Part 6

Säger du det om Lars? viskade Daniel. Säger du om Lars att han lägger besman över dörren?

Han hade blivit så blek, att hon i skymningen såg hans ansikte endast som en vit fläck med två svarta, glänsande kol.

Hon drog sig ifrån honom. Men efter ett ögonblick sade han lugnt och fogligt:

Det blir nog bäst du talar enskilt med prästen, när du ska kyrktagas. Nån ann kan väl inte vrida huvut rätt på dig.

Hon fräste till, kloade i luften, fick inte genast ord.

Så skrek hon:

Eller med länsman, du! Eller med länsman!

Ja, det kan ju inte skada, det heller, sade han, lämnade köket. Hon stod en stund och trampade på samma fläck, kastade sig av och an med kroppen som om hon haft plågor. Så rusade hon bort till fönstret, slog upp dragluckan och ropade:

Länsman ska till Sutre! Länsman! Länsman!

Skymningen var nu så pass tät, att hon endast otydligt kunde urskilja Daniels och Valborgs gestalter borta vid kärran. Hon ville locka honom tillbaka, men visste inte, hur det skulle ske. Hon såg upp mot storstugan, vars fönsterrad glittrade festligt. Det ökade vreden. Hon skrek ännu en gång och gällare: Länsman!

Då hörde hon en röst viska:

Schy, schy, schy, tyst, tyst!

Hon förstod inte varifrån den kom. Hon vände sig om. I den öppna dörren urskilde hon en gestalt, men bara en liten tunn en. Det var Basilius. Hon gick bort till spisen, tände lyktan, lyste på pojken.

Var det du, som tysta på mig? frågade hon.

Han skakade på huvudet. Då började hon snattra som hon brukade:

Ska'n stå lyss vid dörra'? Otäcka unge!

Och åter i blid ton:

Ska du följa mig upp på vind?

Hon sträckte ut handen, men han drog sig hastigt tillbaka, ställde sig på ett ben på tröskeln, stödjande händerna mot dörrposterna.

Hon sade:

Jag är rädd att gå ensam. Kom med, ska du få av de granna vinteräpplena i kontoret.

Är det sant? frågade gossen.

Hon svarade högtidligt:

Så sant jag tror på min Frälsare.

De gingo hand i hand uppför vindeltrappan. Och hon slamrade på:

Inte är du rädd nå't för mig int'? Nenenene. Int'.

Nej, sade Basilius. Men hon kände, att den smala lilla handen började rycka och vrida sig i hennes. Så slöt hon sin hand så hårt att varje rörelse blev den lilla handen omöjlig. Och hon slöt den ännu hårdare och ju hårdare hon slöt den, desto behagligare kände hon sin makt över gossen. Men Basilius lät icke höra någon klagan och följde henne utan motstånd.

Då de kommit upp på vinden, drog hon honom med sig in bland bjälkarna vid takfästet. Hon satte sig på en bjälke, ställde gossen framför sig.

Du är väl int' nå't rädd nu heller? frågade hon. För du vet väl int' vad ont du har gjort mig?

Nej, svarade Basilius.

Hon sade:

Du har gjort det onda, att du satt split mellan mig och gästgivarn. För han tål inte att jag säger, vad du är för en. Och nu får en inte frid så länge du finns här.

Åter gjorde den lilla handen ett försök att komma lös. Det hindrades. Hon sade:

Vet du hur det straffas att sätta split mellan äkta makar?

Nej, svarade Basilius.

Det straff's med att bli utkastad genom vindsfönstret.

Pojken ryckte till.

Då slår jag ihjäl mig! skrek han.

Hon sade:

Si, att du blev rädd. Nu känner du't, du me.

Hon reste sig och drog honom över vindsgolvet. Han stretade emot.

Vad strets du efter? Vill du inte ha äpplena, kanske?

