Part 11

Först när kärrans vissling åter skar genom tystnaden, vaknade hon, stannade, sträckte på sig.

Jag gör väl som jag vill, sade hon. Ska jag låta pojkarna regera? Ska jag lämna stackarn utan mat? För att pojken säger att jag är velig och blödig. Den storsnuten.

Hon lyssnade till kärrans gnissel, som entonigt upprepades med jämna mellanstunder. Nu hörde hon också karlarnas tunga steg.

Vad håken? muttrade hon. Varför drar de omkring med kärran?

Hon gick mot fönstret.

I detsamma susade någonting fladdrande, långt, svart in i salen. Mor i Sutre skrek till. Hon såg, att det var Träsken. Han stod tätt intill henne och hans långa rock slog som vingar. Han höjde handen med lyftat pekfinger. Då skrek hon ännu gällare. Hon sträckte på sig och Träsken måtte förvåna sig över hennes längd. Hon sträckte sig, vred på kroppen som om hon velat tränga sig upp ur någonting, trångt och kvävande och tungt, som tryckte henne till jorden.

Träsken sade:

Stilla. Stilla.

Handen sjönk, han pekade på henne, pekade på hennes hjärta.

Hon sade:

Det är Daniel.

Hon sjönk samman och var stilla. Träsken gick långsamt mot dörren. Mor i Sutre följde honom.

Kärran stod nedanför stentrappan. Karlarna lyfte sina lyktor.

Daniel låg i bädden. Ögonen voro halvöppna.

Mor i Sutre gick ned till honom. Då hon betraktat honom en stund, märkte hon att tröja och skjorta voro uppfläkta över bröstet. Hon stack in handen.

Han är varm, sade hon.

Hon såg på Lars. Och gästgivarns stela, sorgtunga ansikte knycklades plötsligt ihop till en oredig härva svarta rynkor.

Då drog hon tillbaka handen. Hon knäppte skjortan och tröjan och drog upp lakanet, så att det täckte såret. Hon böjde sig fram och slöt med lätt hand hans ögon.

Länsman sade:

Det är antagligt att ett misstag föreligger. Troligen ha de legat på lur efter greven och i mörkret begått ett misstag. Jag för min del kan inte förklara saken på annat sätt.

Hon betraktade honom uppmärksamt, under det han talade. Så frågade hon om han skulle stanna i Sutre över natten. Han skakade på huvudet. Och hon sade:

Då behöver jag inte tänka på liggplats för länsman?

Han brummade:

Jag har väl annat att göra. Än att ligga.

Hon vände sig till Anders.

Gå du till köket och sätt på vattenkitteln. Den står vid spisen. Det tör finnas glöd kvar.

Och då han lommade bort, ropade hon efter honom:

Du får bära hit vattnet själv. Jag vill inte att kvinnfolken ska komma.

Hon vände sig åter till länsman.

Ska det bli skallgång?

Han nickade. Hon stirrade framför sig, rynkade ögonbrynen.

Så sade hon:

Det är en liten fyrkantig, svart en. Han är nästan som raggig. Han hängde här vid grinden i morse. Jag såg honom, så jag känner igen honom. Det är han som gjort det.

Hon pekade på vagnslidret.

Den där kan I släppa.

Vi släpper ingen, mumlade länsman, drog sig uppåt stallet. Var bara lugn, kära mor. Vi släpper min själ ingen.

Mor i Sutre tog lyktan från gästgivarn och steg uppför trappan. Hon vände sig om, nickade. Lars och Träsken lyfte varligt upp den döde och buro honom emellan sig in i salen.

De lade honom på bordet.

Mor i Sutre sade:

Nu kan I gå. Jag behöver ingen.

Sväran och Valborg sovo på loftet, okunniga om vad som hänt. I köket vakade gästgivarn, Anders och Träsken. De sutto i var sitt hörn av det halvskumma rummet, bytte då och då några viskade ord.

Ibland reste sig Träsken och gick på tå ut på kökstrappan.

Storstugans fönster lyste matt av talgljusens rödgula sken. Han tyckte sig höra tassande, vankande steg. Kanske en hörselvilla.

Eljest intet ljus, intet ljud. Endast dropparna, som föllo tätare och tyngre från träden.

När han för fjärde eller femte gången vände tillbaka in i köket, fann han bröderna sovande.

Han sjönk ned på sin stol, lutade huvudet bakut och somnade.

Men då natten var mer än till hälften liden, väcktes de alla av ett skrik. De rusade upp, håret på ända, ögonen igenkittade av sömntårar; de stötte samman, höggo tag i varandra, brummade yrvaket svordomar.

Skriket upprepades. Och nu jämrade och knakade vindstrappan under tumlande barfotasteg. Dörren kastades upp, och sväran och Valborg snubblade in i rummet, yrvakna, halvklädda.

