Nu vill jag drifva med strömmen, lefva och arbeta. Men mitt eget lif är blott en kär bild att slutas i en medaljong; mitt arbete skall bli ett bildergalleri att skänka åt min samtid.

Det har varit en brytningstid denna, en forcerad utvecklingsperiod. Det är som om jag nu först vaknat till tanke och klarhet. Det tycks mig som hade min själ vidgats oerhördt; ensamheten har ett helt annat innehåll än förr, den ro jag känner är mera storslagen än någonsin. Det är som om krafterna i mig vuxit.

Jag slutar nu ett skede af min historia. Resan skall lägga in ett nytt lag i min utveckling. Därför har jag samlat mig, gjort upp min räkning -- tvättat min griffeltafla ren, ty den var fullskrifven.

V.

Sällan har jag lämnat Tibble med så föga glädje. Jag visste, att jag skulle få en tid af oro och små besvär, hjärtetomhet och torka. Men jag hade fattat mitt beslut; jag gick att fullgöra en plikt mot mig själf.

I hufvudstaden träffade jag Knut Herman, som berättade, att Ivar Mörcke icke rest på morgonen, som tidningarna uppgifvit, utan skulle resa nästa morgon med snälltåget söderut. Han menade, att Ivar Mörcke och jag nog skulle träffas vid centralstationen, eftersom mitt tåg gick en half timme senare än hans, och damer alltid komma för tidigt till tåg. Jag var glad, att detta möte, (om det skulle äga rum) icke kom på mig som en öfverraskning, men någon glädje kände jag icke. Det enda jag tänkte, var, att jag nu måste resa i min nya klädning. Jag ville icke, att han skulle se mig illa klädd.

Jag packade om i kofferten, gjorde mina förberedelser och sof sedan som ett godt barn hela natten.

Det snöade på morgonen, stora våta flingor. Smutsiga gator, smutsgrå himmel. Jag gaf mig af i mycket god tid. Sedan jag köpt biljett väntade jag i vestibulen bland andra morgontidiga, morgonruskiga resande. Jag stod och såg ut på den öppna platsen; jag skulle väl få se ett eller annat bekant ansikte snart -- Knut Hermans eller kanske Ivar Mörckes. Det var mig likgiltigt hvilket. Att råkas på en järnvägsstation, där hvar och en tänker bara på sina koffertar, är endast ett obehag. Jag såg brådskande ansikten, stadsbud och banbetjäning, främmande resgods; och där ute dalade de våta flingorna ideligen öfver modden. Jag stod sysslolös, betraktande de andras brådska. Allt mitt var färdigt, jag hade ingenting att tänka på.

Dörren öppnades, och där kom en herre; ett par brådskande steg och han tvärstannade. Ett blekt, fint ansikte, som jag kände! En reslig gestalt i mjukt pälsverk. Jag hade återigen glömt, hur han såg ut, och öfverraskades nu af, att han såg så bra ut.

Jag var beredd att möta honom, men han icke att möta mig. Han stod, som om han naglats fast, och såg på mig, som om jag varit den mest otroliga uppenbarelse. Han såg på en gång glad och orolig ut. Jag undrar, om han icke hade ett ögonblicks förnimmelse af, att jag ämnade göra honom sällskap.

-- Ni -- ni här? Men ni skulle ju resa till England?

-- Det är just hvad jag gör!

-- Det här tåget går söderut?

-- Men strax efter går ett annat västerut!

-- Då har ni god tid! Och mitt tåg går först. Kom så få vi talas vid några ögonblick.

Han tog min lediga hand och förde mig in i väntsalen, bort till glasdörrarna mot perrongen.

-- Så märkvärdigt, att vi två skulle råkas här! upprepade han ett par gånger. Jag tror, han tyckte, det var roligt att se mig.

Vi växlade några af dessa betydelselösa fraser, som höra hemma i väntsalarna. Han sade, att han kände sig just i det rätta reslynnet.

Jag hade ingenting att säga. Jag stod tyst och såg ut genom glasdörrarna med den orörliga blick, som jag så ofta får, när han betraktar mig. Jag tänkte, att han måste finna mig bra dum, men det bekymrade mig icke. Vi stodo helt nära hvarandra. Han kysste mig på kinden utan ett ord, utan att jag kunde ana hvad han ville göra. Han tog det som den naturligaste sak i världen.

-- Men är ni tokig!

-- Ingen känner oss.

-- Alla känna er.

-- Jag kan ju säga att ni är min syster!

-- Det tror ingen.

-- Då säger jag, att ni är min tant.

Han såg mig skälmskt in i ansiktet. Detta lugn, som vore han i sin goda rätt i detta tilltag midt för allas näsa, det var så friskt och skrattretande, det var alldeles omöjligt att taga det allvarligt.

-- Er tant -- ja det låter höra sig.

Dörrarna öppnades.

-- Följ mig till min kupé.

Vi skyndade åstad framåt, tåget och han fann sin kupé, där han placerade sin resfilt. Så kom han åter ned på perrongen.

-- Stå nära dörren, så får jag kanske vara ensam i kupén!

Det var i alla fall en egendomlig slump, att jag skulle vara den enda, som sade honom farväl där nere.

-- Nu en gång midt på munnen, och så går jag in i kupén för att få min plats vid fönstret; det är hela min ärelystnad för tillfället.

Brådskan ökades, tåget skulle strax gå.

-- Ingen känner oss -- -- --

-- Det kan man icke veta!

-- Och dessutom -- nu skola vi ju skiljas! Seså!

