Part 13

Om han ännu går och bär på en olycka, så tycktes han åtminstone icke ha burit den med upp till mig. Jag var sorgbunden, det känns som en saknad att lämna hufvudstaden. Och jag är så matt, så förfärligt kraftlös, att det känns, som om jag icke orkade lefva. Det sista sade jag, det första fick jag icke tid att förklara, ty han hade bara fem minuter att ge mig.

-- Matt? Drick ett glas vin! Ni kommer att lefva i etthundratio år!

Han var i sitt allra uppsluppnaste lynne. Han inhöljde mig i smekningar och lät hagla små älskvärda elakheter, som hans leende tog udden af. I sådana stunder är han alldeles som ett barn, ett kvickt och lekfullt barn. När han smeker, är det bara som om hans vänlighet icke kunde taga annat uttryck, det faller af sig själft, det är ingen närgångenhet. Man håller af hvarandra, det är så enkelt och okompliceradt som det vara kan. Två fullkomligt konvenanslösa människor, med samma veka natur, smeksam som kattungens -- men icke ett älskande par.

Jag är aldrig lugnare, aldrig längre från att vara förälskad i honom, än just då jag njuter det stilla välbehaget af denna tindrande, innerliga vänlighet. Man värms däraf, men den upphetsar icke. Det är en sådan vänlighet, jag alltid drömt om. Men jag trodde, att den icke fanns, annat än i en kvinnas inbillning.

Allt detta skall aldrig kunna harma mig. Jag har intet att blygas öfver, intet att förebrå honom. Jag skall alltid tacka honom för dessa sista solskensdagar. Jag skall vara glad öfver att tänka tillbaka på dem. Det skall ligga ljus öfver minnet.

Jag känner mig lycklig i kväll, som jag sitter här ensam vid min lampa. Jag vet, att mitt oförståndiga stora barn skall gå bort ifrån mig -- gå bara! Jag skall sjunka ned i mitt arbete. Jag skall reda mig ett bo efter mitt sinne. Jag skall vara lycklig efter min eremitnatur, och det skall sprida sig en stilla, vemodsfull glädje öfver mitt lif -- i minne och arbete.

Jag är lycklig. Jag är så lycklig, att tiden kunde få stå stilla, och så, att det aldrig, aldrig mer behöfde hända annat än detsamma. Jag skulle vilja sluta mina ögon och sjunka i Nirvana.

Jag hör på afstånd det aftagande larmet från den stora staden. Jag är icke i Tibble. Det ligger njutning bara i den tanken. Och så har det stannat en mjuk stämning kvar.

-- Ni är så rar och så dum -- sade han när jag frågade, om hans melankoli nu vore alldeles förbi, -- rar och dum äro synonymer, man är aldrig rar utan när man är dum. Och så lyste hans ögon. Jag har för resten aldrig sett dem sådana som i kväll, de tindrade och logo ständigt mot mig, som om också de sagt: du är så rar och dum. De smekte och kelade. Och jag gled in i hans armar, jag vet icke hur, och han kysste och kysste på halsen, i håret, på ögon och panna, och det var starka, starka armar, de, som trodde, att de kunde krama mig sönder.

-- Nu har jag er i min makt, nu kunde jag hypnotisera er, om jag ville, sade han leende, då han tvingat mitt hufvud tillbaka mot väggen, medan han stod och strök öfver min panna, så att håret kom till sidan och han sedan måste peta det rätt igen. Och jag log och såg upp i detta kära ansikte, som jag aldrig, aldrig vill hata, om han också skulle göra mig ondt.

Och så hade jag honom vid min sida igen, sittande på schäslongen, och så var jag fången igen i allt detta mjuka: hans läppar, hans ansikte, hans hår; och så: -- Jag trodde, ni hade en mun! Ty jag hade suttit alldeles stilla med hufvudet nedböjdt. Men jag log vid denna hans förmodan och räckte honom min mun. Och han kysste mig alldeles lugnt, men så länge, länge, och mitt hufvud hvilade mot hans axel.

Det var icke att misstaga sig på: allt detta var för _hans egen skull_, icke för min.

Därför var jag lycklig.

Men han känner mig icke ännu Och jag skall komma att sakna honom.

Stackars jag!

Men då skall jag minnas detta. Och det skall samla sig som solstrålar kring min penna.

Älskade, för dig är jag endast en främling, ett litet tidsfördrif, en myra. Du ger mig hundradedelen af ett utslitet hjärta. Tag tillbaka den bråkdelen också, och gå! Det är hvad jag _ger_, som gör mig rik.

