Part 9

Hvilken olycklig dag! Allt hvad min misstro, min reflexionsjuka ingifvit mig hade jag utan spår af finkänslighet kastat på papper och gömt i min skrifbordslåda. Naturligtvis ville han läsa det. Jag kom icke ens ihåg, hvad jag skrifvit, min stämning var en annan nu. Jag visste bara, att jag vändt ut och in på mig själf, och kastat undan allt som var fult. Jag visste blott, att jag inga hemligheter hade för honom; han kunde få se ända ned till bottnen af min själ, om han hade lust. Hur kunde jag då vara rädd för att visa honom detta fatala papper? Han var envis och jag lämnade honom det. Förbannad vare dagen, månaden och stunden! Han satte sig och började läsa. Uttrycket i hans ansikte skiftade missnöje, ironi. Jag var som död invärtes, men satt och stirrade på hans ansikte. Han vände sig bort. Jag satt och såg på hans vänstra hand, som hvilade på hans ena knä, gripande om benet med ett vidt tag. Denna fingrarnas krokiga hållning var absolut ful. Fanns det reson i, att jag skulle älska denna fula hand som om den vore det skönaste världen frambragt? Hvarför skulle jag vara så ödmjuk, som om han vore sammansatt af idel fullkomligheter Min blick lyfte sig till hans andra hand, den som hvilade på bordet och höll pappersarken. Vid tumleden bultade pulsen så våldsamt, att jag kunde se hvarje dess slag mot huden. En sådan kraft kan det visst aldrig komma i en kvinnas blod. Jag tyckte om att sitta och se på detta; det var lif. Jag glömde, att den andra handen var ful, där den grep om benet med sitt gapande grepp; jag kunde icke slita mina ögon från denna bultande puls. Lif, verkligt lif -- inga tomma hjärnspöken och inbillningsfoster -- lif, lif! Låt mig lefva! Det var icke erotik, jag kände, det var afund mot denna människa, som är en man, som får kämpa för hvad han vill, som får vara fri utan att utstötas ur samhället.

Så vände han sig om, han hade läst slut. Hvilket uttryck i hans ansikte! Kallt, ogillande, ovänligt. Ångesten grep om min strupe med kalla fingrar. Nu först såg jag, hvad jag gjort och hvad jag skulle mista. Hans blick trängde mig som isande kyla genom märg och ben. Jag vet icke hvad jag gjorde, jag tror att jag sträckte mina armar emot honom och ropade: -- Förlåt, förlåt! Men jag minns tydligt den åtbörd af vedervilja hvarmed han lyfte sin hand, afvärjande, i det han betraktade mig som ett afskyvärdt djur. Jag var så förkrossad, att jag tyckte, jag borde försvinna genom golfvet.

Det blef en lång tystnad. Jag led så bottenlöst, att ingen klagan skulle kunnat ge mig lättnad, hans förakt var så tungt, att jag aldrig skulle kunna släpa mig fram genom lifvet därmed. Det var som om allt vore dödt och domen fälld. Sådana som jag strykas blott från listan på de lefvande, för dem finns intet medlidande, icke ens den tröstande smekning, man består en döende hund. Jag reste mig, vacklade bort till nattduksbordet och drack ett glas vatten. Jag trodde, han skulle gå och lämna mig åt straffet, det tysta fullgörandet af den fällda domen -- utplånandet af en lågsinnad varelse. Men han gick icke. Han satt stilla och bara teg. Jag irrade omkring i rummet, jag kom igen och satte mig. Hvad gjorde det för nytta, att jag sökte undfly min bödel? Det fanns ingen undflykt. Som han ville, så måste det gå mig. Jag bara väntade. Jag hade icke en tanke på förbarmande, hans min var så hård. Jag gjorde intet försök att blidka honom.

Jag vet icke, om där i min hopplösa resignation låg något som rörde honom så, att han kunde tala till mig åtminstone. Men han talade. Då och då kom det några ord, fallande öfver mig som ett gissels remmar, lämnande blodiga strimmor med en brännande sveda. De kommo med långa mellantider -- förebrående bittert, med något af smärta. -- Om jag kunde begripa hur vidrigt och onaturligt detta föreföll honom -- detta att liksom klyfva sig midt i tu och låta den ena halfvan sitta och betrakta den andra. Att ungdomar på en nitton -- tjugu år gjorde så, kunde han förstå, men att jag, vid mina år -- -- --! -- Hvad skulle jag svara annat, än att han hade rätt; men det afväpnade honom icke. -- Han hade trott mig vara en verklig människa, men jag var ju bara en kvinnoskribent, som trädde upp sina egna stämningar på nålar.

