Part 11

Med mig är det en annan sak. När jag sluter mig in till honom, är det alltid i det hoppet, att hans ömhetsbetygelser skola innehålla ett grand af verklig, äkta, trofast tillgifvenhet, och för detta grand skulle jag gärna ge hela min uppmagasinerade kärlek, för alltid, för så länge jag lefver, som hans vän, hans kvinnliga vapendragare, hans tjänande ande. När jag tror på detta grand, som han ännu har kvar att gifva åt en kvinna, är jag etiskt berättigad att ägna honom alla de ömmaste känslor, som kunna gömmas i min varelse, ty _min_ afsikt är att gifva på allvar och att aldrig taga tillbaka.

Men då jag tviflar till och med på detta grand, kastas jag in i experimentlust och kall beräkning.

Och nu tviflar jag.

Af smekningar (kroppens och de yttre åtbördernas kärlekstecken) har jag redan fått så många, att jag är mätt. Ja, sista gången drog han försorg om, att jag fick äta mig mätt ända till leda. Det är ett älskande hjärtas varma, innerliga kärlekstecken jag längtar efter -- känslan af ömsesidigt förstående, ömsesidig trofasthet.

Nu må krisen komma, om den vill. Jag skall icke blinka. Nu må brytningen ske, om den måste ske. På den inslagna vägen ha vi ingenting mera att vinna af hvarandra. Vi ha gifvit och tagit kyssar och omfamningar. Och de ha nästan dödat både min längtan och min beundran. Hvarför skulle jag af fruktan för hans vrede eller af fruktan att såra hans fåfänga söka dölja detta faktum? Det skrifna ordet kan missförstås (jag har erfarenhet däraf!), men de ord som växlas i korta satser, öga mot öga, dem kan man förklara, om den andre vill ha dem förklarade, och tonfallet gör att meningen lättare blir klar.

Jag vill icke med berådt mod såra, och jag vill försöka, att på intet sätt vara ovänlig eller grof, men jag vill undanbedja mig hans kyssar och omfamningar, tills han kan tvinga mig att hålla af sig med samma tillit som förr.

Jag vet icke själf, hvad det är, som småningom framkallat detta stämningsomslag. Det märkvärdiga är, att han kände det innan jag själf ens anade det. -- Jag har en känsla af, att ni tycker mindre om mig de sista dagarna! sade han.

Det var en underlig skarpsinnighet eller instinkt.

Jag var vänligare och smeksammare mot honom då än förut, men jag hade svårt för att låta mina ögon möta hans. Det var alltid, som om det ville komma något kallt i dem, och som om de, för att dölja det, måste vika åt sidan.

Och nu -- medan jag skrifver -- nu känner jag nästan smärta, liksom en samvetsförebråelse öfver denna kallsinnighet eller motvilja. Det tyckes mig som vore jag en dålig människa, därför att jag icke kan vara varm och älska utan misstro. Men jag kan icke.

Jag rår icke för det. Jag skrifver med tårar i ögonen. Det gör mig så ondt, att jag skall vara så onaturligt hård på samma gång jag är så ohjälpligt vek. Det gör, att jag måste lida själf och komma andra att lida. Men det enda, som kan sammansmälta dessa så stridiga element är _tro_. Och jag har ingen tro på Ivar Mörcke. Gent emot kvinnor har han intet samvete.

Och trots allt håller jag så mycket af honom. Hvarför skall han ha denna narraktiga kurtisörsfåfänga? Det är något löjligt, att en stor man springer omkring och berättar, hur en vacker dam »sett lidelsefullt» på honom och hur fröken A. stämt möte med honom i förstugan och sagt honom några ord af passionerad beundran.

Det är lågt, allt detta. Den afmattning, som förut fanns i min känsla, har nu fått en tillsats af leda. -- Han är mig nästan vidrig.

Och dock håller jag af honom, trots allt. Han är icke elak. Han är ett stort, bortskämdt och därför en smula äckligt barn, som genom ett onaturligt öfverflöd på dockor lärt sig olater och högfärd och som rifver sönder sina leksaker i stället för att ha dem till nöje.

Jag skall tala sanning till detta vanartade barn. Ack, att jag kunde göra det så mildt, som jag har hjärta att vara god mot honom. Jag kan få säga honom det med tårar i ögonen, jag kan få kyssa hans händer, jag kan få bemöda mig att göra det så litet groft som möjligt, men säga det måste jag.

Och blir han då ond på mig, så låt gå. Då är han icke värd, att jag bryr mig om honom.

