Part 4

Valborg sade:

Det är sex stycken borta vid grinden.

Gästgivarn klafsade fram till henne, rörde lätt vid den nakna armen som om han velat fråga, vad hon hade i fånget, öppnade munnen --

Och Valborg tänkte:

Ska nu hemmafolket också stura på mig, så blir det för stolligt.

Men gästgivarn vände bort huvudet, såg åt grinden och sade:

Så Valborg ska ge sig i väg från Sutre nu.

Tennkärlen klirrade samman.

Vem har sagt det?

Han såg åter på henne, under lugg.

Träsken.

Och när han nu såg skälvningen i hennes mungipor, det heta lystret i ögonen, som vidgades och slötos, tänkte han att hon var bra lik far sin, Träsken.

Han sade:

Det är inte lönt att du skyller mig för det. Vad mig anbelanger, så kunde jag väl bäst lika, att du stannade. Men mor vill inte och inte Träsken heller.

Vad har jag gjort för galet då? frågade Valborg. Och gästgivarn tyckte att hennes fråga minde om Träskens högtidliga och stränga: Varföre då, då?

Inte har Valborg gjort något galet, mumlade han, inte det jag vet.

Plötsligt förde han sin näve till hennes kind, snuddade över kinden, körde fingrarna in i håret, som var faderns så olika som möjligt, lent och gnistrande rödblont. Rörelsen kom så oväntat för honom själv att han öppnade munnen till en förklaring: fann ingen. Fann bara, att han många gånger måtte ha undrat, hur det där håret skulle kännas mellan fingrarna. Men det var icke någon förklaring.

Och Valborg stod där orörlig med nedslagna ögon, pressande tårarna under ögonlocken.

Det är som om jag fastnat, tänkte gästgivarn. Han trodde att fingrarna snott in sig i håret. Han rörde dem helt lätt och tyckte att de fastnat. Och höll dem stilla. Och hjärtat började bulta, segt och försiktigt ökande takten, segt ökande, ökande --

Då smattrade det bakom honom, från kökstrappan:

Står I å smeks på stallbacka. Hi, hi, hi. Står I å smeks! Står I å smeks!

Gästgivarn sade:

Du måtte ha varit åt skogen eftersom du har barr och skrap i håret.

Äntligen lossade fingrarna, och till all lycka följde ett torrt stycke granris. Valborg tog åt sig fånget och gick långsamt uppför stallbacken, stannade, då sväran ropade:

Ska int' Valborg stä' i storstuga?

Gästgivarn vände sig om:

Ocken ska ligga i storstuga?

Hon snattrade:

Ska int' greven ligg i storstuga? Var ska'n ligg' om int' i storstuga?

Vilken greve? frågade gästgivarn.

Men nu försvann sväran hastigt i köket och mor kom till synes, het som ugnen hon lämnat. Hur i helsicke har kvinnan fått nys om greven, tänkte hon, är en så i barndomen att en pratar bredvid mun?

Valborg! ropade hon, gå upp i storstugan och lufta, om det ska vara. Rista bolstrarna och tag bort lavendeln. Bred ut lakana och täckena. Pröva om ugnen ryker in --

Vilken greve? frågade gästgivarn, tog några steg mot köket.

Häll vatten i kruset och torka ur faten och pottan, fortsatte mor i Sutre. Se efter att nattstoln är proper och brukbar.

Vilken greve? frågade gästgivarn.

Och mor i Sutre vände sig slutligen till sonen, hennes ansikte var rödflammigt, hennes hår stod på ända, hennes händer fäktade som ullkardor i luften.

Å jissesjisses e-mini, jissesjisses e -- e -- e, fräste hon. Vilken greve? Angår det dig? Vilken greve? Vilken greve? Står det i stadga att du ska fråga vilken greve? Vilken greve? Drag åt fanders!

Dörren smällde igen om henne; öppnades åter.

Vad står du där och grunnar efter? Tag fatt med plöjningen du, så tar jag fatt med mitt. Du behöver inte se'n en gång.

