Part 9

Mor, mor, flämtade han. Nu vet jag var han är!

Ocken? mumlade gumman.

Gumsen, vet jag. De har gjort upp eld ute på gärdet, och han är både flådd och fläkt.

Då var det den de skulle ha salt till, förklarade gumman för sig själv. Men Daniel stirrade på henne, häpen över lugnet, då älsklingsgumsen var både flådd och fläkt. Av strykare.

Var är Anders och Lars? Så ska vi fånga några stycken. Jag har stängt in hundarna i vedbon, så att de inte ska varsko tjuvföljet --

Å, låt dem löpa, du! sade gumman. Och det föreföll Daniel, som om hon hade skrattat åt honom. Fast han intet skratt hörde. Han buttrade till.

Jag tror I är velig, mor. Sen de gjort en sån orätt!

Men gumman sade:

Har de gjort orätt, så ska du säga det åt länsman. Han håller reda på rätt och orätt.

Den! sade Daniel, nickade och försvann.

Och gumman tänkte:

Inte hade han tagit det så illa, om han inte varit skrämd på förhand. Hennes gnat och skällsord, dem kände han väl. Dem har han väl aldrig annat än skrattat åt. Som de andra ungarna. Nej, det hjälps inte, det. Det är nog Lars, som har felet. Han har skrämt pojken, om det så skett med vett och vilje eller ej --

Hon spratt till. Någonting strök henne över ryggen, for kors och tvärs som en sökande råtta.

Är du vaken? frågade hon, vände sig mödosamt om och fann Basilius storögd och klarvaken. Han låg och lekte med sina händer i luften. Och strök gumman över ryggen.

Nej då, sade han, inte var det gästgivarn, som skrämde mig.

Gumman tog hans händer och stoppade ned dem under täcket.

Hur kan du veta, vad jag sitter och grunnar på? frågade hon.

Men han sade:

Nej, inte var det gästgivarn. Hade han skrämt mig, så hade jag inte blitt rädd. Som han slår i dörrar och domderar.

Vem var det då? frågade gumman.

Han log och svarade:

Det var mormor, vet jag.

Var det, när jag hytte åt dig i hagen i morse?

Han skakade på huvudet, gäspade och slöt ögonen.

Äh, låt mig sova.

Ja visst håken ska du sova, sade gumman, vände honom åter mot väggen.

Jaså, det var underligt, tänkte mor i Sutre. Jaså, det var jag. Till sist. Det hade jag aldrig grunnat ut själv. Jaså, det var jag, som skrämde pojken. När gjorde jag det, tro? Ja, en kan inte gå med silkesvantar jämt. Men det hade jag aldrig grunnat ut själv. Det blir något att berätta för Stava. Ifall han inte kvicknar till igen. Att det var jag, som skrämde de uslige lille stackarn. Eftersom han säger det själv. Eljest tyckte jag det såg ut på Lars, som om han inte haft rent samvete. När länsman satte åt honom. Han blev så slak med ens. Jaså, det var jag. Det var underligt.

Hon betraktade sina händer, som trötta knäppts i knät. Tummarna skälvde och ryckte till med jämna mellantider. Huvudet sjönk, mycket långsamt, nästan omärkligt. Det mörknade för ögonen, men de ryckande tummarna såg hon alltjämt --

Jag tror I sitter och sover.

Gästgivarn stod framför henne, stödd mot spisens järnstolpe. Ansiktet var blossande rött, överläppen uppdragen mot näsan.

Hur är det med pojken?

Gumman nickade:

Han sover.

Han gör väl det, sade gästgivarn. Och efter en stund:

Nu ska I tro, att de dansar i storstugan.

Det är väl greven, det?

Länsman också, så tung han är. Han dansar med mamsellen och greven svänger med Valborg. Träsken spelar, han.

Och efter en stund:

Daniel är ute efter strykarna. Håller de sig kvar på gärdet, så ska vi väl klämma gumsen ur dem.

