Part 12

En stilla, djup sorg utan bitterhet. Jag kan icke vara någonting för honom. Icke emedan jag är för liten, utan emedan vi äro alltför olika. Jag känner mig helgjuten och stark; men det fasta, stadiga, trofasta, som finns hos mig, finns icke hos honom.

En stilla, djup sorg, som skall uppfostra mig och samla alla mina möjligheter kring en enda kärna: kärleken till honom och till hans lifsgärning -- det bästa af honom, det som står kvar, när allt det ytliga och tillfälliga fråndrages.

En stilla, djup sorg, som skall lära mig vara god mot människorna, men som skall komma mitt sinne att sluta sig, likt en musslas skal, kring den pärla, som växer där inne -- det som ger smärtan, men också värdet. När musslan är död, skall pärlan glänsa fram i dagsljuset.

En stilla, djup sorg, som skall göra mig till aristokrat. Det råa, plumpa väcker min afsmak. Min iakttagelse skall bli finare, skarpare; min stil mera smidig. I mitt arbete skall jag tala till dig, och du skall förstå mig.

Haf tack för sorgen, älskade! Det är den som skall inviga mig till mitt konstnärskall.

Men du, men du! Hvad skall gifva dig kraft att arbeta? Hvad skall gifva dig glädje af att lefva? Hvilken vändning till godt eller ondt skall åter kunna göra dig till den du varit.

Mitt hjärta krymper sig, när jag tänker på ditt glädjefattiga lif.

O Gud -- hvarför har jag då icke kunnat vara någonting för dig! Hvarför skall min gränslösa tillgifvenhet vara så maktlös, att den icke ens förmår skänka ett ögonblicks tröst eller lindring.

* * * * *

Han glider ifrån mig. Jag är dum och obetydlig. Han bryr sig icke om mig.

Klockan fattas tio minuter i tio; alltså kommer han icke. I början var jag lugn, nästan likgiltig, men allt efter som tiden skred fram, växte min längtan. Och så har den långsamt dött sin kvalfulla död. Nu är det slut för i kväll. Jag sitter här ensam med min gnagande sorg öfver att vara försmådd. Och detta skall räcka en ny månad? Hvilken lidandets tid! Men jag känner ingen frestelse att afkorta den; ty enda medlet att få makt med min böjelse är att låta den rasa ut, sarga och bränna och sönderslita mitt inre så länge tills den mist sin kraft. Så skall tiden långsamt börja läka, och det sår, som nu svider, skall draga sig samman till ett ärr.

Om jag försöker att med ett enda slag kufva denna passion, skall den öfvervinna mig, till vansinne eller själfmord. Nej! Må den uttömma sina krafter och mina, sedan kommer det kanske ro och resignation, och jag skall tillfriskna och återvända till mitt arbete.

Mina ögon äro torra och heta. De ha inga tårar. Och det känns som om bröstet vore krossadt, fylldt af skärfvor och flisor, en enda blodig förstörelse.

Jag skulle vilja ge mitt lif för ett enda vänligt ord af honom -- och han kan icke skänka mig ett enda ögonblick, fast han vet, måste veta, hur jag längtar.

Himmels eller afgrunds makter, gif mig ett vapen mot denna lidelse! Hvart, hvart skall jag fly från dess obarmhärtiga klor, som slagit sig kring mitt hjärta? Den minsta stegring i detta lidande, och jag föredrager att dö.

Men det återstår ju alltid. Hvarför kan jag icke pröfva arbetet först?

Jag hvälfver och vänder de olika förslagen i mitt hufvud. Skall jag helt enkelt återvända till Tibble och skrifva till honom att jag väntat förgäfves, att jag har en förnimmelse, som om han kommit till mig endast af medlidande, han kan sända mig ett ord, om så icke skulle vara -- och jag kommer tillbaka.

Men han skall icke sända mig det ordet, ty det enda han känner för mig är likgiltighet.

Eller -- borde jag icke träffa honom en gång till? Tala ut en gång.

* * * * *

Dagen efter reste jag, i afsikt att icke återvända.

II.

(En Vecka senare)

I kväll har han varit här. Jag kände mig främmande, som om det låge år mellan honom och mig.

Och hvad jag nu känner, sedan han gått och jag sitter ensam i rummet, är endast smärta. Han gör bördan tyngre för mig. Kanske är det nyttigt ändå. Jag vill arbeta.

