Part 6
Skulle hon verkligen kunna göra något för Viveka Heineman? Skulle hon lyckas så pass förstå en annan själs tankar och känslor, att hon kunde bli den goda impuls, hon hoppats bli? Skulle hon ha själ och förstående och hjärta nog att inte ta med hårda händer på det, som var sårt och ömt? Och slutligen — var det ett verkligt, levande intresse att hjälpa en annan, som satt pennan i hennes hand? Var det inte fastmer ömhet om sig själv, hoppet om att kunna på så sätt köpa sig fri från synd och samvetskval?
Hon gick av och an i rummet några slag, som hon brukade, då hon var upprörd. Hon ryste. Hon vågade icke tänka.
Så tog hon varsamt fru von Heinemans biljett och låste in den i den gamla björksekretärens hemliga fack.
* * * * *
Nästan varje eftermiddag, då den bleka, korta vinterdagen dalat, kom fru von Heineman och ”höll skymning” framför brasan på Thyra Börjessons ateljé. Hon satt alltid nedsjunken i samma bekväma stol med en kudde bakom nacken och händerna slappt hängande ned över armstöden. Då och då lyfte hon med en loj rörelse sin juvelgnistrande hand och drog ett par djupa bloss ur cigarretten, så att elden sprang som en röd orm i papperet. Med tankfull min följde hon de blåa rökvirvlarnas färd.
Det var som ett helt drama att se dem svinga upp i luften i stolt frihet, som yvdes de över egen kraft, se dem plötsligt stanna, villrådigt börja vackla hit och dit, som om de togo spjärn och sökte värja sig mot en frestares anlopp, tills de med ens gripna av vild, oemotståndlig yra, uppgåvo all strid och störtade fram mot fördärvet och läto sig slukas upp av kakelugnens glödande gap ...
På en pall vid fru von Heinemans fötter satt Thyra Börjesson med händerna knäppta kring knäna. Ingen av dem talade ett ord, så länge brasan brann klart. När glöden började falna och mörkret tätnade i rummet, var det vanligen Thyra Börjesson, som bröt tystnaden.
Det var nästan alltid om detsamma hon frågade och talade, saker, som hon kände så väl genom föregående samtal. Men det var, som om hon aldrig kunde få nog klarhet, aldrig höra nog samma utläggningar.
Fru von Heineman svarade enstavigt och förstrött, tills hon slutligen gled in i samma stämning, som hon, som frågade.
Temat, hur fru von Heineman i sin ungdoms renhet tänkt och känt och levat och hoppats, var ständigt detsamma, men en och annan gång blevo variationerna fylligare och rikare. Med halvslutna ögon och ett svagt leende kring den skälvande barnamunnen lyssnade Thyra Börjesson till den mjuka röstens höjningar och sänkningar och oväntade modulationer, på en gång sövande och tjusande.
Då och då kastade hon in en fråga eller anmärkning, men för det mesta satt hon tyst, tills fru von Heineman slutat tala. Då grep hon ibland hennes hand och tryckte den hårt.
— Tänk, sade hon med ett underligt exalterat tonfall, tänk, när du en gång vunnit dig själv tillbaka! Vad jag då skall känna mig lycklig och stolt!
Då suckade fru von Heineman utan att svara. Men en gång reste hon sig med ett ryck ur stolen och sade nästan bryskt:
— Jag lär mig visst aldrig att riktigt förstå dig. Du är en sådan underlig blandning av sunt förnuft och känslosamhet, självkännedom och självbedrägeri ...
* * * * *
Småningom kom det mera ro och jämvikt över Thyra Börjessons själ. Hon vande sig vid sin olycka som man slutligen vänjer sig vid allt, man icke kan undslippa. Och hon kände icke längre samma fasans förtvivlan över att hon icke var en i yttre måtto oförvitlig människa.
Då hon oväntat blev erbjuden få ett par tavlor med på en tillärnad konstutställning fram på våren, kände hon energi och arbetslust vakna på nytt inom sig. I timtal kunde hon stå framför sitt staffli helt uppe i arbetet, tills hon plötsligt märkte tystnaden omkring sig och att den blivit lurande och skrämmande djup.
Med ens kunde då det framfarna stå fram för hennes erinring, och den gamla ångesten föll över hennes själ. Då försökte hon att köpa sig ro och tröst och glömska med att inom sig upprepa fru von Heinemans ord: ”för länge, länge sedan brann själen som ett flammande ljus inom mig”.