Ska I slå dem?

Visst fan ska de ha stryk. De ha vräkt ned hela gärdsgårn, de djävlarna.

Han stampade till, svängde hotfullt med armarna.

Så vände han sig om och började raka ihop askan på härden.

Sade:

Jag ska vara liksom förlikt med greven nu.

Jaså.

Ja, sade han och gick med tunga steg mot dörren. En ska inte förhäva sig. Här har jag gått och ilsknat i runda tio år. Så jag har haft ont av det själv. Och andra med.

Han lade handen på dörrklinkan.

Ja, jag tyckte jag skulle höra efter, hur det var med pojken.

Gumman nickade:

Han sover.

Han gör väl det, sade gästgivarn, öppnade dörren. Mor i Sutre hörde Träskens fiol. Några ögonblick; så stängdes dörren.

Nu hade han druckit, tänkte gumman. En kunde mest önska att han gjorde det lite oftare. För det är tungsamt att se sju sorger i synen på honom för jämnan. Men det är salig gästgivarns sinnelag. Att jämt gå och grunna på rätt och orätt. Och jämt inbilla sig att folk peka finger bak ryggen på en. Si, det var salig gästgivarns sinnelag. Så det är farsarv. För morsarv är det inte, gudilov!

Hon slog sig på låren en gång och två gånger och tre.

Ressla det den som kan, sa repslagarn, hängde sig i härvan.

Och hon sprang upp och begynte rumstera om i köket, gjorde upp eld, hängde vattenkitteln på kroken över härden. När nu elden flammade upp och lyste upp rummets vinklar och vrår, blev hon lättare till sinnes, smågrinade och småsjöng, allt under det hon skötte sina sysslor.

Om nu följet ville fara sin väg, tänkte hon, syftande på greven och länsman, och om Valborg ville komma med disken, så vore denna dagen nådeligt över. Jag steg visst upp med galen fot för all den förargelse jag haft. Alltfrån det jag hängde upp mig på gärsgårn till spektakel för ungarna. Hade jag inte lurat dem ned i albuskarna, så hade jag väl suttit på pinne ännu.

Mormor, sade Basilius.

Gumman hoppa högt i vädret. Hon lyfte lyktan över huvudet och mötte pojkens gloende ögon.

Är du nu vaken igen, ditt troll?

Men Basilius gäspade stort och sade:

Mormor, varför ville I inte stiga av gärsgårn när som vi såg på?

Då blev gumman kuslig till mods, ty det är känt, att folk i själatåget hör tankar likaväl eller bättre än tal. Och där låg nu pojken och hörde hennes tankar till och med i sömnen. Hon ställde lyktan på golvet och stack handen in under pojkens tröja. Huden var fuktig och kall som en isbit. När hon lade fingrarna i hålorna mellan revbenen, kände hon hjärtat hoppa omkring som en vildfågel i bur.

Är du skrämd nu med? undrade gumman.

Men Basilius upprepade sin fråga:

Varför ville I inte stiga av gärsgårn, när som vi såg på?

Jo, det ska jag säga. Gammalt folk ska inte göra sig till spektakel för småskrap. För det är det sämsta en kan göra.

Är det? gäspade Basilius. Och han plirade småslugt med ögonen och sade:

I grunnar allt på, när det var, som I skrämde mig?

Äss, äss, fräste mor i Sutre. Är det något att grunna på! Det var väl när jag hytte åt dig i hagen?

Inte nå't, inte nå't, triumferade pojken. Det giss I galet.

Och plirande ännu illmarigare med ögonen:

Men om I inte grunnar på det, så är det väl ingenting att tala om.

Grunna hit och grunna dit! brummade mor i Sutre. När var det då, din grömming?

Det var när jag blev ensam på vägen. När kärran kom.

Nå, gudi lov, suckade gumman, då var det den svarta kärran som skrämde dig.

Men Basilius skakade på huvudet.