* * * * *

Underliga, underliga stämning!

Jag var harmsen, kände mig sårad i min fåfänga öfver att han icke kom i går, som han lofvat. Det var så länge sedan han talat om sig själf; vi hade liksom blifvit främmande för hvarandra igen. Jag var mera leksak än vän, kvinna och icke människa. Då är det så svårt att vara god; man känner själfva vänligheten som slag i ansiktet; det är så svårt att icke bli bitter.

Nu är allt detta som bortstruket. Jag känner sorg öfver honom. Men jag känner den utan bitterhet. Jag har sådan vilja att vara god. God mot hela världen, därför att jag ville vara det mot dig. Hvilket oändligt vemod i detta, att kunna med hela sin varelse gå upp i sträfvandet för en annans väl, i att med tusen små obemärkta omsorger jämna vägen för en annan -- och så ändå vara utestängd från denna väg genom oöfverstigliga skrank. Jag skall aldrig kunna bli något för honom, aldrig göra honom någon glädje, aldrig kunna visa honom, hur anspråkslös, hur trofast och hur fri från afund en stark kvinnas tillgifvenhet kan vara. Om jag vet, att han lider, skall jag icke kunna göra ens det minsta för att visa mitt deltagande -- -- -- jag skall se honom kämpa ensam mot tusen lumpna hvardagsförtretligheter, jag skall se honom uttömma sin kraft mot dem, och jag skall icke kunnna värja honom för en enda. Jag kan intet, intet göra! Jag som -- om han begärde det -- kunde ge mitt lif -- ja mer än det, ty jag skulle kunna lida dag efter dag för hans skull, om det blott gjorde honom lycklig.

Det är icke hans kärlek, jag begär. Det är hans förtroende, hans välvilja -- det en man kan skänka sin mor, emedan han vet, att hon aldrig, aldrig skall svika.

Om det funnes någon att bedja till, skulle jag bedja om detta enda.

Ingen kan vara mera kvinna än jag. Detta begär att få vara någonting för en människa, att få glömma sitt jag, så snart det rör denne andre, det är så äkta kvinnligt. Det är denne andre jag söker och som jag alltid sökt.

Är det Ivar Mörcke, eller skall det bli någon annan? Jag vet icke. Jag står tyst och ödmjuk, med gåfvan i mina händer. Skall den bli antagen?

Jag skall arbeta. Jag skall bli erkänd. Jag vill samla krafter och inflytande; jag vill kunna vara din bundsförvant eller jag vill åtminstone bida och se, om det aldrig skulle kunna förunnas mig att göra dig minsta lilla glädje eller nytta.

Det är underligt hvad en sådan flärdfri och samlad känsla ger jämvikt, hur sundt den reglerar alla förhållanden. Så öppet, så enkelt, så utan allt tvång har aldrig mitt umgänge med Knut Herman varit, som just nu. Jag är en bättre människa än förr, och osäkerheten i mitt sätt är försvunnen. Det är endast mot I. M. jag ännu är skygg, emedan min ställning är oklar. Men mot alla andra är jag så lugn: jag vet, hvad jag skall ge och hvad jag icke skall ge, jag vet, hvad som är öfver- och underordnadt.

Att vara sann mot honom och mot mig själf; det är det öfverordnade. Allt annat följer af detta.

* * * * *

Vi skola skiljas. Han skall glömma mig. Jag skall vara en episod bland tusen andra. Ett lif rymmer så många: -- jag skall endast vara en episod.

Men jag skall minnas allt hvad jag nu har lidit, kämpat och sörjt, allt hvad jag njutit i lycka, det skall väfvas in i mitt kommande lif, det skall speglas af mina arbeten, gnistra som regnbågsglans i dess facetter.

Det är för dig jag diktar, för dig jag vill vinna erkännande. Hvarför? Jag vet det icke, jag känner det blott så.

Det har kommit en storslagen stillhet och ro öfver min tankegång. Allt det småsinta och låga är liksom trampadt ned i stoftet framför mig. Det kommer mig icke vid. Det kan fläcka mina skosulor; till mitt hjärta når det icke.

Detta skall bli det varaktiga intrycket af vår bekantskap; behållningen af alla dessa inre slitningar, dessa stridiga känslor, dessa skärande, skrikande stämningar.

