Part 7

På nytt kom detta outgrundliga i ansiktets apmask. Och när nu Nordling såg på honom, igenkände han plötsligt uttrycket. Det var ej den kalla reflexen från kalciumljusets bländpelare, det var ej heller återskenet af någon sympatikänsla eller en inre värmevåg, som färgade för minuten masken midt emot honom med äktare smink. Nej -- det var samma flyktiga min af grubbel, ångest och broderssökande, som han iakttagit i zigenerskans mörka anlete stormkvällen på krogen vid Clark street och i den buttre poliskonstapelns uppsyn ett ögonblick under månskensnatten utanför den sömnlöse millionärens villa vid Michigansjön. Denna plötsliga uppenbarelse af hjälplöshet inför någon stor gåta, famlandet efter en likes hand i mörkret -- detta något, som ej anletsdragen mäktade dölja, hur stelnade de än för öfrigt voro.

Hans reflexioner varade endast några sekunder, liksom den andres minspel var lika öfvergående. Det hväste till öfver deras hufvuden och ljuset skiftade, mörknade, strålade därefter med förnyad styrka och föll åter som förut, endast en hårsmån rubbadt från första läget, slående en cirkelrund hvitfläck på golfvets dammiga tiljor.

-- Ja, ja, sade irländaren, hon är borta. -- Jag själf har ju intet med detta att skaffa -- jag är bara en low comedian, en akrobat, som slår volter i apkostym -- liksom hon var en dancing-girl. Nå, hon sa' att hon kom från the Royal Opera in Stockholm -- well, well. Men låt oss säga att hon ej kunde något -- nej, verkligen, ingenting kunde hon. Så blef det gräl i kväll, pantomimen går ej längre som den skulle och vår stagemanager är brutal. Veckans lön hade svenskan redan fått i förskott, dessutom var det ett par plikter, hon och en tio stycken till fingo gå. Good bye! Nå --?

Han slog ut med händerna, höjde på axlarna och knep ihop med ögonen.

-- Ja, sade Hugo, jag känner knappt flickan och jag är ej hennes älskare. Men, som sagdt, hennes lilla barn är döende ...

Han stod och tänkte på uttrycket »bara en dancing-girl». Och det födde en idéassociation. Han mindes Degasutställningen uppe på the Art Institute, där bland de sällsynta verken äfven en del af mästarens kolstudier hopbragts. Det var en helt liten teckning -- en flicka, knotig, mager, utsvulten, öfvertränerad; en dansös, men beröfvad rampens glansljus, pudrets och tuschens fernissa, paljetternas skimmer. Flämtande böjde hon sig ned i kulissvrån och snörde hop skornas korsband kring smalbenet. Hur ful, hur kantig, hur trött hon var med hvassa armbågar och stela, osköna vador. En grändunge ur rännstenssmutsen -- en ... Only a dancing-girl.

En elektrisk klocka ringde, skarpt, så att de båda ryckte till. Nästan samtidigt hördes en gäll stämma ropa något, därpå ljödo kraftiga flatslag i händerna och en van, befallande röst yttrade en lång ramsa i myndig kommandoton. Den tycktes komma från alldeles öfver deras hufvuden.

Aktören rätade upp sig.

-- Jo, jo, sade han, o yes, jag förstår.

Han nickade.

Nordling såg, hur på ömse sidor om den rödsminkade näsan runno tårar. Och han hörde clownen hviska, hest och underligt:

-- Jag var också en gång -- länge se'n -- Dublin -- kär i en danserska. Ja, ja, jag lefde på henne -- då. Poor girl, död nu. Hon hette Maggie.

-- Han tror mig ej, mumlade Hugo.

Högt sade han:

-- Nå, tack då, adjö.

-- Måste klä mig, skrek irländaren i sin förra ton, apa -- kullerbyttor --

Och han försvann midt genom den snedstrålande ljusfloden, hvilken tycktes insuga, förtära, bränna upp hans skugga.

Då Nordling gick ned den brant sluttande gången, hvars gaslågor inom sina metalltrådsglober fladdrade för draget från gården, uppstämde orkestern därinne en skrällande souzamarsch. Tonerna ekade ut i gränden, som nu var mörkblå. Man hörde egentligen endast rytmens poängtering från skallande bastubor, trummor och lock.

Trött vandrade Hugo hemåt. Det var en kylig kväll, men med klar himmel -- vinden kom från norr och molnen hade drifvits ut öfver Michigan. Stjärnorna brunno kallt och klart. Det skulle bestämdt blifva tidig vinter.