Skriket upprepades. Från hundkojan svarade hyndan med ett utdraget tjut, unghundarna satte i med ilsket skall.

Barnen kommo ut ur kammaren. Lill-Lars höll skjortan för ansiktet, flickorna gräto.

Sväran snattrade:

Va, va, va ä de nu då?

Träsken kom först till besinning.

Det är Basilius, sade han. Han drömmer.

Pojken satt rak i bädden, ögonen slutna. Sväran lade sin hand över hans mun och tryckte honom ned i bädden.

Då vaknade han.

Men Träsken ryckte henne åt sidan. Han tog pojken på armen och skjutande Lill-Lars och flickorna framför sig, gick han in i kammaren. Efter en stund kom han åter, sprang ut på gården, vände tillbaka med fiolen under armen. Han sade:

Det tör inte göra något, om jag spelar lite?

Ingen svarade.

Han steg in i kammaren, sköt sakta igen dörren.

Gammelhyndan tystnade, hundarna tystnade. Träsken filade sakta, sakta på fiolen. Det nådde knappt ut i köket. Och tystnade snart.

Då kammarfönstrets fyrkant trädde fram ur väggens mörker i ett svagt blågrått sken, vaknade Basilius.

Han sprang ur sängen. Först när golvet kylde under fötterna, kom han ihåg sina ben och att han var lam som gubben i kyrkbacken.

Han sjönk genast på knä. Men efter en stund reste han sig försiktigt, strök sig över benen, tog några steg.

Nej, han var inte lam. Han smålog vid tanken på mormors förundran.

Så upptäckte han Träsken. Han satt på bordet som en skräddare, men djupt framåtböjd, omfamnande sina knän och sin fiol. Det stripiga, svarta håret hängde ned över pannan.

Basilius smög sig fram, ryckte försiktigt i håret.

Varföre då, då? mumlade Träsken, slog sömnigt med handen.

Basilius drog på sig byxorna. Han gick ut i köket. Där måtte han stanna och gapa.

I var sitt hörn av fållbänken sutto gästgivarn och Anders tillbakakastade, som om de fått ett kraftigt slag för bröstet. Näsorna pekade mot taket och snarkade gruvligt.

Men mitt i fållbänken halvlågo sväran och Valborg, hårt omfamnande varandra, sovande.

Basilius gick ut på gården. Mot vanan låg gammelhyndan överst på storstugans stentrappa. Hon reste sig makligt och bugade för Basilius, i det hon ljudligt gäspade. Och unghundarna trängde sig två och två ut ur hundkojan, sträckte på sig, spärrade ut klorna, lyfte svansarna, gäspade.

Årsvalpen kom slängande emot honom, reste sig på bakbenen och trummade på hans mage med framtassarna.

Men Basilius kastade honom åt sidan. Han hade upptäckt mormor själv. Hon stod i storstugans fönster. Hon såg honom icke, stirrade in i ekens löv.

Nu blir hon flat! tänkte Basilius.

Han smög sig utmed husväggen, och först när han stod mitt under det öppna fönstret, begynte han, sjungande, i stigande skala.

Mormora, mormora, mormora --

Hon lutade sig ut, nickade. Men han såg inte spår av förvåning eller glädje.

Hon har nog glömt att jag är lam, tänkte Basilius, besviken.

Och för att fästa hennes uppmärksamhet vid sitt lyckliga tillfrisknande började han dansa.

Höjde handen, ett steg fram, två steg åt sidan, halvt varv runt, bjuder damen sin hand.

Allt vad Träsken lärt honom.

Men då förevisningen var slut, hade mormor lämnat fönstret. Ovisst när.

Basilius gick upp till henne. Mormor satt på en stol bredvid soffan. I soffan låg Daniel, bäddad mellan lakan.

Ljusen brunno.

Basilius ställde sig bredvid mormor. Han lyfte högra foten, stod som hans vana var på ett ben. Även det kunde han utan svårighet.

Han lyfte handen, pekade.

Är det Daniel? frågade han.

Ty sedd på nära håll fanns det någonting hos den sovande som alls icke liknade Daniel.

Men mor i Sutre nickade.

Basilius viskade:

Sover han?

Mor i Sutre nickade.

Basilius dröjde en stund. Men då mormor alltjämt icke hade ögon för någon annan än Daniel, smög han sig på tå ut ur rummet.

[Transcriber's note:

På sju ställen har uppenbara felsättningar korrigerats:

rad stod ändrat till

1057 barmhärighet barmhärtighet 1530-1 Det har hans leende Det var hans leende 1771 fungfrun jungfrun 2144 himmel Det sades himmel. Det sades 2595 konom. honom. 2810 Gott, Jag stannar Gott, jag stannar 4818 svaran sväran

På ytterliggare några ställen är det möjligt att texten är felsatt men lika möjligt att texten ska reflektera en dialekt, dessa ställen har lämnats oförändrade]