Ännu äro striderna icke slut. Men jag känner, att det är den grundtonen som skall bli förhärskande.

* * * * *

Jag har gjort toalett, men jag väntar icke, att han skall komma, jag längtar åtminstone icke, fast det naturligtvis skulle bli mig en stor glädje, om jag finge se honom. Jag har gjort toalett blott för säkerhets skull: jag vill icke, att han skall finna mig illa klädd, om han kommer, de sista intrycken äro lika viktiga som de första.

Hvilken skillnad nu och för en månad sedan! Hur klokt var icke det botemedel, jag valde. Jag tänker ännu för mycket på honom, men jag är lugn. Jag är beredd på det, som skall komma -- att han kastar bort mig, som han kastat bort alla de andra. Jag vill vara bättre väpnad än de. Jag skall se till, att likgiltigheten icke kan bli så fullständig; det måste bibehålla sig en liten välvilja.

* * * * *

Jo, han kom. Jag satt och läste -- hade beslutat vara lugn och kväfva hvarje glimt af missräkning, om han uteblef.

Så kom han, ja. Med sin bekymrade min. Tog boken för att se hvad jag läste.

Vi satte oss och började prata. Han var melankolisk om dagarna, sade han, brydde sig icke om att se någon människa, kände sig liknöjd för allting. Han var som ett förkeladt, missnöjdt barn. Jag påstod, att det nog skulle gå öfver, när han kom till Italien. Och så berättade jag, att jag ämnade resa hem nästa söndag eller måndag.

-- Redan? Och på allvar?

Det såg ut, som om han fått tårar i ögonen, men han lyfte icke blicken, och han teg en lång stund.

Sedan började han tala om sin resa, undrade, om han skulle upplefva många äfventyr i Rom. Jag tröstade honom med, att det var högst antagligt.

Och så talade han om sina eröfringar från förra året, då han var där. -- Slikt är det enda, som verkligen intresserar damerna! Jag måste le inom mig. Hur det intresserar den store skalden själf -- detta strunt -- sysslolösa människors tomma kurtis. Rika lättingars tidsfördrif. Att han icke känner sig för god till att utströ sig själf så där, nypa för nypa, som ett rökelsepulver. Hur förödande det måste verka på de djupare krafterna i karaktären, detta, att aldrig åtminstone för en tid stadga sig i ett förhållande, finna ro i det och samla sig kring det. De förefalla mig så ytliga och narraktiga dessa dockteaters-känslor. Sporten att fängsla kvinnohjärtan -- -- -- få så många som möjligt för att räkna dem som ett barn räknar sina pepparnötter -- icke för att äga något helt, för sig själf, utan bara för att kunna glädjas åt sin oemotståndlighet.

Hvad var det allt, han berättade i går? Frun som bjöd honom en half million lire, om han ville skiljas vid sin hustru och gifta sig med henne -- det vill säga, sedan hon då också skilt sig från sin make. (Hvilken kombination! Och egentligen -- hur nesligt för en man af snille att utsätta sig för ett sådant köpeanbud!) Han såg på mig. Han frågade, om jag trodde, han ljög? Visst icke! Jag känner ju själf denna makt, som lik en trolldom omsnärjde mig, strax han närmade sig. Han säger, att det var ofattligt (hennes kärlek) därför att hon icke kände honom. Nej. Det är just det där på en gång välbekanta och främmande, som gör, att man strax tycker, man kan kasta sig till ett varmt hjärta och som gör att man sedan känner en tomhet -- huldrans ihålighet.

Hon har ofta skrifvit till honom sedan, och alltid slutar hennes bref med refrängen: -- Främling -- huru många skulle icke vilja böja sig i stoftet för dig.

Det var den strofen hon citerade den kvällen, då hon i sin vagn förde honom hem från en fest och han, vid skenet af en lykta, såg hennes allvarliga ansikte, inhöljdt i en hvit spetsslöja, vid det hon häftigt kramade hans hand -- -- -- --

Jag tror hvartenda ord. Han behöfver icke ljuga om sådant. Han sade, att hon är en kysk kvinna. Att det är mycket få kvinnor man kan bruka det ordet om, men att hon just hör till de få.

Så var där en annan. Hon var stor och präktig, med ett par mörka ögon, »som tycktes vilja sluka mig». (Jag kände mig slagen af definitionen och sänkte blicken.) De hade först träffats på en middag -- etc. Ja och så var där en tredje, en femton års flicka, som flög honom om halsen, för det han skrifvit en dikt på hennes solfjäder. Och så var där tre gamla fröknar --

Vi skrattade rätt godt. Han hade kommit i briljant lynne.