Aldrig, aldrig vill jag tala illa om honom. Men jag kan icke göra våld på detta, som reser sig inom mig mot hans intetsägande, fadda, utvattnade smekningar. Jag kan icke låta bli att tänka på, hur han smekt många andra kvinnor före mig och på samma sätt -- hur gammalt och utnött allt detta är. Det äcklar mig att tänka på det. Må han vara än så mycket ett snille, det ligger dock något lågt i att så där kunna ge sig åt första bästa kvinna, som ser litet bättre ut än Hin Håles mamma.

Jag ser icke stort bättre ut. Han vet det; men bara för det lampskenet kan ge mig som ett skimmer af ungdom, är han färdig. Hu!

Det är icke dygdig harm som dikterar detta känsloutbrott, icke heller svartsjuka, ty det är icke tanken på de kvinnor, han verkligen älskat, som upprör mig; det är tanken på alla de andra, som han gett ett grand af sig själf bara för att få samlingen ökad.

Om jag blott kunde finna ord för min egen stämning, när det kommer till stycket!

Jag vill försöka. Ack, jag skulle ha lust att be till den Gud, jag icke tror på, om det blott kunde hjälpa mig till att vara god och sann. Att i hvarje ord vara enkelt naturlig, så att han måtte tro på mig, så att han icke måtte bli ond, så att han måtte höra på mig och tänka på hvad jag säger. Jag önskar så innerligt, att vi måtte bli vänner. Men detta halfva, falska erotikförhållande kan ej få fortfara. Må han vara förälskad i mig eller blott låtsa vara det, men jag vill icke, att han ur mina smekningar skall tro sig dricka en känsla, som för länge sedan upphört att vara till -- annat än latent åtminstone.

I morgon se vi hvarandra icke, ty jag går på teatern. Spela de något bra, går jag i öfvermorgon också. Förklaringen till min bortovaro kan han få när och hur han behagar. Ingenting annat hindrar mig från att resa hem, än fruktan för att han kan skrifva något, som skulle kunna förorsaka mig ett recidiv.

I alla händelser skall jag se till, att jag kan arbeta eller åtminstone vara lugn.

Nu är jag sömnig. Och jag tror, att jag kan sofva. God natt!

Hur löjligt att taga af all stassen, som han icke sett!

Puh, nej! Att försaka är visst icke rätta vägen till likgiltighet. Sist var jag bara på trots ett beläte, som han icke fick ringaste lifstecken ur, hur mycket han än försökte. Och i dag längtar jag så, att jag kan bli tokig; längtar efter hans vänlighet, som jag stötte tillbaka i förrgår. Och jag längtade hela dagen i går, kunde ingenting göra annat än bara längta -- ja, jag har icke varit riktigt lugn allt sedan vi skildes med det kyliga handslaget.

Så känns det efter det man spelat kall!

Efter den kvällen, då jag icke höll emot, längtade jag icke det ringaste utan kunde helt gladt gå på teatern, fast jag visste, han skulle komma.

Jag är i den grufligaste ängslan, att han icke skall komma i kväll. Jag är nu halft sjuk af det. Och det var jag också i går.

Åh, om jag bara finge återse honom en enda gång, varm som förr! Jag är så rädd att ha fördärfvat någonting med mitt träbildsexperiment. Om han tar mig på orden och låter mig sköta mig själf! Åh, herre Gud, om han aldrig, aldrig mer -- -- --! Nej, nej, nej! Det må gå hur det vill, men det experimentet upprepar jag icke. Jag vill icke spela komedi. Det är dåligt och lågt. Jag vill vara sann och naturlig, så får han tröttna när han vill; jag skall icke söka hålla honom kvar med konstlade medel. Jag vill låta honom gå, när han är led åt mig, jag skall icke lyfta ett finger för att hålla honom kvar, jag skall icke bli bitter, icke svika, hämnas, förråda. Han skall vara mitt vackraste minne; tiden skall läka såret, han slog, och arbete utfylla tomheten.

Är jag icke stark nog och stor nog att våga vara god och sann?

Älskade -- som människa är du så mycket mindre än jag, men som diktare så mycket mer. Jag beundrar dig för din andes höga flykt, för det stora och starka i dina tankar, för det färgrika i dina målningar och för denna härliga stil, som jag förstår bättre än någon annan. Jag förstår också dig själf. Jag förstår till och med dina svagheter. Jag vill hålla af dig sådan du är, visa det så länge jag får, och sedan draga mig tillbaka med något af en moders känsla för det barn, hon icke vill belasta med efterhängsen ömhet, men som hon i sitt hjärta alltid följer med kärlek, där det går sin egen väg.