Inte brydde jag mig om kärran. Utan det var, när I lämnade mig ensam på vägen och stängde in de riktiga barnen.

Riktiga barnen! skrek gumman, slog samman händerna. Och så när hade hon slagit dem samman kring det lilla, illmariga ansiktet i bädden. Ska du ligga och prata skit, din grömming? Är du inte riktig, du som andra ungar?

Pojken log, förnämnt och överlägset. Svarade:

Skulle de kalla mig Basilius, om jag vore riktig? Då finge jag väl heta Lars eller något annat riktigt? Då finge jag väl vara hos mor vid Frönsan --

Vad blev du rädd för? avbröt mor i Sutre.

Pojken svarade, långsamt och släpigt och sömnigt.

Å, inte blev jag rädd heller. Utan jag bara grunna på att gästgivarn gått till ögårn. Och där hade han korna. Och Träsken var i stallet. Och där hade han Bina och kärran och lådan. Och Daniel hade Valborg. Och Anders hade hästarna. Och mormor hade de riktiga barnen. Och hyndan hade alla valparna. Men inte var det någon, som hade mig. Utan jag grunnade på att jag var som en främmandes kattunge, som kommer strykande. Den är det ingen, som har. Utan Anders binder en sten vid bakbena och kastar'n i den lortiga dammen bak laggårn. För det har jag sett.

Skulle han göra det med dig då, din elaking? frågade mor i Sutre. Basilius slöt ögonen och smålog.

Ånej, inte. Men när hon tog mig i armen för att knuffa mig ut genom gluggen, så blev jag så svag i bena. För jag tänkte på katten.

Vem håken ba dig tänka på katten? morrade gumman. Sov nu, så kan du dansa för Träsken i morron bitti.

Jag hör nog han spelar, mumlade gossen, somnade.

Men när gumman lutade sig ned för att taga upp lyktan från golvet, spratt han till och satte sig upp i sängen.

Mormor, sade han, det skulle jag hälsa er, att I får inte gå ifrån mig.

Äss, äss, äss, fräste gumman. Jag sitter ju still änna som en kålrot i lerjord.

Om Anders kommer, får I inte gå, fortsatte pojken.

Nä, nä, nä, vad du pratar --

Men Basilius satte upp handen och räknade på fingrarna.

Och inte när gästgivarn kommer och inte när Valborg kommer --

Det är väl något han har drömt, tänkte gumman, lade honom på sidan och drog täcket upp över näsan. Han gjorde munnen fri.

När Daniel kommer, då. Då går mormor.

Vill du sova! grymtade mor i Sutre. Jag lovar dig, att jag sitter här det sista jag gör.

Men Basilius sade:

Det gör I inte. Det sista I gör, tar I vattenkitteln från spisen och tvättar Daniel över hela kroppen. För han har blivit lortig ute på gärdet.

Nå, det vore då som förr i världen, muttrade gumman och kunde inte låta bli att dra på munnen.

Om nu inte Valborg kommer snart, så somnar jag, tänkte mor i Sutre, där hon satt och vägde fram och tillbaka på bäddkanten.

Vattnet har längesen kokat upp men får väl hänga över glöden, så att det inte kallnar. Hon kommer väl snart. För länsman och greven ska fara och lilla mamsellen. Sen är det bara disken kvar. Efter dem.

Jag vånne jag låg.

Och drömde.

Nej, tvi, vad skulle en gammal rackelkäring drömma, som har haft förargelse hela dan? Jag drömde väl om ungar, och det vill säga mera förargelse. Efter mamsell Arfvidssons drömbok.

Så det får vara.

För det är lögn, att en blir utlärd på ungar. Många har jag haft under händer. Och inte var det konstigt. Men rätt vad det är, sticker de sig undan som en dykand i vassen. Och där står en och glor.

Och vet ingenting.