-- Jag blir allt dummare och dummare -- sade han och lutade sig med kinden mot min -- men säg ingenting om det till andra. Ni märker nog, hur dum jag är.

-- Ja, ni är mycket obegåfvad!

-- Jag talar ju beständigt om mig själf -- det är ett säkert tecken!

Och så såg han så rar ut, liksom sorgsen öfver sin egen barnslighet.

Underliga människa! Men jag tycker om detta glittrande väsen, så olikt mitt eget.

Ja, jag håller af mitt stora barn i alla fall. Det kommer mer och mer moderlighet i min känsla för honom. Det är löjligt, men det är så i alla fall. I alla kärleksaffärer är han ett oförståndigt barn. Bara att ha gått och gift sig som han! Och så trassla in sig i denna oändlighet af småintriger! Och så berätta den ena kvinnan om de andra.

Han har själf en känsla af det narraktiga däri. Han är liksom rädd, att man skall skratta däråt, men kan likväl aldrig låta bli att berätta allt hvad han borde tiga med. Hans farhågor komma alltid fram så där hälft på skämt, men med allvar under.

Jag skulle väl tala om hans fåfänga, sade han, då jag skrifver den där boken, som en kvinna alltid skrifver om den man, hon »hållit en smula af».

Jag skrattade och sade, att det skulle jag.

Däri skulle jag framställa honom som en storskrytare och säga, att han saknade begåfning?

Han är så oemotståndligt godmodig och rolig, när han bara låter bli att drapera sig i sin egen storhet. Hvilken _jag_ åtminstone så väl förstår att uppskatta, just när han är som mest hvardagsaktig och enkel.

Så var det tid att gå.

-- Detta är ert glas? han förde det mot mig.

-- Ja!

Han skrattade:

-- För resten gjorde det väl icke så mycket, om vi två drucko ur samma glas?

Hans barn bli så förtjusta, när han icke är rädd för att dricka ur deras glas. -- Sådana små varelser -- sade han och skrattade så godt -- bestå ju nästan uteslutande af mjölkdroppar. Det är minsann ingenting att vara rädd för!

Jag kommer alltid att hålla så af honom, när han säger någonting sådant, rent mänskligt. Då blir han vacker och rar. Det är annat än när han paraderar med sina små salongstriumfer.

Hur enkelt och allvarsamt han också kan tala ibland. Han blir som en annan människa.

III.

Klockan är half elfva. Jag går och lägger mig. Det fanns en möjlighet, att han skulle komma, men jag var så upptagen af mitt arbete, att jag icke hann göra toalett. Han fick ta mig sådan jag var, om han kom. Och jag har på hela kvällen icke haft ett ögonblicks längtan. Icke ett! Tiden har gått fort, och lampan lyser ännu lika klart.

Jag skall gå ifrån honom utan brytning, utan ovänskap, utan bitterhet, nästan utan smärta. Jag mister ingenting. Några smekningar, som börja bli enformiga både för honom och mig.

Nej, sådan där erotik, nåja -- det är behagligt -- javäl -- men jag är verkligen värd att vara vän åt en karl. Att bara vara ett litet tidsfördrif -- nej! Tror han, jag skall sörja och vara bitter öfver att mista det tusendels grand af känsla, han pressat fram ur sig för att äfven kunna uppföra Elsa Finne på sin lista. Som om det skulle förarga mig, att jag låtit fängsla mig litet! Som om _han_ skulle behöfva gå ifrån mig; som om _jag_ skulle känna mig öfvergifven! Hå, jag går själf, när jag af sammanvaron blifvit botad för en lidelse, som tändts af min ensamhet och min varma fantasi. Jag går af egen, fri vilja. Jag går, därför att _jag_ är trött på det, som är tomt och halft. Jag är icke besviken. Min känsla har varit verklig. Jag vill vara en vän åt dig, jag vill hålla af dig. Jag vill aldrig för andra erkänna dina svagheter.

Du har varit så säker på, att jag var en nolla. Du vet hvarken hvad jag tänkt eller känt. Om mitt förflutna vet du intet. Du har varit så säker på, att jag aldrig lefvat. Du känner mig icke.

