Part 6

De fingo vin, frukter och en maccaronirätt samt risbollar i curry. Ysaïl åt som en fågel och hon knappast rörde vid vinet. Därpå började hon röka. Hugo, som ej visste hvad han skulle säga, betraktade henne oaflåtligt. Hon började le -- och så småningom, under det hennes gula ögon drogos hop till smala, svarta streck, inom hvilka en guldrand glänste, stannade detta leende, blef ljufvare, varmare, mjukare. Nordling glömde den gamla italienaren, han lutade sig öfver det lilla träbordet, grep Ysaïl i axlarna och drog hennes hufvud mot sitt. Hon spetsade sin mun med de tunna violetta läpparna och kysste honom tvärs öfver bordet. Det kändes som ett hack af en fågelnäbb. Men hennes guldögon hade för en sekund blickat rakt in i hans och det var som hade han sett ned i en förgylld bål, till randen fylld af simmande madeira.

Korgflaskan var endast halftömd, men Ysaïl ville gå. Vinkällarens värd tog emot betalningen utan att ändra en min. Han var van vid att se underliga människor från Trocadero.

Ysaïl ledde vägen. Hon tycktes känna till folktomma passager. De vandrade genom gränder, smala, svarta och öde. De stego nedför trappor, kröpo efter flodens kajmurar som vattenråttor och vattnet plaskade kring deras fötter. De kommo under broar och viadukter och en gång färdades de en lång stund under en trottoar. Slutligen syntes norra delen af Clark street och Ysaïl hejdade stegen.

-- Jag skulle gå till Wosslicks, sade hon, men inte vilja. Du är med. Kom!

Och de fortsatte västerut på en bred, men illa träkubbslagd gata. De gingo i skuggan och Ysaïl kramade hans hand hårdt. Då han ibland slog armen om hennes lif, kände han under kappan hennes kropp slingra som en orm.

Vid västra flodarmen stannade hon:

-- Nu gå! Snäll gosse.

Hugo började tala högt. -- Nej, han ville icke gå.

Zigenerskan tvekade.

-- Farlig trakt, sade hon.

-- Det bryr jag mig icke om.

Ysaïl log.

-- Du känna farlig trakt?

Han svarade utan betänkande:

-- Ja visst. Jag älskar den -- den är min.

-- Ah!

Och då tryckte hon sig plötslig tätt till honom och gaf honom en följd af snabba kyssar, fågelkyssar, hvilka liksom hackade hans läppar. Men då han till sist höll henne fast och det började susa i hans öron, bet hon honom och därpå trefvade de vidare, hand i hand.

Omgifningen blef ödslig. Förfallna hus och kåkar lågo efter halft raserade gångbanor som tycktes bestå af ruttnande broplankor. Grushögar omväxlade med lergropar, och öfver lutande plank stucko upp knotiga och nakna träd. Belysningen var en och annan gaslykta, hvars röda ljus stirrade likt ett öga vid någon mörk och ruskig knut. Skepnader gledo omkring som hyenor och mellan ett par höga, öfvergifna spannmålselevatorer skymtade linjen af prärien. Från floden blåste en nattvind.

Ysaïl stannade.

-- Tyst! hviskade hon.

Därpå:

-- Hvissla!

Hugo hvisslade.

De lyssnade båda. Intet hördes. Om hvisslingen varit en signal, hade den ej blifvit besvarad.

-- Så kom då, sade zigenerskan.

De gingo ännu några steg och nu kunde tydligt uppfattas prasslet från präriegräset och präriehundarnas tjut.

Flickan stannade utanför ett tvåvåningshus af trä, omgifvet af ett sönderbrutet staket. Ingen grind fanns, och då Nordling följde henne uppför gången till trappan och därvid kom att blicka tillbaka, såg han den stora staden aflägset resa sig högt mot skyn, som färgades röd af reflexen från många tusen gators millioner ljus.

Ysaïl öppnade porten och de trefvade uppför en knakande och brant trappa. Därpå slog hon upp en dörr och Hugo befann sig i ett rymligt rum, på hvars midtelbord brann en nedskrufvad lampa. Fönstren voro täckta af gardiner.

Zigenerskan kastade af kappan. Rummet var torftigt möbleradt och smutsigt. Möblerna voro vanliga amerikanska gungstolar, ett par soffor, ett skåp och bord. Men i fondväggen var en stor, tillsluten skjutdörr med dubbla skifvor.