Som nu pojken. Vad blev han rädd för? Kan det vara, att han gissat sig till tankar förr med? Ja, gästgivarns tankar står att läsa som i bok. Men aldrig har jag tänkt något åt det hållet. Det kan väl hända att en brummar, när det går tokigt. Som med Stava. Jag har just helst velat vara glad av mig, och då kryster en lite under korset. Men det är det väl ingen som tar på allvar. Varken Vår Herre eller hin håle.

Nej, jag har aldrig haft mina tankar åt det hållet. Det straffe mig Gud, om jag haft.

Fast nog gjorde jag synd mot Stava.

Men det var salig gästgivarns fel också, som tjata och sa att vi inte kunde ha alla ungarna hemma. Lars ska gifta sig, sa han, så blir där en kvinna. Men det är inte lönt Anders gifter sig för körslornas skull. Eftersom vi har långa skjutshåll. Och inte är det lönt han kommer till främmandes heller, för då blir han söpen, om han slipper tuktan. Sa han. Gubben. Och sen kan Stava stanna hemma, för lika så väl som en piga kan vi ha henne. Och gifter hon sig så tar vi mågen hit. För jag orkar inte längre och det behövs en till jordbruket.

Och då sa jag att Daniel kunde vara lik så bra som mågen. Och närmre till det. Men han sa att Daniel var för liten. Han skulle inte gagna på femton år än, sade han. Gubben. För han var aldrig riktigt med på Daniel. Fast det var hans pojke så visst som min. Han tyckte, att jag var för släpphänt med pojken.

Men jag tyckte att Daniel kunde vara närmre till. Och inte tyckte jag att en skulle fästa en måg vid gården. Som skulle stå i vägen för Daniel. Utan jag tyckte det var bättre att Stava kom ut.

Och det tycker jag än. Fast det gick på tok.

Men inte vet jag, vad som flög i mig, att jag släppte henne till Frönsan. Det var väl det, att jag ville ha henne lite i närheten ändå. Och så var fan framme.

För det är så, att en går och ställer och ställer och ställer. Tills det blir granneligt bra till det bästa. Tycks. Och då vrider fan ett lite halvslag på jorden. Och ja men om en hittar längre i sin egen särk. Ens!

Så är det. För om jag tänker --

Inte blev det alls med Lars, som jag tänkte.

Nej, gruvligen inte!

Och inte blev det med Anders, som jag tänkte.

Och inte blev det med Stava, som jag tänkte.

Och nu blir det annorlunda med Stavas pojke också.

Så det tycks lite bevänt med att grunna och ställa. Helst för de andra. Utan det är väl bäst en lunkar på. För sig själv. Så får en väl vända sig om till sist och titta efter, ocken lunk de andra ha hållit.

Och tänker en ännu längre.

Och minns!

Hur en gick därnere i Bohus som en annan fiskartös, långbent och smal i midja. Och klev i båtarna bland karlarna och nojsades. Och så pojken förstås, som skulle komma hem vid första go'vär.

Vart tog det vägen? Inte vet jag. Inte vet jag hur det kom och inte vet jag vart det gick och inte vet jag varför. Men när jag vaknade en morgon, låg gubben i sängen. Och de skällde mig mor i Sutre.

Och här sitter en nu som en kålrot, tung i gumpen och knäckt i blasten.

Jag vånne jag låg.

Och sov.

Mor i Sutre somnade. Hon såg icke torrvedsblossen och stånglyktorna som från storstugan buros ut i mörkret, irrade omkring och uppslukades av de båda svarta gapen mellan stall och ladugård, storstugan och vagnslidret. Icke heller hörde hon rösterna, rusiga och barska och övermodiga.

Mor i Sutre sov. Hon satt på fållbänkens skarpa kant, och än vaggade hon fram, så att huvudet hängde över lyktan, än vaggade hon tillbaka med fara att krossa gossen bakom sig. Då ansiktet vändes upp sjönk hakan; hon andades tungt och snarkade ljudligt. Och över henne sköt skuggan ut och in från väggen, lik ett stort djurs svarta tunga, slickande taket.