Skulle jag bli bitter, när han öfvergifver mig! Jag som har hans lifsgärning, hans diktning att tacka för så mycket.

All komedi är småsinne eller själfförsvar. Jag är icke småsint och jag vill icke försvara mig mot honom. Höjer han handen för att stöta till, skall jag icke klaga.

Älskade -- gif mitt lif en smula sol, att jag må bli god och varm; drag sedan bort hvart du vill. Jag skall sakna dig, men aldrig hata dig.

Ty jag skall icke gifva dig sådana vapen i händer, att jag behöfver frukta dig. Jag skall aldrig inför dig eller andra behöfva hölja mitt ansikte i blygsel.

Jag räknar timmarna tills jag får se dig. Ack, det dröjer kanske länge, länge ännu. Spelet är så ojämnt mellan oss. Jag ger med en sluten naturs hela samlade styrka -- -- -- och du -- -- --!

Men jag vill vara sann. Så komme hvad komma skall. --

Hvarför så patetisk? Hvarför söka framtvinga en djupare känsla, som han icke kan ge?

Han är fåfäng. Och i sin kurtissjuka är han en smula narraktig. Därför kan det mellan oss två aldrig bli något genomgripande, något som går riktigt på djupet. Än sedan! Trots allt detta finns ingen som kan göra honom rangen stridig. Jag kan ge helt och stort, fast han ger litet och deladt -- hå, nej, jag _kan_ det icke, men jag skulle kunna det, om han vore mindre fruntimmersjägare och en mera helskuren människa. Men kan man icke glädja sig åt en paradisfågel, om man också vet, att den är ett befjädradt skelett. Jag vill ha lof att leka helt oskyldigt, som ett bekymmerslöst barn med en annan lättsinnig barnunge. Jag har något att taga min skada igen för. Jag vill ge mig riktigt fri. Jag vill känna, hvad lycka det kan ligga däri.

Mina läppar lysa röda emot mig, och mina ögon glänsa, när jag ser i en spegel. Det är eftersommar, och han säger, att jag är vacker. Det är eftersommar nu, och solen kan bryta fram mellan moln. Vid en sådan frambrytande stråle kan det bli en underbar färgglans i naturen. HvarfÖr icke ställa till en festdag innan arbetsveckan inträder! Eller skall jag kanske afstå från festen endast därför, att den icke kan räcka hela veckan ut?

Sjung och var glad! Och gå sedan med sång till ditt arbete.

* * * * *

Det närmar sig upplösningen. Den blir skilsmässa, resignation, ensamhet.

Han har nyss varit här. Och han var svalare, än han någonsin varit, sedan vi kommo hvarandra närmare. Och han var missnöjd med mig. Jag hade varit oförsiktig. Jag hade följt honom ut i korridoren. Det var »icke diplomatiskt».

Jag var bara ett litet tidsfördrif, och han är redan trött.

Än sedan. Skall jag vara ledsen för det? Jag ångrar ingenting.

Jag lider nu. Jag lider så, att det känns, som skulle kropp och själ slitas i sär. Men det skall gå öfver. Och detta eldprof skall ha gjort mig starkare i mitt arbete. Lifvet för min egen räkning skall vara mig ännu likgiltigare än förr. Det skall komma en stor, harmonisk ro öfver mitt sinne, sedan kampen är slut.

Det är som kände jag redan nu dess annalkande; det är som om smärtan hölle på att gå öfver i dyningar.

Lugn och utan konstgrepp, utan försök att hålla honom kvar, vill jag taga emot hans sista, bortdöende välvilja. Och sedan vill jag gå. Tyst, med nedböjdt hufvud, utan klagan och utan bitterhet.

Mitt arbete, dig viger jag mig. Och dig, lugna, storslagna ro.

* * * * *

Nu vill jag berätta.

I onsdags kom Ivar Mörcke upp en stund på förmiddagen. Jag hade varit på teatern föregående kväll, då han sökt mig.

Han var klädd i frack, och han hade under öfverrocken den mjuka, hvita yllehalsduk, som jag lärt mig känna så väl.

Jag kastade ett papper på elden just som han kom. Taktlöshet! -- Ni behöfver ingenting bränna för min skull; jag skall icke se efter, hvad ni har på skrifbordet.

