Part 7

Ett förträffligt förslag, sade han. Men outförbart. Kära mor glömmer, att jag har länsman i hälarna. Än sitter han väl vid Frönsan och snarkar i min trasiga soffa. Men i morgon är han här. Då blir det han, som för min lilla grevinna hem.

Och vart tänker greven föra henne?

Sammastädes. I den lovliga avsikten att bjuda henne äktenskap, vilken grace familjen varken lär försmå eller förvägra. Sådan ställningen nu är. Parole d'honneur, det är min avsikt.

Jag tror't, sade mor i Sutre. Men då ska greven resa före och tala med släkten. Jag vet lite, jag, vad det blir för ståhej. Res före, greven, och jämna vägen --

Ännu en gång lyfte han ljuset och lyste på flickansiktet. Han tog en av de båda små händerna, som vilade fromt i knät, höll upp den.

Betrakta! sade han till mor i Sutre. Är den icke nätt med sina skära naglar, sina små gropar, sin gräddmjuka hud? Kanske något för rund och fingrarna en liten smula för korta. Om man vill vara très exigeant. Likafullt, så länge den här handen håller mig vid örat -- just så här -- är jag helt och hållet slav. Jag är lydig, jag är from. Jag inser, vad hederns bud kräver. Men skilj oss åt, kära mor! Nej, nej, nej! Vik hädan, frestare! Jag har ett grundfel, som står på Skaparens konto. Mitt minne är svagt. Jag skulle glömma henne. Parole d'honneur!

Henne? sade mor i Sutre, stillsamt. Henne? Henne också?

Men greven sprang upp och stående bakom stolen böjde han sig ned över flickan och viskade något, som kom henne att spritta till av glädje.

Och återvändande till mor i Sutre, sade han:

Tyvärr. Tanken är hädisk för mitt hjärta, men dunkla hågkomster säga mig att så är. Jag skulle glömma henne. Om inte annat skulle jag glömma adressen.

Det är sant då, sade mor i Sutre, stillsamt och begrundande, det är sant då, att han inte har något samvete?

Han satte sig på bordet med ryggen vänd åt mamsellen.

Samvetet, kära mor, är en säck för goda gärningar såväl som onda. Vad man än stoppar i den, så tynger den till jorden och kommer oss att längta efter långa vilan. Men jag har en horrör för det stabila och rör mig helst en smula ledigt medan tider är. Sen hoppar jag rätt kvickt i gropen. Lämnom ämnet och till affärerna!

Tänkte väl det, muttrade gumman.

Men greven fortfor:

De Arnfeltska papperna äro i stigande, starkt stigande. Nå, det har de varit i hela min tid, vilket är fördelen av att begynna uselt. Förliden jul fick jag besök av en tjock karl, som titulerar sig bruksförvaltare. Och egendomligt nog är han son till den där kyrkvärden, så rätt betänkt är det kanske subsidierna, som börja inflyta. Han frågade, om jag ville skära guld med täljknivar. Vad skulle en fattig fan till greve svara? Mannen var mig obehaglig, men jag bad att få låna hans täljkniv. Då kom det fram, att täljkniven var yxor och guldet Frönsaskogen. Men nu hörde det till salig fars många imbecilla idéer att icke röra skogen. Varför jag, som just behövde lite motion, sparkade ut karlen. Genast kröp han in igen, lade tre tusen riksdaler banko på bordet, begärde revers. Det kunde jag honnettemang inte neka honom. Pengarna stoppade jag på mig och reste ofördröjligen till Stockholm för att ekipera, ty min dessous var ständigt bristfällig alltsedan jag rev min bästa skjorta vid Raslinge kyrka --

Och så tar vi en visa till, herr kommerseråd, ropade han åt Träsken. En visa till, så köra vi vidare.

Nå, i Stockholm träffade jag min lilla grevinna och allt annat glömdes. När pengarna tagit slut, reste vi tillbaka till Frönsan för att gnaga på ostkanter. Men vad finner jag? Min skog, salig fars ögonsten, Frönsaskogen, som i mansåldrar ruttnat på rot -- kalhuggen!