-- Jag satt på en stol, vridande mig som en mask under hans sarkasmer. Hela volymen af min egen dumhet låg öfver mig med en förkrossande tyngd, som jag icke förmådde afkasta. -- Och hvilken smutsig insinuation: att han skulle smeka hvilken kvinna som helst, om hon blott smickrade honom ett grand! Och så vidare oändlighet.

Till sist blef han lugnare och talade mindre ovänligt. Men så skulle han gå.

-- Gå icke nu, icke nu! Jag sträckte upp mina armar och lade dem om hans hals. Jag tiggde. Jag har aldrig haft en aning om, att jag kunde bedja så, min stämma hade tonfall som jag aldrig hört. Hvad han tänkte om mig, bekymrade mig icke. Det fanns endast ett: att jag älskade honom.

Han lade sina armar omkring min nacke, han stod och såg ned i mitt ansikte, leende som endast han kan le, så strålande varmt som ett solsken. -- Kära, jag _kan_ icke stanna! Hur smekande var icke hans röst! -- Nu skola vi ju skiljas. -- Jag kommer igen i morgon. -- Men jag längtar mig död. -- Nej, nej, icke längta, utan vara lugn. -- Jag kan icke. Han böjde sig ned och kysste mig: -- Jag tror också, att det är konstnärsgryet inom er, som gör, att ni måste löpa linan ut, att er natur måste ha erfarit allt, måste dyka till botten af hvarje känsla och lida hvarje smärta!

* * * * *

När han gått -- -- -- åh, den tomheten! Det var som om hvarje ljud i världen tystnat och som om det aldrig mer skulle bli lif. Men jag ville lyda honom; icke längta och icke grubbla. Sofva kunde jag dock icke.

Följande dag hade jag brådska med uppköp och packning. Sent kom jag hem, trött men i godt lynne. Vin och frukt fanns hemma. Jag ordnade mitt hår. Det slog mig, medan jag satt framför spegeln, huru olika min ögon blifvit mot förr; där var ett djup och en fuktig glans, som spelade och glittrade, och pupillerna vidgade sig och krympte samman som om de andats ljuset.

Han kom. Han såg på mig med lysande ögon. Och han kysste mig som den mest förälskade tok, hvilket väl icke just tydde på motvilja. Men han hade visst icke glömt. Jag fick hela kaskader af elakheter öfver mig allt emellanåt. En sådan lustig människa! Han var i samma stämning hela kvällen, jag fick ömsom smekningar och ömsom förebråelser. -- Ni ser så ung ut och är så vacker i kväll. Och så kysste han från kinden och upp till pannan, som om han dragit ett pärlband kring mitt ansiktes oval, inhägnat det, tillägnat sig det. -- Men så kom ondskan öfver honom igen. -- Min uppfattning af honom var så kälkborgerlig och -- det värsta af allt -- hela utgjutelsen tydde på en sådan halfbildning. -- Åh, hvad jag pinades! -- -- Men nu skall ni icke vara ledsen! Det fanns i alla fall så mycket vackert bland allt det dumma! -- En sådan människa! Kan man någonsin veta, om man skall vara ond eller god på honom!

Han sade, att kvinnorna tyckas bli allt tokigare efter honom ju äldre han blir. När han var helt ung brydde de sig icke stort om honom. -- En man kan söka upp den kvinna, han tycker om, i den mest obemärkta vrå, men det som fängslar kvinnorna är berömmelsen. -- Jag förklarade honom nu helt frimodigt, att han sagt mig alltför många elakheter; jag skulle snart bli alldeles förhärdad. -- Min misstro var i alla händelser en yttring af manshat -- sade han. -- Jag betraktade honom som en fiende, den jag måste bekämpa. -- Nej, nej! -- För resten var det märkvärdigt, att en kvinna alltid måste begå en riktigt stor dumhet, innan hon kan komma på god fot med en man.