Jag kan ingenting bli för honom och han ingenting för mig. Jag menar i tillgifvenhet. Men det är troligt, att den smärta jag känner, skall verka utvecklande.

Hvad mitt hela känslolif måtte vara exalteradt, sade han. Hur jag gick upp i mina stämningar. Jag skulle försöka att vara lugn. Hvad han mer än allt annat behöfde, var ro.

Det svalnar. Låt det dö sotdöden; det är så han vill ha det.

Jag skall försöka att inrätta mitt lif både som om han funnes och som om han icke funnes. Vara vänlig och snäll, men icke tänka på honom oftare än vi se hvarandra.

* * * * *

Klockan är half tio. Lampan står på bordet, och i kväll känner jag det icke som om hennes sken gått ned. Jag är lugn. Det är en dumhet att ligga här och kasta ut pengar till ingen nytta. Men jag trifs, han vill så ha det, jag har råd till det för tillfället, och jag tror, att jag skall bli botad. Ju mera sällan han kommer, dess snarare skall jag bli botad. Hvar gång jag sagt honom farväl, är det alltid, som om det gamla ville vakna.

Jag var främmande för honom i går. Hvarför? Han har då åtminstone sagt mig så mycket om sig själf, att jag kan betrakta mig som hans vän utan att vara för egenkär. (Jag hade först skrifvit väninna, men ändrade; ordet har en sådan bismak af kurtisförhållande.)

Hvarför kan jag icke vara vänlig, enkelt och naturligt? Det kan ju icke missförstås. Jag har ingenting att frukta.

-- Jag behöfver ro, sade han. Stackaren. Om jag kunde vara vänlig och glad! Det kan jag, om jag icke är låg och själfvisk. Jag skall tänka på honom och icke på mig själf. Hvad gör det, hvad han känner för mig, om han blott får hvila för sinnet af mitt deltagande och mina små omsorger.

Den som håller riktigt af någon, glömmer sig själf.

* * * * *

Jag har arbetat lugnt och stadigt. Och hvarför skulle jag icke vara lugn! Jag skall återse honom. Om icke i morgon så i öfvermorgon, och om icke i öfvermorgon så en annan dag. Jag skall visa honom, att jag kan vara stilla och harmonisk.

Jag skall vara god och naturlig i mitt sätt, när han vill söka upp mig. Men hvarje minut, jag icke ser honom, skall han vara som utstruken ur mitt lif. Ett gammalt minne.

Jag känner det så i kväll.

Han kan ingenting bli för mig, och jag ingenting för honom. Vi ha hvar sin värld. Men det kan finnas välvilja. Och den skall få utveckla sig som den vill, bli till hvad den vill, dö när den vill. Och när den dör, skall den slockna som lifvet slocknar under en sömn utan smärta.

Så dör ju ofta den, som lidit mycket.

Och vi båda skola ha ett vänligt minne mer; blekt som en tearos, men utan taggar.

Och jag skall ha duktiga, starka arbeten att glädjas åt, rödkindade barnungar att tumla i gräset.

Det som sofver under tufvan där, var mindre än en dröm. Sof, sof! ... kärt för mitt minne. Sof, sof! ... ostördt af stormar.

Den gudarna älska dör ung. Icke skall man sörja för det.

Glädjas skall man!

Jag är glad i stillhet.

Tack för hvad du varit för mig. Det var mer än jag kunnat begära. Lägg din hand i min, och vi skola tillsammans se hur det dör; leende mot hvarandra.

_Ro_ säger du. Som en sommarkväll sjunker den öfver mitt sinne. Jämvikt -- jämnmått skall jag finna i mitt arbete. Och det som har varit, skall ha mognat mig.

Skall du möta mig en gång och se, att jag blifvit en konstnär? Kanske.

* * * * *

Icke i afton och kanske icke heller i morgon. Jag vill vara lugn. Det är ju godt för mig, att det dör. Det får icke bli vrede och icke bitterhet hos mig. Han har intet ondt gjort mig. Jag vill icke vara småsinnad, jag skall vara stor nog att se tillbaka på honom som på ett vackert litet minne.

Han är mig öfverlägsen i snille, men som människa och karaktär är jag honom vuxen.

Jag vill icke bli nervös och icke ryckas ur min bana. Jag skall icke bry mig om honom, ty jag vill icke utsträcka mina armar till ett stort famntag åt en, som räcker mig ett finger. Men jag skall minnas honom med vänlighet.