Mor i Sutre sov tungt och drömde.

Att hon satt på gärdesgården, grensle, med det ena benet åt skogen till och det andra åt gården. Och nu skulle hon lyfta gårdsbenet över till skogsbenet. Men benet var tungt. Och skogsbacken på andra sidan var himlahög och brant. Så hon tyckte hon kunde unna sig en stund att pusta, helst vädret var gott och ljumt med klar sikt ut över havet, där Sutretaket sköt ut som ett svart skär, omgiven av ilskna, vita bränningar och klargrönt vatten. Och kring skäret stucko vaggande ruskprickar upp i en tät ring.

Vad kan det här vara för ställe? undrade mor i Sutre. Kan det vara här jag skulle vänta på go'vär?

Inte! Jag är ju en gammal käring. Inte har jag något att vänta på. Låt mig se vad gammal jag är.

Och hon såg sig i en spegel och såg att hon var skallig och att sista hårkransen rasade i stora tosar ned över skuldrorna.

Det betyder dödsfall, tänkte hon. Hon såg ned åt Sutre och såg att ekarna stodo lummiga kring gården och storekens topp var icke längre ett kalt och kvistigt ris, utan lövrik.

Det var rart, tänkte mor i Sutre, att det kommit löv på skrället. Jag har aldrig kunnat lida att ha det riset över mig. Den obarmhärtighetskvasten! Den tyckte jag skämde. Jag har liksom alltid önskat, att det skulle bli löv på den. Nu är det rart, när en får som en vill. Det känns så ljummet i luften, när det inte jämt går tvärs emot. Nu sitter jag riktigt bra här och glor och det är grönt och ljummet och lummigt kring.

Då började Raslinge klockor ringa.

Mor i Sutre låtsades till en början om ingenting. Det var körkdags, förstod hon, men tyckte benen kändes tunga. Så brått var det väl ändå inte. En stund till.

Men Raslinge klockor ringde.

Och hon tänkte, motvilligt.

Det är sant, det, jag ska kyrktagas efter Daniel. Det blir grymt vad de ska buskatitta på mig utmed bänkarna. På gamlan! Gudi lov att gästgivarn är salig. Han hade väl kreperat av skam och förargelse. Lite till sitter jag --

Men Raslinge klockor ringde, och hon kunde se dem dansa och hoppa oroligt i torngluggen som vilda fåglar i en bur.

Det kändes otryggt, ty klockorna rullade som vågor och gärdesgården gungade som en båt. Likväl ville hon hålla sig kvar en stund, oviss om icke ont bleve värre --

Men Raslinge klockor ringde:

Mormora, mormora, mormora.

Då klack det till i henne. Där har jag ungarna, tänkte hon. Hur ska jag nu komma loss utan att blir till spektakel? Inte ska jag visa dem att jag fastnat som en örn på störn, därför att Daniel gått i skogen med jäntan.

Men Raslinge klockor ringde:

Mormora, mormora, mormora.

Och hon såg dem i ekarna, små som furufnattar men fullvuxna människor ändå. Där var Lars med sina släpande ögonlock, där sju sorger hängde i vart ögonhår. Där var Anders som sneglade sidledes uppåt som när en hund ser på en lyftad käpp. Där var Stava med det smala, bleka gossansiktet, som smålog när hon skulle få stryk.

Nu gäller det, tänkte hon, att inte göra sig till spektakel.

Men klockorna ringde.

Och hon sade:

Jag sitter bara och väntar på go'vär, att Daniel kommer från sjön.

Men klockorna ringde.

Och hon ropade:

Inte var det därför jag behöll honom, att han skulle gå i skogen med jäntan.

Men som hon det hade sagt, blygdes hon. Och hennes ben voro nakna ända upp till höfterna.

Vackra, saftiga, mjälla ben, sade greven.

Och hon hade det grinansiktet så nära sitt, som hon aldrig haft ett karlansikte förr. Inte ens den saliges. Inte Daniels.