Det hade blifvit sent och vi måste tänka på att skiljas. Han lade armarna omkring mig och lutade för ett ögonblick sitt hufvud mot mitt bröst, som ett trött barn. Så satte han sig upp igen, alltjämt med armarna omkring mig, så drog han mig intill sig, så att mitt ansikte kom att hvila på hans axel, och hviskade med smekande vemod: -- Ni har haft ett lif utan sol och värme, icke sant? -- Jo. -- Stackare! -- Jag reste mig, kastade hufvudet tillbaka och såg på honom. -- Ser jag ut som en stackare? -- Nej, icke nu. Era ögon ha fått ett leende, som jag aldrig sett där förut. Ni kommer väl snart tillbaka till mig? Det var något af en fordran i hans ton. -- Ja. -- Tänk på mig lugnt, tryggt och utan feber. Han stod med ena armen löst kring min midja och lyfte med den andra handen sitt gröna glas. -- Nu dricka vi på, att det aldrig mer får komma någonting sårande in mellan oss.

Vi tömde våra glas. Nu skulle det bli farväl på allvar. Vi stodo i skuggan borta vid spegeln, hans ansikte var tätt intill mitt -- hans kära ansikte, som jag nu icke får se på långa, långa tider. Han hviskade upprörd: -- Och så skall du göra ditt vackra namn, Elsa Finne, kändt och beundradt!

Han kysste bort mitt svar.

Och jag var ensam.

Jag lider, men jag lefver. Och det var just känslan af att icke lefva, som dref min bort från Tibble. Alltså bör jag vara nöjd nu. Jag vill vara det. Jag måste vara det. Eljes skall min arbetskraft åter knäckas.

Nu vet jag hur det går. Men jag ångrar icke att jag for hit. Må det komma till en kris! Allt är bättre än ovissbeten. Jag måste ha klarhet; känna fast mark under fötterna.

Ja, nu vet jag hur det går; men jag ångrar ingenting utom att jag skref. Efter det brefvet tror han mig nog vara till och med dummare, än han ansåg mig vara förut; därtill påflugen och efterhängsen.

Antingen kommer han då icke. Eller också kommer han, men är artigt snäsig, låter mig förstå, hur taktlös jag varit.

Hvad skall jag då göra?

Taga min Mats ur skolan. Icke tänka på I. M. som person. Låta honom återgå till det förra abstrakta, det som icke rör mig. Hugga i med arbetet, vara djärf och produktiv, skrifva efter mitt eget hufvud och icke bekymra mig om, att jag är en myra inför Odysseus.

Tappa modet? Bli förkrossad? Nix! Icke ännu. Arbetet är mig mer än I. M. Och ännu har han icke sett så djupt i mina kort, att han bestämdt kan veta, om icke möjligen Elsa Finne kan duga ändå.

Blir han borta måste jag tvinga mig att anse det, som om han vore död. Men kommer han, måste jag strax säga honom, hvarför jag skref -- att jag icke ville utsätta mig för en främmande eller förvånad blick, om jag händelsevis skulle möta honom på gatan. Jag kan tillägga, att jag genast ångrade min obetänksamhet.

Få se nu! Men det vissa är, att jag under väntetiden måste arbeta. Detta 1:o för att kunna ha någon aktning för min egen viljekraft, och 2:o, _det mest tvingande skälet_, därför att min ekonomi och därmed hela min framtid skall ramla öfver ända, om jag icke nu arbetar med energi.

Jag måste genom ökadt arbete taga igen, hvad min dårskap kostar.

Han kom. Och han var icke ond. Han var god som guld och tycktes glad öfver att se mig. Jag hade stirrat på hans porträtt så, att jag glömt honom själf. Han hade blifvit så blek -- så elfenbensaktigt blek. Och så var där något så vekt öfver honom, så ungt. Det var icke att bli rädd för, men att hålla af. Han var lugn och vänlig, tyckte att jag blifvit friskare. Och så såg jag glad ut. Det borde jag alltid vara; det klädde mig. Icke draga de där fula rynkorna mellan ögonbrynen. Jag såg verkligen icke ut att lida af lifsleda, mina ögon glänste som om jag vore »illuminerad».

Hans ögon voro alltjämt riktade på mig. Jag kunde icke uthärda att se in i dem. Min glädje var liksom blyg. Men på samma gång kände jag mig trygg och glad.

Så reste han sig och ställde sig bredvid mig:

-- Får jag kyssa de där rynkorna?

-- De äro ju så fula?

Då böjde han sig ner och kysste mig på munnen, lätt och lidelsefritt, som om vi varit två kvinnor.

Det var ett vackert bref, jag skrifvit till honom, sade han. -- Ni har nog annars en naturlig benägenhet för att vara misstänksam.

-- Nej, natur är det icke. Det är något, jag tillkämpat mig under de sista åren.