Jag skall stanna hemma till nästa möte, men sedan sitter jag här icke kväll efter kväll, om jag icke har lust att arbeta. Det blir icke i vredesmod jag går ut. Men jag har rätt att bli likgiltig mot honom, när han icke är mera mån om att hålla mig kvar.

* * * * *

Knut Herman har varit här i kväll. Det var så trefligt. Jag satt vid mitt skrifbord och sydde, när han kom. Han tog en stol och satte sig där bredvid. -- Jag tror, du sitter och lappar en klädning? -- Jaha. -- Hvem kunde tro en blåstrumpa om att ha ett så nyttigt arbete!

Jag var glad och vänlig; fullkomligt otvungen. Det var som om han varit en bror eller dylikt. Jag tycker, att vi kommit hvarandra närmare än någonsin.

-- Man borde ställa så till, att man hade en människa utom sig själf, som man aldrig tordes ljuga för.

De orden äro som tagna ur mitt eget hjärta, ur min egen längtan.

Hur jag sökt efter detta! Efter att få ett öfverordnadt förhållande -- jag menar icke afgjordt ett kärleksförhållande, jag menar blott, att jag ville ha en människa, som stod mig närmare än alla andra, just när det gällde att tala sanning. Honom ensam skulle jag säga allt om mig själf, och hvad jag än sade, om mig eller andra, skulle jag veta, att det stannade mellan honom och mig. Jag blir icke någon hel människa, förr än jag träffar på denne. Och finner jag honom aldrig, kunna mina möjligheter aldrig utvecklas till hvad de borde bli.

Knut Herman har varit något sådant för mig, men på sista året var det som om vi drifvit ifrån hvarandra.

När jag träffade Ivar Mörcke, hoppades jag på nytt. Hans kärlekshistorier vidkomma icke mig; det är icke en älskare, jag söker, och den lilla anstrykningen af erotik skall försvinna som lätta pärlor af kolsyra. Men kan han, som är så splittrad af sina kurtishistorier, verkligen samla sig till något sådant, som en stadig vänskap? Jag tror det icke. Och så måste jag gå vidare för att söka. Det gör ingenting, att jag är gammal, det är icke kärlek, jag begär, allraminst trogen kärlek. Ett slags fostbrödralag är hvad jag vill ha. Just hvad det var mellan Knut Herman och mig de första åren. Den rätte må gärna för mig ha älskarinnor och hustru och hvad han vill.

* * * * *

Jag känner mig så stark i kväll och så trygg i medvetandet om min styrka. Trots allt slagg, som finns hos mig, är jag dock värd att behandlas som jämnbördig af en bra karl. Jag skall nog också finna denne man, lika godt hur och när; och från den stunden skall det komma jämvikt i mitt lif, och Elsa Finne vara en fullkomnad, fullödig karaktär.

Jag lägger mig nu utan att ha sett det långa majestätet hvarken i går eller i dag. Mitt hjärta slår lugnt, och mitt hufvud är svalt. Jag känner ingen förödmjukelse öfver att han drager sig tillbaka, ty jag börjar inse, att jag som människa är lika mycket värd som han.

Hans snille bländade mig i början, så att jag dignade ned som Saulus och ropade: »Herre! Herre!»

Men jag skall resa mig, starkare än förr, mera mogen, mera viss på mig själf.

Jag kan stryka mitt hufvud mot din axel -- Caesar -- men jag känner mig icke längre förkrossad af din storhet. Jag gläds åt dessa smekningar, som man gläds åt vallmoblommorna vid vägkanten, fast man vet att morgondagens lättaste vindpust skall sopa dem bort.

Mitt lif har varit så kargt och min väg har gått öfver hårda hällar, nu kastar jag mig ned ett ögonblick på mjukt gräs och stryker däröfver med min hand. Jag ler bekymmerslöst mot sol och blå himmel, ty jag har trotsat så mången ovädersdag: hård vind skrämmer mig icke.

Jag trycker mina läppar mot dina, svalt och passionsfritt som kvinna kysser kvinna, ty för mig finns ej detta: »jag törs ej», och jag håller dig kär, som man håller af en stolt och ståtlig fågel eller ett stort, själfsvåldigt barn.

* * * * *

Klockan är åtta. Jag har gjort toalett, men enkelt och hvardagligt. Skall han komma? Det betyder icke mycket, om han gör det eller ej. Kommer han, heter det väl som vanligt: jag skall strax gå. Kommer han icke, väntar jag honom i morgon, liksom jag väntat i dag, i går och i förrgår.