Flickan sträckte armarna högt öfver hufvudet -- samma gest som då hon började sjunga. De voro smala, af utsökt form. I armhålorna syntes den mörka skuggningen af svart hår, som glänste i lampskenet.

Hon log.

-- Är du nöjd? Ysaïl trött. Nu gå!

-- Skall jag gå tillbaka hela denna väg? Får jag ej stanna?

Hon skrattade lågt.

-- Omöjligt. Inte nu. En annan gång -- kanske. Om du är duktig gosse och ger Ysaïl vacker present -- när du gör pängar.

Hugo gick fram till dörren. Det föreföll honom som rörde sig någon därinnanför. Ysaïl sprang fram och bredde ut armarna. Hon stampade med foten:

-- Gå -- gå -- gå.

-- Hvem bor där inne?

-- Consuelo.

Nordling ryckte till.

-- Hvad, stammade han, Con -- Consuelo?

-- Javisst. Consuelo och Miriam och Myrrha och Ysaïl.

Svensken stirrade.

-- Consuelo och Miriam och Myrrha och Ysaïl, eftersade han förvirrad.

-- Ja, du skall få träffa dem allesamman nästa gång. Men ingen är så vacker som Ysaïl.

Hugo betraktade dörren. Det var en underlig syn, en nattdröm. Den höga, dubbla dörren och framför den flickan, fantastiskt klädd, halfnaken, brun, med bredda armar, ögonen gnistrande likt bärnstenen och mynten på hennes smala, djärft skurna hals. Han blef rädd.

-- Måste jag gå, Ysaïl?

-- Ja, ja.

Hon tog sats som en katt och sprang rätt på Hugo, slog armarna om honom och sköt honom baklänges. Utifrån hördes långt bort en hvissling.

-- Fort -- du skall få många kyssar -- Ysaïl din -- alltid hos Wosslick efter Trocadero -- fort --

Hon talade ilsnabbt, tungan halkade på meningarna och hon blandade in ord på ett främmande språk.

Hugo kysste henne hastigt och började famla sig nedåt trappan. Det sista han såg, innan flickan stängde, var ej Ysaïl utan den bakre dörren, hvars tillskjutna halfvor sakta delades till en smal springa, som lyste i eld och purpur.

Utkommen började Nordling springa. Han följde ingen väg utan sprang som en förföljd och af instinkt österut. Hjärtat bultade, i tinningarna hamrade det, mjälten högg, för hans ögon skymlade skuggor och kring öronen fläktade som af läderlappsvingar. Han snubblade öfver träkubb och skenor, han snafvade i gropar och spår. Flämtande nådde han till sist Clark street. Då vände han sig om. Tvärgatan, han kommit fram, låg mörk och oändlig och det såg ut som formade den sig längst bort till en hög och tillsluten dörr.

III.

VII. Sagan om lilla Lisa.

En mörk oktoberdag satt Hugo Nordling ensam i fru Ostroems förmak. Han satt i orgelsoffan och stirrade tungsint och trött in i den svarta och tomma spiselöppningen, hvars hylla var fylld med gräsligheter i gips, porslin, pappmassa och till och med vax.

Hela dagen hade han gått rundt till fabrikskontor, ingenjörsverkstäder, smältverk, alla upptänkliga mekaniska anstalter och maskinfaktorier. Han hade åkt ut till Pullman, till Wagnerverkens afdelning, till Deerings redskapsanläggning, till Illinois Steel Co. Han hade besökt platser där han aldrig förr varit, och hans sista dollar hade gått åt enbart till spårvägsafgifter. Men det var förgäfves. Den vanliga frasen om igenkommande hade upprepats öfverallt. Dock såg det ej ut att blifva ondt om arbete under vintern. Men allt berodde på presidentvalet. Segrade republikanerna, kunde arbete påräknas öfverallt, ritare skulle då behöfva engageras i det oändliga. Men vunno demokraterna så skulle verken stängas.

-- Hvilket land -- hvad skall jag taga mig till! suckade Nordling.

Nu kunde han ej påräkna få bo längre hos Ostroems. Mister Ostroem hade fått en mystisk anställning som någon sorts biljettförsäljare vid ett kontor nere i staden. Hvad det var för ett kontor, ville han dock ej yppa -- det var strängeligen förbjudet, sade han. Han påstod att det var fråga om en uppfinning. -- Sålde man då i herrans namn biljetter till uppfinningen? -- Well, mja, det var just däri affären låg -- men det kunde ej yppas! Faktum var att han emellertid hade godt om pängar. Hugo antog att han möjligen sålde lotter på det förbjudna Louisiana State Lotterys hemliga officin eller också gjorde något ännu värre.

