Part 4

Vattnet i tekitteln kokade, så att ångan stod ut genom pipen i en lång kometsvans.

— Jag hade inte börjat än, sade Thyra med en flyktig blick på den enkla anrättningen. Det är inte mycket att bjuda på, men det vore en glädje, om ni ville göra mig sällskap.

Thyra satte fram en kopp och hjälpte fru von Heineman av med kappan. Hon kände sig åter sig själv och svarade ingående på fru von Heinemans frågor. Hon berättade självmant om sina planer och förhoppningar visavi sitt arbete.

De sutto tigande kvar vid bordet en stund, sedan de slutat äta, Thyra med tankarna ännu dröjande vid de nyss upprullade framtidsperspektiven. Fru von Heineman sände henne från sidan en hastig, litet osäker blick. Så drog hon fram en liten hopviken papperslapp och lade den mitt framför Thyra.

— Följ med mig på operan i kväll, sade hon lågt och såg med stora, bedjande ögon på Thyra. Ni skulle göra mig en sådan obeskrivligt stor glädje.

Thyra såg överraskad upp. Hon tvekade med svaret:

— Jag vet inte om jag kan ... om jag har tid, sade hon slutligen.

— Säg att ni vill, sade fru von Heineman enträget, ja, ni får helt enkelt inte neka, tog hon ivrigt till. Vi är ju vänner nu, ni och jag, och jag har målat ut detta så trevligt i min fantasi att få gå på operan i ert sällskap ... Jag är ensam, min vän är bortrest på några veckor till släktingar, och jag ville så gärna att ni efteråt följde med mig hem och superade ...

— Det blir så sent, sade Thyra till hälften besegrad. Hon visste inte, vad hon skulle finna på för invändning.

Fru von Heineman skrattade glatt.

— Barnsligheter, sade hon övermodigt. Jag hämtar er i bil och lovar att föra er oskadd hit tillbaka.

Hon såg sig spörjande omkring i ateljéen:

— Sover ni häruppe?

— Allt som andan tar mig, svarade Thyra glatt, ibland häruppe, ibland nere i mitt ”riktiga” rum hos fru Munter.

Tanken på det föreslagna nöjet fyllde henne plötsligt med en obändig glädje. Det var så längesedan hon hade något riktigt festligt. Och detta lät så lockande.

— Nå det är ju härligt! Då behöver ni ju ingen störa, om det skulle bli sent, och kan smyga er upp tyst som en ande och krypa till kojs.

* * * * *

Regementets dotter ...

Det var då ingenting för den, som älskade musik som hon. Men glatt och oförargligt. Och hon var i lynne i kväll att tycka allting bra. Fru Oscàr och Svedelius skämde heller inte bort sina roller.

Salongen var glest besatt. Fru von Heineman och Thyra sutto ensamma i en loge på första raden. Ett par damer på andra radens sida satte oupphörligt sina kikare på dem. Fru von Heineman rodnade svagt och gjorde en nekande skakning på huvudet, då Thyra frågade, om hon visste, vilka de voro.

Så gick ridån upp för Cavalleria Rusticana.

Thyra satt med slutna ögon och lyssnade till den upprörda, lidelsefulla, sinnligt trånande musiken. Hur ofta hon än hörde den, greps hon alltid av samma ångestblandade lyckolängtan, som pressade och slet inom henne och fyllde hennes ögon med tårar. Hon visste aldrig, om det var mest njutning eller mest smärta, hon erfor. Men det kunde dröja dagar, innan hon åter var helt sig själv.

Under intermezzot, då tonerna från Zetterkvists fiol löste sig ur orkestern och stego upp förklarade, nästan skärande rena, tog fru von Heineman plötsligt Thyras hand och tryckte den häftigt.

Strax därpå gick ridån ned. De smattrande applåderna slogo som hagelskurar mot Thyras trumhinnor och väckte henne ur hennes drömmar. Litet yr och förtumlad följde hon efter fru von Heineman.

Då de sutto i bilen och foro genom de snöhöljda gatorna, sade fru von Heineman med sin mjuka, låga röst:

— Ångrar ni, att ni följde med i afton?

Thyra tog ivrigt hennes hand.

— Jag är glad och tacksam, sade hon varmt.

Så sutto båda tysta. Thyra såg ut genom fönstret. De foro förbi klungor av hemvändande teaterbesökande och ensamma fotgängare, som sände långa blickar efter den framsusande, tutande bilen. Äntligen vek den in på Karlavägen och stannade framför ett modernt hus i början av gatan. Fru von Heineman böjde sig fram och pekade på två upplysta fönster i andra våningen:

— Däruppe bor jag!

