Part 5

Nordling kastade en blick åt fribordet med lunchvarorna. Som vanligt fanns den blandning på ondt och godt, hvilken den amerikanske krögaren kan med ett glas öl bortskänka. Hugo gick fram och fyllde sin tallrik med korf, bröd och ost. Böhmaren serverade honom en bierkupa.

-- Schön tag, sade han.

Hugo visste ej hur han skulle fråga efter Ysaïl.

-- Har -- har den där zigenerskan, eller hvad hon är, varit här sedan stormkvällen, sade han till sist.

-- Ten vackre flicke, no, hon är på teater.

-- På teatern, hvad, hvilken?

-- Trocadero, oh yes.

Svensken kände godt till Trocadero. Det var en stor varieté med servering, och en nöjeslokal, som fascinerat honom som få och i början ej tagit så litet af hans kassa. Till gengäld hade den gifvit honom de bästa engelska språklektioner, han erhållit. Likt alla landets dylika ställen hade den dock äfven ett mycket billigt pris för dem som så ville, och Hugo hade klar sin plan för aftonen. -- Jag har nu femtiofem cents kvar, jag är ju rik, tänkte han. Jag äter middag för tio, tar inträdet en timme efter föreställningens början -- general admission -- som är femton, dricker så småningom tre glas öl och har då ändå en nickel kvar till en ask cigarretter!

Det var sent, då Nordling slutat sin tarfliga måltid på en af sjömansbarackerna. Då han kom ut, brann himlen i svafvel och koppar bakom spannmålselevatorerna, medan bakom de stora tredäckade Milwaukeefärjorna kröp upp ur sjön en blekröd måne. Michigan var lugn, och på nytt hade en indiansommarens värmevåg gjort kvällen kvaf och varm. Moskiterna surrade.

State street var ett eldhaf. Den torglikt breda gatan sågs myllra af folk, af svarta hopar, kompakta massor, ur hvilka individerna med svårighet skildes. Stundom skymtade turkar, armenier, syrier, negrer och kineser och en och annan indian. De på vanligt europeiskt sätt klädda sammanblandades, flöto så att säga i hvarandra till en enda kosmopolitisk rashop. Trottoarernas dubbelströmmar af höger- och vänsterpasserande liknade fyra ofantliga ormar, som buktade åt tvenne håll, stundom stannande, ibland snärjande, men alltid strax åter glidande vidare. Körbanorna voro packade med åkdon af alla slag och öfver kuskarnas rop och hjulens gnissel skreko automobilernas trumpeter och ljödo spårvagnarnas gonggonger. Från tvärgatornas luftbanor slogo hvita rökhvirflar, pustade pistongerna och hvisslade pipor. De tusen gatuförsäljarnas varuskrän öfverröstades endast af extratidningarnas vilda larmrop om brand, mord och sedlighetsskandaler. Natt hade redan svept kring tjuguvåningshusens öfversta fönsterrader -- de ljusglimmande rutorna liknade lanternor fästa vid en Jakobsstege, som försvann i skyn. Från Masonic Temples takträdgård trängde stundom vid ett vindsvep nedåt några spridda toner af en souzamarsch. Men ur alla butiker, de små, som kröpo ned i källare, likaväl som de stora, hvilka borrade sig genom sex våningar, och hvars oerhörda fönster förvandlade husen till glaspalats, strålade ljus, hvars reflexer från prismor, speglar, facetter och strålkastare fördunklade de dubbla raderna af gatans höga båglampor. Elektriska ljusskyltar utanför restauranger, teatrar och hotell snurrade i form af stjärnor, hjul och månar med alla upptänkliga färger från hundratals glödlampor. Transparenta skyltar i oändlighet, spända från hus till hus, gatan öfver och ned så långt blicken nådde, lyste och skimrade. Gasramper, bildande manshöga bokstäfver, klädde väggarna, annonserande allt, från patentmedicin till sättet att frälsa själar, och högt upp i luften fladdrade upplysta små ballonger och drakar, hvars fladdrande vimplar och svansar skreko ut artikeln för dagen. Apotekens illuminerade fönster med de stora globerna i regnbågsfärger täflade i glans med diamanthandlarnas, hvars gallerförsedda skyltkvadrater tycktes spruta eld. Alla krogdörrar stodo vidöppna och deras spegelskifvor återkastade ljusen från lokalernas kandelabrar. Äfven trottoarernas asfalt glödde -- långa sträckor var den genombruten af smidesverk, hvars tjocka glas genomsläppte ljus från underjordiska etablissemang. Och här och där smällde fyrverkeripjäser, stego raketer och svärmade eldflugor. Vid gatukorsningarna kunde man se papperslanternorna lysa i kineskvarteren uppe vid South Clark street.