Jo tack, svarade Basilius och följde henne lugnad till kontorsdörren. Hon ställde lyktan ifrån sig, lyfte av haspen, steg in och rafsade åt sig av äpplena, som lågo utbredda på golvet. Hela tiden höll hon gossen i hand. Hon stoppade hans fickor fulla med äpplen. Stängde därefter dörren och sade:

Nu ser di, att du gått på vind för att stjäla äpplen. Den illa gör, han illa far.

Jag har inget illa gjort, sade Basilius.

Hon svarade:

Nej, men det tror di, när di hittar dig i backen.

Hon lyste honom i ansiktet, men samtidigt tumlade han runt som en skjuten hare. Hon släppte lyktan, som slocknade.

Ässes, skrek hon, vad är du dum efter. Int' tänk' ja' gör' dig illa!

Hon böjde sig ned och lyfte upp den lilla kroppen. Den var inte tung, men den var så slankig att den oupphörligt ville glida ur hennes armar. Hon strövade omkring i mörkret, kunde icke finna trappan. Hon stötte sig, snubblade, slog huvudet mot takbjälkarna. En gång slog hon också gossens huvud i en bjälke. Då blev hon vild och började skrika:

Ässässässäss, ska di nu säg att jag slår honom? Ässäss, det minsta en gör, ska en skällas för elak. Ässässäss, sku han int' känn' han me hur det känns? Ska det bara vara ja, det som går och hatas? Ässässäss, sån orätt di gör en, int' vill jag göra'n illa. Men bums si! För det var jag si!

Och hon började gråta, borrade ansiktet in i den slankiga lilla kroppen och grät. Hon mindes varken tid eller rum eller orsak, bara grät. Och ibland skrek hon:

Int' vill jag göra'n illa.

Så blev hon ond.

Ska du int' vak' nu, elaka unge! skrek hon, skakade sin börda. Då hörde hon bakom sig en grov, myndig stämma:

Vad är det, som försiggår här?

Hon kippade efter andan, hon tyckte att någon slog henne i huvudet. Men skräcken gjorde henne plötsligt så klarsynt, att hon upptäckte trappdörren. Strax där bredvid skymtade en stor, svart gestalt. Hon gick på yttersta tåspetsarna utan att vackla förbi den svarta gestalten och störtade med sin börda i famn utför trappan.

Köket var tomt, men lampan vid spisen brann. Hon lade Basilius på bordet, strök hans tinningar med ett vått kläde.

Nu vaknar du, befallde hon.

I trappan hördes tunga steg.

Nu vaknar du, upprepade hon. Gossen slog upp ögonen, blinkade, slöt dem åter. Men hon stack ett äpple i hans hand.

Nu äter du, befallde hon. Han släppte äpplet. Hon stack det åter i handen och förde till hans mun.

Nu äter du, upprepade hon. Och gossen började långsamt gnaga på äpplet.

Då hörde hon åter den grova stämman bakom sig:

Guds fred, gästgivarmor.

En storväxt bjässe till karl steg fram ur trappmörkret, steg fram till bordet, rörde försiktigt vid Basilius, som alltjämt långsamt och sömnigt gnagde på sitt äpple.

Vad är det med den här?

Sväran rasplade på:

Å, han var på vind och stal äpple och jag kom över'n så han blev lite skrämd av sig --

Ingenting annat, sade mannen, slog sig makligt ned i fållbänken. Efter en stund frågade han:

Var det moran som ropte på länsman i jonse?

Ässässäss, fräste sväran. Det var på narri, kan han väl tänka.

Mannen i fållbänken skrattade godmodigt, sade:

Fan och länsman ska en aldrig ropa på narri. De stå bakom husknuten.

Han tog av sig rocken, vek ihop den till huvudkudde och sträckte ut sig i fållbänken.

Jag har åkt hela dan, så jag tar mig en lur. Väck mig när greven slutat att spisa. För vi ska ha sällskap till stan, han och jag.

Sade och somnade.