Gästgivarn stod, där han stod. Valborg gick förbi honom.

Har gästgivarn nyckeln? frågade hon. Han tog åt bakfickan, skakade på huvudet. Hon gick in i köket.

Gästgivarn stod där han stod. Hundflocken strök förbi honom, gjorde en lov kring husbond med slokande svansar, hängande öron, dolska, skygga ögon. En av de svarta valparna satte sig framför honom, lyfte högra framtassen och viftade till lek, öppnade käften, gäspade så att hela raden av små tandstumpar syntes. Och han steg fram, bugade, nosade betänksamt på husbonds toffel, slickade fundersamt på husbonds häl. Slog plötsligt framtassarna i marken och ranglade bort efter de andra.

Gästgivarn stod där han stod. Moln gledo fram genom dalen, lågt, så att de rispades av storekens kala topp, vita tappar, vita kärvar, mjuka, vita bolstrar, stadigt drivna av en gryende nordan, höstens första. Bortom lagårdslängan råmade korna ängsligt och kände frosten. Skogen över klinten stod avlägsen i lätt rök. Tegarna hårdnade och grånade i den klara, kalla senhöstsolen.

Från stallet hördes en låt, som liknade råttpip, fast starkare. Det var Träsken, som stämde fiolen.

Och en ny flock drog förbi gästgivarn. Den kom om brygghusknuten, Basilius gick i spetsen. Tvärstannade då han varsnat husbond, stod och vägde med lyftad fot. Bakom honom stannade flickorna rad i rad, men Lill-Lars traskade fram till fadern.

Han ställde sig framför honom och iakttog honom noga från träskorna till slokhatten; han ställde sig därpå sida om sida med fadern och intog samvetsgrant samma ställning, fötterna något åtskilda, händerna på ryggen, huvudet framskjutet, långt mellan uppdragna, kutiga skuldror, pannan rynkad, blicken stelnad i grubbel.

Så stodo de en god stund, far och son, den ene hög som en dörr, den andre liten som en vante, men stöpta i samma ställning och båda med stora, runda, tunga huvuden.

Slutligen sade gästgivarn:

Vad står du dennase, Lasse?

Vad står du dennase, Lasse? upprepade sonen.

Apar du efter far din? sade gästgivarn.

Apar du efter far din? upprepade sonen.

Tänka sig, att du ska vara så svår och illfundig, sade gästgivarn, log.

Tänka sig -- började sonen, men orden voro för många och det sista för konstigt och att le förstod han icke.

Och gästgivarn lade handen på hans huvud, det kunde han icke apa, strök pilten varligt om nosen.

Gå till Träsken du och hör på speleverket, sade han, sköt honom varligt ifrån sig. Men i samma nu steg blodet åt huvudet, hastigt rusande och berusande som alltid sedan det jäst i tysthet. Han gick med korta, snabba, tysta steg bort till kökstrappan, drev näven i dörren, så att låskolven hoppade ur.

Barnen flydde som möss, sökte sig in i stallet, kröpo ned under källartak och vagnsbodsgolv.

Köksdörren flög upp.

Vad i jistine --

Men hon tvärtystnade, det ryckte till i ansiktet, som om det snuddats av slag. Hon stödde sig mot dörrposten.

Vad är det nu då -- mumlade hon.

Jag går min väg, skrek han, jag går min väg, jag går min väg.

I stallet strök Träsken stråken över strängarna, stämde upp en menuett.

Vart går du då? frågade mor i Sutre.

Men han bara skrek:

Jag går min väg, jag går min väg, jag går min väg --

Och inne i köket snattrade sväran:

D'ä Stava, d'ä Stava, d'ä Stava -- som kör'n ivä --

Moran tog sig åt bröstet. Det runda, rödlätta ansiktet vitnade och med blekheten kommo de sextio åren fram i rynkor och veck. Men ögonen tindrade som genomskinlig blåsten.