Så gick hon före uppför trappan och öppnade tamburdörren. En svartklädd jungfru i vitt förkläde kom utspringande och hjälpte dem av med ytterplaggen. Hon såg förvånat spörjande på Thyra.

Thyra kastade en blick i spegeln. Hon trodde, att något kommit i olag i hennes klädsel.

Så tog fru von Heineman hennes arm och förde henne genom en elegant salong in i matsalen. Bordet var dukat med blommor och kristall och en massa läckra kallrätter. En champagnebutelj stack upp sin raggiga guldhals ur en iskylare.

Thyras min blev ljus. Hon tyckte om ett festligt dukat bord och ovanlig mat.

— Men detta är ju nästan syndigt, ropade hon förtjust, vi två ”ensamma fruntimmer”!

Jungfrun drog på munnen, litet menande föreföll det Thyra. Fru von Heineman märkte det och gav henne en sträng, högdragen blick.

— Slå upp buteljen och sätt sedan in kaffet i salongen över spritlågan, sade hon i iskall, befallande ton. Sen får Anna gå! Vi passar upp oss själva ... Ni har väl ingenting att invända däremot, vände hon sig i samma ögonblick soligt leende till Thyra.

Thyra kände sig oangenämt berörd. Stillatigande gjorde hon en medgivande böjning på huvudet.

Med snabba, skrämt tysta rörelser tog jungfrun iskylaren från bordet och slog upp buteljen med en kypares vana säkerhet. Korken flög upp med en skarp smäll.

— Det är välkomstsaluten för _er_, sade fru von Heineman med en lång blick och stark betoning.

En känsla av kväljande obehag for igenom Thyra. Hon såg envist ner i sin tallrik utan att säga något.

Jungfrun fyllde deras glas till brädden. Med en ödmjuk nigning försvann hon därpå ur rummet. De två blevo ensamma.

Fru von Heineman höjde sitt glas. Hennes ögon lyste svarta. Det egendomligt stilla leendet lekte kring läpparna:

— Tack för att ni ville komma, sade hon i ett tonfall som om hon haft att tacka en högtstående för ett ogäldbart ynnestbevis. Thyra rodnade svagt. Hon fick ett blygt, nästan ödmjukt uttryck över sitt ansikte.

— Det är jag ... jag som borde tacka er, stammade hon osäkert. Så teg hon tvärt. Hon satt och undrade över, varför hon alltid blev så obegripligt dum och tafatt, då hon var tillsammans med fru von Heineman. Nu kunde hon omöjligt hitta på något att säga, satt bara och kände sig underligt bunden.

Men när vinet började bränna i ådrorna, blev hon plötsligt glad och fri, och hon steg upp från bordet med känslan av att det varit en underbart trevlig supé. Hon skulle nästan velat börja om den på nytt.

Fru von Heineman serverade kaffet i små kinesiska koppar. Då hon tog chartreuseflaskan och ville hälla i likörglasen, slog Thyra förskräckt ifrån sig. Hon brukade aldrig dricka likör. Champagne var det enda, hon var svag för. Men det hjälpte icke. En liten smula kunde hon väl ändå smutta på.

Småningom blevo de båda tysta. Fru von Heineman satt lutad mot soffhörnet med en cigarrett mellan fingrarna. Hon såg förstrött drömmande på den lätta röken, som svirvlade upp mot taket.

Thyra tyckte att det var som dagarna ute i gläntan, och dock var allt så annorlunda ...

— Nå, har vi det inte bra nu, frågade fru von Heineman plötsligt.

— Mycket, mycket.

— Ni, lilla toka, är ni ännu rädd för mig? Tror ni ännu, att jag inte är ”en bra människa”, frågade fru von Heineman skämtande.

Thyra slog ned ögonen och blev plötsligt allvarlig. Hon hade svårt att inte vara ärlig.

— Jag vet inte mera vad jag tror, sade hon tvekande.

Mellan fru von Heinemans ögonbryn kom ett djupt veck, som strax åter slätades ut. Med ens sade hon i lätt ton:

— Tycker ni inte, att det är meningslöst, att vi två går och titulerar varandra — på den fot vi står med varandra?

Thyra blev alltid generad, då hon skulle lägga bort titlarna med någon. Hon rodnade litet och slog besvärat ner ögonen.

— Jo, det tycker jag nog, sade hon lågmält.