Sväran lyste honom i ansiktet, hon ryckte honom lätt i skägget för att pröva sömnen. Den var god och djup. Hon erinrade sig ett socknestäv om länsman i Stenshult:

Väck mig när vi kommer till häktet, sa länsman, gav tömmarna åt tjuven.

Det förnöjde henne att vara ensam i köket med karlen och gossen, som ingendera gick henne i vägen. Hon vankade beställsamt av och an, likväl utan att något beställa, tog endast en tugga mat här och där, var hon fann något. Det kurrade i strupen på henne, som när en katt spinner. Och hon började längta efter barnen.

Var har jag ungarna? mumlade hon. Var har jag de otäcka ungarna?

Hon gick ut på trappan och lockade med smeksamma ord och läten på Lasse och flickorna. Men barnen hängde vid storstugans vägg, lyssnade till Träskens fiol. Det gladde henne, att barnen hade nöje.

Ja, det är sant, sant, sant, sade hon för sig själv och fnittrade. Det är sant att det är trevligt med den Träsken. Och med greven med fördenskull, med greven med. Det är sant, sant, sant att det är trevligt i Sutre. Någon gång si! Si! Si!

Men trevligast var det i halvmörka köket, där karlen sov och gossen låg stilla på bordet och gnagde på äpplet. Hon gick fram till bordet och slöt gossen helt i sin famn, kurrade och spann:

Gossen lill' -- osse -- osse -- kosse -- osse -- gosse --

Hon ville kyssa honom, men huvudet var så litet och besynnerligt, det vita ansiktet blänkte fram och försvann i famnens mörker som mareld i en svart tjärn. Hon tryckte munnen in under hans öra, kysste och viskade:

Inte trodd' Basse jag ville göra'n illa? Inte? Inte? Inte?

Du ville dö mig, svarade gossen, lugnt och fastställande.

Tänk på länsman! viskade sväran. Ocken vet om han sover, filurn!

Och gossen sänkte rösten:

Först kom kärran. Och sen lockade I mig upp på vind. Och gästgivarn gick sin väg för att slippa och se. Och mormor och Träsken och Valborg och Daniel gick också undan. Så att du var ensom om det. Men när länsman kom blev du rädd, så att du bara knuffade mig.

Sväran lyssnade uppmärksamt, och lyssnande böjde hon sig långsamt framåt. Slutligen rätade hon med ett ryck upp sig, sade lugnt och allvarligt:

Det är un'litt vad du ser klart, som är liten. En ann bara anar sig till'et. En ann ser högfärden deras, men ser inte hur långt den går. För nog var det rätt uträknat. Och länsman hade de ställt i bakhåll. För meningen var att du skulle rulla utför vindsgluggen, så skulle jag rulla utför stupstocken. Och därför lämna gamlan mig allena i köket, som eljest inte. Och nu håller hon sig hos greven och Träsken, som kan vittna att hon inte var med. Utan att det var jag. Och så blev de av med oss båda två, som inte passar till högfärden deras. Att gästgivarsläkten är den förnämsta, som bara tar hemmadöttrar, fast det kom en torparedoter med, som inte var riktigt. Men det här behåller vi för oss själva, du Basilius, så att de inte nosar, hur pass vi begripit. För då kommer det att regna besman som trindsnö i april. Och det från klar himmel. Så att du minns det, Basilius! Därpå beror liv och salighet. Så att du kommer ihåg det! Och inte sladdrar bredvid mun. Utan kommer ihåg det!

Basilius svarade ingenting, och sväran tillade:

Hav dig nu ned från bordet. Jag ska ställa fram vällingen åt ungarna.

Efter en stund upprepade hon:

Hav dig ned från bordet, sa jag.

Han fäktade med armarna i luften, och kroppen vred sig som en mask på bordet. Sväran stod sten stilla och stirrade på honom.

Lyft mig lite, bad han. Hon tog honom om livet och satte varligt ned honom. Men så snart hon släppte taget, sjönk han som en mjuk trasa ned under bordet.