Å håken, sade mor i Sutre.

Just det. Håken hade tagit skogen eller hans ombud, kyrkovärdssonen. I reversen lär nämligen ha stått någonting om skogen. Vilket jag inte visste då, ty mannen var mig vidrig och jag gav mig inte tid att läsa genom dokumentet. Kalhugget! Där växte icke annat än ruskiga figurer, som krävde mig på mat och pengar. Mig! Vars skog de skövlat --

Det är väl strykarna, som hänger här kring knutarna, inföll moran. Jag får nog ge dem mat, jag --

Tre fakta, fortfor greven, äro nu klara som solen. För det första kan min salig far icke göra mig några berättigade förebråelser. Skogen är fälld, jag kan icke resa den. För det andra är timret sålt, vilket ett brev från bruksförvaltarn säger mig. För det tredje och som konklusion av dessa båda ligger någonstans i vida världen en förmögenhet och väntar på Karl Ludvig Arnfelt. Var, det vet jag icke. Och det är en bisak. Huvudsaken är, att de Arnfeltska papperna stiga oavbrutet. Det stabila är fatalt --

Som herr greven yttrade detta, hördes ett skrik från gården, ett gällt skrik. I sin glada upphetsning märkte han det icke, men lilla grevinnan eller mamsellen for upp från stolen och kastade sig intill honom. Träsken upphörde att spela, tryckte sin krumma örnnäbb mot rutan och sökte förgäves upptäcka någonting i mörkret.

Det var väl ugglan, sade mor i Sutre.

Men lilla mamsellen hade av skrämseln råkat i en skakande gråt, som ej stod att stilla. Och greven sade:

Kära Träsk, vi få unna min lilla grevinna ett par timmars sömn. Hon är trött. Vår resa blir försenad men det kan icke hjälpas.

Mor i Sutre reste sig för att ledsaga mamsellen till sovkammaren.

Samtidigt öppnades förstudörren och Daniel trädde in, i hack och häl följd av Valborg. Han strök av sig hatten, ögonen klippte mot ljuset. Valborg ställde sig tätt intill honom.

Det förtröt mor i Sutre, helst som greven var vittne till förtroligheten. Hon ropade:

Vad i jistini håller I hus? Var har I varit?

Daniel svarade:

Vi har stått i förstugan och hört på Träsken.

Har du inte annat att göra, du? fräste gumman.

Jo, sade Daniel, jag skulle gå till stallet för nattfodret. Men det är något underligt på gården. För strax som jag kom nedför trappan, stötte jag mot något skrangel. Och det var kolrakärran.

Kolrakärran? upprepade mor i Sutre. Ocken har kört ut med kolrakärran?

Daniel skakade på huvudet.

Någon av drängarna? föreslog greven.

Men Daniel sade:

Här finns ingen annan dräng än jag och bror Anders och han är borta. Och gästgivarn är vid ögårn. Så det har inte någon kört ut med kolrakärran.

Då har fanen varit framme igen, avgjorde greven. Han gick hastigt bort till Valborg, lade sin hand mycket lätt på hennes skuldra.

Lilla vännen kom särdeles lägligt. Tag min lilla grevinna vid handen, för henne in i sovkammaren, kläd av henne, lägg henne, sitt bredvid henne och håll henne i handen. Ty grevinnan är mycket mörkrädd. Vilket lilla vännen kanske också är.

Nej, inte är jag så värst rädd, sade Valborg. Hon böjde sig litet åt sidan, undgående den grevliga handen, som tycktes vilja snudda vid hennes kind. Hon gick fram till den svarta flickan, bjöd hand.

Kom då, sade hon.