De orden smekte hennes öra som en ljuvlig melodi. Hennes hjärta blev åter brinnande i henne och fick nytt mod och hopp. Hon lovade sin Gud och sig själv, att hon skulle lyckas. På intet, intet annat ville hon tänka ...
Men allt som veckorna svunno, började de magiska orden förlora i kraft. De förmådde inte längre elda och inspirera som förr. Från djupet av hennes själ stego allt oftare andra ord upp i hennes minne, ord, som alltmera miste sin skrämmande, syndiga natur och till sist fingo tillbaka samma tjusande heta, lockande tonfall, som de hade den där underliga natten. Allt det, som de gångna veckorna gjort drömlikt och overkligt, begynte åter få över sig livets färg och verklighet ...
Stundom, då hon i skymningen satt på pallen vid fru von Heinemans fötter och kände hennes hand med en liksom frågande smekning glida över sitt hår, kunde plötsligt det, som hon våndats och gråtit över, bli något ljuvligt lockande. Hon kände med skräck, hur det, hon velat strida och kämpa för, blev allt betydelselösare och mindre. Då vågade hon icke längre möta de strålande ögon, som sågo på henne forskande, glittrande av eldsljus.
Men inom henne började det plötsligt fråga, vad glädje och gagn hon hade av att övervinna sig själv. De flesta andra följde sina sinnens bud, varför skulle hon plågas och strida och inbilla sig själv och andra, att man därigenom bleve bättre och lyckligare. Hon stred och kämpade, men varje ny dag hade blott dubbelt tyngre plåga att bjuda ... Och samvetskvalen? — Voro de väl annat än en produkt av de rådande sedlighetsbegreppen — sedlighetsbegreppen, som människorna själva skapade åt sig och som växlade genom tiderna? Ty det var sant: moralen var icke helt densamma i dag som i går. I de starkas händer formades den ideligen om på nytt ...
En afton, då mörkret låg sammetstungt över ateljéen och en ensam glöd lyste fram under falaskan med ett slocknande ögas outgrundliga blick, drev blodets vågor henne dit, där ingen återvändo mer finns. Allt inom henne önskade och ville blott ett. Gränserna mellan gott och ont flöto samman och plånades ut. Så lyfte hon lustans bägare och drack på nytt dess röda, glödande vin ...
* * * * *
För Thyra Börjesson blev det underligt brokiga dagar pendlande mellan vilt trots och bottenlös, förkrossande sorg.
Glömma är icke lätt, tankarnas gång svår att styra. Det dagens buller sövde, det väckte stundom nattens ro. Aldrig fann hon varaktig fred för sitt samvetes gnagande, brännande ve. Då hon minst anade det, slog det på nytt sin vassa klo i hennes ångestskälvande hjärta och skrämde upp henne ur en orolig, drömfylld sömn. Som en mask vred hon sig på sitt läger och stönade fram böner om förskoning till den Gud, hon knappast mera torde nalkas. Då kunde det plötsligt åter draga in hoppfullt lugn och frid i hennes själ. Med ögonen tunga av tårar och ett vemodigt sjukt leende kring de darrande läpparna såg hon i tankarna på sig själv och sin egen ynkedom. Kanske skulle hon ändå, trots allt, bli verktyget till en annan människas upprättelse ... Ensam kunde hon intet vinna, det visste hon nu. Men hon kunde kämpa tillsammans med Viveka Heineman för det, som var rätt och gott, nu då hon åter kunde se de skarpa gränserna ... Till sist skulle de nå fram.
Hon var glad, att Lisa Ljungh var så upptagen av sin läsning. Hur skulle hon väl eljest förmått dölja sitt sinnesuppror.
Nu när Lisa någon gång en kort förmiddagsstund kom farande in i ateljéen som ett aprilväder och försvann lika hastigt, var det ju ej så svårt.
En dag framemot jul satt Viveka von Heineman som vanligt och stirrade tyst in i elden efter den blåa cigarrettröken. Så sade hon plötsligt oförberett:
— I morgon kommer min vän tillbaka från sin resa.
Thyra svarade icke. Fru von Heineman såg uppmärksamt på henne från sidan. Så kastade hon cigarrettstumpen med en otålig rörelse in i ugnen. Hon satt tyst en stund och suckade tungt.
— Så blir det slut på denna härliga tid, sade hon lågt, en smula sentimentalt.
Thyra for upp.
— Slut, sade hon häftigt, vad menar du?