Hon böjde sig över honom.

Vad är det med dig? Gör du det med flit?

Han svarade icke, men hon såg hur han ansträngde sig, hur han tog tag om bordsbenet för att hala sig upp.

Och svetten började lacka från hennes hals och nacke och panna. Hon frågade:

Har du inte styrsel i bena?

Han svarade dröjande, med dåsigt klagande ton:

Jag känner dem inte.

Ja, ja, ja ackurat, viskade sväran. Du har blitt som Petter vid kyrkan. Du har blitt lam i bena. Det fick du, för du blev rädd, din stolle. Vad skulle du bli rädd för? Nu är du lam, så blir det jag, som får skulden. Tänka sig, vad du är elak, unge!

Finns det ingen bot, då? undrade pojken.

Sväran betänkte sig. Inte fanns det bot för lamhet, men det vågade hon icke tillstå. Hon sade:

Jo, jo, jo, visst finns det. Var bara tyst. Jag ska tala med Danjel. Han är bra, han. Danjel ska hjälpa dig. Var bara tyst, så du inte väcker länsman. För då så! Sitt ackurat stilla, så ska jag hämta Danjel.

Hon plockade fram ett par äpplen ur kjortelsäcken.

Här har du äpplen och här har du lykta, så behöver du inte vara rädd. Bara du inte väcker länsman. Och äss han vaknar ändå, så sitter du bara här och leker med lykta och äpplen. Kom ihåg det. För därpå bero liv och salighet. Kom ihåg det!

Och lämnande gossen ensam med lyktan, äpplena och den sovande länsman, tassade hon hastigt ut på gården.

Det var nermörkt kring köksgaveln; ljuset från storstugans fönster trängde icke bortom ekarna. Inte heller syntes någon till vid stortrappan, varken barnen eller Daniel eller Valborg.

Hon ropade halvhögt:

Danjel! Danjel!

Träskens fiol hördes svagt, ingenting annat. Mumlande långa ramsor mellan hackande tänder trevade hon sig försiktigt fram över stallbackens stenar. Då hörde hon steg borta vid vagnslidret, steg och viskningar och ett sakta klirrande av järntenen som drogs ur dörrmärlan. Då slocknade hennes upphetsning. Hon erinrade sig strykarbandet, som hållit grindvakt hela dagen. Och hon sade:

Hör I, tjuvstrykar! Vad gör I här?

En röst svarade:

Vi skulle köra ut med kolrakärran.

Och en annan röst frågade:

Vad har I för främmat i storstugan? Det lyser så grant.

Det är greven, svarade hon likgiltigt. Hon tänkte åter på sitt ärende, som var att finna Daniel. Men när hon nu vände för att gå upp till stallet, var det någon som grep henne i armen. Hon skrek till så att det ekade mellan gårdslängorna. Träskens fiol tystnade.

Hon kände något strävt mot kinden.

Tssyss, din tossa, hörde hon. Ska du kanske väcka gubben i köket? Jag vill bara veta, vem I har i storstugan. Är det Frönsagreven?

Hon snodde och vred sig för att komma loss.

Angår det dig, stryker? fräste hon.

Han svarade lugnt:

Det angår mig. Är det Frönsagreven?

Hon sade:

Det kan du veta! Vem annars skulle få stek och ostkaka av den snåla käringen? Fresta på och be vackert om en smula, får du se! För högfärden rider henne, så hon flåsar. Nu vet du det.

Hon slet sig lös och sprang in i stallet.

Danjel, Danjel lille, viskade hon. Kan du inte hjälp' mig? Äss, äss, äss. En blir så genom sig elak till slut, för allt en skylles för. Äss, äss, äss. Danjel lille. Kan du inte hjälp' mig, som är den ende som kan? Äss, äss, äss.

Från fölkätten hördes en dov duns, som då en tung kropp faller mot något mjukt, och det hördes ett par skrällar som av järn, klackjärn mot trä, och det hördes ett halvkvävt skrik och en stönande suck.