Hugo frös vid tanken.

-- Om jag ej inom fjorton dagar har arbete, vandrar jag ut på landsbygden och se'n får det gå hur det vill. Det blir naturligtvis döden.

Öfver bron. Den långa gatan upp. Utanför Wosslicks hejdade han sig, men fortsatte genast. Han hade så när fallit för frestelsen att gå in och bedja att på kredit få dricka visky.

-- Om nu O'Neill ville komma, tänkte han, så skulle jag supa mig full med honom, så full att vi båda blefvo lika tokiga.

Ändtligen Chestnut street. Han smög fram till huset. Matsalsfönstren lyste, det var fullt med gäster. Han såg upp mot porten: jo, mycket riktigt, där satt redan fäst vid vredet en liten krans med stor rosett och långa band. De voro hvita, till tecken af att ett barn dött. Hugo undrade om de ej snart skulle få sätta dit äfven ett par långa, svarta florsband, utmärkande att en fullvuxen, att modern följt efter.

-- Hvar kan hon vara?

Han upprepade halfhögt frågan i tamburen, där det var mörkt.

Då kom gamla fru Åström fram. Hugo såg i det svaga ljuset från gatans lykta att hon var svartklädd. Han blef rörd.

Gumman snyftade:

-- Hon har varit här, stackars människa. Stackars, stackars flicka, det är nog inte roligt. Nu ä' hon så ensam, liten. Och det blir nog bara elände nu. Hon grät inte -- var inte det underligt? Hon bara stod och såg på det lilla liket, vet mister Nårdling. Så gaf hon mej tio dollars och så gick hon rätt ut. Men efter tio minuter kom Linn, the undertaker, han som har begrafningsbyrån, vet ja', på Clark street och satte upp bandet, di brukar, på dörr'n. Då hade hon varit inne och sagt till om ekkista, och allt. Och betalt, och allt. Herre gud, ja. Bara hon nu inte går och gör sig något illa.

Från köket skreks något. Soppan var slut och fru Ostroem måste ned.

Hugo gick upp på sitt lilla rum. Han ville ej äta. Ville ingenting. Utan att kläda af sig lade han sig raklång på sängen och stirrade upp i mörkret. Ett nätskuggverk från fönstret dansade på det gipsstrukna taket. Det liknade fladdrande svarta fjärilar på ljus botten. Grändlyktan kastade öfver bakgården, genom det gamla trädet vid planket, detta ljusspel. Hugo stirrade och stirrade.

Och han önskade att han som lilla Lajsa i rummet inunder nu varit riktigt borta.

* * * * *

Men svenska Lisa, den lilla danserskan, gick ensam ned en yttergata som förde till flodmynningen.

Hon kände sig trött intill döden och hennes hufvud tycktes henne tomt. Och dock låg ett leende kring läpparna, öfver hvilka ännu smink och puder voro fästa. Hennes ögon sågo rakt fram, och pupillerna liknade två orörliga punkter.

Då hon kom fram till det höga kajverket, som här löpte i höjd med flodbroarnas räcken, uppsökte hon en plats hvar hon kunde stiga ned för de sluttande sidorna. Hon fann en smal öppning bakom ett stort varuhus, och försiktigt klifvande nedför branten och hållande sig i de stora pålar, som likt master stucko upp ur sanden, tandande hela bäddens kam, ända ned till vattenytan, nådde hon sjön.

Solen hade gått ned, det var mörkt. Stora skybankar stodo upptornade öfver Michigan bakom hamnpiren, hvars röda fyrljus blänkte mot den svartblå väggen. Men strimmor af gult och rödt satte inslag i molnen längre västerut. Och från yttersta kajudden, på andra sidan flodarmen, där de stora handelshusen, fruktbasarerna och fiskkvarteren lågo, strömmade bländande elektriskt ljus.

Lisa gick ned till vattnet. Hon gick ut i vattnet. Det skvalpade öfver hennes skor.

Hon stod mellan två kolpråmar. Vattnet, oljigt och dyigt, gungade all slags orenlighet. Det var allt upptänkligt, från döda råttor till skalen af apelsiner och bananer. Det var korkar, spån, papper och allt som en stor stad dagligen ger ifrån sig.

Men Lisa kände ej stanken, märkte icke orenligheten, det bortkastade och förbrukade affallet och skräpet, som floden vaggade. Hon tänkte på en saga.