Unga ben, sade han och stack pekfingret i köttet. Fägnar mig. Fägnar mig.

Och han grinade ännu värre och sade:

Låt oss nu resonera raisonablement!

Och han sade:

Jag lämnade Daniel i pant för Stava. Nu skall jag be att få hämta honom. Saken är avgjord.

Då slog hon ikring sig och kände att hon var ung och stark. Hon var så hög, att hon hade fri blick över Sutredalen ända från klinten till Hoby vägskäl. Ekarna stodo tätt intill henne och krafsade henne på ryggen och skavde av färgen. Storekens topp bläddrade med sina blad framför ögonen. Men hon blåste bort dem, så att ruskan blev kal.

Och hon såg bröllopsföljet komma ur skogen och stryka tätt förbi det ställe, där mor i Sutre satt som en fången örn på stör.

Men själv stod hon i vindsgluggen och såg granneligt allt. Träsken gick i spetsen, filande fiolen. Så kom hela raden med ungar från Stor-Lars ned till Lill-Lars, alla klädda i vackra, svarta kläder och med sorgflor kring de höga hattarna. Så kom bruden. Det var Valborg. Så kom brudgummen.

Riktigt kunde hon icke känna igen honom. Än liknade han en, än liknade han en annan.

Men det var Daniel.

Hon kände igen honom på den blå halsduken, som hon gav honom i julas, då far varit i Göteborg med fisk.

Och hon visste, att det var han, därför att en lärka sjöng över hans huvud. Det är så gott som segerhuva, när lärkan singlar och drillar över barnet, som bärs till dopet. Det var bara en lärka i hela det vida, vita, tysta solskenet. Den singlade och drillade över Daniels huvud, då hon bar honom till kyrkan.

Och hon kände honom allra bäst på blicken, som mörknade och djupnade, då han kysste henne.

Nu blygdes hon, ty de granna bröllopskläderna hängde liksom snedvridna kring kroppen på henne. Men hängde där gjorde de, och han gick bredvid henne och sökte hennes hand.

Och de gingo hand i hand över hällarna, som gassade av högsommarvärme. Före dem flög en fågel, som var en vit mås med svarta vingar. Han skrek och jämrade som ett slaget barn.

Och de gingo in i en mörk skreva. Där hördes bara vågorna. Vågorna fräste som eldslågor.

Och hon sade:

Nej, vet du vad du gör, din vettvilling?

Men hans tänder nafsade efter hennes öra.

Och han viskade:

Vad snackar du, jänta? Det är väl ingen som begär av en jungman? I go'vär på landbacken.

Och hon visste ingenting att säga emot.

Men när mor i Sutre vaknade, svann drömmen så brådstörtat att hon ingenting mindes därav. Hon mindes endast, att hon drömt någonting varmt och kände ännu värmen. Hon blev liggande en stund i obekväm ställning med nacken pressad mot väggen. Det första hon hörde, var gossens jämmer. Hon vältrade sig tungt åt sidan för att få ögonen på honom.

Basilius sov. Han låg och fäktade med armarna och jämrade sig i sömnen. Antingen hade hon råkat att klämma honom, eller drömde han. Det var ingenting att göra åt den saken.

Men nu vaknade hennes öron för ett vida kraftigare ljud, ett upprepat dunkande med metallisk klang. Drömmens sommarvärme hade stegrats till hetta, ugnshetta, och över det rödbelysta taket dansade väldiga skuggor.

Vad håken nu då, undrade gumman, kavade med armar och ben. Men när hon äntligen kommit upp på bänkkanten, blev hon still av lutter förvåning.

Elden på härden stod högt upp i rökfånget, dundrade och brakade värre än skorstenseld. Vattenkitteln var lyftad från kroken. Framför lågorna vaggade en bredskuldrad, svart gestalt. Det var Anders. Han smidde om ugnsrakan. Tennen hade han lossat, höll spetsen i elden, drog ut den glödande och hamrade på med ojämna, ursinniga slag.