Hå, du tror, jag är liten. Därför tror du, jag skall anse mig förskjuten, när du icke bryr dig om mig. Du kan icke fatta, att jag dag efter dag kommit närmare likgiltigheten -- att jag dag efter dag blifvit säkrare på mig själf. Du dömer blott efter, mitt stilla, ödmjuka sätt. Den sega kraft, som döljer sig därunder, har du ingen aning om.

Flyg, flyg!

Jag håller dig icke kvar med ett finger. Jag är glad att jag icke behöfver bryta. Jag är icke så småaktig, att det kan harma mig om du tror dig ha öfvergifvit mig.

Din ovän vill jag aldrig bli.

Men jag skall gå vidare och söka. När du icke bryr dig om mig, är jag åter fri. Och jag vill söka en människa att hålla af. Helst en man. En vän, en son, en hvad för något som helst. En människa utom sig själf, som man icke behöfver ljuga för.

Antingen skall jag finna detta hos dig, sedan det där dumma, halferotiska dunstat bort, eller också -- troligare -- skall jag finna det hos någon annan.

* * * * *

Det är _jag_ som går. Jag har penningar nog att stanna. Men på söndag reser jag; icke i harm eller förhastande, utan lugnt, därför att kuren är slut.

Det är _jag_ som går, därför är jag icke bitter, därför kommer jag icke att skrifva en nedsättande bok om den, jag höll af.

Jag har aktning för mig själf; det är med grannlagenhet jag ser på de känslor, jag hyst. Jag har älskat dig, och hade du varit mera samlad och mera helgjuten i ditt känslolif, skulle jag kanske kunnat älska dig alltid.

Nu kan jag icke.

Men jag beundrar ditt snille. Jag beundrar också finheten och ädelheten i din karaktär. Jag vill visa, att jag är dig värdig. Jag vill tänka högt om dig därför, att jag själf icke är låg.

* * * * *

Så kom den då -- upplösningen. Historien har fått sitt slut, min nyfikenhet är stillad. Min skygga, finkänsliga kärlek är död. Är det afsmak eller vänskap, som skall växa upp på dess graf? Det vet jag icke. Det beror på, hur mycken själsadel, han har kvar.

Jag känner en dof saknad, en tomhet, nästan en skam. Men det är icke öfver mig själf, jag blygs -- det är öfver honom. Samma ofinhet hos honom som hos de andra; själslifvet bryr han sig icke om, blott han får kroppen. Att vara älskad på det sättet, är vidrigt; för mig åtminstone. Är min vänskap, min tillgifvenhet, min aktning rakt ingenting? Åh, detta afsky värda, att icke få vara människa, endast kvinna, kvinna, kvinna! En stundens njutning och ingenting mer. Hvilken förnedring! Och så kastas bort som skalet kring en apelsin.

-- Säg bara nej eller ja.

Att se in i detta ansikte, som blifvit mig så kärt, luta sig mot denna axel i smärtfylld sorg och veta, att all denna tillbedjande ömhet skall vara intet för honom i samma stund, jag sagt mitt nej!

Det var icke afslaget, som var tungt; jag kände icke ett ögonblicks frestelse. Men det är tungt att se allt det bästa och finaste i sin varelse mätas i värde med några famntag; det är hårdt att se det djupa, skiftande, varma, som gömmer sig innerst inne i en människosjäl, kastas tillbaka, därför att man icke vill ge bort det fattiga skalet.

Detta »du», som jag törstat efter, smekte mig som en svag musik, hans ögon tindrade mot mig, och han höll mig så fast, som om jag aldrig, aldrig mer skulle få gå. Skyggheten oss emellan var försvunnen och äfven jag sade »du», för första gång. Det var som om det personliga förtroendet börjat spira: Jag kände det, som skulle jag kunna lära mig att tala så småningom.

Då kom frågan: hviskad så tyst, så fint, så kärleksfullt.

Och jag visste: ett ja skulle vara att kastas bort med förakt om några dagar; ett nej skulle vara att se honom draga sig tillbaka med köld.

Jag dröjde. Åh blott ett ögonblick ännu af vänlighet, ett ögonblick af hvila blott, så ville jag gå -- gå ut i min ödemark igen.

-- Du vill icke?

Jag darrade. Nu skulle ovänligheten komma. Men den kom icke ännu. Han lyfte upp mitt nedböjda hufvud och såg mig skälmskt in i ögonen.

-- Se bara icke så högtidlig ut!

-- Jag är icke högtidlig.

-- Ar du ond på mig -- säg?

-- Nej.

-- Är du rädd för mig då?