Det var sagan om lilla Lisa. Hon som flöt utomlands på ett stort näckrosblad och träffade alla de stygga och fula paddorna i lifvet och som fick skälfva af köld och digna af trötthet och hunger. Men som till sist kom till prinsens slott och fick hvita vingar och drog in i all sköns härlighet.

Danserskan gick längre ut. Vattnet nådde henne öfver höfterna, det började draga nedåt i kjolarna.

Från Rush streets katolska kyrka, Notre Dame, ringde plötsligt klockor. Ljusen från hallarna nådde nu tvärs öfver floden klart och tydligt gatflickan.

Och i deras spel förvandlades allt. Vattnet lyste som smaragd. Bananasskalen blefvo till guldglänsande båtar, hela flottiljer, som drefvo ut att möta prinsessan. Himlen flammade i solnedgång, fyrens ljus lyste som en stjärna och smala silfverband tycktes fläta sig öfver vattnet för att emottaga den väntade.

Hon knäppte händerna, tryckte dem hårdt mot bröstet, slöt ögonen och lät sig falla framstupa.

Det smutsiga vattnets vidgande ringar skimrade i regnbågens färger, vredos till förgätmigejkransar, inom hvilka små armar vinkade och barnaögon tindrade; alla stjärnor strålade, alla ljus lyste och alla klockor klungo och spelade den kväll, lilla Lisa gick in i sin sagas himmelrike.

VIII. En historia om hösten.

Det var i slutet af oktober.

Hugo Nordling hade i öfver en veckas tid logerat hos en bekant, en snickare, den man, som delgifvit honom nyheten om det sista pänningebrefvet.

Han hette Mattson. Det var en enkel karl, men med de förutsättningar för sitt goda uppehälle, som det nya landet fordrade i yrkesskicklighet, arbetsamhet, sparsamhet och ordentlighet. Han hade varit tio år i den stora staden, ständigt knogande, aldrig utan arbete, men ändock ej ägande förmågan att höja sig öfver de tio tusen kamraterna. Sålunda var han ej sin egen, hade aldrig kunnat börja ens den anspråkslösaste lilla verkstad. På de stora fabriker, där han arbetat, hade han aldrig stigit till någon slags förman. Ej heller hade han gift sig och följaktligen ej skaffat eget hus på egen grund. Men han hade alltid varit väl aflönad och hans sparbanksbok i Illinois Trust and Savings Bank var på insättningssidorna välfödd.

Hugo hade lärt känna honom på inackorderingsstället. De hade haft rum bredvid hvarandra och språkat tillsammans om kvällarna vid pipan och lagerölet. Hugo tyckte om honom på det vis, en sådan natur alltid gör: som en pålitlig och god man, visserligen djupt underlägsen i andliga ting, men med sund och praktisk blick på omgifning och världens enklare vägar. Mattson såg upp till Nordling, viss om att han en gång skulle blifva något för svenskarna mycket hedrande bland de nackstyfva yankeeborna, som han aldrig lärde sig blifva kamrat med -- endast arbetsdjur åt. Hur det var, hade Mattson aldrig glömt sitt land, han längtade hemligt tillbaka till sin bygd där han tänkte sig -- så gick drömmen -- en gång få köpa ett litet ställe, en bättre bondgård, ja, en liten herrgård. -- Och nu var drömmen färdig, om ett par veckor skulle han vara öfver på den andra sidan med späckad plånbok -- öfver, för att aldrig mer fara på det stora vattnet.

Mattson hade det sista halfåret bott i Lake View, långt norr upp. Han hade haft en liten våning och eget hushåll. Då Hugo beslutat, som en sista planka, att uppsöka snickaren, hade han genast fått en soffa i salen att ligga på och därjämte själffallet inbjudits deltaga i alla måltider. Mattson hade förbättrat dessa betydligt, han var glad få inför Nordling utveckla sina hemkomstplaner.

Det var ej roliga samtal för Hugo. Han kände sig som en hund vid smulorna från den rike mannens bord. Han försökte emellertid gifva alla de råd och upplysningar han kunde om det lämnade fosterlandet. Och så hade dagarna gått -- i dag skulle Mattson resa. De stora höstexkursionerna med lägre biljettpris hade just börjat och Mattson köpt sin steeragepassage. Ty det kunde ej falla honom in att ens nu sikta så högt som till en andra-klassfärd.

En natt till skulle Hugo ligga kvar. Sedan var alltsammans uthyrdt och möblerna sålda till en tysk snickarmästare.

De sutto alla tre vid den nyss slutade måltiden. Kofferten och en lår voro nedsända. En sista omgång fatöl var efterskickad och nya cigarrer tända. Tysken sade något om Vaterland och att han tänkte resa hem om fem år med hustru och barn för att visa dem Berlin, kejsaren och Grossvater och Grossmutter. Och, tillade han, dricka ett sådant öl, som endast Deutschland bryggde.

-- Sverige är mycket vackert, sade Mattson. Och Stockholm är en af världens vackraste städer -- det vet ni väl, mister Schultze?

Schultze nickade och bolmade.

-- Ja, ja, gewiss.

-- Det är annat än Chicago.

Hugo satt tyst. Hvad sade de? Hur skulle det bli?

-- Och, sade tysken, när tänker mister Nordling resa hem?

Ja, när? Han skulle aldrig mer se sitt gamla land. Men i öronen låg ännu ljuden af tyskens fem år och han svarade i ett stelt leende:

-- Om fem år.

-- So, vi fare då på samme dampfer, man får mycket bättre mat på tyska linjerna ...

Hushållerskan, en gammal smålandsgumma, hvars barn, två söner, omkommit genom olyckshändelse vid brobyggnad, och nu fick försörja sig på gamla dagar i stället för den hvila, till hvilken hon efterskickats, kom med ölet i en handkanna. Mattson blåste af fradgan och serverade.

-- Skål för Sverige, sade han.

De drucko.

Glasen fylldes med de sista dropparna och Schultze reste sig.

-- Skål för gamla Tyskland, sade han.

De drucko.

Nordling tittade i kannan. Det fanns ej något kvar till en skål för Amerika.

Det var tid att gå ned till stationen. Tysken tog afsked, Hugo skulle följa sin värd.

Kabelvagnen rusade genom gatorna. Förbi den stora parken, ned Clark, in i tunneln. Upp igen mellan de höga husen, hvars toppar redan sveptes i ett svafvelgult töcken. Genom vindlande passager, där folk trängdes och lyktor började flamma. Det sorlade omkring dem, stadens lungor flämtade. Vid hörnen blåste oktobervind, hvirflande om med smuts, spillning, stickor och strån. Ändtligen lyste järnvägshallens stora fönster. Järn- och glaskupolen liknade en ofantlig ostkupa.

Vid alla perronger stodo ångande tåg. De bevakade gallergrindarna släppte långsamt igenom den ringlande strömmen af resande -- mest hemåtvändande invandrare. Svindlande högt upp under glastaken, där ångmassor simmade som skyar, hängde stora glober, hvars intensiva ljus utsände hvita strålknippen som från solar. Det ekade rundt om af hvisslingar, af klockringningar, af hammarslag, af röster och tramp från tusen fötter.

Vid en upphöjning, belamrad af koffertar af alla slag, stannade Hugo och snickaren. Stapeln af resgods reste sig öfver dem som ett hus.

De hade god tid. Nordling visste ej hvad han skulle säga. Det förekom honom som skulle han själf aldrig få lämna staden -- äfven i lyckligt fall, med arbete och pänningar, skulle ej landet vidare släppa honom. Han var död för den där andra sidan, dit Mattson och alla rundt omkring gingo. Han tyckte sig se, hur han i framtiden ofta följde hemresande vänner ned till en station och där tryckte deras händer och sade:

-- Farväl -- hälsa det gamla landet.

Liksom man bjuder en döende afsked på väg till något imaginärt, något som man i barndomen visste finnas, men sedan förlorat tron på, tappat bort.

På en godskärra satt en sjöman. Han var brun som en kaka tuggtobak och hade blåa tuschskepp och ankaren på händerna och armlederna. I handen höll han en liten kardus i stanniolomslag och med indigofärgad etikett. Den föreställde en sjöman, som stod på ett ben bredvid en tågrulle och svängde sin mössa i skeppsdans. Tobakens namn lästes öfver: Sailor Boy. Ett knyte stod bredvid kärran. Ur karlens ficka hängde en lång ostindisk näsduk i granna färger.

-- Hej, sade han, kom hit, boys, och tag en bit. Tugga och var glad, ty nu segla vi tillbaka till Old England! Tillbaka till merry old England. Home, you know.

Och han började sjunga med skroflig röst någon sjömanssång, som handlade om hem och älskad kust och fosterland och stormar och strid och försvar och hjärtan som alltid skulle klappa för dear old England.

-- Adjö, sade Nordling plötsligt. -- Jag kan ej stå här längre. Tack, Mattson och -- och hälsa Sverige.

Han gick raskt sin väg utan att se sig om. Det kändes som krympte hjärtat våldsamt samman, som kramadt af en fruktansvärd hand. Och därpå fylldes bröstet med något hett -- bestämdt skulle det sprängas och hjärtat brista.

-- Nu är sista förtöjningen kastad, sade han. Han sade om frasen flera gånger, men visste ej hvarför. Utkommen på trappan kände han att det regnade, graniten var svart af regn. Det var kallt och kändes skönt. Han gick rakt fram med ansiktet uppåtvändt, höstregnet sköljde som strida tårar öfver kinderna. En spårvagn stannade. Han klättrade upp och den rullade vidare. Först i tunneln märkte han att det händelsevis varit ett nordsidans kabeltåg, som han gått upp i. Det kunde lika gärna hafva varit västsidans linje, ty han brydde sig för stunden ej om hvad han gjorde. Han hade icke ens pängar till afgift för färden. Då konduktören kom fram, såg han upp och sade endast:

-- Jag har inga pängar. Jag är utan arbete. Jag är mycket trött. Låt mig åka upp till Lake View.

Konduktören såg på honom ett ögonblick, svarade ingenting, men gick därefter tillbaka till sin plattform. Vagnen for vidare i regnet.

Nordling återvann småningom sin behärskning. Han tänkte på konduktörens medgifvande och tyckte strax att det på nytt bedrägligt ljusnat omkring honom. Denne främmande karl hade utan vidare kunnat brutalt kasta af honom, men i stället -- ah, människorna här voro dock ej så farliga, endast de togos på rätt vis. Kunde han blott få minsta lilla inkomst.

Det drog svalt från vagnens öppna framsida. Takets läderstroppar fläktade bakåt för vinden. Den stora lyktan på motorvagnen var tänd, ljuset skar dimman i triangelform. Butikfönstren, fullklistrade med valupprop, började tändas.

Vid hörnet af Chicago avenue steg Hugo af. Han ville se om något bref möjligtvis kommit till Ostroems. Då han hoppade ned, vände han sig till konduktören, som redan drog i klocksträngen, signalerande till föraren att fortsätta.

-- Tack för er hygglighet!

Konduktören, skramlande med sin pänningväska, svarade endast, utan att vända på hufvudet:

-- All right.

Vagnen försvann i den tätnande dimman, de bakre taklantärnorna lyste som två runda ögon och luftledningens koppartrådar hväste och sjöngo länge öfver Nordlings hufvud. Då ett nytt stort searchlight dök upp öfver spåren, klyfvande töcknet i trekantsljus, gick ändtligen Hugo.

Det fanns intet bref. Han stannade ej för att träffa någon utan vandrade modfälld vidare.

Som han gick, fick han hastigt känslan af att någon följde efter honom. Tvärgatan var smal, trädplanterad och hade broläggning öfver trottoarerna. Den var dimhöljd och folktom. Steg i takt med hans egna ljödo, då han lyssnade, bakom honom.

Han stannade.

Långt bort i det gulgråa, sväfvande dunklet stannade då också en svart gestalt. Den såg liten och undersätsig ut.

Nordling fortsatte några steg och vände se'n plötsligt. Mannen bakom hade börjat gå men sprang nu åt sidan och doldes af ett träd.

Hugo väntade länge. Därpå gick han långsamt tillbaka. Ingen syntes.

Han gick ut midt på gatan och väntade, ögon och öron skärpta. Han trodde sig slutligen se en mörk figur krypa efter en tegelmur till vänster.

Nordling var ej rädd. I stället befann han sig i ett sorts galghumör; tanken på den sorgliga situation, i hvilken han befann sig, gjorde honom oförvägen och det föreföll honom tragikomiskt att en rånare gjorde sig besvär att leka hans skugga. Men vid det att ordet skugga drog genom hans hjärna, föll det honom in att det mycket väl kunde vara en Pinkertonman eller någon annan privatdetektiv som »skuggade» honom. Han togs kanske för rånare.