Sväran lystrade till, hon stelnade i hela kroppen, armarna drogos bakut, fingrarna spretade, munnen gapade, tungan stack fram. Hon lyssnade, spejade, vädrade, forskade med alla sinnen.

Daniel, tänkte hon, Daniel och Valborg.

På tå och vilande vid varje steg smög hon sig in i spiltan bredvid kätten. Hon lyssnade vid väggen, vädrade, kände; men se ville hon icke. Hon hukade sig ned, stack handen om spiltgaveln, trevade i kätten. Allt vad hon kände var halm och boss. Och vad hon hörde var fast obegripligt. Hon hörde en oändlig ramsa av de grövsta kötteder, de grymmaste svordomar framlallade med en beskedlig, gråtmild röst.

Icke Daniel.

Hon andades ut, blev sittande en stund på hasorna. Så reste hon sig upp, stack huvudet över spiltgaveln. Röda gumsen låg kullkastad på halmen, lutad över honom stod den halte ynglingen, strykaren, surrade gumsens ben med tjudret. Han varsnade sväran och de stirrade en stund på varandra, lika slöa båda. Halten sade:

Han stångas den djä-djä-vuln.

Gör han? sade hon likgiltigt. Och frågade:

Danjel är inte här, inte?

Hon förklarade, vem Daniel var, beskrev noga och utförligt innan Halten förstod. Då flinade han.

Är det han, så är han väl på vind med den granna jäntan, di kallar Va-valborg.

Sväran ryckte till; men hon blev stående, hängande med armarna över spiltväggen. Halten, som slutat att binda gumsen, ställde sig snett emot henne, likaledes med armarna över spiltväggen. Han blinkade och grinade fånigt mot henne. Men hon var för trött att förargas. Och hon samlade krafter. Hon sade endast:

Jaså, han är det, ändå. När gick de upp på vind?

Det mindes han inte; det kunde ha varit nyss, det kunde ha varit en bra stund sen. Han hade hört flickan be Daniel följa sig upp på vinden. Sväran sade:

Vad grinar du åt? Det är fästfolk, så det angår dig inte.

Nehe, sade Halten, vände sig åter till gumsen.

Sväran frågade:

Vad ärnar du göra med gumsen? Det är gamlans. Den vill hon inte mista för livet.

Han svarade ingenting. Och hon frågade:

Tänker du slakta'n? Det är en fet en.

Han gav henne en skygg sidoblick, skakade på huvudet.

Han stång's den djä-djä-vuln, mumlade han.

Sväran sade helt lugnt:

Vad du gör, så kom ihåg, att jag ingenting har sett.

Och hon lämnade i sakta mak stallet, när hon gick över gården sade hon:

Nu kan inte Danjel hjälpa han heller. För nu är den synden begången. Äss, äss, äss, vad en nu ska bli genom sig elak.

Hon steg in i köket. Länsman satt i fållbänken, höll Basilius i sitt knä, gossen nästan dold i skägget. Länsman höll pojkens högra fot mellan tumme och pekfinger, ledade benet upp och ner, upp och ner. Hans stora, runda ansikte var ännu mera uppblåst och upphettat av förvåning och ansträngning.

Inte fan är du lam, sade han. Nu då? Hur känns det nu? Känner du inte att jag nyper dig i tån?

Sväran gick fram till länsman och lade sin hand på hans axel. Lugnt och stillsamt sade hon:

Ja, nu ser länsman, hur det går till i Sutre.

Går till? upprepade länsman, stirrade på pojken, stirrade på sväran. Går till, säger hon?

Hon sade:

Det är inte lönt att pröva med bena. Han är lam som Petter i kyrkbacken. Jag slog honom över ryggen med besmanet, så han blev lam. Det var gamlan som hade mig till det.