Jag försäkrade, att det icke var för hans skull, men han trodde mig naturligtvis icke.

-- Hvilken ovanlig tid ni kommer på!

Ja, han var bjuden på middag, men eftersom han icke träffat mig i går, hade han velat titta upp ett ögonblick.

-- När får jag då se er härnäst?

Torsdag var han bortbjuden. Fredag var han också bortbjuden.

-- Jaså. Då går jag på teatern i kväll, i morgon och i öfvermorgon.

-- Kan det vara något nöje?

-- Alltid bättre än att sitta ensam hemma.

Men hvad det där röda klädde mig!

Prat!

Ja, icke menade han just, att tyget var vackert, men -- ja -- (parentesen sade resten).

Och så satte vi oss. Jag skulle ju vara den kallsinniga. Det var så länge sedan jag sett honom, och detta just efter den kvällen med hufvudet mot hans axel.

Han satt och såg på mig vid dagsljuset, med vänliga grå örnögon.

-- Ni är förtjusande.

Han sade det så smekande och vackert. Och så sträckte han sig fram och såg så rar ut som ett snällt barn. Men jag drog mig tillbaka.

-- Är ni nu rädd för mig igen?

-- Nej, men jag känner mig en smula främmande.

Hur hans ansikte förändrades med ens! Detta kära ansikte, skiftande och rörligt som en vattenspegel. Det mulnade, blef liksom sorgset, och han drog sig sårad tillbaka.

Han hade nyss börjat berätta en historia om en narraktig gammal öfverliggare. Han hade börjat den gladt och bekymmerslöst -- så kom det omotiverade afbrottet, och hans ansikte växlade uttryck.

-- Är ni trött på mig nu, eller hvad är det?

-- Jag vet icke själf hvad det är.

-- Nå! sade han kort, liksom resigneradt, och så fortsatte han med historien om den gamle öfverliggaren, som så gärna höll tal, och som trodde, att alla damer voro förälskade i honom.

-- Hvarför berättade jag egentligen det där? utbrast han plötsligt, uppvaknande ur sin tankspriddhet. Min hastigt påkomna kyla tycktes ha sysselsatt honom.

Emellertid berättade han vidare, i trött ton, liksom på dagsverke.

Som helt ung student hade Ivar Mörcke beundrat den gamle öfverliggaren. Denna imponerande företeelse brukade skryta med sin lycka hos könet och hade en gång tagit Ivar Mörcke med sig upp på sitt rum och visat honom en del broderier och dylikt skräp, som han fått af sina beundrarinnor.

Ivar Mörcke tog just vid den tiden lektioner i franska af en pensionerad öfverste, som tillbringat en stor del af sitt lif på resor i främmande land. Denne gamle herre hade varit en stor damernas gunstling, men han var en fint bildad man och skröt aldrig med sina framgångar. En dag berättade Ivar Mörcke honom -- under den franska konversationstimmen -- om sin präktige vän, den gamle öfverliggaren, som berömde sig af, att alla kvinnor blefvo betagna i honom.

-- Du kan hälsa den herrn från mig, att han är en stor narr! sade öfversten.

Ivar Mörcke såg häpen på sin läromästare, och denne fortsatte i undervisande ton: -- Om en dam ger dig ett eller annat ynnestbevis, så skall du icke skvallra om det för kreti och pleti. Du skall behålla det för dig själf! Blott i ensamma stunder kan man taga fram minnet och glädjas däråt.

-- Det lät så lustigt, tillade Ivar Mörcke. -- Den gamle Don Juan undervisade mig i ämnet, alldeles som om jag varit en skolpojke!

Så reste vi oss.

-- Har jag sårat er på något sätt?

-- Nej.

-- I så fall skall ni säga mig det öppet.

-- Ja. Men ni har icke sårat mig.

Han såg på mig så där väntande, men jag gjorde intet närmande.

-- Ni kan icke?

En skakning på hufvudet.

Han utstötte ett hastigt och otåligt: -- Nå! som menade han: »Låt bli då!»

-- Nu kommer jag icke på två dagar.

-- Ja, icke lär det bli bättre af det!

Han log så att hela ansiktet klarnade.

-- Blir det icke bättre af, att jag är borta?

-- Nej.

Vi måste le båda.

-- Nå, adjö i alla fall.

Ett handslag, och han gick.