Jag är lugn och liknöjd. Det skall bli godt att få slut på detta hufvudstadslif, om jag blott hunnit bli riktigt botad.

Jag känner nästan på mig, att han icke skall komma. Lampans sken tyckes mig redan mörkna. Men jag längtar icke. Det är icke längre någon så stor glädje att se honom. Det gläder mig nästan mer att se Knut Herman. Hur _han_ menar, det vet jag åtminstone.

Vi ha redan hunnit tråka ut hvarandra, I. M. och jag, därför att vårt förhållande till hvarandra är skeft och halft. Men om jag gör goda arbeten och får ett namn, så är det troligt, att vi framdeles bli vänner. Därtill skall min hand alltid vara redo att läggas i hans.

* * * * *

Half nio! Det gnager en smula i bröstet. Det vill kännas som en förödmjukelse -- som om jag vore en af dessa vanliga kvinnor, hvilka, då de kastas undan, icke äro annat än utslitna trasor.

Jag _skall_ öfvervinna det, och utan att det får stanna någon bitterhet kvar efter smärtan. Jag är väl ingen så liten själ heller!

Jag lägger undan mina papper, tills jag är viss om, att han icke kommer; ty det gör mig nervös att skrifva med en känsla af, att han kan öfverraska mig.

Fasthet och själfbehärskning, gamla Elsa! Du är icke någon trasa.

Lugn, ro, jämnmått. Ingen nervositet!

* * * * *

Harmen kokar inom mig, men jag vill kufva den. Medlet! Medlet!

Han tycker sig kunna behandla mig som han vill. Ursinnet hotar att kväfva mig. Men det är jag som skall bli herre öfver det i stället. Jag har försökt att läsa engelska, men det går icke. Min tanke följer icke med.

Jag har tändt alla ljusen i kronan för att få bort denna tyngd, som hvilar öfver rummet.

Det är icke längtan längre. Jag vet, att han icke bryr sig om mig. Nej, det är en obändig naturs raseri öfver att nödgas tåla -- att icke kunna, icke få resa sig eller hämnas.

Jag vill icke ha en brytning. Jag vill icke, att vi skiljas som ovänner.

* * * * *

Han kom. Jag blef icke glad. Men jag var vänlig, lugn och naturlig. Och han tyckte om det. Jag såg så god och förståndig ut, sade han. Och jag var så ärlig, så okonstlad, så kry och munter. Jag vet ju, att det är slut nu, och jag skall ha kraft att bära det. Så behöfver jag icke vara ängslig och skygg.

Han såg på mig med välbehaget lysande ur de grå ögonen.

-- Ni är god, och ni är duktig, och ni är vacker! Se där det beröm jag fick. Och han sade, att han snart skulle komma igen.

Och han satt och såg så snäll och rar ut, min stackars bortkurtiserade hjälte. Han strök öfver min kind och smekte min haka, medan han såg in i mitt ansikte med en fuktig, blank blick.

-- Jag tycker om er.

Stackare min!

-- Jag blef så rörd öfver ert medlidande; det sårade mig alldeles icke.

-- Jag skulle icke ha varit människa, om icke er smärta rört mig!

Och så till sist sade han, att jag var »mycket mera människa» än man från början kunde ana.

Det tycks således, som om det efter många, många pröfningar ändtligen skulle bli vänskap af.

Och när det så blir, då skall du se, Ivar Mörcke, att jag verkligen kan vara något för dig.

Jag är led vid lifvet. Jag längtar efter honom, och jag ser i honom jämte den store mannen en narr.

Jag sörjer öfver att vara kvinna. En kvinna kan aldrig bli första-rangs konstnär. Så säger man. Det är väl så.

Jag skulle vilja ha ro. Ensamhet. Jag ville vara död. Nirvana -- den stora lyckan.

Om vi kvinnor ha hufvud, bli vi blott stora mäns leksaker; till detta är det, som de mest framstående af oss nå fram.

Jag har haft besök nästan hela dagen. De ha plågat mig, dessa människor, som störa mig i mitt arbete och ingenting ha att ge.

När jag icke ser honom, är det som om jag älskade, och när jag ser honom, är jag likgiltig. Jag önskar ett slut på detta. Jag känner mig bunden af honom. Jag känner mig nedtryckt af hans öfverlägsenhet.

Jag duger ingenting till. Mitt arbete är ingenting värdt. Är det så, vill jag dö.