Vid van Buren street, som förde rakt ned till Trocadero, hvars portalobelisker af eld lyste mot sjöfonden, stannade Hugo. Trängseln var här kompakt. Dels var det en dubbelstation för två avenyers luftbanor, dels hade de fyra hörnen inkräktats af hvar sin gatucharlatan -- en trollkonstnär, en försäljare af patentmedicin, en dentist som drog ut tänder midt på gatan och en religiös helbrägdagörare. Dessutom hade frälsningsarmén föranstaltat öppet möte med orkester och en stor vagnsorgel och från alla dessa hopens underhållare steg ett skrän som på en marknad. Hvarje frånspänd kärra i de fyra hörnen var förvandlad till estrad och omgifven af facklor och höga stänger med brinnande tjärpytsar, kring hvilka millioner moskiter dansade dödsdans. Polisen brydde sig ej om att upprätthålla mer än skenbar ordning, massan skötte sig bäst själf.

Hugo närmade sig varietén långsamt genom att gå från pelare till pelare under luftbanans brohvalf. Före honom gingo arm i arm en hel rad, åtta, tio stycken, unga flickor. Några hade the streetgirls små halmhattar öfver nästippen, men de flesta voro barhufvade och deras tjocka och svarta hår var uppfäst med granna kammar. Den yttersta i ledet bar en korg på armen, handen kokett och mjukt i sidan. Hon vände sig om, nickade åt Hugo och tog en liten ros ur korgen. Han skakade på hufvudet:

-- Inga pängar!

Då stack hon blomman i hans knapphål och han räckte henne en cigarrett, som hon leende tände på hans.

Öfver porten flammade namnet Trocadero i eldskrift. Planen var full af cabs, hyrvagnar och automobiler. Rundt om stodo alla slags försäljare, frukt-, lemonad- och konfektutbjudare. Vid ett bord bröts ostron, vid en liten ugn stektes kastanjer. Men äfven en rad af polska judar från stadens ghetto med bockskägg under de krokiga näsorna och korkskrufslockar framför öronen, hvilka böjdes af hattarnas brätten, utbjödo på en fruktansvärd blandning af engelska och yiddish sina kramlådors kedjor och knappar. De olika ropen drunknade emellertid i skriken från pojkarna, som sålde den sista varietésången -- nyss sjungen på Trocadero.

Nordling sköts sakta mot ingången. Han sökte med blicken öfverfara de jättestora affischerna, som täckte väggar och ställningar, men färgerna voro för bjärta, belysningen för nyckfull och själfva plakaten så nära inpå och så oproportionerligt stora att han ej kunde urskilja hvad de skulle föreställa. Ej heller upptäckte han några bokstäfver bildande Ysaïls namn.

Några druckna sjömän krånglade i själfva porten. Ett par frackklädda herrar skreko på en bil, hvars chaufför var försvunnen. I närmaste auto, en stor lyxtonneau, satt en stel, mycket vacker och ung kvinna, betäckt af juveler. Hon satt alldeles orörlig, ett underligt och fruset leende kring den blodröda munnen. Hon liknade en sminkad sfinx.

Hugo slängde sina femton cents på disken öfver kontrollhjulet, vreds rundt i apparatens metallarmar och promenerade upp den mattbelagda parkettgången. Han passerade några svängdörrar, gick igenom foajén och sökte en plats under vänsterläktaren. Den reserverade delen af parketten var glest besatt, men kring borden bakom rådde trängsel. Det var paus i programmet, men en ungersk orkester spelade.

Han såg sig omkring.

Högerläktaren var, som vanligt, fylld af pråligt klädda damer, alla unga. Deras extravaganta koafyrer och hattar lyste som en lång rabatt af blommor.

I en loge satt ensam en ung kvinna. Hon var mycket mörk och vacker, en säregen skönhet, som tydde på polsk eller spansk härkomst. Det låg något förnämt i hennes sätt och det såg ut som vore hon där för att göra studier. Hugo hade nyligen läst George Sand på Newberrybiblioteket och han döpte den främmande till Consuelo.