Vad i helvete säger hon? mumlade länsman. Han satte gossen ifrån sig och reste sig, fyllande rummet från golv till tak med sin längd. Vad i tusan är det hon ljuger ihop?

Sväran sade:

Ska en skyllas för lögn, när en bekänner? Jag ska nog stå för mitt, men gamlan ska ha sitt. Kom det ihåg. För det var hon, och gästgivarn, som ville bli av med ungen. Fråga honom själv.

Mor -- mor i Sutre? stammade länsman.

Då brusto dammar och fördämningar och svärans sladder sköljde över länsmans huvud, piskande och fräsande som skum kring hans stora, hängande öronlappar.

Sutre! Sutre! skrek hon. Sutra mig hit och sutra mig dit. Är det fint, det? Där di låter dottern bli slinka till en utfattig greve och föraktar en hederlig hustru, för det hon är född i torparstuga. Är det fint, det? Och skyller mig för att springa efter Danjel, som om jag tålde att se den uslingen. Är det fint, det? Och lägger besman på dörra när jag ska gå igenom. Och skyller mig för att stoppa åt far min, som om gubben fått en rutten rova sen jag blev gift med gästgivarn. Är det fint, det? Men han är torpare, si, si! Och västgötaknallens dotter håller di i huset för pengarna hennes. Och skickar Danjel på vind med henne, sen det blitt mörkt, för han är den ende i nästet, som inte har syndat. Jag håller räkningen, jag. Och jag vet, för han är den ende, som är helig och oskyldig. Men gå upp på vind, så får länsman se om jag ljuger. För nu är det gjort. Gå upp på vind och tag lyktan med sig. Det är straff på det och på anstiftarn är det ännu värre. Gå upp på vind, säger jag, så visst han är i kungens tjänst, han, tjocka åbäke.

Men utan att unna länsman den tid ett beslut å ämbetets vägnar kräver, ryckte hon till sig lyktan och rusade uppför vindeltrappan.

Nu blev vi i mörker, sade länsman. Och han satte sig åter i fållbänken bredvid gossen, klappade honom på huvudet.

Inte var det sant, vad hon sa om besmanet? frågade han.

Basilius svarade:

Nej, inte var det sant. Och inte var det sant om Valborg och Daniel heller, för di är inte på vind.

I detsamma hördes ett skrik, ett otäckt skrik.

Nu blev hon skrämd, sade pojken.

Länsman reste sig:

För fan! Finns det inte ljus nånstans? Vem är på vind?

Det är gästgivarn, svarade pojken, han kom för en liten stund sen från ögårn.

Nå, gudskelov, muttrade länsman. Då får jag hjälp med greven, om det behövs.

Trappan begynte knaka och jämra. Länsman lyddes.

Vad håken gör gästgivarn däruppe så här dags?

Det vet jag inte, svarade Basilius. Tillade: Han trodde visst, han med, att Valborg var på vind.

Då greven och den svarta mamsellen slutat att äta, släpptes Träsken in. Ogärna såg han de bevis på svalg och dryckenskap, som storstugan lämnade, varför han ställde sig bakom en gardin, hartsade sin stråke, stämde sina strängar. Greven tog fram ett piphuvud av sjöskum, som visade en mörkhyad turks bistra drag; turbanen av svartnat silver. Mor i Sutre hämtade pipskaft från väggen, där tjoget hängde prydligt ordnade efter storlek. Mamsellen snappade till sig turken och tobakspungen och stoppade under många skälmerier den barske gubben. Men hela tiden var hon så tyst att icke ens hennes skratt hade ljud, endast vita tänder.

Greven sköt fram en stol åt mor i Sutre.

Sitt ned, goda gumma, att vi må resonera raisonablement. Sitt ned utan krus om jag får be.

Mor i Sutre makade sig tätt intill lilla mamsellen och liksom förut på gårdsplanen försjönk hon även nu i uppmärksamt betraktande. Snart svepte greven dem båda i hängande, blå, svagt vaggande slöjor. Rummet var, åtta brinnande ljus till trots, sänkt i halvmörker.