Kvinna utan kärlek -- -- konstnär utan konstnärlighet -- -- --

Nej! då är lifvet intet.

* * * * *

Det är kväll. Klockan är tio. Det är icke lifsleda, jag känner, ty det är icke tanken på själfmordet, som uppfyller mig. Men jag känner en sorg så djup och mörk, så ogenomträngligt svart, som om det aldrig mer kunde bli dag.

Jag är ensam. Ensam som på en stor, ödslig hed, omsluten af mörkret. Om jag ropade, skulle ropet dö bort utan att ha nått en mänsklig varelse, ty mellan mig och de andra ligger detta stora, öde rum, detta tysta, ogenomträngliga mörker. Gudarna ha dömt mig -- gudarna ha dömt mig att aldrig finna en mänsklig varelse, till hvilken jag kan trygga mig.

Jag är kvinna. Se där den värsta olyckan, därför att den funnits där alltid och därför att den aldrig skall upphöra.

Jag skall sträfva med den outtröttligaste viljekraft mot konstnärskapet, och dock skall jag veta, att jag aldrig kan nå det -- därför att jag icke är en man, därför att min kraft endast råder öfver en kvinnas hjärna. Förbannelse öfver det att vara kvinna, när man fått en mans viljekraft!

Tusen gånger hellre en af dessa svaga små varelser med täckt ansikte och förmåga att fängsla en mans hjärta! De kunna gå upp i en annans tillvaro, lefva en annans lif, arbeta för en annans sträfvan -- -- men jag!

Om jag vore en man -- -- -- om jag vore en man! Stark i viljan som jag är. Och vilja skulle vara detsamma som att kunna. Jag skulle öppna mina armar för dessa varma små varelser: -- kvinnor. Och deras smekningar skulle förtaga all kantig torrhet ur mitt lif.

Men nu!

Ensam. Ensam! Aldrig sol. Aldrig fri och enkel naturlighet. Aldrig detta: det beror af mig att räcka ut min hand eller låta bli. Med ett ord -- det ligger tvång i min ensamhet, och tvång hatar jag.

En son -- en fosterbror -- en vän -- en hvad som helst, men en man att dela intressen och sträfvan med! En kvinna _är_ ingenting af sig själf eller för sig själf.

Och _jag_ är endast en kvinna!

* * * * *

Han talade en gång om gamla florentinska porträtt. Han tycker om de gamla mästarnas sätt att återgifva sina modeller. De konstruerade icke. Var det en gammal fältherre med en mycket lång näsa, så afkortade konstnären icke en hårsmån på den näsan, såg den än så löjlig ut; han gaf den också utan betänkande samme fältherres sura, trumpna min till sällskap. Och fältherren satt där allvarlig och gravitetisk i sin bisarra fulhet, med ett uttryck som funnes där icke en människa i världen mer än han. Men i denna tvärhet ligger det hvila och natur; han är sig själf, denne gamle krubb-bitare, och man njuter af framställningens sanning.

Sedan kom det sällskapliga porträttet med pudradt hår och uppdragna mungipor. Alla ansikten fingo samma söta, släta prägel.

Också i lifvet utplånas individualiteten mer och mer. Vi vänjas från barndomen att vara vänliga mot alla, och resultatet blir en gränslös, leende faddhet.

Han sade, att det kan plåga honom, då han ser någon, som han håller af, gå omkring i sällskapslifvet med detta konventionella småleende. Han tycker, man borde ha kraft nog att vara sig själf, »enkel, lugn och allvarlig», allt i enlighet med sin egen natur.

En stort tilltagen karaktär göres lugn och harmonisk af en djup sorg. För icke sin smärta till torgs, men bemantlar den icke heller med spasmodiska pajazzogrin.

Genomgående skakningar komma svaga karaktärer att brista som rämnande hus, men de starka bli däraf endast fastare i sina fogar.

Att ha varit lycklig, det är att ha sett himmeln blå och solen skina. Detta har äfven jag sett. Men det var en sensommardag, och solskenet var icke varmt, det ägde den kyliga klarhet, som väcker ett så oändligt vemod, därför att det är ett afsked. Len var den vind, som strök öfver min kind, men sval var dess smekning.

Underliga sensommarlycka. Solsken öfver förgängelsen -- -- --

Lyckan är en talisman, genom lyckan får man tilltro till sig själf.