Logen närmast scenen var fylld af herrar, bland hvilka Nordling igenkände advokaten från Wosslicks. Han satt med rynkade ögonbryn och korslagda armar, ett åskmoln öfver neropannan. -- Hela öfre parterren var ett vimmel af folk kring de små runda borden och kyparna hade svårt få rum att servera. Öfver stränginstrumentens fantastiska toner ljödo som revolverskott biljardbollarnas smällar inne i de stora spelsalarna en halftrappa ned. Och från baren slungades som vid fyrverkeri kraschljuden af krossis, glasskrammel, bricksmällar, kolsyrebubbel, silfverklang och korkdetonationer.

En negerpojke i uniform delade omkring programblad, japanska annonssolfjädrar och små koppar med glace. Öfverallt i salen stodo lagerträd och krukpalmer. Det var mycket varmt, men de stora takfläktarna satte ett drag i gång, som hvirflade om med tobaksröken och spridde parfymdoften.

Hugo studerade sitt program. Ysaïl skulle komma i nästa afdelning. Hon hade en inhemsk subrett och en negertrupp före sig. Hennes nummer var ej särskildt framhäfdt med fetstil eller inramning, där stod helt enkelt under namnet, som Nordling nu för första gången såg stafvadt -- och som han föreställt sig det -- »the beautiful gypsy-songtress». Han rekvirerade ett glas öl.

Ungrarna försvunno och teaterorkestern kom in. Den ordnades hastigt, och så brusade en marsch.

Därpå subretten i en elegant budoarinteriör med blåa sammetsgardiner och stora silfvervaser. Hon var irländska, liten, välskapad och hette Marguerite. Och hon sjöng om sig själf:

She is fairer than the fairest, the neatest of the neat. She is rarer than the rarest and the sweetest of the sweet. She is finer than the finest, of all the girls divinest, she is my own, my royal highness Marguerite. Yum -- yum -- yum -- yum, make no mistake: yum -- yum -- yum -- yum, she takes the cake, the roll, the bisçuit, and whatever else they make. Why, boys, I say, she is out of sight, I go to see her every night, she is my own, my ducky darling Marguerite!

Det var en jublande melodi, i hvilken de dåraktiga orden flöto som pärlande champagneskum, och hela publiken log och jublade med och orkestern lät tonerna dansa som yra fjärilar. Och den lilla irländskan slängde och skakade och nickade med sitt lockiga hufvud och sträckte ut de runda armarna, som ville hon famna hela salongen, och hennes lilla röda mun, som hade så brådtom med de snabba orden, putade ut med fylliga läppar fulla af kyssar. Och i applåd- och blomsterstormen blixtrade hennes blågrå ögon, som om detta varit det förnämsta de skådat under ett sextonårigt lif. Och de stora ridågardinerna böljade som vågsvall kring hennes lilla modellkropp.

Därpå kommo negrerna.

De gingo sin cake-walk i allt mer ökad takt och under ständigt stigande ackompanjemang. Det var ovillkorligt smittande, och de taktfasta handklappningarna och banjoskrällarna ryckte åskådarna med. Då orkestern brast fullt lös med pukor och trumpeter, stämde alla in i refrängen:

Keep them golden gates wide open -- wide open, wide open -- Keep them gates ajar! We want the streets be laid with carpets -- with carpets, with carpets -- and we don't want any trolley-car ...

Under ett larm, som sopade genom salen lik en stormvind, föll ridån för att genast höjas. De svarta gestalterna i sina lysande dräkter vredo sig som ormar, ansiktena strömmade af svett, ögonens hvitor glänste som elfenbenskulor och alla de akrobatiska dansstegen gjordes på nytt i furiöst tempo. Högre, högre ljöd cake-walkens febermelodi, och bastrummor, trianglar och mässingslock smällde. -- Från scenlogen anförde O'Neill med en stor pappersrulle hela publiken. Han hade rest sig upp till full längd och hans förfärliga röst ljöd öfver alla andras:

-- Sjung med -- sjung med för satan! Stampa -- stampa -- nå:

-- Keep them golden ...

Han gestikulerade vildt.

-- Det menas himlen, skrek han -- den gyllene porten -- haha ...