Greven följde dem med ögonen och hans blick visade ett tydligt välbehag. När kammardörren stängts efter flickorna, utbrast han:

Alldeles förträffligt! Det ante mig, att Sutres ekar skulle bringa mig lycka än en gång. Min kära Träsk, lilla grevinnan behöver en kammarpiga. Därtill förordnar och utnämner jag herr kommerserådets dotter.

Valborg? sade Träsken, spärrade upp ögonen. Nej, jag betackar mig ödmjukast. Jag har fem döttrar, herr greve, den ena hos domprosten i Skara --

Det är känt, avbröt greven, kommerserådets döttrar äro kända riket runt. Men för gammal vänskaps skull gör han mig nog till viljes. Eller skulle det vara så att han glömt vår gamla vänskap, herr kommerseråd?

Träsken öppnade munnen och slöt den åter. Han satte fiolen till kinden och lät den åter sjunka. Men greven fortfor:

Vår vänskaps tid, herr kommerseråd, då han förde säcktals med gammalt silver till Frönsan --

Det hade jag köpt! skrek Träsken. Ärligen, ärligen, ärligen.

Mor i Sutre sjönk ned på sin stol.

Men greven fortfor:

Naturligtvis. Men av vem? I alla händelser av många. Ty namnstämplar och vapen voro otaliga. Men vid Frönsan blevo de alla av ett fårahus, märktes alla med Arnfeltska namnet. Så jag tänker att mången samlare förundrat sig över den rikedom, som rått i gamla greve Arnfelts hus --

I jistini, jistini, kved gumman, vaggade av och an på stolen. Är det så han köper gårdar i Västergylln? Ijistini, jistini, det skulle Lars veta --

Än sen? sade greven. Vad begär man av ett kommerseråd i stigande och en greve i sjunkande? Allting gick ärligt till, om också inte honnett. Ja, kryp han bakom gardinen, kära Träsk, och stäm sina strängar. För mig är huvudsaken att få en passande kammarpiga åt lilla grevinnan.

Ja, men där blir han bet! skrek gumman, for upp från stolen. Vad Träsken gjort, det får han stoppa i en gammal tunna, lägga locket på. Men Valborg är för god att fara omkring med knallar och grevar. Hon stannar i Sutre, så sant hon ska bli min svärdotter --

Svärdotter? upprepade greven, pekade på Daniel.

Ja visst är det den usslingen. Och fast han inte är torr bak örat, ska jag nog bli karl att få bröllop på garn, om så gästgivarn ska stångas med både horn och klövar --

Aha, log greven. Jaså, gästgivarn är mot det? Nå, då tör det dröja.

Är det jag som har privilegierna? skrek gumman. Och hon hoppade jämfota och slog ut med armarna och knöt händerna. Ty oron och undran över vart greven äntligen ville komma och vad det skulle kosta folket i Sutre hade länge plågat henne.

Alla privilegier, kära mor, alla, som tillhöra könet. Det är obestridligt. Men gästgivarn är en hård man. Jag vill minnas att han gjorde stark opposition, då jungfru Stava skulle till Frönsan. Ja, ja, den gången fick ju kära mor sin vilje igenom.

Mor i Sutre förlorade hastigt sin granna vinteräpplefärg, hennes ansikte blev askgrått och skrynkligt så att man väl kunde se, hur många och långa stunder hon genomlevat. Vreden flög ock sin kos och hon yttrade stillfärdigt:

En får tacka greven för påminnelsen. Fast inte var den behövlig. För den dag kommer inte, då jag glömmer vad jag gjort Stava.

Greven slog sig ned vid bordet, sträckte ut benen, krökte armarna och kvävde en gäspning.

Se så, se så! Kära mor tar saker och ting för seriöst. Att glömma är all vishets begynnelse. Här i Sutre göms för mycket och glöms för litet.

Han stoppade omsorgsfullt sin pipa, förde lågan in under turbanen.