Fru von Heineman svarade icke genast. Hon tog Thyras huvud mellan sina båda händer och böjde det bakåt, så att hon kunde se in i hennes ögon.
— Jag menar, vad jag säger, sade hon i en underligt eftertrycklig ton.
— Menar du, att vi aldrig mer skulle råkas, frågade Thyra kvävt.
Fru von Heineman dröjde med svaret.
— Kanske kan jag komma någon gång ... Men jag kan intet lova.
Thyra Börjesson slog händerna för ansiktet.
— Lilla barn, förstår du inte detta själv, sade fru von Heineman vädjande. Inte kunde du väl tänka dig, att min vän skulle tåla ... tåla att jag nästan varje kväll sällskapar med en annan ... Hon vill ha mig ensam, ser du ... Och det vore ju också orätt av mig, hon log litet generat, om jag för dig ... för andra glömde min kära, gamla vän, som gjort så mycket för mig ... tycker du inte detta själv?
Thyra rörde sig icke.
— Kan inte detta, att du vet att jag håller av dig, vara dig nog, sporde fru von Heineman i den mjuka, ömma ton, hon stundom anslog. För mig är vissheten om att du är min en lycka så stor, att jag glatt kan försaka både att träffa och se dig ... Och vi har ju alltid hoppet. Vi kan ju oförmodat stöta tillsammans ensamma i ett gathörn, du och jag ...
Thyra reste sig häftigt. Hennes ögon blixtrade svarta i halvmörkret.
— Men när du visste detta, sade hon flämtande, varför lockade du mig då in i ... i fördärv och elände! Var det bara av nyck och tidsfördriv, du gjort mig allt detta? Varför skulle inte din vän kunna tåla, att jag får träffa dig?
Fru von Heineman såg en lång stund tigande på Thyra. Hon log emot henne.
— Du är söt, när du är så här, sade hon mjukt, men nu skall vi inte bråka. Sätt dig, så får vi talas vid!
Thyra lydde utan ett ord. Fru von Heinemans röst blev plötsligt sträv och kall.
— Du talar om, att jag lockat dig in i fördärv och elände. Det är fraser och tomma ord. När två människor, så beskaffade som du och jag, mötas, så måste resultatet med naturnödvändighet bli, som det nu blivit ... Det är nonsens att tala om, att den ena lockar och den andra blir lockad ... Lockar kanske havet bäckar och åar? Söker de sig inte dit alla ändå? ... Och när man drages till en människa så, som jag till dig och du till mig, inte tänker man då på dagar, som är avlägsna, även om man vet, att de en gång skall komma ...
— Jag trodde ju, att Gud menade, att jag skulle bli en impuls till räddning för dig ur detta ... ur detta rysliga, bröt Thyra klagande ut, att vi skulle kämpa tillsammans för det, som är gott och rätt ... kämpa oss ut ur all uselhet och smuts ... Men nu ... får jag inte träffa dig mer, hur skall vi väl då kunna hjälpa varandra?
Fru von Heineman skrattade hårt:
— Låt bli det där skenheliga pratet! Inte vill du väl, att jag _efter detta_ skall ta sådant pjoller för gott. Sannerligen jag förstår dig ... Först jag såg dig trodde jag, att du hörde till dessa enkla, storstilade människor, som jag alltid satt så högt ... men förlåt mig min uppriktighet, du har ingen karaktär ... eller åtminstone en dålig sådan: Ena minuten talas det hycklande om ånger och samvetskval, andra minuten hör du inte på mig, då jag med tanke på ”dina lidanden” vill hejda och varna dig ... Då säger du dig vara på andra sidan kälkborgarmoralens gott och ont. Nästa stund är jämmern i full gång igen och talet om ”Gud” och ”Gudsmening” och allt det där ... Vad skall jag väl tänka om sådant, säg själv!
Thyra gömde ansiktet i händerna. En stönande suck bröt sig fram ur hennes bröst. Så blev det dödstyst i rummet.
Fru von Heineman stod där villrådig. Hon visste inte hur hon skulle få ett slut på den obehagliga scenen. Slutligen lade hon sin hand på Thyras axel.
Thyra Börjesson ryckte till och tog famlande efter fru von Heinemans hand och strök den liksom avbedjande mot sin kind.