Sång och musik brusade orkanlikt, väggarna skälfde.

Hugo såg efter sin George Sand-figur. Hon hade gått. I hennes ställe satt där damen från bilen utanför porten. En ung man i frack slog i champagne åt henne. Hon stirrade stelt framför sig, underligt leende, och hennes juveler glittrade i kalciumljuset. Öfver henne hängde rabatten af unga kvinnor och deras ansikten glödde af vin. Bakom dem kom ledet af svarta frackar, hvita skjortbröst och chapeau clacquer. Kvinnorna sjöngo med. -- De voro den stora stadens Moloksoffer -- bränslet. Och kvinnan i logen liknade en sminkad sfinx. Dåren O'Neill anförde.

Salongen mörknade. Det blef tyst. Hugo kände sitt hjärta häftigt klappa. Han glömde allt -- belägenhet, omgifning, det förgångna och det kommande. -- Nu, tänkte han, nu, just nu kommer Ysaïl. Och jag lefver nu, nu, nu -- just nu!

Den svaga ringningen hördes inifrån. Kapellmästaren fick sin elektriska signal och introduktionen började. Därpå släcktes äfven i orkestern, och på ledarens taktpinne tändes en liten glödlampa. Den lyste och svängde rytmiskt af och an i bågar som en eldfluga. Ridån höjde sig.

Scendekorationen var en djungel i grönt månsken. Ysaïl stod med sin gitarr midt på scenen och i samma dräkt, endast tunnare och finare, som om natten hos Wosslick. Kroppens former voro fullt skönjbara genom tyget. Hon höjde de nakna armarna och sjöng.

Det var omöjligt urskilja orden. Hugo igenkände melodien från stormkvällen. Det var en stormsång -- men utan ord. Ysaïl liknade en staty och han trodde sig någon gång hafva sett en egyptisk afbildning af gudinnan Pacht med kattansiktet, som påminde om zigenerskan. Hon stod med knäna tätt hoptryckta, rak, smärt, de unga brösten spända. Ögonen lyste elfenbensgula under de tvärraka brynens svartränder.

Ridån föll och den gick ej upp på nytt, då endast matta applåder följde. Tydligen begrep ingen prestationen. Från fondgalleriet hördes till och med hyssningar.

Hugo reste sig förvirrad och ond. Förstodo då ej dessa åsnor att detta var något extra -- var vackert, var glimt af annan värld? Han såg hotfullt upp mot läktaren, som ljusnade under lampornas opaliserande pånyttfödelse. Då fick han se sin George Sand-flicka, som kommit in i dyrbar supékappa med hvitt pälsbräm och stannat bort i logen. Hon applåderade ifrigt. -- Likaså O'Neill i scenlogen. Hugo smällde hop händerna ett par kraftiga tag och armbågade sig sedan ut. Från scenen hördes bakom ridån bullret af ställningar som restes för en trupp räckgymnaster. Orkestern stämde.

Utkommen antastades Nordling af en tiggare. Han hade inga ben och inga händer utan hasade sig omkring på ett par brädlappar och med tillhjälp af armbågarna. Hugo erinrade sig plötsligt att han ännu hade tio cents kvar af dollarn, enär han ej druckit mer än ett glas öl. Han trefvade efter tiggarens rockficka men kunde ej finna den. Då öppnade krymplingen sin tandlösa mun och höll den ljudlöst öppen. Nordling förstod och stoppade i det svarta gapet den lilla silfverpänningen.

Tiggaren hoppade bort. Hugo såg honom försvinna inom en glasdörr till en grändhåla, där dräggen fick ett stort glas sprit för billigt pris. Genom den immiga rutan kunde han otydligt urskilja, hur den stympade varelsen spottade ut slanten på en pall och en karl i blått förkläde därpå i stället hällde ett mått visky i den gapande munnen.

VI. Dörren.

-- Hvad skall jag göra nu? Nordling upprepade rådvill frasen. Han brann af längtan att träffa Ysaïl, men visste ej hur det skulle gå till.

Borta på State street vällde alltjämt folkhoparna. Blossen och ramperna lyste, och spridda orgeltoner och sång fördes ned mot Trocadero. Bakom huset hördes sjön sucka.