Men med inkomsten, hvarifrån den nu än kom, följde oberoende af hustrun. Och nu blef han än fullständigare den vackre hustyrannen. En dag tillkännagaf han sålunda att en kvinnlig kontorskamrat -- ung och vacker, tillade han -- ville flytta till deras boardinghouse. Fru Ostroems fasa gick utom alla gränser. Men mister Ostroem förklarade, att uppläts det ej rum för henne, så komme han att flytta. Om något, borde man visa tacksamhet för att han nu sökt draga betalande gäster till huset i stället för de logerare utan anställning, som funnos där. -- Det gafs ingen pardon, Nordling måste flytta. Han var för tillfället den enda, som var ur stånd att betala, och hans lilla rum det enda, som kunde tänkas ledigt. Dessutom låg det en våning högre än herrns i huset.

Andra ledsamheter funnos också. Den svenska dansösens lilla flicka var mycket sjuk. Ljudet af hennes hosta trängde om nätterna genom hela huset och kom Hugo att stöna af medlidande och smärta. Han visste intet grymmare än ett litet barns lidanden, det var för honom det orättvisaste i skapelsen. Hvad som helst annat kunde han numera nog så kallblodigt uthärda, men till och med gråten, en snyftning endast, från någon liten stapplande varelse var honom pinsam och outhärdlig. Han hade försökt att sitta hos barnet och berätta sagor, men som dagarna gingo och det lilla bröstet rosslade och kämpade allt mera, under det ögonen blefvo allt större och mer feberlysande i ett litet hvitt anlete, vid hvars kallbleka panna små guldlockar klibbade, måste han afstå. När han såg de små aftärda händerna vildt famla öfver det nötta täcket, hörde den sönderslitande hostan och kände sin fasansfulla hjälplöshet, blef han utom sig och måste springa ut för att kväfva de eder och förbannelser, som ville stiga till hans läppar. Och modern, den stackars gatflickan, var i förtviflan. Långt ifrån att önska barnets bortgång som det utan tvifvel lyckligaste för dem bägge, såg det ut som var lilla Lisas lif hennes eget lifsvillkor. Hon dansade hvarje kväll hos Mc Vicker i Ali Baba och de fyrtio röfvarna, men nu hände aldrig mer, som förr, att några nachspiel följde på föreställningarna. Hela natten satt hon vakande vid lillans läger.

Och en dag hade hon fått i sin sorg ett hysteriskt anfall i matsalen. Det var då som mister Harden, amerikanaren och den förnämste inackorderingen, hade sagt till den gråtande mistress Ostroem -- med fin ironi anspelande på olika missförhållanden i huset:

-- Att det var ett fattighus och sjukhus, det har jag länge haft klart för mig. Äfven att det skall blifva en bordell. Men blir det dessutom dårhus, skall jag bedja få flytta ...

Hugo stirrade på salongens möbler. De sågo ut som vanskapliga djur i skymningen. Draperiernas bollar, plyschtrasor och spetsar liknade svansar och slamsor på afdragna och till torkning upphängda hudar. Nere i köket grälade gumman med de nya pigorna. De svarade med att bedja henne beskydda dem mot herrn. Han hade natten förut sökt tränga in i deras rum. Nu blef det orkan. Kopparlock skrällde stridsfanfarer och dörrar smällde kanonskott. I stället för krutrök trängde stekos från härsket flott upp genom trappan och in i förmaket. Genom de tunna väggarna hördes Lisas förfärliga hostanfall.

Nordling lyssnade apatiskt. -- Hvilket elände det hela! Och så Ysaïl. Sedan Trocaderonatten hade han ej sett henne. Ibland trodde han nästan att hon var ett hjärnspöke. Han hade gått flera nätter ned till Wosslicks källare och där vid ett glas öl ätit sin gratismåltid för kvällen. Men hon fanns aldrig där. Ej heller på Trocadero. Hon hade slutat utan vidare efter ett par dagars uppträdanden och ej till någon yttrat hvart hon skulle gå. Ingen visste något om henne.

-- Hvem är hon? tänkte Nordling för hundrade gången. Och han sökte analysera sitt intryck af henne.