— Ja, ja, sade hon kvävt, det är bäst som sker, du har rätt i allt, det är sant allt du säger. Jag är en dålig, karaktärslös människa, en usel slav som lyder blodets röst framför Guds ... Så har det blivit bara tomma ord och fåfänglighet alla mina goda föresatser ... intet, intet har jag förmått, jag har bara sjunkit och sjunkit ... vi ha båda dragits nedåt i stället för uppåt ...
Hon släppte fru von Heinemans hand. Som i häftig ruelse vaggade hon av och an med kroppen. Så kastade hon sig plötsligt ned framför fru von Heinemans fötter och slog armarna om hennes knän. Hon började tala i samma underligt frånvarande, låga, enträget bedjande röst, som fru von Heineman hört en gång förr:
— Du — du är så mycket starkare och bättre än jag, din vilja är friare än min ... o, du får inte gå under, dig skall Gud hjälpa på den rätta vägen, bara du själv vill ... dig skall han inte låta komma på skam, som han gjort med mig ... Ack Viveka, giv mig samvetsro, giv mig mod att leva ... du ensamt kan det ... o, lova mig, att du vill försöka bli en annan, bättre människa ... en människa som Gud kan älska ... nu skall ju inte längre jag dra dig ner i dyn ... i mitt hjärta skall jag bedja för dig ständigt, ständigt ...
Fru von Heineman fick tårar i ögonen. Hon kände sig beklämd och gripen. Hon böjde sig ner och lyfte upp Thyra Börjesson från hennes knäböjande ställning.
— Du lilla svaga käril, sade hon vekt. Du har världens rikedom och fattigdom i din själ. Inte vet jag, om jag förmår, men jag lovar dig försöka bli sådan, att du skall slippa gråta för min skull.
X.
Det var en solklar vårdag med seglande skyar och snabba, vassa vindilar. Den hade kommit som en gyllene gåva efter en rad av gråa, kulna dagar, plötsligt och överraskande som Vårfrudagsglädjen bryter in i passionstidens mörker.
Thyra Börjesson kom springande utför Ragvaldstrapporna. Med lätta, snabba fjät gick hon över flottbron. Under hesa skrän tumlade måsar och tärnor omkring i luften i tvära vändningar. Thyra Börjesson stannade mitt på bron och såg efter dem med ljusa, glada ögon. Nu var det vår på allvar. Det hördes så väl på det glada skränet.
En bråd vindil slet nästan hatten från hennes huvud. Blixtsnabbt sträckte hon upp händerna, stack nålen säkrare genom hatten och slätade till sitt ostyriga hår. Så började hon gå igen.
På de tunna isflaken fram under land stodo hundraden av sjöfåglar i maklig ro. Solen lyste på bröst och vingar, så att färgschatteringarna trädde fram i all sin underbara mjukhet.
Tänk, att så många fåglar ville stå så där, då de kunde få svinga sig i den klara, tunna luften!
Längs Drottninggatans trottoarer drog en tjock ström av vårglada människor. Ljudet av röster och klapprande steg vävdes samman och hängde liksom orörligt och stelnat kvar i luften över deras huvuden. Då och då for en automobilstöt eller vindil fram och sopade bort det. Men i nästa ögonblick hade det åter vävt ihop sig och hängde där stelnat och orörligt som nyss.
Thyra Börjesson vek av på en tvärgata. Hon gick in i ett gammalt gulmålat, illa underhållet hus och klev raskt uppför de höga, nötta trappstegen. Andfådd stannade hon framför en dörr i fjärde våningen och drog i klocksträngen. En gäll, skrällande klockklang ljöd genom huset.
Den usla klockan! Antingen gav den inte alls något ljud ifrån sig eller också stormringde den som nu.
Det kom brådskande steg genom tamburen. Dörren slogs upp av Lisa Ljungh. Hon såg ond ut, men i samma ögonblick hon fick ögonen på Thyra, lyste ett soligt leende upp hennes ansikte.
— Jo, du är en ljus en, sade hon glatt förebrående. Du ringer ju som om fadershuset mitt stode i ljusan låga!
Hon drog Thyra med sig in i sitt rum.
— Solen skiner i dag, kan jag se, sade hon med en blick på Thyras ansikte. Nå, vad har du för roligt att förtälja?
Thyra räckte henne en hopviken tidning. Lisa tog den ivrigt.
— Står det något om dig, sporde hon ivrigt.
Thyra log med hela ansiktet och pekade glatt förlägen ett stycke ner på en spalt med rubriken ”Vernissage”. Lisa bredde ut tidningen framför sig på bordet och började läsa. Thyra böjde sig fram över hennes skuldra och ögnade på nytt igenom de rader, hon längesedan kunde utantill.