Jag vill minnas. Jag vill minnas en afton, då ett par ögon lyste in mot mina och jag kände lyckan stråla ut från mitt ansikte -- sensommarlycka.

»Ni är god och ni är duktig och ni är vacker» och »jag tycker om er».

Nu vill jag vandra bort med talismanen gömd under min gråa pilgrimskåpa. -- -- --

I själfva verket var detta vårt afsked. Och det är den aftonen jag skall minnas längst.

Hur enkelt och naturligt att vi två skulle hålla af hvarandra! Och så detta sista farväl. Hur vi stodo där, vi två, tysta och stilla, hur han, trött af sina slitningar, lutade hufvudet ned mot mitt bröst, utan ett ord, slutande sig in till mig som ett förvuxet barn, i en lång omfamning utan kärlek. Två utsläpade vandrares tröstande, styrkande tillgifvenhet. Ingenting mer.

* * * * *

Jag skrattade åt en författarinna, som är förtviflad öfver, att hon icke kan få förläggare till hvad hon skrifver, fast hon är så rik, att hon icke lefver upp sina inkomster. -- Om jag vore rik, skulle jag icke bry mig om att skrifva.

-- Pytt! Ni drifves fram af en alldeles häpnadsväckande ärelystnad! Era ögon tindra ju formligen, när ni säger: _mitt arbete_!

Åh, som han kunde säga detta kära ord: mitt arbete! Det blef till musik; som en svällande tonvåg fyllde det mitt hjärta. Ja, ja, ja! Han har rätt i att jag älskar det. Är detta äregirighet? Ja, då är jag äregirig. Det jublade inom mig bara vid att höra det ordet från hans läppar: mitt arbete! Mitt, mitt, mitt! Det enda lifvet unnat mig som mitt, men helt mitt. Att se honom respektera det, se där ett mål för min ärelystnad.

Jag blef bra glad, när han kom, och samtalet var otvunget, men för resten är jag lugn som en kogubbe. Jag är så nöjd. Jag hoppas med tiden kunna visa honom, att jag duger.

* * * * *

Jag afskyr mig själf. Jag blygs inför mitt bättre jag, så att jag skulle vilja sjunka i jorden. Jag är klumpig, jag är ofin, jag är obehagligt larmande, jag är simpel, jag är allt hvad en kvinna af verklig själsadel aldrig kan bli. Och detta icke emedan jag i grunden är simpel -- det är det förfärliga -- utan emedan jag är så skygg, att jag alltid slår öfver till den värsta onatur och blir grof, när jag vill försöka vara ogenerad.

Knut Herman var här i kväll. Den ogenerade tonen å ena sidan, hans underliga tvärhet å den andra, gör att jag slår öfver. Vill vända allt till skratt och löje, troligen af en oklar fruktan, att eljest bli beskylld för sentimentalitet. Men det är fult, det där. Det passar icke min ålder. Och jag kommer att säga saker som jag borde tiga med. Bara af fruktan, att samtalsämne skall tryta. Jag talar högt, sladdrar fram orden i skrattparoxysmer. Det är vidrigt för mig själf. Sedan han gått, hör jag alltid min egen stämma, som skräller för mina öron. Det pinar mig öfver all beskrifning. Och så skulle jag visst kunna skratta åt allt som är mig kärt -- förhåna, förneka det. Hvarför? Jag blir grof af öfverdrifven känslighet.

Och så detta själfförakt efteråt!

Jag _skall_ bli annorlunda. Jag _skall_! Jag skall bli mig själf -- lugn, stilla -- -- --

-- -- -- det allvar, som de gamla florentinska mästarna brukade ge sina porträttfigurer -- han talade åter om det i går.

Låt nu se, att du uppför dig hyggligt som en stillsam gammal kvinna nästa gång du råkar Knut Herman, så att du icke slår öfver i pojkaktighet. Det passar dig icke.

Efter nästa sammanträffande skall det kräfvas räkenskap af dig. Du skall ständigt uppföra dig så, som om du hade ett par stora grå ögon riktade på dig. Sanning, sanning! Sanning är det de ögonen fordra, sanning i ord och åtbörder, i blick och tonfall, och så denna själsförnämhetens enkla tillbakadragenhet.

Åh, om jag kunde bli så god, så klok, så hederlig som jag ville! Om jag kunde uppfostra mig så, att jag blefve värd en välvillig hågkomst.

_Sanning_ och _arbete_.

* * * * *

-- Nej, jag kramar sönder er, och det är verkligen opassande.