Det trodde han gärna. Jag brukade då min tunga som en igelkott sina taggar?

Så ungefär.

Åh, caro mio, hvad den igelkotten har ett klokt och trofast litet ansikte. Men det är där ingen som vet. Alla ha de skrämt honom. Och så har han fått gömma sin svarta lilla fysionomi.

När han skulle gå, tog han mina händer, sträckte sig fram, men blef stående stilla, som om han velat säga: -- Af egen, fri vilja. Då böjde äfven jag mig fram, och våra läppar möttes. Och jag kände, hur mina skälfde under hans, medan vi tryckte hvarandras händer.

* * * * *

Jag är alldeles vild i kväll. Jag gjorde toalett i vanlig tid, i hopp att han skulle komma. Medan jag väntade, försökte jag arbeta; jag hade varit försummad af besök hela dagen. Jag skref, men halfva min varelse lyssnade. Åh, en sådan väntan! Och ingen kom. Till sist kunde jag icke uthärda att skrifva utan satte mig att läsa i en af hans böcker. I början läste jag mekaniskt, utan att fatta ett ord, men småningom fängslades mitt intresse. Då hörde jag plötsligt i den hopplösa tystnaden en hård knackning på en dörr. Kunde det ha varit han? Nej, omöjligt, han skulle ha ringt i stället. Men det är söndag, och alla äro ute, kanske har ingen hört hans ringning? Jag lyssnade andlöst efter en ny knackning. Men allt var dödstyst. Jag hade icke hört någon dörr öppnas till de andra rummen. Det måste alltså ha varit på entré-dörren, det knackat. Om det varit han! Om jag kunnat få se honom, ifall jag ägt sinnesnärvaro att strax springa ned och öppna! Jag kallsvettades af ånger och förtviflan, mina pulsar bultade, det var omöjligt att läsa, allt surrade rundt i mitt hnfvud. Hvarför hade jag icke sett efter hvem det var, som knackade?

Ah Gud, hvad jag led. Som om kropp och själ tärts af frätande mask och rost, som om jag smulats sönder bit för bit, lik en gammal möbel. Ah Gud, jag blir förryckt af denna monomani, jag blir vansinnig af denna längtan efter att se honom, bara se honom, mer begär jag icke.

Jag vet icke hvad jag gjorde. Jag gick på golfvet som ett sjukt djur. Det är att få arbetsförmåga, lifskraft, pengar -- allting förödt, det är att gå under på, om jag icke kan bli herre öfver det.

Det enda, som lindrar, är att låta smärtan få luft -- och jag utgjuter mina känslor på dessa blad, i brist på en lefvande varelse att tala till. Det är liksom drägligare nu. Men jag lider, jag lider förfärligt Jag är så alldeles ensam. Förströelse, umgänge med andra människor skulle motverka olyckan, men denna afspärrning, detta att jag måste sitta på post och vänta kväll efter kväll, oviss om han kommer eller icke, slitas mellan hopp och fruktan minut efter minut, det undergräfver sista återstoden af min motståndskraft. Nästa gång skall jag bedja honom låta mig veta, när jag kan vänta honom, så att jag i motsatt fall kan disponera min tid på annat sätt.

Men resa hem vill jag icke. Då skulle jag åter falla in i min lifsleda. Jag vill bringa det till en kris. Antingen skall smärtan tvinga mig att afslita bandet -- och då skall jag störta mig i ett brokigt och verksamt lif, för att glömma -- eller också skall förhållandet stadgas till en trygg och öppen vänskap.

Jag _skall_ komma under fund med, om jag blott är en försökskanin eller om han verkligen håller af mig en smula. Jag reser icke härifrån förrän jag fått klarhet. Visar det sig, att det hela icke varit annat än munväder och tidsfördrif, skall jag arbeta mig till likgiltighet, men bryta med honom vill jag icke. Jag skall då hålla af honom med det öfverseende, man har för ett stort, något narraktigt barn, hvaraf man icke får vänta sig några djupare känslor, eller ens någon vänlighet.

I morgon går jag icke på teatern, ty jag vill se om han kommer, och veta, om det var han som knackade. Men sedan vill jag icke fortsätta detta klosterlif, som gör mig vapenlös mot min längtan.

_Och så får hvarken smärta eller oro hindra mig från att arbeta_! I annat fall blir jag så bunden af min ekonomi, att jag icke kan skaffa mig utväg att döda denna vanvettiga beundran och tillgifvenhet.