Vad tänker mor på? frågade greven.

Hon svarade:

Jag tänker på förr. Hon minner mig om Stava.

Greven sände ett moln mot taket.

Nå! Jag finner icke likheten frappant. Den ena en svart diamant. Den andra ett blont ax från Sutres åkrar. Variatio delectat.

Ax? Ax! muttrade gumman. Ja, nog har Stava blivit tröskad.

Högt sade hon:

Var har greven fått henne ifrån?

Jag har inte fått, jag har tagit. Jag fann henne i en butik där den lilla hade svårigheter med språket. Hon är tyska, brorsdotter till en köpman i Göteborg, men sänd till Stockholm för sin edukation. Alltså -- den tog jag hand om. Vi följdes åt genom Humlegården och en legion skvallrande sparvar bevittnade våra löften. Ty det var vår den gången, kära mor, en vår som icke återkommer. Vädrets furste hade tagit bo i mitt bröst och fladdrade från min tunga. Vädrets furste, det är Satan. Det lärde mig prästen, när jag var barn. Fann bilden underlig då, men finner den förträfflig nu.

Han skrattade så att röken dansade i virvlar kring bordet, ljuslågorna krympte och blånade.

Mor i Sutre sade:

En ska inte tala om honom, sen det blivit mörkt.

Nej, medgav greven, knackade ut askan och knäppte bort mamsellens fingrar, som ivrigt sträcktes efter den hete turken.

Nej, men jag struntar i etiketten, förtrogen med den herren som jag är. Minns mor den befängda historien? När jag skrev mig till Satan? Ja, tänk att den icke glöms, det är dock trettio år sedan? Så mycket och varaktigt nöje kan en enda människas lidande bereda. Då jag vid sjutton års ålder förlorade min salig far och befann mig i ett ruinerat hus, gick jag, som i parentes sagt alltid lidit av sjuklig inbillning, till fars goda vänner och trogna grannar, begärde ödmjukt protektion. Det lyckades icke, som rimligt kunde vara. Vände mig då till Gud i bön efter min käre lärares recept. Resultatet lät vänta på sig, men utmätningsman lät icke vänta på sig. Då kom djävulen till mig en afton när jag satt framför fars gamla venetianska glas, som var djupt och mörkt som en brunn. Vinkade. Och jag följde honom ända ned till Raslinge kyrka. Rev ett stycke av min skjorta och präntade min anhållan om subvention. Mot övlig pant. Stack dokumentet i nyckelhålet, uppfyllande allan rättfärdighet. Men icke fanen utan kyrkovärden fann dokumentet, kallade mig inför rådet, där jag examinerades i den kristna tron. Och det måtte mina belackare tillstå, att Frönsapojkens kunskap om Herrens bud och löften var perfekt. Men glädjen var dock allmän och jag näpstes med allt det löje, som tillkommer en fantastisk tok. Med rätta. Ty även fanen bedrog mig.

Mor i Sutre sade:

Ja, det vet jag, att greven haft sitt. Men vad tänker han göra med flickan?

Han skrattade, räckte den svalnade turken åt lilla mamsellen, som kindpustade fula gubben, gjorde honom tysta men häftiga förebråelser. Greven sade:

Aux affaires, kära mor! Träsken vill väl fara och mörkret begynner bli stadigt nog för en flykting. Vad kostar kalaset?

Kalaset, mumlade gumman, kalaset --

Och i det hon vred sig om på stolen med en plötslig knyck och spände blicken i sin gäst:

Ska jag säga, vad det kostar? Det kostar, att han lämnar flickan här hos mig. När tider blir, får Träsken föra henne till Göteborg eller var hon hör hemma. Men greven lämnar henne här. Det kostar det.

Han tog ett ljus från bordet, han lyste ett ögonblick på flickans ansikte, stack så lågan in under turkens turban och snart svepte skyarna både greve och turk.