* * * * *

Nästa gång han kom var Knut Herman hos mig. Jag tyckte, att jag icke sett Ivar Mörcke sedan en evighet tillbaka. Jag var nervös och förtviflad öfver att icke få träffa honom på tu man hand. Jag hade föresatt mig att vara sann och naturlig, att försöka tala helt enkelt och okonstladt, med ett ord, att vara mig själf och icke blygas däröfver.

Detta mitt hjältemodiga beslut hade jag till yttermera visso antecknat. Det såg ut så här:

Jag vill vara vänlig och mjuk som en kattunge. Smyga mig in i hans välvilja, om jag kan. Vara lätt och fin i mitt sätt, slå mig lös, men med takt och måtta. Det finns kvinnor med varma ögon, i hvilka det glänser fram en glimt ibland, när skalkaktigheten blickar dem till mötes.

Måtte jag blott få se honom en enda gång till!

Jag skall vara språksam. Det är ju naturligt i en sådan förtrolighet. Hvarför skall jag låta göra mig till trä af lutter anspråkslöshet? Mina smekningar ha mera innehåll än hans och äro mera värda än hans.

Jag är icke hans gäldenär. Jag ger full valuta för hvad jag får.

* * * * *

Jag var utom mig, när han gick utan att vi fått ett enda ögonblick för oss själfva. Jag följde honom till trappan och frågade _sotto voce_, när jag kunde vänta att få se honom igen.

-- I öfvermorgon.

Min förtviflan när jag kom in! Lampan tycktes ha mist sitt sken. Knut Herman stod ensam i detta rum, som nu tycktes mig naket som ett fängelses väggar, ödsligt som en lifdömds tankar.

-- Hvad han var nervös! anmärkte Knut Herman, som just därför icke fått tillfälle att gå.

Så kunde jag icke förställa mig längre: -- Åh, herre Gud, jag hade velat tala med Ivar Mörcke.

-- Hvarför sade du det icke rent ut, innan det var för sent!

Knut Hermans ånger öfver att icke ha lämnat oss ensamma var helt rörande. Jag håller af Knut Herman. Han är en människa.

Men jag var utom mig. Mitt hjärta kunde sprängas af längtan. »I öfvermorgon!» Insåg han då icke, att det var en evighet till dess? Han hade sagt det helt lugnt: »I öfvermorgon!» Jag tyckte, att jag kunde vara död långt innan denna förskräckligt långa tid hunnit löpa till ända.

Och jag ville icke dö. Jag skref därför en biljett, sade honom, att jag var sjuk, att jag längtade; om han ville komma följande dag. Jag sprang ut, så sent det var, och stoppade biljetten i en breflåda.

* * * * *

Jag hade gjort sjuktoalett och jag var sjuk. Hela denna kamp mot en öfvermäktig fiende har uttömt mina kroppskrafter. Men jag ville se så hygglig ut som möjligt.

Det fanns hvarken kraft eller spänstighet hos mig, icke en tanke i mitt hufvud. Jag var trött som en trasa.

Så kom han.

-- När jag sade, att jag icke hade tid förr än i morgon, så var det verkligen, emedan jag är upptagen hela dagen i dag.

Förebråelsen gjorde mig till en våt hund.

-- Och så var det icke diplomatiskt, att ni följde mig till trappan. Knut Herman måste ju då tydligt märka, att ni hade någonting att säga, som han icke finge höra. Ni borde ha sagt mig farväl här inne och sedan helt lugnt ha väntat tills jag kom tillbaka.

(Helt lugnt!!!)

Och så satt han och såg sorgsen ut, strök öfver min panna och böjde sig ned till mig. Men jag var så full af ånger öfver min dumhet, att jag brydde mig om ingenting.

För resten var han vänlig och snäll, men jag kände mig förkrossad af hans medlidande.

* * * * *

Följande dag var det han, enligt det första aftalet, skulle komma, men jag fruktade, att han skulle uppskjuta det, emedan han varit hos mig på den där förmiddagsvisiten.

Tiden gick. Jag drack te, jag satte mig att läsa; han kom icke. Jag måste ha luft och jag skref på en papperslapp:

Gud i himmeln! Så har jag aldrig lidit förr. Men jag vill icke visa det. Aldrig! Jag skall draga mig tillbaka lugnt och likgiltigt, eller, rättare sagdt, jag skall låta honom draga sig tillbaka.

Jag hatar dig, Ivar Mörcke, därför att du låtit mig lida så öfvermänskligt -- därför, att du måste veta, hur jag nu sitter och längtar -- förgäfves -- längtar så att hjärtat vill sprängas.