Och låt oss framför allt resonera raisonablement. Jag befinner mig bland gamla vänner och kan tala oförbehållsamt. Nå. Min ställning, som under några decennier varit vad man kallar vacklande, börjar konsolidera sig högst famost. Mitt eldfängda sinne kastar mig i armarna på en liten inconnue. Jag levde som en sann älskare i den tron, att den lilla var medellös, att hon rent av behövde mitt beskydd. Jag har nu fått andra underrättelser. Underrättelser som kanske dämpat den ömma lågan, men som i stället givit mig ett förbannat gott humör. Hennes onkel är en stormrik köpman, vars gods en gång skall delas av tvenne brorsdöttrar. Minst ett par hundra tusen lär tillfalla Ruth.

Träsken, dold bakom gardinen, stack fram huvudet:

Ruth, upprepade han. Heter hon Ruth?

Men greven hörde honom icke.

Alltså, kära mor, de Arnfeltska papperna stiga horribelt. Men alla svårigheter äro icke övervunna. Jag känner bourgeoisien en smula och vet vad som chockerar och vad som imponerar. Se där varför jag inte vill komma som en bönhas till fadershuset. Ett ekipage blir nödvändigt, men det får vi tala om senare. En kammarpiga åt lilla grevinnan hör också till pjäsen. Och vem kunde passa bättre än flickan där, som säkerligen av sin käre far fått lära vördnad och tillgivenhet för den Arnfeltska vapenskölden?

Mor -- avbröt Daniel.

Men gumman sade:

Nu går du och fodrar hästarna och spänner för åt Träsken. När det är färdigt, så säger du till. Vid det laget tör mamsellen vara utvilad.

Daniel gick. Greven ägnade sig en stund helt åt turken och de blå skyarna. Mor i Sutre satt som en domare på sin stol, väntade att nästa mål skulle uppropas.

Träsken bröt tystnaden. Han kom fram ur gardinen och gick med långa, tysta steg fram till greven, vidrörde lätt hans knä med stråkspetsen. Greven såg upp.

Törs jag då fråga, vad lönen blir?

Greven ryckte på axlarna:

Det överlåter jag åt den vackra flickan att bestämma. Mig är det likgiltigt.

Ja, det kan jag tänka, sade Träsken. Törs jag så göra en fråga till? Kan greven erinra sig namnet på mamsellens onkel?

Greven spärrade upp ögonen.

Namn? Varföre då, då, herr Träsk? Varföre så nyfiken? Namnet -- nå, det är kuriöst nog att minnas. Han heter Luther.

Luther, upprepade Träsken. Jaså, han heter Luther. Köpman Luther i Göteborg, som spelar orgel? Ja, han är känd. Nog kan Valborg gå i tjänst hos köpman Luthers brorsdotter. För det är min erfarenhet, att köpman Luther inte låter lura sig. Nej tyvärr, herr greve, det är min erfarenhet. Han låter inte lura sig.

Det var satan, sade greven, skrattade.

Varföre skratta, herr greve? Nu är rätta tiden att bedja fanen om hjälp. Eljest blir han hängande vid håret som konung Davids son Absalon. Ty köpman Luther låter icke lura sig.

Träskor slamrade mot stentrappan, dunkade i förstugans golv.

Dörren öppnades och gästgivarn trädde in. Hatten var neddragen över ögonen och fick sitta, där den satt. Han vände sig till Träsken.

Det är bäst I ger er av nu. Kärran är framme, Daniel spänner för.

Men greven stoppade sin pipa på nytt.

Vår vän gästgivarn, sade han, vår vän gästgivarn. Nå, nå. Gott möte. Fägnar mig, fägnar mig att träffa jungfru Stavas kära bror. Hatten av, min gode man, han har gäster i stugan.

Gästgivarn svarade:

Det är inte tid att konstra nu. Länsman sitter i köket.

I jistini -- skrek gumman. Träsken for bort till fönstret, plattade näsan mot den svarta rutan.

Men greven tände sin pipa. Han drog några bloss och betraktade ringarnas lek. Så sade han:

Vem har jag att tacka för den surprisen?