-- Ja. Jag känner mig så underligt skygg.

Han sade ingenting, och så satt hon en stund med näsan mot hans rock. Sakta lyfte han upp hennes ansikte mot sitt och så sutto de tysta, länge, länge. Hon tänkte: -- är jag lycklig nu? Det skymtade för hennes blick en af närheten förstorad panna, mörkt hår och mörka ögonbryn. Hon blef skrämd, men slöt sina ögon, och nu svarade det inom henne: ja, jag är lycklig -- för ett ögonblick -- af en dröm, drömmen att vara älskad. Hon satt i ett skrufstäd, hon skulle icke kunnat göra sig lös, om hon velat.

Och när hon blef lös, vågade hon icke se upp, hon djärfdes icke möta denna liksom sugande blick. Hon hade blott blixtsnabbt lyft sina ögon och så slagit ned dem igen.

-- Hvarför så högtidlig?

Ja -- det är lätt att fråga för en, som njuter det ena kärleksäfventyret med samma bekymmerslöshet som det andra. Det är svårare att svara för den, som står med hela sitt kommande lif i sina händer.

Men hon log mot honom. Han var henne kär, och hon visste, att hon nu skulle stöta honom bort med sina egna händer. Några ögonblick till blott -- några ögonblick att vara lycklig.

Och när hon log, hviskade han frågan ännu en gång, i det han drog henne till sig.

Det var, som om han skurit i hennes hjärta med långsamma knifdrag -- -- -- Skilsmässa -- -- -- kyla -- -- -- Men det måste komma.

-- Du vill icke?

Han fick ej annat svar, än det han tog från hennes läppar och läste i hennes ögon.

-- Ja, ja. Följ din instinkt.

Han strök hennes panna, strök det sträfva håret därur, han smekte och kelade, men hon var sorgsen. Ljusskenet skar henne i ögonen. Förkänningen af hans kommande ovänlighet hade vuxit till en tortyr.

-- Släck de ljusen, de plåga mig.

Han reste sig och gjorde som hon sagt.

-- Skall jag släcka lampan också?

-- Nej, sade hon kort.

Han kom långsamt tillbaka, liksom obeslutsam. Hon sträckte handen mot honom. Han såg på henne ett ögonblick, tvehågsen, så kom han. Kastade sig med lidelsefull häftighet ned, alldeles in till henne.

Hon såg endast afvisande på honom, så förstod han.

-- Ni kan icke? Nå, följ er natur. Men nu vill jag aldrig kyssa er mera.

De tego båda mycket länge. Han satt slapp och liknöjd, med blicken riktad mot golfvet. Hon såg hans nacke och en liten del af kinden och ögat. Han satt alldeles orörlig, ögonlockets kant blef rödaktig och det glänste vått öfver emaljen. Hon vågade icke säga något, icke göra en rörelse. Hon kände sig som en missdådare, därför att hon svarat nej, hon skulle ha känt sig som en ännu större missdådare, om hon svarat ja.

Han sade icke heller någonting. Det var en tystnad, som kunnat utsträckas hur länge som helst. Plötsligt skakade han till som af en frossbrytning, och kinden blef gråblek.

Hon vände sig icke om, men det var som om han känt hennes skrämda blick.

-- Det är ingenting. Bara lidelse. Det går öfver.

Efter några minuter reste han sig, gick bort i rummet och började tala om likgiltiga ting, som om intet händt. Han såg endast litet allvarsammare ut än eljes.

Nu skulle straffet börja. Oh, oh, oh! Det klagade och stönade i hennes sinne. Men hon måste böja sitt hufvud och uthärda. Och detta straff var oförtjänt!

* * * * *

Han var stilla. Det var ingen ovänlighet, endast någonting underligt automatiskt i hans sätt att tala, som om tanken icke alls följt med orden. Det kom något så vekt och sorgset öfver honom, när han plötsligt böjde hufvudet ned framför henne och sade med sin mjuka, spröda röst:

-- För er hand genom mitt hår, där, i nacken -- uppåt.

Hon gjorde som han sade, och hon kunde ha brustit i tårar därvid. Detta kära hufvud! Åh, att säga farväl -- gå bort af egen, fri vilja. Veta, att hans stilla sorg skall räcka blott fem minuter och så vara öfver för alltid. Hur länge skall _hennes_ saknad räcka?

Men det fanns icke ett ögonblicks frestelse. Detta måste ske. »Slit foten af och fräls lifvet.»

* * * * *