En bil hvisslade förbi. Den lilla irländskan satt bakom glasväggarna omgifven af herrar. Mellan sig hade de en champagnekylare, ur hvilken dubbelhalsar stucko upp.

Då föll det honom in att se på det skrynklade programmet. -- Jo, mycket riktigt, zigenerskan var tvungen deltaga i den lilla enaktsoperett, som enligt bruket afslutade föreställningen. Det skulle dröja minst en timme innan hon kom ut ur teatern.

Han fick en idé. Hvarför ej gå upp till Academie Julian-afdelningen? Han kände tidningstecknarna och huset stod ju så godt som utanför. Ett par steg bara och han vore där.

Litet tvehågsen gick han fram till den stora portalen. Atheneum Building, läste han. De undrade nog, hvarför han så hastigt försvunnit ur deras krets, de kunde ju ej veta orsaken, han hade aldrig talat om sina svårigheter. Dumt för resten, tänkte han. Kanske hade han annars länge sedan haft plats som ritare någonstädes. -- Nå, han skulle gå upp i alla fall för att döda timmen.

Elevatorkorgen gled snabbt uppåt. I hvarje våning lyste det -- här var det Chicago, som om nätterna fick arbeta på konstnärlig utveckling. Öfverallt ateljéer och studios af alla slag, skolor, klubbar, korrespondensbyråer. Ur en del dörrar trängde ljudet af pianon, mandoliner och fioler. Det var musikundervisning. Deklamerande uppfattades på andra håll -- där funnos teaterelevskolor och recitationshallar. Genom några stora rutor uppsnappades i en blink raden af långa ritbord, det var en nattlig arkitektskola.

-- Sextonde våningen, skrek hisspojken och smällde upp gallerdörrarna. Hugo gick raskt fram till en gardin, som täckte ingången till den lilla amerikanska afdelningen af den berömda parisskolan.

Vaktmästaren mindes honom. Jo, det var modellkväll -- kvinnlig. Han följde en smal gång och steg in i ett stort och högt rum.

Skynken voro dragna för takfönstren, men genom luckor och springor glimmade stjärnor på den mörka natthimlen. Ljusramper löpte kring väggarna, tätt under ateljétaket, skuggades af bleckskärmar och funnos äfven särskildt koncentrerade öfver modellplattformen. Denna träställning var fyrkantig och af en half meters höjd. Rundt omkring voro lägrade ett femtiotal elever. De närmaste sutto på låga pallar med ritbrädena stödda mot golfvet, bakom dem stodo andra vid stafflier och de bortersta hade höga målarstolar och spännramarna uppinnade till staffliernas högsta höjd. En ung flicka poserade naken på tribunen -- fötterna inriktade på plankornas kritstreck, hvilka utvisade första posens ställning. Ljuset föll öfver hennes unga kropp, som i öfverbelysningen fick blåskuggor under bröst och i ljumskarna. Benen tedde sig nästan violetta genom blodets samlande nedåt under posen. Bakom henne grinade ett skelett vid sin ställning och några gipsafgjutningar af händer och fötter lyste hvita mot väggens grå väfbeklädnad.

Alla arbetade tysta. Endast kolens hvässande mot sandpapperen hördes. En liten fransman gled ljudlöst från staffli till staffli -- men utan att rätta något. Hans svarta ögon följde på sin höjd pröfvande någon af de unga männens hastiga jämförande måttagningar med stiftet öfver modellens proportioner. Då han fick se Hugo, nickade han och pekade mot ett hörn, där hopfällda stafflin stodo i klunga och ritbräden voro inskjutna i numrerade bås. -- Nordling skakade på hufvudet.

Han betraktade flickan. Hon liknade den irländska subretten, men var slankare. Hon såg trött och blek ut; på ställningen, som var den enkla med ena handen i sidan och motsatt fot framskjuten, förstod han att det var en tjuguminuterspose. Hon darrade synbarligen och öfverkroppen sviktade fram och tillbaka -- Nordling iakttog att skulderbladet var ibland från hans synvinkel ett par decimeter ur grad med längdlinjen. Han blef orolig och såg sig om efter tidtagaren. Just som denne med klockan i hand reste sig för att skrika »paus» föll flickan handlöst framstupa.