Nu lugnar han sig, Lasse, sade hon lågmält, nu lugnar han sig. Det är folk utom grinden.

Han bet ihop tänderna, men lemmarna krampade sig kring kvävda skrik. Och plötsligt sträckte han fram båda händerna, tog moderns förkläde, torkade sig i ansiktet, skavde och gned.

Vart ska du gå? upprepade mor i Sutre.

Han sade:

Jag går väl till ögårn. Där ska ändå plöjas.

Vill du ha matsäck med dig, eller ska jag skicka?

Det är bäst I skickar, för jag går genast. Men --

Moran inföll:

Ja, det blir töserna, som får gå med maten.

Han stirrade på henne ett ögonblick, vände sig bort.

I kan skicka Basse, om det passar bättre. Jag är väl inte en sån fähund. Eljest ville jag säga --

Hon sköt igen dörren, ty i köket kacklade sväran som en höna, stolt över ägget hon satt i världen:

D'ä Stava, d'ä Stava, d'ä Stava -- som kör'n ivä --

Vad ville du säga?

Fönstret över frontespisen slogs upp, Valborg stack ut huvudet och ropade:

Det var sant, mor, strykarna bad om mera välling. Det är sex styckna.

Moran nickade. Gästgivarn sade:

Nej, jag ville ingenting säga. Jag undrar bara, vad det nu ska bli för elände i Sutre.

I jissine -- började hon. Men han lyfte huvudet, såg henne rakt in i ögonen.

Det vet I så väl som jag, att när han kommer och vart han kommer så blir det elände. Vet I inte? Och en tycker, vi kunde haft nog av nu. Tycker en --

Han lomade av uppför stallbacken.

Nu tonade menuetten sirligt vek, och ut ur stallmörkret dansade en spenslig gossgestalt, händerna i sidorna, halsen lätt kråmad, hakan in. Det hörde till Träskens många konster och krumbukter att han skulle lära barnen dansa, där han drog fram. Basilius skulle han lära den svåra menuetten, som ingen annan kunde dansa.

Och han dansade fram över stallbackens skrovliga stenläggning, barbent, lättfotad, tunn och mjuk som ett litet kringdrivande strömoln, vit i ansiktet under ögonens mörka ringar, leende allvarligt, leende lycksaligt.

Ett, tu, tre, ett tu tre, räknade Träsken, steg över tröskeln, fiolen intryckt mellan hakan och axeln, till hälften dold under öronlockarna, armen bågad, fingrarna knäppande.

Ett, tu, tre. På tå! Knäna lätt böjda. Ett steg åt sidan. Ett tu tre, ett tu tre. Små steg, små steg! Halvt slag om. Nej, åt vänster. Damen till höger. Ett tu tre, ett tu tre.

Tösterna kröpo fram ur sina gömslen, Lasse kröp fram, ställde sig tätt intill Basse, händerna på ryggen. Moran log över hela ansiktet, trummade takten på magen. Valborg hängde i fönstret, Daniel i stalldörren, gjorde själv några steg, log och blinkade åt flickan. Svarta gestalter klängde sig upp ur diket, ålade kring grindstolpen, blekbruna ansikten stucko in mellan spjälorna.

Gästgivarn stannade och gapade.

Ett tu tre, räknade Träsken, skred långsamt fram efter gossen. Ett tu tre. Bjud handen! Bjud handen! Så ja! Ett tu tre. Och ett halvt slag runt, till vänster, till vänster. Ett tu tre. Och ett halvt slag till. Så ja. Ett tu tre.

Plötslig stannade han, tog fiolen från axeln, pekade med stråken på gästgivarn.

Vad nu? Har något hänt?

Lars den äldre skakade på huvudet, Lars den yngre skakade på huvudet. Basilius blundade, rynkade pannan, otålig över avbrottet.

Träsken upprepade; alltjämt pekande med stråken.

Har något hänt? Vad då, då?

Gästgivarn sade:

Jag går till ögårn.

Och han drog till med ett litet löje.