* * * * *

Just då öppnades dörren. Jag kastade mina papper in i portföljen och såg på honom.

Han var blek, och det fanns ett par vattendroppar på hans kinder. Jag trodde det var af smält snö.

-- Jag kan icke tala med er. Jag kom bara upp därför, att jag lofvat det. Det har händt mig en stor olycka.

Han kastade sig på en stol vid mitt skrifbord. Hur nedbruten han såg ut! Det grep mig. _Han_ olycklig! Det var som om mina läppar stelnat. Jag kände, hur mina ögon vidöppnades, medan jag såg på honom. En olycka -- -- en olycka! -- hvilket ord, när det var _honom_ det gällde! Jag greps af en hjälplös förfäran. En olycka. Och jag kunde kanske icke ens få veta af hvad art. Jag böjde ansiktet ned i mina händer utan att yttra ett ljud. Jag stod ju utanför hans värld, jag var ju främmande för honom.

-- Tag det då icke så hårdt!

Icke? När det hvarken fanns tröst eller förtroende! Endast att tiga -- tiga!

Han kunde icke säga, hvad det var.

(Naturligtvis! Det visste jag ju!)

-- Nej, nej. Jag gjorde ju inga frågor. Jag ville ingenting veta.

Han bad mig berätta något, som kunde slå bort hans egna tankar.

Hur skulle jag kunnat sätta mig till att berätta just då! Sammansnörd som min strupe var af ångest.

Men han började berätta själf. Om sina gamla kärlekshistorier, för att slippa tänka på det andra, som han likväl förgäfves sökte undfly.

Han talade och talade lugnt och redigt, nästan muntert; men allt emellanåt afbröts han af en nervskakning, och till sist sjönk han alldeles samman.

-- Har ni ingenting jag kan få att bita på? Några torra cakes eller något slikt?

-- Nej, men jag kan skaffa.

Han gjorde några invändningar, men jag fick göra som jag ville.

Hur gammal han kommit att se ut! Hans ansikte var så litet och hopkrumpet, bröstet så insjunket, hyn så blek och vissnad. Mot denna gulbleka pergamentshy såg näsan rödaktig ut, som i köld, och munnen föreföll så bred. Det märktes också, att han förlorat tänder.

Stackars min Caesar! Men jag höll af honom mera än någonsin, ty i detta ögonblick var han endast en lidande människa, som jag själf.

Han fick sitt vin, min stackars hjälte. Och han såg så sjuk ut. Nervskakningarna kommo allt oftare. Det stod icke till att slå bort, det där, hvad det nu var.

-- Ni tycker visst att det är synd om mig.

-- Ja.

-- Ni skulle ha unnat mig att bli lycklig.

-- Ja.

-- Men jag har stigit i fel diligens. Det var icke den, som bar till lyckan. Det är icke många, som finna lyckan.

-- Nej. Och aldrig de rätta!

Hur förfärligt det var att se denna starka kropp skälfva under den ena nervskakningen efter den andra. Hur förfärligt att vara så genomträngd af medlidande och icke kunna hjälpa. Det var som om han skulle brytas i stycken, och dock talade han lugnt.

Endast en gång böjde han hastigt ned sitt ansikte och tryckte det länge mot mina händer -- att jag icke skulle se, hur han, en man, behöfde strida med tårarna. Mitt hjärta var som en mors, det vill säga fullt af allt hvad det finns djupast älskande hos en kvinna -- -- -- åh, att se honom lida och vara vanmäktig!

Jag strök med min hand öfver hans nacke, som låg nedböjd framför mig. Och för första gång såg jag, hur många gråa strån, som sprängt sig in i denna täta, strida hårväxt. Stackare! Smekande gled min hand öfver dem. Stackars mitt stora barn, som i sitt oförstånd går och drar öfver sig så många sorger! Stackars mitt kära barn, som aldrig skall sluta med att springa och ställa till förtret för sig! Hur det sved i mammas hjärta, medan hennes hand gled så ömt öfver denna grånande ragg!

Skall du aldrig få ro -- stackars mitt barn! Ro och lycka; stillhet i ditt sinne.

* * * * *

En stilla, djup sorg. Icke öfver mig, men öfver honom. Icke blott öfver, att han är olycklig, utan ännu mer öfver, att detta opålitliga, skiftande sinne med sina spelande reflexer af stämningar och infall måste verka splittrande och förstörande på hans lifsgärning, göra honom mindre stor och mindre harmonisk än han borde ha varit.