-- Älskade han henne? Ja, nej, jo, nej! Men han kände en fullkomligt vanvettig passion växa inom sig och slå som blåheta vågor rundt om honom, när han riktigt tänkte på henne. Hon var inkarnationen af allt kvinnligt mystiskt, han kunde tänka sig, och samtidigt det mest fantastiskt konstnärliga, han någonsin drömt. Det var i detta det låg: mystiken, kvinnan. Men hvad skulle till exempel ett förhållande dem emellan utvecklas till? Äfven under bästa förutsättning, att han hade inkomster, pänningar, kunde de ju icke gifta sig. Ej heller till älskarinna dugde denna sällsamma nattfjäril -- de kunde ju knappt talas vid på samma språk. Och i hennes uppträdande låg lika mycken plötslig köld som glimtar af impulsiv hetta. Och för resten -- hvar var hon nu? Han skulle troligen aldrig mer se henne.

Än en gång såg han i detalj scenerna vid deras två, på det hela så korta sammanträffanden. Hur hon kommit under åskbyn som en stormsvala och blåst in bland de olyckliges och förkastades hop, hur han följt henne i natten och hur den hemlighetsfulla dörren gäckat hans förhoppningar.

-- Hon blef till en symbol och i det öfverspända tillstånd, Nordling genom de sista månadernas umbäranden kommit till, var han böjd att tro det hela en profetisk dröm, en fantasi.

-- Hon är en uppenbarelse, en hallucination -- och jag, jag äter för litet ...

Dörren till förmaket kastades upp och värdinnan kom in. Hennes gumkinder voro blossande röda, den lilla näsan het som ett spiselkol och ögonen rödgråtna. Några grå testar flaxade under den svarta och flottiga hårrosetten.

-- Å, herre gud, mister Nårdling, oj, oj, oj, -- nu dör miss Mauds unge, och människan ä' ju inte hemma -- och mister Harden, oj, oj, oj -- och Ostroem, det eländet, tänker gå!

Hugo blef genast vaken. Ysaïlfantasierna försvunno som skyar i stark blåst; här var endast Chicago, staden utan sagor, men med verklighetshistorierna präntade på hvarje dagssida -- och mycket starkare och underbarare och grymmare än barndomsbibliotekets illustrerade häftesskatt.

Han reste sig ur orgeln.

-- En doktor -- har ni inte inte --

-- Jo, certainly, jo, men doktor Frick är inte hemma, ska man ta en amerikan?

-- Naturligtvis, för all del, mistress Ostroem ...

Gumman skrek några befallningar nedåt trappan. En dörr smällde i källarvåningen.

-- När jag kom in så låg det lilla kräket och var alldeles blå i ansiktet -- hon kväfs bestämdt --

Hugo afbröt. Han kallsvettades af vanmäktigt medlidande och förtviflan.

-- Snälla fru Ostroem, säg ej mer! Om jag skulle springa ner till Mc Vickers?

-- Yes, yes -- men först ska' väl mister Nårdling höra hvad doktor Smith säger -- han bor i hörnet af Chestnut och Dearborn --

-- Ja, visst, javisst -- certainly.

Det ringde.

Hugo skyndade ut och slog upp dörren åt gatan. På trappan balanserade en orakad och halfsluskig, svartklädd figur. Han bar i handen en aflång, nött läderväska. Han lallade:

-- As -- as -- as long as -- as there's -- life -- hick! -- you know, there is -- there's hope -- hick! -- you know ...

Det var doktor Smith.

Han låtsades springa uppför trappan, men halkade tillbaka. Uppkommen, tog han ett snedsteg. Han luktade karbol och visky.

-- Excuse me, stammade han, men business is business. Jag känner ej detta hus. Hvem -- hvem är det som skall betala mina tjänster?

Nordling skakade som i frossa.

-- Doktor, sade han, vi äga detta hus.

-- För all del -- jaså. Well, ni förstår, jag har i två hela år, sir, fått läsa på min examen, två års studier, sir, innan jag fick graden i mitt college i Wisconsin ... Det är lång tid för en fattig man. Förut var jag bara simpel barberare. Men det är arbete, sir, som skapar det grandiosa i vår nation, sir. Vår stolta örn skall alltid breda sina vingar öfver ett stjärnströdt -- nej, jag menar öfver ett folk af fria söner, sir. Jag tar endast fem dollars, sir. Det är ju bara ett litet barn. Annars är jag kirurg, sir, kirurg och specialist i veneriska sjukdomar ...

Hugo ryste. Han öfvervägde om han skulle släppa in den druckne charlatanen eller slunga honom i gatan. Men fru Ostroem kom ut och bad nigande doktorn stiga in.