Med en pojkaktigt övermodig rörelse tog Lisa plötsligt och kramade ihop tidningen och kastade den upp mot taket som en boll.
— Vad nu då, sade Thyra häpet förebrående och sökte fånga tidningen. Men Lisa slog till den på nytt, så att den hamnade långt bort i en vrå. Och i nästa ögonblick hade hon gripit Thyra om livet och svängde henne vilt upp och ned i rummet, döv för alla protester, högljutt sjungande: ”dansa min docka, medan du är unger”.
Skrattande, andfådda och yra hamnade de båda slutligen handlöst i ett soffhörn.
— Men du förstör mig ju alldeles, sade Thyra, kämpande efter andan.
— När man är glad skall man dansa, sade Lisa oberörd. Men du tycker, förstås, det är vanvördigt att dansa så där med en stor konstnärinna ... Hur var det nu där stod?
Hon reste sig från soffan och gick beskedligt bort och tog upp tidningen från golvet och slätade omsorgsfullt ut den.
— ”Stämningsmättade landskap” ... ”säker teckning” ... ”saftig färgbehandling”, läste hon halvhögt. Så satte hon plötsligt i med långsam, entonig skolmästareröst: ”Fröken Thyra Börjesson har medelst de utställda dukarna avgjort dokumenterat sig som en av våra talangfullaste och löftesrikaste kvinnliga artister.”
Lisa gav till ett smackande ljud som om hon med stort välbehag avsmakat en maträtt.
— Jo, jo, det där duger, sade hon erkännsamt. Försök inte att komma med några Saulanfäktelser efter denna betan. Du får absolut intet gehör, åtminstone inte av mig. Aldrig mer gör jag mig besvär att gripa tag i harpans strängar.
Thyras min blev allvarlig. Hon svarade ingenting, satt bara och såg frånvarande rakt fram med stel, skräckslagen blick, som om hon såg en hemsk syn. Kring hennes mun kom ett uttryck av bitter smärta.
Lisa gav henne ett långt, undrande ögonkast. Hon förstod inte anledningen till den plötsliga förändringen. Inte kunde väl Thyra ändå känna sig sårad av hennes ord och sätt? Ömtålig var hon visserligen, ryckvis nästan sjukligt, men detta vore ändå för galet.
Dröjande och osäkert gick hon bort och satte sig i soffan bredvid Thyra. Hon slog med en förlägen rörelse armarna om hennes liv:
— Du ... du ... nog begriper du i alla fall, att jag är utom mig av stolthet och glädje över din framgång ... jag önskar dig ju all världens lycka ...
Thyra lutade sitt huvud liksom hjälpsökande mot Lisas axel. Hon suckade tungt och blev liggande så en lång stund utan att säga något. Lisa strök henne tafatt smeksamt ned över armen.
Slutligen satte sig Thyra upp. Ögonfransarna hängde fulla av tårar. Hon log svagt.
— Du är en rätt israelit, sade hon med ett försök att anslå en glättig ton, jag önskar, att alla mina vänner varit mot mig som du ...
Lisa såg undersökande på henne.
— Du är fasligt gråtmild nu för tiden, sade hon lätt förebrående. Sannerligen — antingen är du inte riktigt frisk, eller också är du kär ... alla de granna rosorna du haft på ateljéen i vinter har väl haft någonting att betyda, kan jag tro.
Thyra rodnade starkt. Hon reste sig brådskande.
— Kom, så går vi ut och festar på te och bakelser! Så blir det lagom sen till utställningen.
* * * * *
En oavbruten människoström rann ut och in genom utställningslokalens salar. Luften var tung och kvav och fylld med ljudet från dämpade steg och röster. Här och där stodo klungor av människor framför en i teckning eller färg särskilt vågad duk och fällde halvhögt tvärsäkra omdömen. Kataloger och lornjetter voro i flitigt bruk.
Thyra Börjesson gled fram mellan grupperna och lyssnade till samtalen med ett litet ironiskt smil kring mungiporna. Då och då hejdades hon av en manlig eller kvinnlig målarkamrats handslag och gratulationer. Framför hennes tavlor samspråkade några herrar och damer. Hon drog Lisa med sig och ställde sig bredvid dem.
En korpulent gammal dam i blank sidenkappa och plymagerad jättehatt sträckte fram huvudet och höll en långskaftad sköldpaddslornjett framför de närsynt kisande ögonen.