_Arbete_ är den ovillkorliga förutsättningen för att jag skall få stanna här. Och _klarhet_ är syftet. Jag får icke resa härifrån förr än jag vet, om jag skall uppmuntra eller kväfva min böjelse för honom. Af ovisshet tycker jag att jag skulle kunna dö, men icke af olycklig kärlek. I samma minut, som hoppet dör, dör också kärleken.

Och för att få luft, för att icke kväfvas under denna våldsamma utvecklingsprocess, har jag full rätt att utgjuta mig på dess blad, att tjuta här, om det lindrar plågorna, låta pennan löpa åstad med hvar stämning och tanke. Stackars barn, du har så ondt, vi skola kela för dig den här gången. Du skall få allt hvad du vill, bara du håller dig andligen frisk. Sedan krisen är lyckligt öfverstånden, på ena eller andra sättet, skall du kunna arbeta med dubbel energi och själfständighet; och din dyrköpta erfarenhet skall nog ha sin nytta med sig för ditt arbete.

Jag känner en lisa så länge jag låter pennan löpa; det är som om friskt blod runne ur ett sår. Så fort det afstannar känns värken. Lindring måste jag ha till hvarje pris.

Jag vill icke ge tappt. Jag vill gå ut ur det här som en mer helstöpt personlighet, därför måste jag uthärda, hvad smältningsprocessen medför. Intet pjunk! Jag vet, att jag skall ha både kraft och spänstighet nog att stå profvet, om jag blott har pengar, så att jag kan känna mig fri. Länge kan det ju icke dröja, innan krisen kommer. Och sedan vet jag, hvad jag har att göra: arbeta, söka nya människor, bita samman tänderna, quand même! Då skall den förkastade bli en författarinna af rang, då är människan knäckt och endast konstnären lefver.

Låt gå för hvilket det skall vara! Friskt mod! När du är fri och kan resa hvart du vill, lär du väl få bukt med smärtan.

Men var försiktig, kära, älskade barn, lär dig att vara älskvärdt öppen i ditt umgänge med människor, samtidigt med det du aldrig vidrör dina egna angelägenheter. Skulle du icke hålla dig för god att visa andra ditt verkliga lif.

Nu är klockan tio. Nu skall jag äta och dricka mycket öl, så att jag kan sofva. Och i morgon full frihet. Bara få tiden att gå, tills krisen kommer. Göra denna förfärliga tid så dräglig som möjligt.

Lefve friheten, själfständigheten, slutenheten!

Godnatt! Kamp till sista andedraget! Frisk, fri, blodfull kamp. Bort med lojhet och kälkborgarförnuft, här gäller det allt mänskligt i mig, och mänsklig klokhet blott vill jag ta' råd af. »Det brukas...» duger icke, då kampen står om lif eller död.

Nu är det kväll igen; klockan fattas tjugo minuter i åtta. Jag har af skrock icke gjort toalett. Bara satt den ljusröda skärmen på lampan. Jag fruktar, att han icke kommer, men känner mig jämförelsevis lugn. Om han kommit, skulle jag säkert ha varit stel och tråkig, och så vore det ingen glädje med besöket.

Jag undrar, om han blifvit trött på bekantskapen med mig nu?

Hvad jag är lugn i kväll!

Detta är goda tecken. Ja. Håller han mig icke själf kvar, så glider jag undan, om jag blott får nya omgifningar, nya människor. Jag har, som han säger, lätt för att glömma.

* * * * *

Nu är klockan half nio. Ännu ingen! Han kommer bestämdt icke. Kan han vara ond på mig? Eller fann han mig bara tråkig sist?

* * * * *

Klockan är öfver nio. Han kommer således icke. Detta är ren ovänlighet. Jag var således endast en försökskanin. Han var nyfiken på mig. Och nu tror han mig vara uttömd.

Detta är förödmjukande. Nu skulle jag vilja vara borta, när han kommer härnäst. Jag skulle vilja visa honom, att jag kan använda mina aftnar bättre än till att sitta här instängd och vänta förgäfves.

I kväll är det redan mera af sårad stolthet än af smärta. Bravo! Jag kan således ännu botas.

Jag har varit för tillmötesgående. Är han verkligen så liten, att han icke tål vid en kvinnas ödmjukhet!

Jag har lust att alltid vara ute om kvällarna, tills han en gång ber mig bli hemma. Gör han det icke, betyder det, att han helst vill bli mig kvitt. På det sättet får jag klarhet, och klarhet är allt hvad jag begär. Så får jag se att reda mig som jag kan...