Fru von Heineman sträckte fram handen mot Thyra.

— Nå, då är saken klar, sade hon glatt. Men du måste säga du och inte bara namnet. Det har jag aldrig kunnat tåla.

Hon betänkte sig ett ögonblick.

— Men säg, vore det inte förtjusande, om vi två behölle vårt du alldeles för oss själva ... som en liten hemlighet, som inte angick andra?

Thyra rätade på sig och blev plötsligt mycket allvarsam. Hon såg stramt, nästan högfärdigt utmanande på fru von Heineman.

— Sådant förstår jag mig inte på, sade hon stelt. Jag lägger aldrig bort titlarna med andra personer än hela världen kan få veta av, att jag är du med. Jag skulle aldrig kunnat göra en människa ett sådant förslag som — — — som ni nu gjort mig. Det är helt enkelt förolämpande ...

— Kära lilla barn, avbröt fru von Heineman i förtvivlad ton, du missförstår mig alldeles, det kan jag försäkra. Inte tror du allvarligen att jag skulle skämmas för att låta någon höra, att vi två är du med varandra ... Det är ju barnsligheter, inte värda att bemöta en gång ... Det är bara en egenhet av mig: då jag håller av någon så, som jag håller av dig, vill jag gärna ha någon liten hemlighet tillsammans med den personen ... Då blir det något så tjusande mystiskt, något så obeskrivligt charming över hela förhållandet ... Kan du inte förstå detta?

— Nej, sådant förstår jag inte, sade Thyra i samma korta, mörka ton. Så reste hon sig bryskt för att säga farväl.

Med milt våld tvingade fru von Heineman henne ner i stolen igen.

— Du gör mig förtvivlad, utom mig, om du missförstår mig så grymt. Jag kunde inte tro annat än att du i den saken tänkte och kände som jag.

— Jag börjar tro, att vi känner och tänker mycket olika, sade Thyra tvärt.

Ett blixtsnabbt leende lyste upp fru von Heinemans drag.

— Det gör vi inte, sade hon bestämt och lågt med en underlig anstrykning av glädje i rösten.

Thyra såg flyktigt och förvånat upp på henne. Så sänkte hon blicken på nytt.

Det blev en lång paus. Thyra satt och såg mörkt ner i sitt knä. Plötsligt böjde sig fru von Heineman fram emot henne och lade sin hand över Thyras arm, som vilade mot stolarmstödet. Under små ömma tryckningar lät hon handen glida uppefter armen och böjde sig allt närmare fram emot Thyra.

— Thyra ... Thyra, se på mig, sade hon plötsligt lågt, i öm beslöjad och ändå befallande ton. Som i en dröm lyfte Thyra sin blick och såg motståndslöst, oavlåtligt in i tvenne ögon alldeles intill hennes egna, djupa, sugande som en brunn och med en rödskimrande glans längst inne bakom pupillerna. Det rev och slet inom henne av en underlig, ångestblandad lustkänsla. Det blev rött för hennes ögon. Det var som sveptes hon in i ett hölje av skimrande, glödande, brinnande eterångor, som brände hennes hud och omtöcknade hennes sinnen.

Plötsligt lyfte hon, automatiskt som en sömngångare, sina armar, slingrade dem om fru von Heinemans hals och tryckte sig häftigt intill henne.

VI.

Thyra Börjesson spratt till i sömnen och vaknade med en känsla av att en oerhörd olycka brutit in över henne. Hjärtat bultade och ångestsvetten bröt fram över hela hennes kropp.

Var det då verkligen sant? Var det icke alltsammans en hemsk, ohygglig dröm? Hon knöt händerna och tryckte dem hårt mot sina slutna ögon. Ett brutet, rosslande ljud trängde fram ur hennes strupe, ett kvidande, tårlöst snyftande som hos ett sårat djur ... Gud — Gud — Gud — minnet, skammen skulle följa henne livet igenom. Aldrig skulle det kunna göras ogjort, aldrig plånas ut, aldrig, aldrig ... Å, det var ett hemskt, förfärligt ord detta aldrig, hemskt och grymt och ohyggligt, då det rymde bittert svidande allvar som nu ...

Plötsligt reste hon sig häftigt. Hon ville bort, ut från detta ställe, som gömde hennes förnedring, hennes skam och synd, bort, bort, innan någon hann vakna och se henne ... Ja, hur såg hon väl ut? Skulle de kunna se det på henne?