Gumman skrek till, och han vände sig om. Ansiktet var svart, kunde hon se, men mera såg hon icke, eftersom han vände sig bort från elden. Mor i Sutre kom upp på benen. Hon lyfte lyktan och lyste sonen i ansiktet. Såg genast att han var drucken.

Vad tar du dig till? frågade hon barskt. Dock icke alltför barskt, väl vetande att hårda ord kunde gå igen, om ruset var stadgat.

Sir I inte? sluddrade han. Jag smir mig ett björnspjut.

Nu varsnade hon, vad som skett med ugnsrakan.

Har hin fluge i dig, att du ska förgöra ugnsrakan, din vettvilling! Vad ska du göra med järnet?

Det hade han glömt, försjönk i dystert grubbel. Men plötsligt lyste han upp i ett stort, rött leende, lyfte järnet och lät det svänga i handen.

Jag ska fan i mig slå ihjäl honom. Det ska jag. Jag ska slå ihjäl'en.

Vem? frågade gumman.

Då svek minnet på nytt och lämnade honom i stor förlägenhet. Men hjälpen kom utifrån. Gästgivarn tumlade in genom dörren, stor i åthävorna och glad under ögona.

Anders! ropade han. Var är du, Anners? Bror Anners lille? Var är du?

Blicken häftade sig vid gumman och blev för några ögonblick tankfull och beslöjad. Men glädjen bröt åter fram, gnistrade i ögonen, fnyste genom näsan grinade i käften. Gästgivarn knöt sina nävar, krökte arm, så att rockärmarna svällde stinna av muskler.

Här ska I se era pojkar, mor! Här ska I se Sutrepojkar!

Dem ser jag väl för jämnan! röt gumman. Vad håken tänker I ta er till?

Men gästgivarn dansade av och an, förevisande sin kropp och sin styrka.

Anners! ropade han, upptäckte brodern och slog armen kring hans hals. Anners lille, har du något tillhygge? Nu sticker de under klinten. Länsman har dem på kornet och Träsken står uppe vid vägen med bössan. Nu släpper vi hundarna. Nu klämmer vi dem mot berget, tills de kastar upp gumsen. Djädran annåda, mor, I ska få betalt för gumsen till sista rundstycket.

Gumman vände honom ryggen och gjorde en rörelse, som antydde, hur föga hon skattade gumsen och betalningen och alltsammans.

Det hade han inte väntat. Det var otacksamt, och det bedrövade honom. Han sade:

Det vet I, mor, att jag är rättvis. Ocke fan det är stort eller smått, så ska det vara rättvist. För det vet I, att jag var rättvis från det jag var liten. För det vet I, att jag brydde mig varken om smek eller smörj, bara det var rättvist. Och de ska gärna få bränna garn över huve på mig, bara det är rättvist. Men tar de en fluglort och det inte är rättvist, så ska jag klämma dem. Tycker I inte det? Mor?

Jag tycker du är en stolle som ränner från gården mitt i natten med allt karlfolk. Ocken säger dig, att det inte kommer någon och tänder på huset medan du är borta? Inte har jag krafter att slåss med strykare?

Men gästgivarn skakade bekymrad på huvudet.

Så där säger I bara, för att I inte är rättvis. För I har aldrig varit rättvis i något. Utan det I har tyckt, det skulle prompt vara så. Ocke det var rättvist eller ej. Vad fan angår det mig, om de bränner rucklet? Är det rättvist, så må det ske. Men det begriper I inte, för rättvisa begriper I inte.

Det tycks vara sanningsnatta i natt, sade mor i Sutre. En får höra både ett och annat som är ovant.

Härpå svarade gästgivarn ingenting, och då gumman vände sig om för att utforska tystnaden, återfann hon det gamla Larsansiktet med sju sorger hängande i ögonhåren.

Mor i Sutre sade: