Part 5

Så drog hon fram en pall och satte sig mitt för elden. Nu skall jag kvintilera litet på harpan och pigga upp dig med litet pikant sladder ... Du kommer väl ihåg Heinemanskan, frågade hon tvärt.

Thyra ryckte till och hennes ansikte blev med ens så brännande hett, att hon kände pulsarna slå mot tinningarna.

— Nog gör jag det, sade hon lågt.

— Kommer du också ihåg att jag sa, att det var något sattyg med henne?

— Jo, jo — jag tror jag minns det, sade Thyra famlande.

— Nå, nu skall du få höra — värre än du någonsin kunnat tro! Inez Törneblad — hon är fil. kand. för resten — satt i dag och pratade med en av kamraterna om Heineman. Hon hade sett henne på operan i går kväll med en ung, ljus dam ... Nå, det där var ju ingenting märkvärdigt, men hennes ton var så mystisk. Och den hon berättat det för drog ner mungiporna och sade högt och försmädligt: ”Jaså, har hon nu skaffat sig ett nytt syndaoffer.” Nå, jag blev nyfiken, förstås — jag har aldrig haft en aning om att Inez kände till Heineman — och gick fram och frågade vad det var för märkvärdigt med människan och berättade att jag varit på samma inackorderingsställe som hon halva sommaren. Och då fick jag veta — ja, vad tror du väl? — jo, att hon var en sådan där en ... en sådan där, som har till specialitet att dra till sig unga flickor ... Du må tro, jag blev glad att vi reste som vi gjorde. Dig hade hon bestämt ämnat sätta klorna i. Och vet du, det lär inte vara gott att reda sig för henne. Flickorna säger, att hon lär ha en alldeles underbar makt över människor och kan tjusa till vem hon vill, då hon sätter den sidan till ... Nåå, du säger ingenting ...

Då det alltjämt förblev tyst, steg Lisa upp och gick bort till schäslongen.

— Varför tiger du så, frågade hon förebrående.

Tystnaden skrämde henne. Hon sprang bort och tände det elektriska ljuset.

Thyra låg blek och orörlig med slutna ögon och handen tryckt mot bröstet. Då hon vaknade till sans, stod Lisa böjd över henne. Hon hade knäppt upp hennes kläder och lagt en våt näsduk över pannan. Lisa tvingade i henne en klunk vatten. Hon var bestört och ledsen:

— Hur kunde jag ana, att den där historien skulle ta dig så hårt! Du är bestämt sjuk, det är inte möjligt annat. Skall jag inte hjälpa dig i säng och be fru Munter telefonera efter doktor?

Thyra slog avvärjande med handen:

— Nej, nej, låt mig vara! Jag är inte sjuk.

— Men sannerligen jag begriper det här. Hur kunde du svimma för en sådan historia, envisades Lisa.

— Det är nog svårt att förstå, sade Thyra lågt. Det kom så plötsligt. Det blev svart för ögonen och så underligt här i hjärttrakten.

Lisa strök henne smeksamt lugnande över pannan. Så sade hon plötsligt:

— Vet du, jag tror, att det var av pur glädje. Du blev bestämt så glad över att du slapp undan för så gott pris, att du svimmade. Sådant kan hända känsligt folk som dig ...

Thyra svarade icke. Hjärtat krympte samman i hennes bröst. Hon slöt ögonen på nytt. Hon kunde icke uthärda att Lisa såg på henne så där.

Det blev tyst en stund.

— Men Thyra, frågade Lisa plötsligt, varför har du din bästa klänning på dig? Ämnar du dig bort?

Thyra öppnade icke ögonen.

— Nej, sade hon långsamt, jag har varit borta. Men i dag får du ingenting veta om den saken.

Thyra var glad, då Lisa äntligen gick. Hon längtade efter att få vara ensam och gråta, ty nu kände hon, att hon kunde. Det bubblade och spände inom henne av idel innestängd gråt. Hon steg upp och släckte ljuset. Det pinade henne att hon inte också kunde släcka veden, som Lisa i sin välmening lagt in i kakelugnen, då hon gick. Hon behövde mörker och tystnad omkring sig. Hon kastade sig framstupa på schäslongen och borrade huvudet i kuddarna. Så brast det löst. Hela hennes varelse skakade och skälvde av konvulsiviska snyftningar. — — —

Fru von Heineman hade upprepade gånger knackat på dörren utan att få svar. Så steg hon in till sist. Hon blev stående som förstenad inom dörren. Det röda, flämtande ljuset från kakelugnen lyste över Thyras skälvande kropp. Rummet genljöd av hennes obehärskade snyftningar. Vad betydde detta? Stod det i samband med händelserna från föregående kväll? Hon hade ju smugit sig ut, innan någon var uppstigen.

Fru von Heineman gick långsamt fram och lade sin hand på Thyras axel:

— Thyra — Thyra då — vad betyder detta?

Thyra ryckte till som vid en häftig smärta, då hon hörde fru von Heinemans röst. Så bröt hon ut i ännu häftigare snyftningar:

— Gå — gå — jag förbannar dig, om du inte går, ropade hon vilt. Jag vill aldrig, aldrig se dig mer!

Det skälvde till i fru von Heinemans ansikte.

— Vad säger du, frågade hon hest, nästan hotande.

Thyra reste sig plötsligt upp. Hon såg med flammande onda, förgråtna ögon på fru von Heineman:

— Du har förstört mitt liv, gjort mig till en eländig, usel brottsling. Aldrig mer kan jag se en människa i ansiktet, utan att jag skall tänka, att den kanske förstår min skam. Jag hatar dig — hatar dig av hela mitt hjärta.

Över fru von Heineman hade kommit något hemskt, underligt förstenat. Hennes ögon stirrade svarta och glanslösa på Thyra.

— Du hatar mig _icke_, sade hon lågt och fast, med isande kall röst. Spara dina stora ord, med dem imponerar du inte på mig ... Jag har förstört ditt liv, säger du, gjort dig till en brottsling. Du har följt ditt blods röst, om du nu kallar det ett brott ... Har väl jag lockat dig? Var det inte du själv, som slog armarna om min hals, tryckte dig intill mig? Ånej, hennes ton blev hånande skarp, inbilla en annan än mig, att du är en förledd oskuld, mig bedrar du inte. Nog har Thyra Börjesson erfarenhet alltid! Och är ditt liv förstört, som du säger, så är det genom ditt eget och inte genom mitt förvållande ...

Thyra bleknade ut på läpparna. Hon såg på fru von Heineman med vidöppna, ångestfyllda ögon som ett dödsskjutet djur och tryckte händerna mot sitt bröst:

— Vid allt som är mig heligt — — — vid allt som jag ännu kan hoppas, svär jag dig, sade hon med stapplande, bruten röst. Mitt blod är hett, det är sant, men aldrig, aldrig förr ... vore det så mitt sista ord.

Fru von Heineman stod tigande och såg oavvänt på henne. Inte en muskel i hennes ansikte rördes.

Thyras blick blev allt ostadigare och hennes hållning slappnade. Det började darra och rycka kring hennes läppar. Viljelös och kuvad slog hon ned ögonen. Plötsligt kastade hon sig ned på golvet framför fru von Heineman och slingrade armarna om hennes knän.

— Du har rätt, sade hon med mumlande, frånvarande röst, du har rätt, jag ljuger, när jag säger, att jag hatar dig ... Jag förstår inte själv hur det är möjligt att jag kan hålla av dig, men nu känner jag, att jag gör det, mycket ... mycket ... Men du och jag och alla andra människor är för goda för ett sådant liv ... O, om du visste, hur det kändes inom mig i kväll, då Lisa berättade, att hennes kamrater sagt, att du ... att du lockat så många ... Det var som om någon pressat samman mitt hjärta ... det svartnade för ögonen och jag svimmade ... Men du ... du får inte vara sådan, du skall bli ädel och god, som du är ämnad att vara ...

Fru von Heineman rörde sig icke. Det var som om hon ingenting hört. Thyra låg alltjämt framför henne på golvet med armarna slingrade om hennes knän. Plötsligt böjde sig fru von Heineman ner och lyfte upp henne.

— Du är god, sade hon mjukt. Du har en ädel, fin själ. Inte får _du_ ligga så framför _mig_.

Hon gick bort och satte sig tungt i korgstolen. Halvt bedövad sjönk Thyra ned på armstödet bredvid henne.

— Och Lisa Ljunghs kamrater säger, att jag ”lockat så många”, sade fru von Heineman plötsligt med skärande bitterhet. Ryktet vet alltid mera än man själv ...

Tår efter tår trängde sig fram under hennes slutna ögonlock. Hon tog en spetsnäsduk ur barmen och torkade långsamt bort en efter en.

— Inte visste jag, att jag var så illa beryktad som du säger, sade hon slutligen kvävt. Och du ... du vill, att jag skall bli en bättre människa ... Ack, lilla barn, det är för sent nu, mycket för sent ... Inte vet jag, om jag varit ämnad till en god människa som du säger, men jag vet, att för länge, länge sedan brann själen som ett flammande ljus inom mig ... Då trodde jag väl inte, att jag skulle sluta så här ... Men nu ... nu är allt annorlunda, nu känner jag inte längre, var det rätta upphör och det orätta börjar ... Jag ser inte längre som förr några skarpa gränser ... det flyter i ett alltsammans.

Fru von Heineman upphörde plötsligt att tala. Orörlig, som om hon mejslats i sten, satt hon och såg med stirrande blick på glödens små hoppande lågor. Det blev så tyst, att man hörde rasslet från de sönderfallande kolen. En dov ängslan kom över Thyra Börjesson. Hennes hjärta klappade nästan hörbart. Hon vågade inte göra en rörelse. Minuterna blevo tryckande långa.

— Du undrar väl, hur jag blivit sådan jag nu är, sade fru von Heineman plötsligt. Hennes röst lät trött med en underström av bitterhet. Och jag — jag vet det knappast själv ... sådant går så småningom och omärkligt. Varje dag som gått har fört mig längre och längre bort från mitt ursprungliga jag ... Så går det oss väl alla: ingen är väl helt densamma i dag som i går, den ena är bättre, de flesta sämre. Sådant är livet nu en gång ...

Jag som du har hett, rött blod i ådrorna, men jag vågar säga att min ömhetshunger, min längtan att betyda mycket för en människa är större än min sinnlighet ... Om jag ägt ett barn, om min man levat — ja, då törs jag säga, att allt varit annorlunda. Men mitt i min blommande ungdom blev jag ensam ... Å, vilket slag det var för mig den gången, jag miste honom! Han var ung och varm och käck ... Sorgen gjorde mig nästan tokig ... Ett par år var jag oavbrutet på resor. Vart jag kom ingen rast, ingen ro. Alla mina tankar kretsade kring honom, som jag mist ... Det var då, därute, jag mötte henne, som nu är min vän ... Hon var en stackars själ, som hungrat och törstat efter lyckan sen sin tidiga ungdom, och när den aldrig kom, tog hon till sist den, hon kunde få med minsta risk ... Den gången ryste jag som du gör nu. Men nu är det annorlunda. Nu förstår jag inte längre, vad ont det är i sådant. Nu ser jag vad det är för oss kvinnor: ett surrogat, inte urartning. Och därför om två människor kan känna så och ge varandra en smula lycka på det sättet — nåväl, det må väl vara deras sak ... Ja, jag förstår inte, hur jag någonsin kunnat tycka att det är synd eller orätt eller föraktligt ... Är inte kulturens försyndelser mot vår natur vida större och orättfärdigare, då den fordrar att vi ett helt långt liv skall förneka vårt blod och leva som könlösa varelser?

Thyra sjönk ner framför henne och lade sitt huvud i hennes knä.

— Men du grät nyss, sade hon lågt, du grät, när du hörde, vad Lisas kamrater sagt om dig ... Tyckte du inte att det är orätt och synd, skulle du väl inte gråtit?

Fru von Heineman svarade inte. Då slog Thyra Börjesson händerna för ansiktet och började tala lågt, enträget och skälvande som om hon bett en bön:

— Du får inte sluta på detta sätt, du får inte! Bliv som förr. Låt din själ åter få herraväldet. Låt den brinna inom dig som det flammande ljus den en gång var! Låt oss hjälpa varandra, låt oss bli goda impulser i varandras liv. O, lova mig detta, så skall jag välsigna den stunden, vi möttes!

Fru von Heineman strök sakta lugnande över hennes hår.

— Lilla barn, sade hon ömt, lugna dig, du är så upprörd! Du förstår ju, att sådant icke bara är en viljeakt ... Och jag orkar inte kämpa mig till något annat ... Det är för sent nu, tro mig!

— Du _får_ inte säga så, sade Thyra vilt. Säg åtminstone, att du vill försöka. Eljest får jag aldrig ro i min själ!

Fru von Heineman satt länge tyst. Hon kände det så underligt, att en annan, en ung flicka som Thyra, bad och tiggde på detta sätt. Hon borde ju rätteligen förbannat och hatat.

Plötsligt böjde hon sig ned och kysste henne.

— Du lilla älskade barn, jag vill försöka, sade hon vekt.

VIII.

Då fru von Heineman gått, stod Thyra Börjesson länge vid fönstret och såg ut över staden.

Snön låg tjock och bomullsmjuk över gator och tak. Tusende och åter tusende ljus glimmade och blänkte därnere långt under hennes fötter. Det var som om någon bundit girlander av himlens alla stjärnor och virat dem i mjuka slingor kring kajer och hus.

I öster lyste en röd måne bakom glesa, gråstrimmiga skyar.

Thyra Börjesson stod med händerna hårt tryckta mot sitt bröst. Hon kände en stilla glädje inom sig. Så fanns det dock en mening i hennes skam! Ett tindrande ljus hade runnit upp och lyste emot henne ur olyckans mörker. Hon skulle icke tveka, icke förtröttas. Till sist skulle hon nå fram.

Plötsligt trängde tonerna av Schumanns ”Glückes genug” upp till henne. Det lät som jublande gråt. Ett vemodigt leende gled över Thyra Börjessons ansikte. Spelade hon nu igen sin ”Glückes genug”, den stackars halvgamla, fattiga musiklärarinnan! Alltid, alltid när hon kom hem om kvällen började hon med detta samma stycke. Det var väl någon mening med det. Kanske ett försök att trösta sig över en eländig, glädjefattig tillvaro. Ack, var och en hade sitt kors att släpa fram genom livet ...

Thyra Börjesson började gå av och an i rummet med händerna hopknäppta över bröstet. Mer och mer kände hon, att Gud givit henne en mission att fylla ... Nu då hjärta och känslor voro brinnande i henne, skulle hon kanske kunna finna de rätta orden, kunna tigga, truga och beveka på det rätta sättet.

Hon tände ljuset och satte sig vid bordet med bläck och penna framför sig. Nerinunder spelade den gamla fröken ”Glückes genug” för väl tionde gången. Hon kände det väl särskilt svårt denna kväll, stackare ...

Thyra såg fundersamt rakt ut i luften. Plötsligt tog hon pennan och började skriva:

”Kära min vän!

Sedan du lämnade mig har jag gått här fram och åter, stått vid fönstret och sett ut över staden och så åter gått och gått. Och ideligen, om och om igen har jag måst tänka samma tankar. Hela detta dygns upplevelser ha fått något drömlikt och overkligt över sig. Nej, inte allt! Det ljusa, goda, förklarade uttrycket, som jag i halvmörkret härinne såg glida över ditt ansikte, det är icke dröm, det är ljuvlig verklighet. Så måtte du sett ut, ’när själen brann som ett flammande ljus inom dig’. Så vill jag minnas dig och hålla av dig i hela mitt liv.

Vet du, jag har alltid känt det, som om Gud höll av mig och var god emot mig på ett alldeles särskilt sätt. När livet givit mig glädje eller sorg, tänker jag alltid, känner jag alltid liksom en förvissning om att Gud sänt mig detta, därför att han älskade mig och såg, att jag behövde just detta för att bli en bättre människa. Mången gång har jag funnit det förmätet och barnsligt av mig att tänka så. Varför skulle väl Gud särskilt bry sig om mig, som ju är sämre än kanske de flesta andra, jag, som i förstone alls icke är undergiven i olyckan utan klagar och knotar och jämrar mig och ser allt svartare än de flesta andra? Men denna föreställning är så djupt rotad i min själ, att ingen och intet skulle kunna helt rycka upp den. Och jag vill nog heller inte bli den kvitt. Ty den har hulpit mig att övervinna. Den har hulpit mig att resa mig, när lidandet och missmodet slagit mig till marken, att åter sträva och hoppas, när jag lidit nederlag.

Vad var nu Gudsmeningen i detta, att du och jag fördes tillsammans? Den frågan har jag denna förtvivlans dag gjort mig om och om igen, utan att finna något svar. Det har synts mig, som vore meningen blott att sänka nesa, skam och smärta över min arma själ. Intet stort eller gott kunde olyckan, som gått över mig, någonsin föra med sig. Jag var bara ett stackars käril, som Gud gjort till oheder, och som han aldrig, aldrig brytt sig om, fast jag älskade att tro det.

Då blev jag utom mig av hat mot Gud och mig själv och dig och hela världen, och jag hade bara en känsla av att jag ville riva ner och förstöra och utplåna allt det inom mig, som jag förut mödosamt byggt upp ...

Nu, i detta ögonblick, ser jag på allt med dens ljuva ånger, som märker sig vara älskad, då han trodde sig hatad. Nu vet jag, att det var mening också i detta, att vi lärde känna varandra. Nu tror jag, att Gud sände mig i din väg för att du skulle få kraft att resa dig, sätta din ungdoms ideal i högsätet och åter bli den goda, rena själ du en gång var och som i afton strålade ur dina ögon och lyste upp och förandligade ditt uttryck så underbart. Hur skulle väl Gud kunna se, att detta förkvävdes och förintades? Då sände Han mig i din väg, då gav Han mig en mission att fylla, en på en gång bitter och ljuv mission ...

Inte menar jag nu, inte är jag nog förmäten att tro, att jag i egentlig mening kan göra något för att du skall finna dig själv. Ingen utan Gud är stor och god nog till detta. Men vi människor kunna så att säga bli goda impulser i varandras leverne, vi kunna stödja och hjälpa varandra trots den skröplighet, som vidlåder oss alla.

De flesta av oss behöva vänner, trogna själar, som älska fram det goda hos oss, som styrka oss i våra goda föresatser, göra vår osäkra, vaga längtan efter det goda till målmedveten strävan efter fullkomning.

En sådan gudsmening tror jag nu att det är i detta, att vi lärde känna varandra.

O, min vän, låt oss då bli goda impulser i varandras leverne, låt oss älska fram det goda i varandra!

Ligger det icke en förunderlig styrka och kraft i detta att älska en människa och veta sig vara älskad av henne tillbaka? _Det_ ger kraften, tron som försätter berg. Hur mycket lättare går det icke att övervinna sig själv, då man vet, att ett hjärta klappar för en, lider och sörjer, om man sviker det goda, idealet!

Så vill jag att du skall veta och tro, att jag nu och allt framgent älskar dig, att du inte kan göra mig en större glädje än när du låter din ursprungliga ljusa, goda ande lysa och triumfera över ditt stoft.

Du säger, att du håller av mig. Aldrig kan du visa det bättre än på detta sätt, aldrig, aldrig ... Och säg icke mera att det är för sent att bli en annan än du nu är! Skulle inte Gud ge tid och kraft åt den, som ärligen vill?

Jag sitter nu här och skriver till dig om ting, som det är vanskligt att skriva om. Det smyger sig så lätt in ord, som kunna missförstås, misstolkas. Men du vill ju inte missförstå mig, säg? Du vill ju tro, inte sant, att jag bara vill ett: att din själ åter skall ’brinna som en flamma inom dig’. För detta vill jag strida och brottas som Jakob med Gud tills äntligen välsignelsen kommer. O, hjälpe oss Gud, vi som farit vilse!

Din _Thyra_.”

Det hade blivit så tyst och stilla omkring henne medan hon skrev. Hela huset sov, och gatan låg utdöd och tom med ett kritvitt månsken över snön. Stjärnorna hade gjort sig fria från de girlander, i vilka de bundits in och sutto och glänste som bleka guldmynt på en klar och blå vinterhimmel.

Klockan var över tre. Thyra Börjesson ryste som i feber. Allt såg så underligt dött och skrämmande ut där utanför, och ateljéen hade fått något kallt och främmande över sig. Hon stod en stund och vägde tveksamt brevet i handen. Så släckte hon ljuset och smög sig darrande och tyst nedför trapporna till brevlådan i gathörnet. Hon ville att fru von Heineman skulle ha hennes brev genast på morgonen hon vaknade.

IX.

En blekt klarblå vinterhimmel tittade in genom ateljéfönstret.

Thyra Börjesson stod framför sitt staffli och målade, men det var ingen fart i arbetet. Hennes tankar voro långt borta och hon lyssnade spänt varje gång det hördes buller eller steg i trappuppgången.

Trött och utpinad kastade hon slutligen penslarna ifrån sig. Klockan led mot två.

Mekaniskt makade hon ihop de kolnande resterna av den vanvårdade brasan, slängde sig missmodig i en stol och försökte läsa. Blicken gled förstrött upp och ned efter tidningens spalter. Medan hon läste tänkte hon oupphörligt samma tanke. Hon undrade om fru von Heineman blivit ond över brevet hon fått. Hon lät tidningen sjunka.

Om hon blott kunnat fullständigt erinra sig ordalagen! Men det var omöjligt, hur mycket hon än bemödade sig.

Å, det var ett elände detta, att hon aldrig kunde lära sig vänta tills sinnet blivit nyktert! Hon var en impulsernas slav. Allting skulle ske ögonblickligt och genast, utan uppskov ...

Plötsligt hördes steg i trappan. Det lät osäkert och tveksamt, då de stannade utanför. Thyra kastade tidningen ifrån sig, smög sig tyst bort till dörren och öppnade den i samma ögonblick det knackade.

En halvvuxen flicka såg skrämt överraskad på henne.

— Det är — det är blommor till fröken Börjesson, sade hon stammande och såg frågande på Thyra.

Med fumliga, frusna fingrar började hon lösa upp läderremmen kring träasken, som hon ställt ifrån sig på golvet.

Thyra stod otåligt och såg på henne. Hon tog nervöst upp portmonnän och letade fram en tjugufemöring:

— Se där, sade hon kort.

Så tog hon brådskande buketten från den ödmjukt knixande flickan. Med en flyktig avskedsnick stängde hon dörren.

Långsamt, litet darrande på handen vecklade hon av silkespapperet. Hennes ansikte lyste upp i plötslig glädje: rosor — blodröda rosor denna årsens tid! Hon kysste dem en och en och smekte lätt med pekfingret över de sammetslena ytterbladen. Tveksamt dröjande löste hon det lilla vita kuvertet från basttråden. Hennes hjärta klappade hårt, då hon öppnade det och började läsa:

”Hur skulle jag kunna tacka dig nog för ditt fina, varma brev! All världens rikedom, all världens fattigdom bor i din själ. Därför håller jag väl så mycket av dig ... Men du är ju en stilist av rang. Varför skriver du ej mera? Jag kommer upp till dig i afton. Jag längtar ... Din Viveka H.”

Thyra Börjesson stod orörligt stilla och stirrade på de sirligt skrivna raderna. Inom sig kände hon en svidande smärta. Hon hade skrivit med sitt rödaste hjärteblod och så detta: ”du är ju en stilist av rang”.

Trodde då Viveka Heineman, att det inte fanns något bakom, att det alltsammans ingenting annat var än fagra, tomma ord!

Kring Thyra Börjessons mun kom ett hårt, halvt föraktligt uttryck. Gång på gång ögnade hon igenom biljetten. Med en häftig rörelse av ovilja slängde hon den plötsligt utåt bordet.

”All världens fattigdom, all världens rikedom bor i din själ” ... Vad var väl det annat än fraser och stilistik. Fanns det någon mening i slikt, var i alla händelser hon oförmögen att fatta den ...

I alla fall, det var bara ”fåfänglighet och farande efter vind”, när man inbillade sig, att man förstod och var förstådd. Det märkte man bäst, när man hörde en annan människa tala sitt innersta väsens känslor och tankar. Ens egna tankar löpte andra vägar, ens eget hjärta klappade i annan rytm ... Ja, hur gick det en väl, om man någon gång ett upprört ögonblick klädde sig andeligen naken och visade sig sådan man verkligen var? Man fick cyniska småleenden, fick skygga, osäkra ögonkast eller blickar, ur vilka fariséens skenhelighet talade sitt: ”Jag tackar dig, Gud.” I bästa fall möttes man av denna överseende, välmenande kälkborgerlighet, som sved som salt i sår. Aldrig fick man det ord, man behövde. Alltid var man ensam, fast man ljög för sig själv och fasade att erkänna det, då blodet flöt lugnt i ådrorna och allt gick sin jämna lunk. Men modet att uthärda livet sveke väl, om man gjorde annorlunda ... ”En underlig och usel ting är detta livet” ... En underlig tingest var människan. Hur bittra erfarenheter hon än gjorde, innerst inne var hon alltid ungefär densamma som förr. När ovädersskuren väl var över, reste samma dåraktiga förhoppningar sina huvuden, samma skimrande illusioner lyste och lockade på nytt ...

Thyra Börjesson gick långsamt bort till bordet och tog upp fru von Heinemans biljett. Hon vägde den tankfullt i sin hand.