Inte mig, svarade gästgivarn. Eljest stode jag inte här. Jag har sagt länsman, att greven gått och lagt sig. Och jag har givit honom förplägning. Så ännu är det tid, om greven raskar på.

Ja visst, smålog greven, ja visst! Tusen tack! För omsorgen om min person.

Gästgivarn sade:

Det är gården jag tänker på. Jag vill inte folk ska säga att länsman tar tjuvar i Sutre.

Greven spratt till men förblev sittande, bolmade så att gnistorna föllo som rubiner från turkens turban.

Nå, min kära gästgivare, sade han, det kommer väl lägligare tid för oss båda att talas vid. För stunden vill jag följa hans råd. Min lilla grevinna skall strax vara färdig. Får jag alltså be kära mor att hämta Basilius.

Det tänkte jag, sade mor i Sutre. Gästgivarn upprepade:

Basilius?

Och han drog hatten ännu djupare ned i pannan.

Men greven fortfor:

Jag tar honom med mig. Min ställning har förändrats och därmed mina förpliktelser mot gossen. Som vi nogsamt veta -- jag menar jungfru Stava och jag -- är gossen illa sedd av sina anhöriga. Och blir behandlad därefter.

Det var endast Träsken, som tillbakavisade beskyllningen, ropade:

Varföre ljuga, herr greve? Jungfru Stava vet hur gossen behandlas. Han behandlas som barn i huset, han äter, han sover, han dansar, han vallar korna. Det gör han, det vet jungfru Stava mycket väl. Varföre ljuga?

Mor i Sutre tystade honom.

Vad gör det, vad som sägs, sade hon. Basilius stannar här tills mor hans annorlunda bestämmer. Och då ska hon säga det själv eller skicka skriftligt om det.

Ja, varföre ljuga, varföre ljuga? mumlade Träsken.

Men greven lade huvudet på sned och betraktade oavvänt och med leende min gästgivarns beskuggade anlete.

Och vad säger husbond själv? undrade han. Vad säger gästgivarn?

Gästgivarn makade sig långsamt bort till Träskens fönster. Han sade:

Det är mor som bestämmer.

Det är Stava, sade mor i Sutre. Basilius är salig gästgivarns dotterson så visst som min. Han stannar i Sutre, så länge Stava tycker.

Då hördes en kort, kärv knackning på förstudörren. Greven gjorde ett kast bort till dörren, lade haspen på. Därpå vände han sig till Träsken, viskade:

Öppna fönstret!

Träskens händer flögo upp och ned över rutorna. Fönstret var spikat.

Bänn upp det! befallde greven.

Bågen brast och rutorna föllo slamrande mot stentrappan.

Färdigt? frågade greven. Träsken nickade. Greven lyfte åter bort haspen, stötte upp dörren, och i det han hastigt drog sig baklänges mot fönstret, ropade han:

Stig in, kära länsman, stig in!

Ingen svarade och dörröppningens mörker förblev lika tom. Greven svor till.

Spökar det i Sutre? Eller skulle min behornade kompanjon vara i farvattnet?

Varsel! sade Träsken.

Gästgivarn gick ut i förstugan. Efter ett ögonblick hördes ljudet av knuffar, träskor som slamrade mot golv och väggar, svordomar. Och två stora kroppar vältrade in genom dörren. Gästgivarn och Raggen.

Vad i jistine? skrek gumman.

Gästgivarn sög blodet från såriga knogar.

Det fanns en tjuvstryker där ute också, sade han. En får inte vara mycket i fred på gården.

Vad gör du i förstugan? frågade gumman.

Raggen svarade:

Jag vill ha salt.

Salt? upprepade gumman. Vad ska du med salt? Gå ned i köket så får du välling.

Men Raggen sade:

Vällingen ha vi väntat på hela dan. Så den tör vara vidbränd. Utan vi ha stekt något åt oss. Och det ska salt till.

Vad har I stekt? undrade gumman. Men greven gav Träsken en vink.

