Mor i Sutre

Då var det den de skulle ha salt till, förklarade gumman för sig själv. Men Daniel stirrade på henne, häpen över lugnet, då älsklingsgumsen var både flådd och fläkt. Av strykare.

Nej, sade han efter en stund. Det går jag inte in på. Länsman har försovit sig vid Frönsan. Hade han kommit för en timme sen, så hade jag gått in på giftermål. Nu är det för sen...

Ja, det kan ju inte skada, det heller, sade han, lämnade köket. Hon stod en stund och trampade på samma fläck, kastade sig av och an med kroppen som om hon haft plågor. Så rusad...

Och det kan väl inte skada, att jag får höra sanningen av er till sist. Gå nu ut mer er, pojkar, så jag får vara i fred. Men slå er inte till olycka.

Gästgivarn i Sutre var några och femtio år då han tog sig hustru. Orsaken till dröjsmålet var den, att han som gästgivare råkat kvinnfolk av alla slag och i en punkt funnit dem...

De säger det, mumlade Träsken ovilligt. Vad vet jag? De säger det bort ikring. Men det är så fult, så en vill knappt ta det i mun. De säger att han lockat en borgardotter från S...

Men körsvennen släppte honom, så hastigt och handfallet att han föll med ansiktet mot marken och blev liggande en stund. Då han åter reste sig, höll den blåögde körsvennen den v...

Hon trampade fram genom ungskogen som en älg, klöv och krossade hämmande grenar, klev med högt lyftade ben mellan stubbar och rötter och klev aldrig fel. Röd blev hon och kortan...

Ett förträffligt förslag, sade han. Men outförbart. Kära mor glömmer, att jag har länsman i hälarna. Än sitter han väl vid Frönsan och snarkar i min trasiga soffa. Men i morgon...

Det är inte lönt att du skyller mig för det. Vad mig anbelanger, så kunde jag väl bäst lika, att du stannade. Men mor vill inte och inte Träsken heller.

Jag gör väl som jag vill, sade hon. Ska jag låta pojkarna regera? Ska jag lämna stackarn utan mat? För att pojken säger att jag är velig och blödig. Den storsnuten.