Steg!... Jag lyssnar med hjärtat i halsgropen. Men det var i andra ändan af korridoren.

Och nu är allt tyst.

Skulle jag sitta här kväll efter kväll och bara vänta!

Ivar Mörcke! Du ser ned på mig som på en myra. Kunde du då icke förstå, att det endast var min skygghet, som kom mig att se så tom ut?

Hur skall vårt nästa möte bli? Nu har jag lidit af ovissheten så, att det åter är endast nyfikenhet.

Men hvarför vara låg och falsk och elak? Har jag då icke hållit af honom, fast det räckte så kort? Skall jag icke vara en bättre människa, när jag går ifrån honom, än när vi möttes? Sannare, mindre grof, mera kvinnlig? Resignerad och lugn.

Det är sorg att ha vägts i hans hand och bli kastad bort, men hvarför skall sorgen göra mig bitter? Kan jag icke genom att vara stor och god bäst visa honom, att jag varit värd att behålla? Ligger det icke något lågt i att icke kunna taga en sorg ur den hand man älskar?

Jag vill vara borta hvarje kväll tills hans födelsedag. Då skickar jag honom min bukett. Och så på lördag kan jag resa.

Och jag skall kunna skrifva min roman om kvinnan, som dog af att ha varit en leksak för den man, hon älskat med hela sin lidelsefulla själ. Den dikten skall bli min bikt.

Och om jag får bref, svarar jag blott: »det finnes människor, som glida undan, då ingen håller dem kvar. Jag tror, det är trofasta naturer, fast lidandet kan bli så svårt, att de icke uthärda -- -- -- --»

Dumt att tala så mycket om den dag man icke sett!

_En kris, ett afgörande_, det är hvad jag måste ha. Lika godt på hvad sätt.

Jag talar i vemod nu, med tårar i mina ögon. Hade han känt mig, skulle han icke kunnat behandla mig så. Jag skulle ha tillbedt honom så ödmjukt och så trofast. Alltid. Är jag då en af dem, man finner på gatan?

* * * * *

Det är morgon, rummet är kallt, men brasan bullrar borta i kakelugnen. Jag är nyss klädd och har druckit mitt morgonkaffe.

Jag hade i går kväll föresatt mig, att om det fanns någon möjlighet, så skulle jag ha ro och sömn. Jag öppnade fönstret så att den kalla nattluften strömmade in och kylde ut rummet, och jag gick fram och tillbaka en hel timme, tror jag. Jag gick tills jag var så trött, att kroppen måste falla i hvila, och så lade jag mig. Jag somnade också och sof i ett enda drag tills klockan var sju. Men då började ångesten på nytt. Hade jag sårat honom? O, Gud, hvarför skall jag vara grof, hvarför skall jag vara en igelkott, hvarför skall jag ständigt stöta honom, som jag håller mer af än någon annan människa i världen?

Själsoron hade uttömt mina krafter; jag var trött som efter en genomarbetad natt.

Och nu -- jag är så matt, att det går rundt för mina ögon hvar gång jag reser mig. Men jag vill hålla ut. Jag vill icke fara härifrån förr än jag återsett honom, förr än jag fått klarhet. Jag skall göra allt hvad jag kan för att uppehålla kroppskrafterna, jag skall taga in järn och vin, jag skall ingenting spara. Sedan jag stridt igenom denna kris, kan jag försjunka i stillhet och med en stark andes lugna resignation gå upp i arbetet. Nu gäller det bara att icke brytas, att vinna tid, tills denna själsfeber lagt sig. Sedan blir det att söka bota de härjningar den kan ha åstadkommit. Det måste utveckla mig, detta. Kasta mig ännu mera tillbaka på mina egna resurser. Jag hoppas att jag skall bli en bättre människa genom detta.

Jag känner i dag endast ett djupt och stilla vemod, ingen harm, ingen sårad stolthet. Han har intet förbrutit. Endast olyckliga yttre förhållanden ha gjort, att jag ingenting kunnat bli för honom.

Men jag kan bli god mot alla andra, för hans skull, jag kan bli god i mitt hjärta, så att jag känner mig värd hans tillgifvenhet, fast den aldrig kom mig till del; jag kan vara stark och sann, så att jag vet mig förtjäna hans aktning, fast han aldrig stod mig så nära, att han lärde känna hvem jag var. Jag skall bli en konstnär och med mina verk skall jag nå honom.