En förbittring som den, hvilken förmått honom att halft strypa stackars doktor Smith för ett par veckor sedan, sjöd oväntadt i hans ådror. Det blef rödt för ögonen och hamrade i bakhufvudet. Med ett par språng var han öfver på vänstertrottoaren och grep en hukande gestalt i nacken. Det var en liten karl i topphatt på ett krusigt hufvud och med ringar i öronen. Han blef utan tvifvel dödligt förskräckt, men yttrade ej ett ord, endast kröp ännu mer samman som en katt eller igelkott. Plötsligt gjorde han sig fri med ett snabbt grepp, flög åt sidan och sprang därefter nedåt gatan. Han sprang oerhördt fort och var snart försvunnen i dimman, men Hugo tyckte sig, vid den hastiga tvärvändningen under hans händer, ha sett ett par vilda, svarta ögon och en dubbel rad af stora knappar, som blänkte likt silfvermynt på en sammetsjacka. Och ett rödt skärp hade lyst till. I en blink såg han för sig Ysaïls bild och på en gång var han åter inkastad i trollkretsen af mystik. Det var en af zigenarna -- hvar fanns Ysaïl?

All trötthet och modlöshet var borta. Kunde han blott finna äfventyrsflickan, skulle han aldrig mer slappna till. I morgon skulle han söka öfver hela västsidan. Hon var blomman, som fick honom att glömma omgifningen -- när han nu tänkte efter, föreföll det fabelaktigt att han de två sista månaderna kunnat flyta med utan att dragas i djupet. Och han ville placera detta faktum inom det gåtfullas område, Ysaïl hade gifvit gatdrifvarlifvet dess skimmer, ett skimmer som värmt och tändt hans fantasi och som skulle till sist få honom att haka sig fast vid en af ekrarna i Den Nyckfullas hjul.

-- Jag blir ju poetisk, log Hugo för sig själf.

Och han mindes sin dagbok, den lunta papper med alla nedkastade intryck, som han i ett par års tid roat sig med att fylla. Det hade varit hans föresats att troget gifva åt dessa blad de öden, hans färd skulle skänka. Hvilka äfventyr hade han ej trott sig kunna komma att anteckna. Början hade också gjorts -- det var soliga sidor, fulla af förhoppningar, undren som den nya världen visade ett par vidgade och iakttagande ögon. Men nu var det länge sedan han rört vid papperen. Han skulle nog aldrig våga bläddra och titta i dem. Det var med dem som med hans teckning utom fackritningen. Fantasi och drömbilder, som han nödvändigt måste slunga. Det fanns en hägring kvar, som han alltid skulle spara på, hans uppfinning. För ögonblicket tordes han ej tänka på den, men på den var han monoman. Men allt annat skulle kastas, förtöjningar, som måste lossas likt det band, han känt brista, då han följt snickaren ned till stationen. Känslan af att han aldrig skulle återvända till en fosterjord.

Det ljöd musik. Hugo stod utanför ett kapell. I dimman syntes de smala, gotiska fönstren orangefärgade.

Det var en liten svensk kyrka. Han steg in.

-- Det blir slutet på i dag, sade han. En aftonmässa öfver alla de dumma drömmarna hemifrån.

Det var en helt liten sal, och blott på de främsta bänkarna sutto några människor. De flesta voro gamla gummor, och Hugo såg att de hade näsdukarna hopvikta och lagda på psalmböckerna, som de brukat i det gamla landets bondkyrkor. Några äldre män sutto där också med tofvigt och grånadt hakskägg. Ingen ungdom syntes. Då och då hostade någon af de skröpliga åhörarna och det ekade bort i vrårna. Nordling satte sig vid dörren.

En mager man spelade på en liten kammarorgel framme vid det blygsamma altaret. Han var förmodligen också predikanten, men just nu spelade han och sjöng. Det var en gammal välkänd Sankeymelodi, som Hugo kom i håg se'n barndomen. Darrande stämmor hjälpte till och föllo in i refrängen.

-- På den andra sidan floden -- sjöng mannen vid orgeln.

-- -- andra sidan floden -- sjöngo de gamla efter.

-- Vi skall mötas i himlen en gång, hördes prästens röst.

Och de gamla gubbarna och gummorna sjöngo med sina darrande och spruckna röster:

-- Vi skall mötas i himlen en gång.

De upprepade denna refräng som en tröstande försäkran och den lilla orgeln brusade högre, sången steg och ljöd helgjutnare, det gaf återljud i det skumma templet.

På nytt dämpades orgeltonerna och den spelande tog om med uppåtvändt anlete:

-- På den andra ... Församlingen sjöng med.