Med darrande händer trevade hon i den gråa halvskymningen efter tändsticksasken på bordet och rev eld på en sticka. Hon ryckte förskräckt till för det sprakande ljudet och tappade stickan. Så strök hon nervöst brådskande eld på ännu en och smög sig bort till spegeln. Ett gråblekt ansikte med flackande, vilda ögon såg på henne ur glaset. Håret flöt vilt och upplöst ned över rygg och axlar.

Tändstickan föll handlöst till golvet. Stönande tryckte hon på nytt händerna mot sina tårlösa ögon. De kändes som brinnande, glödande klot i hennes huvud. Inte en tår kunde hon gråta.

Så började hon skyndsamt sätta på sig kläderna. Utanför fönstret brann en gaslykta och kastade in litet av sitt gula ljus genom den tjocka gardinen. Hon kunde nödtorftigt reda sig utan att tända ljus.

Äntligen var hon färdig och öppnade försiktigt dörren. Så smög hon fram genom rummen. Efter varje steg stannade hon och lyssnade spänt. Allt var dödstyst därinne. Utanför rasslade en spårvagn förbi.

Med darrande händer trevade hon rätt på sina ytterkläder och öppnade tamburdörren. En stönande suck bröt sig fram ur hennes bröst, då dörren fallit i lås bakom henne. Hasande utefter ledstången flydde hon som ett skrämt djur ut ur huset. Hela tiden hade hon känt en obeskrivlig ångest för att någon skulle få se henne och hindra henne från att gå.

Snön låg tjock över gatorna. Flingorna föllo myllrande tätt från den gråa himlen. Halvt bedövad plumsade hon nedför Sturegatan. Renhållningskarlarna upphörde att skotta och sågo undrande efter henne. En mötande herre slängde till henne några glåpord. Hon kände ett slags lisande tacksamhet för smädelserna. Det var ju bara rätt och sant. Hon var värd hån och förakt nu och i all evighet.

På Stureplan tog hon en automobil och åkte hem. Hon tryckte sig in i ett hörn och satt orörlig med slutna ögon, tills den stannade utanför hennes port. Då steg hon brådskande ur och smög tyst och snabbt uppför de fem trapporna till sin ateljé. Hon reglade dörren och sjönk utmattad ner i en korgstol med ytterkläderna på sig. Så satt hon i timmar, orörlig, blek, med slutna ögon och mätte rysande djupen i de avgrunder, som gapade emot henne ur hennes själ.

Och hon som trott, att hon nu var en stark, fri människa, som äntligen hade sig själv i hand, efter alla de många gångna årens strider mot kött och blod! Hon som trott, att hon aldrig skulle kunna lockas från det rättas väg av sitt blods sirénsånger!

Och nu voro alla års heta strider förgäves. Alla hade de varit lönlösa, betydelselösa som om de aldrig kämpats. Allt var sopat bort, förintat på några få, korta minuter.

Det var som när jorden bävat under en stad och störtat stolta människoverk över ända, och av allt blott återstod en hop grushögar och jämmerliga ruiner.

Vad livet ändå var meningslöst för människors barn — mest för henne själv och hennes arma systrar! Gud skapade en på ett sätt och själv skulle man skapa om sig på ett annat. Hela livet skulle man brottas och strida och vakta sig mot sig själv. Somliga — inte alla. Inte de gifta kvinnorna och männen. Dem tillät man allt. Dem aktade man, dem förlät man allt — även sådant, som inte borde förlåtas. Men hon och hennes ogifta systrar skulle taga sitt kors uppå sig och släpa det leende, ja, leende genom livet. Den, som inte kunde, inte orkade, den var en dålig människa, eller åtminstone en människa, som gicks förbi under en tystnad, mera sårande och dömande än tusenden av ord.

Och de, som stritt hela livet igenom och segrat och lyckats bevara sin ”skatt” — hur gick det väl dem? När spåren efter de tysta lidandena och den bittra kampen började träda fram i deras ansikten, när de tusende striderna röjde sig i deras förkonstlade tal och sätt, som ju ofta ingenting annat var än en förstenande rädsla att det kunde märkas, hur det egentligen såg ut inom dem, då skrattade fruar och män med hånande ömkan och tvetydiga blinkningar och kallade dem förkrympta, vissnade, ofärdiga varelser. Och det var sant. Förkrympta, ofärdiga varelser blevo de, vissnade i förtid — inte alla och färre nu än förr, nu, då de åtminstone unnades ett självständigt arbete till hjälp och glömska. Men somliga — de varmblodiga, de som inte hade grodblod i ådrorna och inte kunde låta bli att lyssna, när blodet sjöng inom dem ...

Men inte kunde Gud ha menat, att så många, många, som ju sattes i världen utan egen vilja, skulle offras på det stora Molochaltare, som kallas samhället. Nej, det trodde väl ingen. Inte de kloka och upplysta. Men alla, alla tego de, ingen ville svara på sådana frågor. ”Rädda sig den som kan”, det var den hemliga lösen. Och den, som inte förmådde, den fick gladeligen offras ...

Men egendomligast av allt var att se de kvinnor, som lyckats ”rädda sig”. De stoltserade över att de blivit utvalda, och satte sig själva framom andra kvinnor. Och alla buro de ”en liten skrikande dygd under armen”: allesammans sade de sig inga känslor ha utan hade offrat sig för sina män och sitt fosterland. Ty det var vordet skam att vara kvinna så, som Gud skapat en ...

Men hon visste, att om hon sade allt detta högt och öppet, så skulle de alla fara över henne som ett koppel tjutande hundar — även de, som visste och kände, att hon hade rätt. De skulle smäda henne och kalla henne osedlig och en osedlighetens apostel. Och kvinnorna, även de, som lidit mest, skulle slå sig för sitt bröst och ropa, att det inte var sant, det hon sade. De skulle i stället klappa i händerna, då männen sade, att de voro skuggvarelser utan varmt blod, att deras sinnen sovo en drömlös sömn, så länge de inte voro gifta. Och alla skulle tiga om de tusende, tusende oäkta barnen, vilkas tillvaro dock vittnade om, att blodet också rann hett i kvinnornas kroppar. Ty det fanns saker, som aldrig fingo sägas högt, fast de voro riktiga och sanna och så många tusenden suckade under förbannelsen. Människorna bara tego och tego. Prästerna tego. Från sina predikstolar dundrade de nog mot synden och köttets begärelser och världens ondska. Det hade de gjort sedan århundraden! Men det var till ingen nytta, ty i själva verket dundrade de endast mot kvinnorna, aldrig mot sitt eget kön, fast de inte sade det högt. Men alla männen visste det. För dem fanns det alltid tysta förbehåll. Och prästerna hjälpte dem. Det fanns två slags moral, en för män och en för kvinnor. Men vilken präst dundrade emot detta? Hade någonsin en präst dundrat mot dem, för vilkas skull prostitutionen egentligen fanns till? Hade någonsin en präst från sin predikstol tagit sig an deras sak, dessa olyckliga, utstötta, som än i dag behandlas som rättslösa, som parias? Aldrig hade hon hört det. Och dock var det tillsammans med männen de syndade. Dundrades det någon gång mot lättfärdiga män, dundrades det mera ändå mot lättfärdiga kvinnor, som levde i synd och snärjde männen — de starka, stolta, härliga männen! Men mot det heliga samhället, männens eget samhälle, som reglerade osedligheten med polisförordningar, dundrades det icke. På de rikas gator fick osedligheten icke gå fritt omkring, bara på de fattigas. Ty de rikas unga döttrar skulle skyddas och helst ingenting veta om sina olyckliga systrar ...

Thyra Börjesson stönade högt:

Å, Gud, Gud, hur kan du leva, sitta stilla i din himmel och se allt detta! Vilket hyckleri, vilket bottenlöst elände, vilken skam och nesa var icke livet för de arma människorna!

Hon steg upp och kastade av sig hatt och kappa och började gå oroligt av och an på golvet. Det var kallt i rummet, men hon märkte det icke. Hon ställde sig vid fönstret och såg ut. Snön välte ideligen ned där utanför. Hon öppnade en ruta och andades in den kyliga, friska luften. Flingorna dansade in och fastnade i hennes hår och kylde hennes heta panna. Det var som att få nytt liv ... Nytt liv?! Hon knep hårt ihop läpparna och stängde rutan. Så började hon rastlöst gå upp och ned i rummet. Plötsligt stannade hon mitt på golvet och skrattade hest. Nytt liv! Ja, sannerligen skulle det bli ett nytt liv! Hej, låtom oss äta och dricka, ty i morgon måste vi dö! Släpp Barabam lös, du människobarn! Vad båtar det att hela livet igenom sitta på huk och vakta med piskan en liten dygd, som inte är en dygd? Vad båtar det att strida och strida, man faller ändå till sist ... Fanns det icke något som hette: ”en god Jesu Kristi stridsman”? Hette det icke: ”den rättfärdige faller sju resor och står åter upp”. Javäl. Men det gällde andra fall. Det gällde icke hennes. Efter något sådant kunde man aldrig stå upp. Och Gud själv hade velat hennes undergång. Han hade sett hennes strider, sett hennes lidanden, sett hennes vilja att hålla sig obesmittad ... Och när hon trodde sig fri och stark, då lät han henne plötsligt falla — falla för det omöjligaste, det föraktligaste av allt ... Har krukmakaren icke rätt att göra ett käril till heder eller oheder. Jo, det hade han väl. Men vilken fröjd kunde det väl vara att göra somliga till oheder? Skulle det fula ge relief åt det vackra. Ja, vem förstod väl det? Men ett var visst: henne hade Gud gjort till oheder. Och hon skulle bli, vad hon var ämnad att bli. Hon skulle icke längre spjärna emot ...

Hon log ett hårt, knivskarpt leende. Det steg upp inom henne en underlig bitter, trotsig fröjd. Nu var hon färdig med sig själv och sin Gud och samhället. Nu var hon bara en simpel brottsling, som kunde straffas som vilken annan som helst, som stulit och rövat och mördat ... Men hon skulle hämnas, hämnas, hämnas på allt det gamla, på Gud och världen och sina framfarna dagars dygd. Hon skulle äta och dricka och göra sig glad och släppa Barabam lös, nu när allting var slut, förlorat, förfelat. Aldrig, aldrig mer skulle hon tänka. Så bleve livet lätt ...

Hon kastade sig på schäslongen och drog filten över sig. Hon låg och såg på den vackra foten i den eleganta lackskon, som stack fram under den. Det var som om den inte varit hennes. Så somnade hon till sist.

VII.

Fru Munter stod utanför ateljédörren och bultade och riste i låset och ropade Thyra Börjessons namn. Slutligen fick hon svar.

Jo, det var nog så: Thyra hade inte känt sig frisk. Men nu hade hon sovit och vore tacksam för litet mat på en bricka och en brasa i kakelugnen.

Då fru Munter gått, steg Thyra upp och reglade upp dörren. Så lade hon sig åter på schäslongen och drog filten över sig. Hon blev liggande, medan hon åt, med brickan framför sig på en stol.

Det var underligt ändå, att hon kunde äta och vara hungrig, hon som varit så utom sig, så förtvivlad, så förbittrad på hela livet! Nu kände hon bara en dov, underlig stiltje inom sig. Tankarna hade blivit tröga och tama. Sömnen hade visst tämjt dem. Och hon var så trött, så trött på allt, så led vid sig själv, att hon inte heller skulle orkat höra på, om de blivit vilda igen som förr i dag ...

Hon låg och såg på brasan. Lågorna dansade utefter vedträden, lyste och hoppade och slingrade, blåa, roströda, skinande vita. Det var evigt nytt att se deras spel ...

Utanför gick det i trappan. Hon iddes inte vända på huvudet, då dörren gick upp. Det var väl jungfrun, som kom för att hämta matbrickan.

— Tjänis, sade en glad röst alldeles bakom henne. Man tycks moja sig riktigt och njuta av livet, kan jag se! Jo, jo, de förbannade kapitalisterna! Det är så man får längtan efter både Brand och Nya Folkviljan!

Thyra såg flyktigt upp och nickade matt. Lisa Ljungh gav henne en lång, talande blick. Så flängde hon ytterkläderna av sig och slängde dem över en stolsrygg.

— Aha, bondförakt, mjältsjuka och Weltschmerz! Målningen duger väl inte nu igen, kan jag förstå, sade hon med ett försök att skämta.

Thyra svarade icke. Hon lyfte upp sin vackra, smala hand och betraktade den förstrött undersökande som hon brukade, då hon var utpinad och förbi.

Lisa gick bort och satte sig bredvid henne på schäslongen och strök litet tafatt över hennes hår.

— Stackars lilla gryn, sade hon mjukt. Jag har försummat dig så mycket sista tiden. Men det stod inte till att hjälpa. Jag är tvungen att knoga ser du ... Jag blir färdig till jul, sade hon plötsligt i samma glada ton som nyss.

Thyra tog hennes hand och lade den mot sin panna.

— Käraste, vad jag är glad för din skull och ... och, rösten stockade sig i strupen, vad du är lycklig som kan nå ditt mål ...

— Så, så, sade Lisa förmanande, Saul skall vara glad och inte sentimental!