För det har hänt, att det ska plöjas. Det plär hända mest var höst.

Nå, sade Träsken, lade kinden till fiolen, förde stråken till strängarna. Men han besinnade sig, snappade stråken med vänstra handen och räckte Lars den högra.

Då säger jag tack och farväl, gästgivare. Vi ses igen i Västergylln om inte annat. Då hans högvördige domprosten i Skara viger Daniel och Valborg till det heliga äkta ståndet.

Kanske det, svarade Lars, tryckte hand och fortsatte sävligt sin väg bortåt laggårn.

Ett tu tre. Nu börjar vi igen. Ett tu tre. På tå.

Och Basilius höjde sig på tå, dansade fram mot grinden, barbent, lättfotad, tunn och mjuk som ett litet kringdrivande strömoln, vit i ansiktet under ögonens mörka ringar, leende allvarligt, leende lycksaligt.

I köket kacklade sväran:

-- som kör'n ivä- -- om kör'n ivä -- som kör'n ivä --

Upp mot klinten gick Stor-Lars, plogen över axeln, följd av Blomman och Skällan.

Efter honom gick Lill-Lars, följd av två svarta valpar, över axeln bar han en gren, skapad ackurat som en plog.

Tidvis fick han det infallet att härma far. Eljest var han inte konstigare än andra barn.

Sex strykare kommo till, hopen vid grinden fördubblades. När Träsken såg så mycket folk, funderade han på att slå upp kramlådan, men besinnade sig i rättan tid. Det var fattigt folk och osäkert folk, dålig marknad med ett ord, dåligt, dåligt. Emellertid stoppade han fiolen under armen och gick bort till stängslet. Pekande med stråken ställde han frågor än till den ene, än till den andre, myndig och allvarlig som en präst på husförhör.

Det bekräftades, att karlarna voro timmerhuggare från Hoby och Frönsan. Bruksförvaltarn på Hoby hade lejt dem till avverkning för egen och Frönsagrevens räkning. I slutet av april började avverkningen med femtiosju man, i medio av maj tillkommo ytterligare vid pass trettio man, andra veckan i juni medförde sista avlöningen jämte löfte om ökad dagspenning. Från medio av juli fingo de föda sig själva i skogarna efter råd och lägenhet. I augusti började sjukdomarna, frossa, sommarsjuka, tarmvred, skörbjugg stoppade några i jorden. Andra gåvo sig av godvilligt, åter andra gingo till Hoby och krävde, träffade endast bokhållarn, som förnyade löftena. September kom med mörker, regn och kalla nätter. Ett tjog och en ströko med, jordades i två vänner av Raslingeprästen, som tröstade, predikade, gav av sina knappa förråd och utdelade nattvarden under bar himmel. Det sades, att han kuskat efter bruksförvaltarn i tre veckor, orsakande två mässfall. Frönsagreven vistades i Stockholm. Och nu var det oktober.

Hur många är ni nu? frågade Träsken.

Mellan trettio och fyrtio, men ovisst hur många, som kunde taga sig ner ur skogarna. Det var väl de, som fastnat.

Fastnat? sporde Träsken.

Raggen log illmarigt och böt blickar med kamraterna.

Ja, svarade han, det händer när det blir för lessamt att en liksom fastnar i ändan på något rep eller annat rackartyg. Sen var det inte gott att komma loss, förstås.

Karlarna smågrinade i skäggen, men Halten jämrade:

Det är så lejt i skoarna!

Dåligt, mumlade Träsken, dåligt, dåligt. Och vart ska I nu gå?

Raggen betänkte sig, sade:

Vi går väl omkring lite tills vi träffar'n, bruksförvaltarn. Eller Frönsagreven.

Träsken sade:

Har I fått mat? Jag ska säga till moran. Tänker I övernatta i Sutre?

Raggen svarade, dragande på orden:

Vi hade tänkt det. För samlings skull. Men som det nu låter. Bortifrån. Så tör det vara bäst en knallar vidare --

En tvär och trumpen bifallsnick gick långsamt laget runt.