Det står salt på bordet. Giv honom.

Träsken lydde, tömde saltkaret i Raggens hand. Karlen tackade. Så sade han:

Törs en fråga, när greven ska åka tillbaka till Frönsan?

Och då greven icke svarade, sade han:

För vi ha kört fram med kolrakärran. Och vi ska se till, att han kommer dit han ska.

Därmed gick han.

Men greven sade:

Nu, min kära Träsk, är rätta tiden att bryta upp. Han blir min kusk tills vidare, och flickan blir lilla grevinnans kammarpiga. Tills vidare. Saken är avgjord. Följ mig in i kammaren.

Träsken lydde.

Gästgivarn gick bort till fönstret, undersökte den trasiga bågen och plockade ut skärvorna.

Där gick fönstret, sade han. Härnäst blir det väggen. Jag får väl inte fred med mindre jag skjuter honom som en skjuter räven. Vad säger I, mor?

Hon sade:

Jag grunnar.

Och stirrande ut i mörkret fortsatte gästgivarn lågmält:

Jag har försökt att hålla mig borta från honom och hans. Men det vet I inte gick. Han smiter av sig som tjära. Vad fuffens han gör fastnar på andra. Var inte Träsken hädd som den ärligaste knallen i Sverige, innan han åkte till Frönsan? Men kör en bara där förbi, så sticker lorten efter en. Och pojken hängde han på oss. Kommer jag till kyrkan med ungarna, så hets det: Tvi vale, att du tar Frönsapojken till kyrkan. Ska en gå och ståta med skammen? Lämnar jag honom hemma, så frågas: Har greven tatt sin unge nu för att lära upp honom? Och vad ska jag säga? Folkilsken har jag blivit som en tjur. Vad hjälper det, att en ingenting ont har gjort? Det onda smiter av sig värre än sot.

Det gör det, sade mor i Sutre. Åja, det gör det. Fast när en är klar i samvetet --

Men gästgivarn slog näven i fönsterkarmen.

Jag struntar i samvetet. Samvetet det hör jag lite av, men kvinnan min den hör jag för jämnan. Nu får hon det att skvalta om, att vi friat honom för länsman. Svåger din, säger hon, när hon vill se rödögat på mig. Fina svåger din! Och folk säger som hon. Men tog jag bössan och sköt, så visste de, var de hade mig. Jag kunde väl flina till ett tag när jag tänker på honom, köpman i Göteborg. Han ska vara en ansenlig karl, sägs. Men tro, om han inte blir luver, han med! För det greven legat hos brorsdottern. Och vad blir det av henne?

Jag grunnar just på det, sade mor i Sutre. På ena sidan är det Stava och på den andra är det lilla mamselln. Det får väl väga jämnt. Men så är det Valborg också --

Valborg? upprepade gästgivarn, vände sig till gumman.

Och så är det Daniel med, fortsatte mor i Sutre. Vad har han gjort för ont att det ska gå ut över honom? Och vad ska det bli om greven tar henne --

Tar henne? upprepade gästgivarn. Han tryckte ned hatten på huvudet, gick mot dörren.

Valborg? Vad vill han med Valborg?

Vad han vill, sade gumman och drog betänksamt på orden. Åjo, det vet en nog. Men vad han skall, det tör länsman veta.

Gästgivarn sade:

Då går jag efter honom?

Gumman nickade.

Länsman satte sig vid bordet med ryggen vänd åt kammardörren. Han sköt undan glas och tallrikar, vek upp duken, lade den digra läderväskan på bordet, öppnade låset, varvid väskan sprack upp med en smäll och gav ifrån sig papper i stinna rullar och buntar.

Mor i Sutre på sin stol följde med andäktig uppmärksamhet hans förehavanden. Gästgivarn vaktade med bister min sovkammardörren.

Och länsman tog fram sina brillor, hornbågade och försedda med stora, runda förstoringsglas. Hans ögon hade färg som gråsten, men bakom glasen fick stenen lyster och blänkte som pärlemor.