Det blef uppståndelse. Lyckligtvis hade en student hunnit taga emot henne i fallet, hon kunde annars lätt hafva spetsats mot något staffli. Det var mycket varmt i rummet och skynkena hissades undan och ett par fönster halades upp. Den lilla modellen kvicknade till, hon svepte lugnt om sig kappan som om ingenting händt och satte sig bredvid plattformen för att hvila de tio minuterna. -- Eleverna gingo ut i galleriet för att röka.

Nordling såg förgäfves efter någon bekant. Han hade ett underligt intryck af att här borde han vara och gifva allt annat på båten. Så hade det också varit under hela ingenjörskursen -- hans fantasi ville oupphörligt leda ögat på afvägar. Skulle det aldrig blifva bättre? Men så mindes han spekulationerna med uppfinningen och såg på en gång stora ytor betäckta af cirklar, af kugghjul, af röda, blå och svarta traceringslinjer. Och dock -- hvad var detta trolljäkteri efter zigenerskan väl annat än ett utslag af denna konstnärsfantasi, som han förgäfves sökte döda. Samtidigt kände han, att en gång inne på den teoretiska vägen, skulle han järnhårdt hålla sig till banan och låta allt annat frysa bort. Och än en gång fick han förvissningen om att denna på en gång efterlängtade och fruktade stund snart skulle komma och drömmarna för evigt vara förbi.

Nordling åkte ned. -- Träffar jag ej Ysaïl i kväll, ser jag henne aldrig mer, sade han högt.

-- Hvad? sade hisspojken.

-- Eh -- eh -- gatan, mumlade Hugo.

-- All right, sir.

Grindarna smällde, kablarna skallrade och korgen sköt ned i hissnande fart.

State streets folkström tycktes ha tilltagit. Alla förlustelselokaler släppte ut sitt innehåll, autos skreko och trumpetade på alla kanter. Uppåt Clark brunno stora eldar och smällde skott som vid ett fjärde-juli-firande. Hugo skyndade ned en gränd som ledde till sceningången på Trocadero.

Här stod en liten kö af herrar i halfkappor och hög hatt. Några gamla kvinnor dröjde äfven. Ett par negrer väntade med en kärra för att forsla bort några koffertar och spelade under tiden kort i ljuset från lampan öfver bakporten. Dyningarna från Michigan hördes tydligt svalla mot kajpålverket.

På en gång kommo flera flickor, tydligen statister, genom trägrinden i entréhallen. De omringades genast af männen, men en gestalt i lång gummikappa och med en lätt sjal öfver hufvudet skilde sig snabbt från sällskapet och nästan sprang uppåt gränden. Det var Ysaïl. Hugo skyndade efter.

Han hann henne utanför dörren till en liten vinkällare, som låg undangömd och inklämd i en mörk passage mellan höga och svarta varuhus. En ensam lykta brann öfver skyltens snidade Bacchus.

-- Ysaïl, flämtade han, Ysaïl -- känner du igen mig?

Hon vände.

-- Ja, svarade hon endast.

-- Jag har ej sett dig se'n hagelstormen. Du sade jag skulle få söka dig hos Wosslick. Jag har varit där, men du fanns ej. Nu såg jag dig i kväll på Trocadero ...

-- Ah -- nå, hvad tycka? Jag vara bra? Vara vacker? Men amerikaner ej förstå. De inte klappa mycket åt mig.

-- De äro idioter. Du var mycket vacker, Ysaïl. Mycket, mycket, mycket vacker! -- Kom, låt oss dricka något, äta något. Hvarför ej gå in här?

-- Har du pängar?

-- Ja visst -- sedlar.

Han log.

-- Det är bra -- duktig gosse.

I leendet och tonen låg något för Hugo obegripligt. Det var eggande och berömmande -- hvad menade hon, hvad trodde hon?

-- Duktig gosse, upprepade zigenerskan, duktig rysk gosse.

Han njöt af hennes ord, ty de visade att hon verkligen kom ihåg honom.

Nordling stötte upp dörren med foten och en klocka larmade till. Det var ett helt litet rum med vinfat kring väggarna, dunkelt upplyst af en taklykta af venetianskt smide och tomt på gäster. En gammal italienare med örnnäsa och gråstubbadt hår kom fram.

De satte sig i ett hörn. Ysaïl öppnade kappan. Hennes bara barm blänkte brun i det gula skenet. Kring halsen ringlade i tredubbla hvarf kedjor af bernstenskulor och silfver- och kopparmynt.