Varföre då, då? sporde Träsken.

Raggen svarade:

De säger, att kolran kommit till Frönsan.

Kolran? upprepade Träsken.

De säger så, sade Raggen.

Och den trumpna bifallsnicken gick åter laget runt. Träsken knäppte långrocken från hakan ned till knäna, lade händerna med fiol och stråke på ryggen. Han hade fått kolraskräcken anno 49, då han for med en finnskuta till Gävle, kolran ombord.

Det är lögn, sade han. Kolran? Inte! Hon finns inte i landet. Det har I fått om bakfoten. Jag kommer själv från Frönsan. Kolran? Inte! Vem har sagt det?

Raggen pekade på en av de sist anlända, en bredskuldrad med runt, fromt ansikte, den ende fetlagde i församlingen. Han sade:

Jag säger det inte för bestämt. Men jag slår ihop och gissar --

Vad är du för en djävul, som gissar! skrek Träsken, plötsligt eldröd kring ögonen. Vem i helskotta har bett dig gissa, drummel?

Mannen blinkade förläget, sade:

Ingen för den del. Men jag mötte sockens kolrakärra i backen sör om forsen. Inte vet jag om det var någon i'n. För jag frågte inte utan gick av vägen. Men nog var det kolrakärran. Jag har sett den förr, det året hon var som värst.

Valborg! skrek Träsken, snurrade runt, så att öronlockarna stodo rakt ut från huvudet. Var är Valborg? Valborg och Daniel! Spänn för båda två! Märren! Vi åker på fläcken! Valborg! Valborg och Daniel.

Töserna drogo sig baklänges inom grinden, baklänges mot köket. Basilius stod kvar. Raggen sade:

Han har visst skräcken riktigt, Träsken.

Såå? sade Träsken, stillnade av. Har jag skräcken?

Och han fortsatte:

Varföre då, då? Varföre illfänas? Står icke våra liv i Herrens hand, nu och alltid?

Det gör de, inföll Raggen, men kommer hon bland oss, så tar hon rubb och stubb. Såna som vi är tillvridna och hungersjuka --

Men Träsken skådade i fjärran.

Nu ska I höra, sade han. Det var anno 49. Jag seglade från Vasa till Gävle. Med en skuta. Om natten insjuknade kojkamraten, kastade upp. Det är kolran, skreks, det är kolran. Alle man rusade upp på däck, lämnande den sjuke ensam. Jag med. Men när jag kom upp i månskenet -- för det var en stilla och månklar natt -- ingav Herren mig en tanke. Jag tänkte: Det här är kanske din stund att amortera en smula på förlagslånet. Det föll mig in att månen kunde vara den Allsmäktiges indrivare. Så jag gick ned igen. Litet förmådde jag uträtta, men jag hjälpte honom med ett och annat. Och så tog jag fram fiolen, mest för att muntra mig själv en smula. För det var otäckt därnere, det var hemskt som han stönade och skrek. Han var så rädd, si. Och jag spelade. Inte psalmer som en kunde tycka utan danslåtar. När krampen kom, ropade han att jag skulle sluta. Men jag kunde inte, den gjorde mig så munter, musiken, att jag tyckte det var en välgärning både för honom och mig. Och jag kunde granneligt se, att krampen lättade, då jag spelade en trestegsmasurka. Det hjälpte inte i alla fall, han dog. Men jag gick upp på däck och spelade för manskapet. Och de dansade som tosingar ända tills karantänbåten kom och tog oss. Då flöt bloden kring läpparna mina, för jag hade klent bröst. Men kolran slapp jag och inte heller någon av besättningen fick den --

Det var märkligt, sade Raggen. Men Träsken stirrade på honom med stora, stela, stränga ögon, sade:

Varföre då, då? Varföre märkligt? Skräcken är det värsta. Den tar en i magen och slår en i backen och sen är det gjort. Men dansar man och håller sig munter --

Och han lade fiolen till kinden.