Han trängde fram till sängen, där lilla Lajsa låg döende. Hennes ögon hade ingen blick längre -- de liknade en slocknad fågels. De små bleka läpparna voro halföppna. Hårets gula slingor voro fuktiga af svett och lågo som brutna stjälkar på det grådaskiga örngottsvaret.

Doktor Smith fläkte upp täcket och blottade den utmärglade lilla kroppen. Hugo tyckte sig bevittna ett våldtäktsförsök. Fru Ostroem började snyfta. I dörren trängdes pigorna.

-- Finns det någon visky? frågade läkaren.

-- Hvad till? sade Nordling skarpt.

-- Hvad till? Till att ge det lilla liket förstås och äfven gnida det med. Så länge det finns lif, finns hopp.

Han öppnade sitt läderfodral. Det innehöll saxar, tänger, lancetter och knifvar. De voro otvättade. På en del funnos blodstänk, andra sågo ut som öfverdragna med en hinna af var, några voro rostiga.

Det flammade rödt för Hugos ögon. Han slog igen locket till väskan med en smäll.

-- Gå ut, sade han, pekande på dörren, gå ut. Ni är drucken.

-- Sir, skrek Smith, är ni galen? Ni, ni -- ni svensk! Förbannade svensk --

Nordlings hjärna glödde. Han rusade på amerikanaren, fattade honom i strupen och körde honom baklänges genom dörren, ut i farstun, ut på trappan. Där kastade han honom handlöst utför stentrappstegen.

Smith låg på trottoaren. Nordling sparkade ned instrumentlådan. Därpå ilade han ned.

Doktorn hade ej skadat sig. Hans ögon sprutade skräck och tungan lallade:

-- Så länge det finns lif ...

Svensken visste ej mer hvad han gjorde. Han grep på nytt Smith i strupen, ryckte upp honom och höll honom mot ett kastanjeträd, pressande hufvudet hårdt mot stammen.

-- Ni är ingen doktor, hväste han, ni är en humbug, ni är en mördare!

Han skakade honom våldsamt. Han kände en jättes krafter växa i sina muskler. Gnisslande med tänderna röt han:

-- Akta er, jag skall i morgon anmäla er -- jag känner dussintals läkare.

-- Släpp mig, rosslade Smith. -- Släpp mig för guds skull -- jag ber er om ursäkt -- jag är en fattig man -- jag är specialist --

Hugo släppte honom. Smith raglade i väg. På trottoaren låg fodralet.

-- Hej, ropade Nordling, kom tillbaka.

Doktorn låtsade ej höra.

Då sprang svensken med en ed efter honom. Han grep honom i axlarna. Smith blef hvit i ansiktet af förskräckelse:

-- Jesus människa, ni tänker väl ej mörda mig?

-- Gå tillbaka! Tag upp fodralet och tag det med er!

Smith lydde hundundergifvet. Därpå gjorde han en stor krok öfver gatan och försvann i skymningen.

Nordling stod som bedöfvad ett ögonblick. Han kunde ej tänka klart. Så fick han höra fru Ostroems gråt och pigornas jämmer från trappan. Han gick fram.

-- Mistress Ostroem, sade han lugnt, var ej rädd -- det blir intet obehagligt. Nu går jag ned och hämtar miss Maud.

Han vände och gick fram till Clark street. Han var åter alldeles lugn, ehuru det kändes som kröp det af myror inom hufvudskålen. Utbrottet hade varit en naturlig reaktion, mindre gällande Smith än hela den hungerperiod, det nya landet låtit honom genomgå. Han smålog:

-- Jag håller på att bli amerikanare.

Då han kommit fram till hörnet, där dadelförsäljaren stod vid sin kärra, kom han ihåg, att han ej hade några pängar. Men han kunde ej förmå sig att gå tillbaka och låna af gumman.

-- Jag får gå ned, resonerade han, gå raskt i stället för att åka.

Och han började halfspringa.

Han nådde bron, utan att hafva uppfattat husen och folket omkring sig. Han fortsatte brådskande in i staden. Vid hörnet af Monroe street vände han till vänster. Där låg Mc Vickers stora teater. De elektriska ljusskyltarna strålade öfver kolossala affischer med färglysande scener ur pantomimen Ali Baba och de fyrtio röfvarna.