— Inte illa ... inte illa, sade hon med tunn, förnämt bräkande röst, speglingen i vattnet är bra träffad ... Hedvig lilla, vem är det? Är det Liljefors ... men det är sant, han målar visst bara djur ... jaså, _jaså_, ett fruntimmer, det var då för märkvärdigt, det hade jag knappast trott ... Hur var nu namnet, Hedvig lilla? Thyra Börjesson ... jaså, Thyra Börjesson, upprepade hon liksom smakande, det säger inte mycket ... alldeles okänd person, alldeles okänd, såvitt jag vet, eller hur, Hedvig lilla?
Lisa Ljungh fnyste plötsligt till av kvävt skratt. En av damerna vände sig om och såg indignerat på henne. Thyra tog raskt Lisa under armen och vände sig om för att gå. I samma ögonblick tvärstannade hon och rodnade djupt. Hon släppte Lisa Ljunghs arm. Glad och förvirrad räckte hon fram handen mot Viveka von Heineman.
— Så länge, länge det är sedan vi såg varandra, sade hon lågt. Vad jag är glad, att du är här ... Nu måste du äntligen säga mig, vad du tycker om mina tavlor, sade hon ivrigt.
Fru von Heineman såg på Thyra kallt nedlåtande med halvslutna ögon och tog dröjande hennes framsträckta hand.
— Förlåt, jag är upptagen, sade hon stelt avvisande, som om hon önskat näpsa en underordnads taktlösa påflugenhet, och med en flyktig böjning på sitt vackra huvud, vände hon sig ivrigt mot en blond dam, som mörkt och misstroget fixerade Thyra och hennes följeslagerska.
— En liten sommarbekantskap, sade hon i nonchalant upplysande ton till den blonda damen. Kom, så gå vi vidare! Här är just inte några intressanta dukar ...
Thyra Börjesson hade bleknat ut på läpparna. Hon såg på Viveka von Heineman med en onaturligt vidöppen blick. Golvet gungade under hennes fötter. En momentan svindel grep henne. Plötsligt hörde hon Lisas röst som långt ur fjärran.
— Att du bryr dig om, hur en sådan där en är emot dig! Det var, förstås, betalningen för vad du sade henne i somras nere hos Pampe.
— Ja, ja, sade Thyra famlande. Hon kände, att hon borde säga något.
— Men du har aldrig talat om, att ni lagt bort titlarna, fortsatte Lisa.
Det klack till i Thyra. Hon vaknade till och märkte, att de voro på väg nedför trapporna från utställningen.
— Nej, nej, det är sant, det har jag aldrig berättat, sade hon dröjande.
Med en våldsam ansträngning tog hon sig tillsammans och började med ens tala med nervös livlighet och så naturligt hon kunde om tavlorna och människorna på utställningen. Men hon kände det hela tiden som om det varit en annan, som talade genom hennes mun, och hon hörde sin egen röst som om den kommit från en annan strupe. Lisa följde henne över flottbron. Vid Ragvaldstrapporna tog hon avsked. Thyra gick långsamt vidare. Hon stannade på den översta trappavsatsen och såg genom den smala öppningen mellan husväggarna rakt bort över vattnet till husen på andra stranden. Ett tåg gled fram vid Riddarholmen och pustade upp ofantliga, vitgråa rökmoln mot himlen.
Solen sken ännu strålande, molnen seglade som förut för bråda vindkast, men måsarnas glada skrän hade förstummats.
Med ett tvärt ryck vände Thyra sig om och styrde långsamt stegen hemåt. Hon suckade tungt. Allt det, som de gångna månaderna sövt en smula till ro inom henne, var åter rivet upp och sårt ...
Skulle hon då aldrig få varaktig ro och frid inom sig, skulle allt det gamla stå upp på nytt, ständigt, ständigt, utan återvändo? Kunde ånger och smärta och böner om frid aldrig bringa ett samvete till tystnad? Skulle det alltid bli så, att ett enda litet ord, ett tonfall, en blick kunde väcka kvalen till liv på nytt? Skulle hon aldrig, aldrig få ro?
Ateljéen stirrade kall och främmande mot henne, då hon steg in. Hon sjönk ner i en stol och slog händerna för ansiktet. Så satt hon i timmar och genomgick i tankarna på nytt sitt lidandes historia.
Slutligen reste hon sig upp. Hon orkade inte tänka längre. Hon var så trött, så led vid sig själv och hela världen.