Det var den här, jag spelte.

Han spelade några takter, vände sig om och ropade:

Valborg! Valborg!

Hon stack ut huvudet genom fönstret.

Valborg! ropade Träsken, alltjämt spelande och smällande takten med hälen. Gör dig i ordning. Vi ska åka, genast. Säg åt moran, att vi ska åka. Var är Daniel?

Han är här, sade Valborg, lämnade plats för pojken.

Och Träsken spelade och sade:

Daniel. Det är kolra vid Frönsan. Sägs. Vi ska åka, genast. Följer du med?

Kolra vid Frönsan, upprepade Daniel, skakade på huvudet.

Och Träsken spelade och stampade och skrek:

Är du lomhörd, pojk? Kolran är vid Frönsan. Kolrakärran är sedd sör om forsen. Jag åker inte i sällskap med kolran --

Men mannen med det fromma ansiktet sade:

Då får han skynda sig, Träsken. För nu kommer hon i backen.

Långsamt rullade över backens krön en kärra med svart huv Träsken fällde fiolen. Takten stampade han alltjämt med hälen.

Karlarna reste sig en efter en, kröpo upp ur diket, lommade sävligt knäande bort över rågstubben, bort från vägen. Träsken vek steg för steg upp mot stallet. Kärran närmade sig i sakta mak. Gnissel av osmort hjul hördes med jämna mellantider. Eljest var det ett ögonblick tyst i Sutre.

Så började töserna gråta, skreko:

Mor! Mor!

Och då mor i Sutre kom ut på trappan, sprungo de emot henne, ropande:

Kolran kommer i Stenby backe!

Å, håken heller! sade mor i Sutre, steg nedför trappan. Hon höll handen över ögonen, såg upp mot vägen. Efter en stund sade hon:

Det är socknekärran. Det är det. Det är kolrakärran. Vad kan det vara för en stackare? Han ska väl jordas i Raslinge.

Öppna grindarna, ropade hon till Basilius, som ensam stod kvar ute på vägen, öppna grindarna på vid gavel, så att hon inte behöver stanna. Den gästen kan en vägra rum efter stadgan. Vad står han och trampar efter, Träsken? Inte hoppar hon ur kärran på genomfarten. Tro, vem de ha fått till körsven? Stäng fönstret dennasse, Valborg. Det är väl skogsstrykarna, som fört henne med sig. In med er, ungar, gå in till mor i köket. Stäng stalldörrn om sig, Träsken, så slipper han knip i magen. Det blir att ge besk över lag. Hur många strykare sa hon att det var? Nå, det ger sig. Så beskedligt och gnavet hon kör, kommer inte till kyrkan före kvällen. Det blir tyst begravning. Gud fröjde själen. Amen. Inte kan en tro att hon kastar sig på korna i förbifarten? Nej, det har en aldrig hört. Tänka sig! Ja, det är det usla med löst och fattigt folk att de dra sjukdomar efter sig.

Basse, ropade hon från kökstrappan. Gå in i stallet till Träsken. För nu lägger jag haspen på. Så må hon i Guds namn se sig om efter Sutrefolket.

Men Basilius stannade på vägen, fångad av kärrans åsyn. Hon körde så långsamt, hon gnisslade så synnerligt. Det kom med jämna mellanslag som när en sjuk jämrar sig på det yttersta. Men det var inte jämmer i låten, det var mera som en skarp, klar, utdragen vissling. En vissling, som när gladan seglar lik ett svart flarn högt uppe i himmelskupan.

Kärran var svart, kistan eller huven var svart, hästen var svart. En gammal svart häst, gammal som vita Jacobina men tung med tjugu vintrars snötyngd i hovarna. Nosen hängde mot jorden.

Och körsvennen var svart. Han var svept i en svart kappa, svarta vantar på händerna, en svart slokhatt nedtryckt på huvudet. Han hade icke något ansikte. Det vita som skulle blänka mellan hattbrättet och kappkragen fanns icke. Det var svart.