Länsman ställde ljusen i en halvring kring luntorna, snöt sig stillsamt i en väldig, brun näsduk, torkade näsa och mun och skägg och hjässa och sade:

Då ber vi herr greven stiga in.

Gästgivarn öppnade dörren.

Med pekfingret följande den rangliga skriften på ett gulnat papper ropade länsman med skiljetecken mellan varje ord:

Högvälborne, greve, Johan, Ludvig, Arnfelt.

Och tillade mumlande:

Från Frönsafors i Raslinge socken, till yttermera visso. Just den lurifaxen var det, ja. Just den.

Nå, kommer greven godvilligt? frågade han över axeln.

Det dröjde en stund, innan uppmaningen åtlyddes, en god stund. Men när greven slutligen kom, kom han godvilligt, gick med raska, tysta på-tå-steg tätt förbi länsman och klappade honom i förbifarten på axeln. Länsman såg upp över brillorna.

Ursäkta att jag sitter och niger, sade han. Men det tar på krafterna att kuska efter greven en hel dag.

Greven drog en stol fram till bordet och slog sig ned mitt emot länsman, som tog fram silverdosa och bjöd en pris. Men greven skakade på huvudet, han stoppade och tände sin turk och siktade röken mot länsmans runda glas och träffade.

Valborg och Träsken stego på tå in i salen, höllo sig tätt utmed väggen. Slutligen kom lilla mamsellen. Gnuggande sömnen ur ögonen gick hon fram till greven och satte sig i hans knä. Hon tog ett ljus ur halvringen, höll lågan framför sin spetsade mun och lät den vaja åt höger och vänster.

Jaså, det är lilla Luther? sade länsman.

Det är lilla Luther, bekräftade greven.

Hon ser min själ inte illa ut, sade länsman.

Tycke och smak, sade greven. Och tillade:

Var det eljest något han ville? Apropå, min gode man, jag trodde att han skulle ha gjort en tur uppåt Hoby i kväll. Nämnde inte jungfru Stava att jag åkt uppåt Hoby?

Jo vaserra, hon nämnde något åt det hållet. Och det var skäl för mig att inte åka dit. Så hörde jag ryktas, att kolrakärran farit sör ut. Och det var skäl för mig att fara hit. För det är lagbrott att köra omkring med socknens kolrakärra.

Kors! sade greven. Det visste jag inte.

Nej. Men det blir dryga böter. Och så har jag ett brev från köpman Luther i Göteborg.

Till mig? sade greven och räckte fram handen. Men lilla mamsellen passade på och stack ljuslågan in mellan hans fingrar. Han svor till, svängde med fingrarna i luften. Han drog henne i örat, hon drog honom i håret. Länsman log och sade:

Jaså, hon är så lekfull? Vad pass gammal kan hon vara?

Greven svarade:

Det vet jag inte.

Och han räckte ut tungan -- om åt den frågvise länsmannen eller åt den lekfulla mamsellen eller åt de svidande fingrarna kan vara osäkert. Men länsman lutade sig ned över sina papper och mumlade:

Jaså, greven vet inte det, inte.

Han rätade upp sig och sade barskt:

Ja, för man får göra skillnad mellan brott och okynne. I ena fallet är jag länsman, och då kan inte fan själv dra mig vid näsan. I andra fallet får en ju vara mera som människa. Det tycker köpman Luther också.

Greven spratt till. Och han log på sitt särskilda sätt, som bestod däri att tungspetsen virvlade upp och ned mellan de blottade tandraderna.

Alltså ingen angivelse? sade han. Ingen offentlig angivelse.

Nej. Inte ännu.

Alltså uppgörelse i godo?

Länsman rev sig i skägget.

Ja, se om en visste, att det finge skrivas på okynne --

För böveln! skrek greven. Och han vände upp och ned på lilla mamsellen och bollade henne mellan sina seniga händer, som man bollar en liten barnunge.