Han gick in i närmaste gränd. Där borde sceningången finnas. Långt bort brann en glödlampa. Kulisser lågo hopfällda på en långkärra, som stod utanför en tämligen bred sidoport. Hugo steg in. Ingen syntes. Han gick uppför en brant stigande gång, upplyst af gaslågor, som brunno orangeröda inom ståltrådsnät, och kom till en gård. Ett par glasdörrar ledde dit ut. Han stötte upp den ena och ett häftigt drag uppstod, som med en smäll åter klämde igen svängdörren. Nordling hörde steg och vände sig om. Då såg han en liten svart skinndörr glappa på sina gångjärn alldeles bredvid sig. Han klämde sig in och befann sig nu vid scenuppgången. En bred trappa förde med några steg upp till klädloger och scengolf.

Nordling tvekade. Ridån måste nyss ha fallit för någon akt, ty handklappsstormen aftog och orkestern började spela mellanaktsmusik. Hugo beslöt våga försöket.

Han steg långsamt uppför den breda trappan. Skrattande och fnissande flickröster hördes ofvanför hans hufvud. En ny, kort trappa syntes innanför en dörr. Han såg nu, att han befann sig på en sorts plattform af trä och ville gå vidare.

Men han motades vid ingången af en karl i solkig frack och byxor, fläckade af fuktig sågspån. Det groteska i mannens klädsel ökades af att hans trubbiga näsa var rödsminkad -- den glänste som cinnober -- och att i stället för stärkskjorta visades en vanlig brungrå ylletröja inom västens urringning.

-- Hvad vill ni? skrek karlen -- det hördes på hans uttal att han var irländare -- här kommer ingen in. Eller ä' ni fotografen?

Hugo stirrade uppåt trappan. Bakom den lille löjlige mannens rygg vällde en bred ljusflod, ej olik månsken. Den sneddade det dammtjocka dunklet i en skarp vinkel, ungefär från axeln till golfytan, en meter från fötterna, där den slog cirkel. Äfven träställningen utanför scendörren belystes delvis af denna glänsande kaskad. Underliga apparater af nickel och mässing skeno i ljuset som nypolerade. En del liknade kranar, andra häfstänger. Vanliga tåg och tåg af stål, linor, rep och smala kablar linjerade upp dörramens interiörrektangel.

-- Nå, satan, förbannelse, hva' i alla -- brusade figuren allt häftigare.

-- Jag skulle -- jag skulle vilja träffa Maud.

-- Maud? Mauda er långt in i --

-- Nej stopp, vänta litet.

Hugo äntrade uppför stegen.

-- Hör på, sade han, jag är hennes -- hennes vän, förstår ni? Vi bo på samma ställe. Nu håller hennes barn på att dö.

Irländaren tog ett steg tillbaka, kanske inför Nordlings resligare växt, måhända för allvaret i hans röst -- men mest såg det ut som om han trott sig se en dåre.

-- Hvilken Maud menar ni? frågade han i förändrad ton.

Hugo teg. -- Ja, hvad hette hon väl, den svenska gatflickan, som om kvällarna dansade bland hundra andra olycksbarn -- och förmodligen i bortersta ledet -- under ett tillfälligt engagemang för några cents för aftonen, vid en lysande teater långt ut i västerns hufvudstad? Maud, hade hon ju sagt till honom den där sagokvällen, men gamla mistress Ostroem kallade henne Lisa. Svenska Lisa -- hvarför inte?

Högt sade han:

-- Hon kallas visst Maud, men --

Den lille mannen afbröt:

-- Här finns bara en Maud: Maud Williams, sångerskan. Och henne kan det väl ej vara?

Han log, dock ej elakt, i det hans blick öfverfor Hugos slitna dräkt.

Nordling rodnade ofrivilligt.

-- Nej, naturligtvis inte. Men -- hon heter också Lisa?

Irländaren skakade på hufvudet:

-- Vet inte ...

-- Hon ä' bara figurantska -- för tillfället -- hon ä' svenska --

-- Ah!

Det kom ett nytt uttryck i det clownliknande ansiktet. Det var ett uttryck af resignation och smärta, men ett uttryck utan våldsam öfverdrift, liksom hade äfven detta minspel tillhört de nötta och inlärda grimaserna. Men då Hugo litet förvånad vidgade ögonen, försvann under hans blick den förstående glimten och samma liknöjda, på en gång slappa och hårda anlete som förut mötte honom.

-- Svenskan, fortsatte aktören, jaså svenskan. Ja, käre vän, hon -- hon är borta.

-- Är hon borta?