Han stod redan med handen på handtaget, tror jag. Jag vet icke hur det gick till. Jag vet bara, att det var en snabb och vänskaplig kyss, som om jag fått den af en kvinnlig bekant -- en vacker ung flicka. Vi voro så glada och fria, hela världen låg öppen för oss. Kyssen var alldeles i sin ordning. Jag var i mitt gladaste, lugnaste solskenshumör, och mina ögon skrattade mot hans.

-- Seså! Nu ha vi vanärat oss för tid och evighet! sade han muntert.

-- Jaha.

-- Och jag skall säga er något, ifall ni icke redan vet det -- vi stodo alldeles intill hvarandra och min hand låg hårdt i hans -- Man betalar sin hustru tre hundra kronor i månaden för hennes kärlek, och det anses riktigt. Eller man betalar andra kvinnor, och det anses också riktigt. Det enda som icke tillätes, är att man icke betalar. Det är den fria kärleken. Kom ihåg det!

Han talade hastigt, med en blandning af smärta, harm och ironi.

-- Det vet jag.

Han måste springa upp i kupén.

Jag gick efter en tidning åt honom och kom tillbaka, strålande lycklig öfver att ha kunnat vara honom till den ringaste lilla nytta.

-- Den skall bli min sköld, sade han med en sidoblick på en handelsresande, som tagit platsen midt emot honom i kupén.

Vi voro tysta ett ögonblick.

-- Om jag icke redan i början blir enleverad af någon italiensk markisinna, så skrifver jag, sade han.

-- Blir ni enleverad, är det ju så mycket mera skäl att ni skrifver och berättar det.

-- Ja. Men då skrifver jag bara ett enda ord: _besegrad_! När ni ser det, vet ni hvad det betyder!

-- Nu vill jag gå, sade jag gladt och såg upp i detta välkända, opålitliga ansikte. Jag sträckte upp min hand, han tryckte den hårdt, och jag gick raskt därifrån, utan att vända mig om.

Jag var så glad, jag kände ingen ängslan öfver vår djärfhet. Jag kände mig trygg, som om jag kysst en bror eller en syster till afsked.

Jag såg människor gråta, när de skildes från de sina. Jag hade ingenting att gråta för, ingenting att sakna. Tåget vaggade mig framåt. Jag satt och såg ut öfver skogskransade åkrar och sjöar, med sinnet fylldt af lycka. Det föreföll mig som om han hållit af mig, som om han alltid skulle hålla af mig, lugnt och svalt, för min egen skull. Jag hade ingen tanke för det narraktiga, det ytliga hos honom. Vi två höllo af hvarandra, det hade gjort honom godt att få vara vänlig, det hade varit honom kärt att jag stod där -- den sista att säga honom farväl.

Det fanns ingen saknad i mitt sinne öfver skilsmässan, ingen längtan efter återseendet. Känslan af att han höll af mig, och att vi skilts så lugnt och så gladt, uppfyllde hela min varelse.

VI.

(London.)

Det är så underligt tomt och kallt att vara här. Jag trifs icke, ty jag är ännu alltför främmande för att rätt kunna njuta af ensamheten, som eljes är mig så kär.

Vistelsen här förefaller mig närmast som en frivillig landsflykt. Om jag hade godt om penningar, så att jag alltid kunde åka, och om jag hade någon människa här, som jag kunde hålla af och som brydde sig om mig, så skulle jag kanske trifvas.

Men nu!

Jag känner en riktig ångest, när jag tänker på att gå ut på gatan bland dessa förskräckliga hästar, af hvilka jag väl en vacker dag skall kastas omkull. Det är ohyggligt att ständigt gå med den föreställningen för ögonen. Det är icke muntert att vara fattig, närsynt och illa klädd.

Och så är mitt lif ödsligt. Jag är så trött ibland, så trött af att alltid nödgas gå ensam, alltid vara kylig och lugn eller kylig och stel, alltid tvungen som i en rustning af kall metall. Rustningen skyddar, men den är tung, och den kyler genom märg och ben.

Ah, att kunna känna tilltro till en människa! Åh, att vara afhållen, att äga främsta rummet i en människas hjärta. De vanligaste, de tarfligaste, de minst snillrika kvinnor ha kunnat uppnå detta -- men icke jag! När jag varit dödstrött, har det aldrig funnits en axel, som jag kunnat luta mig mot i fullt förtroende. Jag har aldrig fått visa mig vek, som jag är.

Jag hade tänkt skrifva resebref att sända hem till någon tidning; det hade alltid gifvit en smula inkomst. Men jag har beslutat mig för att icke försöka direkt slå mynt af hvad jag ser.

Om jag skrefve resebref härifrån, skulle jag komma att förråda min okunnighet, min hjärnas förfärliga tomhet. Jag bör tvärtom vara tyst, dölja mig och i all stillhet söka kapa åt mig den smula vetande, som det kan bli mig möjligt att nå. Det är som om min okunnighet och min dumhet rent af skulle trycka mig till jorden, när jag icke är i Tibble. Där, i fänadens sanna hemvist, är jag skyddad mot själfkännedomens styng, men där förfäas jag själf.

Dock, icke allenast där, förefaller det mig -- -- åh, jag blir ju mera tom för hvar dag som går -- -- --

Denna pröfningstid i helt nya förhållanden skall icke bli förspilld, jag börjar känna det nu. En del af min känslosamhet, min trängtan till lycka skall kanske värka bort därunder, och det vore alltid en vinst för den, som icke har rätt att fordra lifvets solsken.

Jag kände mig alldeles som urhålkad i går, alldeles öde invärtes. Hufvud och hjärta lika tomma -- ingenting annat än kaos och medvetande om ödsligheten som sväfvade öfver mörkret. Jag tror, att det står någonting dylikt i bibeln. Men här fanns ingen gud, som bjöd »Varde ljus!»