Det är kolran själv, tänkte Basilius. Det är döden.

Han mindes fuller väl vad moran förtalt om farsoten. Att körsvennen för att skydda sig måste binda ett kläde för ansiktet, genomdränkt med starka mixturer. Det mindes han; men han tänkte:

Som han ser ut! Inte är det en människa. Det är döden.

Han bytte fot, lade huvudet på sned, halvslöt ögonen. Och leendet, strykleendet, som mor i Sutre aldrig kunde se utan undran, smög sig fram mellan de smala, blodfattiga läpparna.

Basilius förstod alltsammans, han förstod vad gästgivarn och mormor talat om, han förstod, vem det var de väntade, han förstod varför Valborg tagit fram de vita lakanen och han förstod varför de lämnat honom ensam och befallt honom att öppna grindarna på vid gavel.

Äntligen hade de tröttnat, äntligen hade de grälat slut om Stavas pojke, äntligen hade gästgivarn och sväran fått sin vilje igenom, äntligen hade mormor tröttnat att försvara honom.

Och så hade gästgivarn skickat efter Döden. Själv gått till ögårn för att slippa se. Träsken, den gode, hade låtit honom dansa en sista gång menuetten. Sedan gömt sig i stallet. Mormor hade fört honom ut på vägen, att det kunde ske stilla och omärkt utan skräck för de andra.

Jag är så lätt och liten, tänkte Basilius, han lyfter mig i rocken och stoppar mig i huven. Vad är det sedan? Är jag död sedan? Kommer Valborg ut med de vita lakanen och sveper mig?

Långsamt nalkades kärran, var nu så nära att han kunde höra hästens tunga flåsningar. Mitt i en utdragen vissling stannade den. En röst, dov under klädet, sporde:

Vem är du?

Basilius formade sitt namn med läpparna. Kärran sattes i gång, stannade åter. Körsvennen lutade sig ned över gossen.

Vem är du?

Han svarade: Basilius.

Då är du den jag söker, sade körsvennen, sträckte sin svarta hand efter gossen. Och Basilius kände sig långsamt lyftas och åter sättas ned, grensle över huven. Rösten sade:

Sitt stilla, gosse, och sitt lätt. Väck icke dem som sover.

Basilius satt stilla med hängande armar, huvudet bakåtböjt, det vita lilla ansiktet solbelyst, leende, med slutna ögon.

Kärran rullade sakta, sakta, visslingen ljöd icke längre så skarp, dämpades för varje varv, tystnade. Kärran rullade sakta som om den befarit en bräcklig bro. Stannade.

Basilius kände en arm omkring sitt liv, lyftes, sjönk sakta. Han knep ihop ögonen, ville icke se.

Men rösten sade:

Varför blundar du, Basilius?

Han slog upp ögonen, han såg först huven och den svarta hästen, han såg sedan gästgivargårdens stortrappa, vita dörren, fönstret, lakanen, Valborgs bleka ansikte. Och han såg ett annat ansikte tätt bredvid sitt, ett par stora, blå, glittrande ögon. Den svarta masken hade fallit.

Är du rädd? frågade körsvennen. Han satte ned gossen på marken, lade sin hand på huven.

Basilius, sade han, håller du av någon så att du för hans skull kunde ligga fyra långa timmar i svarta kistan?

Han grep med båda händer i huvens handtag, lyfte den försiktigt rakt upp, lyfte den högre, höll den över sitt huvud, kastade den handlöst bakom sig.

Och han tog åter gossen på armen.

Basilius såg en vit bädd beströdd med vita blommor. I bädden vilade en mörkögd, svarthårig flicka. Hon lyfte händerna som för att taga honom och sluta honom i sin famn. Och Basilius sträckte fram sina händer. Han var icke längre rädd, ej heller bedrövad. Flickan tycktes honom vackrare än Valborg, som var den vackraste han visste. Och det kunde icke vara svårt att ligga hos henne i kistan.