Part 4

Tvenne år voro förflutna sedan Michels välgörare hade dött och han blifvit sin egen herre. En dag stod han vid fönstret och såg ut åt borggården. Då kom en tiggare med sönderslitna kläder vandrande. Den unge slottsherren rördes af hans nöd, och han befallde portvakten att genast föra den gamla upp till honom. När denna kom in i kammaren, såg Michel att det var hans farbror, men denne kände ej igen sin brorson. »Haf medlidande med mig, nådige herre», bad gubben; »haf medlidande med en fattig uthungrad gubbe! Gud skall vedergälla er det!» Michel svarade, att han med glädje skulle gifva honom mat och dryck. »Sätt er!» Därpå ropade han en tjänare och befallde denne med låg röst att taga hans knif ur den väska, som han jämte sina wallackiska kläder bevarat till ett minne af forna dagar. Därpå satte han sig bredvid den gamle, som berättade honom hurusom han i forna dagar varit förmögen, men huru han till följd af dåliga tider råkat i fattigdom, och huru han slutligen genom domstolens utslag mistat allt, så att han blifvit tvungen att sälja sin koja och nu lefva af tiggarebröd. — »Har ni då inga barn?» frågade Michel. — »Ack», sade gubben, »jag hade fyra barn. Tre hafva dött i kopporna och den fjärde är en odugling, som hvarken tänker på Gud eller sin gamle far.» Under tiden satte tjänaren fram mat och dryck. Michel själf räckte gubben ett bröd och sin gamla fällknif att skära det med. Gubben tog knifven i sin hand, betraktade den och blef blek som ett lik, emedan han igenkände sitt bomärke, som han själf bränt in på skaftet. Alldeles förvirrad stammade han: »Nådige herre, hur har knifven kommit hit?» — Michel svarade: »Hvad har ni med knifven att göra? Knif som knif!» — »Nej, nej», ropade gubben i full förtviflan. »Säg mig inför lefvande Gud huru ni har fått knifven. Ack, jag ber er, säg mig det och pina mig ej längre.» Michel kunde nu ej längre hålla sig. »Fader Hans», ropade han, »känner ni igen Michel, den fader- och moderlöse?» Farbrodern förskräcktes, han kände igen sin brorson och föll af blygsel och fruktan på knä för honom. Men Michel reste upp honom, omfamnade honom och sade: »Frukta ej, jag har länge sedan förlåtit er.»

Michel behöll den gamle hos sig till dennes död, och när han erfor, att hans äldre bror Josef måste tjäna för bröd, tog han äfven honom till sig. Farbrodern lefde ej länge; dock dog han med den trösten, att Michel ej gått förlorad i Radhost, och att han hade förlåtit honom.

Den lustige Schwanda.

Böhmisk saga.

Säckpiparen Schwanda var en lustig kamrat och, som hvarje ordentlig musikant, alltid törstig, samt därjämte stor älskare af kortspel. Hade han spelat för sina åhörare så mycket de ville, så gjorde han sig gärna en god dag, och hälsade vanligen så länge på kruset och fortsatte så oförbrutet spelet, att allt, som han hade förtjänt, åter försvann ur fickan, och han gick bort lika fattig som han hade kommit. Därjämte roade han så outtröttligt sällskapet, äfven utan säckpipa, med sina upptåg och lustiga infall, att knappast någon lämnade värdshuset så länge Schwanda var där, och ännu i dag plägar man i Böhmen i stället för »det är en lustig-kurre» säga, »det är en Schwanda».

Då hände det en gång att Schwanda, sedan han på en kyrkoinvigningsfest spelat från middagen ända till midnatten på sin säckpipa och förtjänat sig mången groschen, lade bort sitt instrument, trots alla böner och öfvertalningar af de unga människorna, som bådo honom fortsätta ända till morgonen, och lofvade honom riklig betalning därför. Schwanda var förargad att han blott skulle skaffa andra människor nöjen; nu ville han en gång äfven roa sig själf. Han slog sig därför ner bland gästerna och började dricka för egen räkning och hålla sällskapet vid godt lynne genom månget skämtsamt infall. Slutligen fick han äfven lust att spela kort, och han inbjöd grannarna till ett parti, men mot förmodan fanns det ingen som hade lust att spela med honom. Schwanda, som icke var van att gå ifrån värdshuset så länge han hade en groschen på fickan, var ovanligt lifvad för kortspel, ty han hade just i dag förtjänat mycket penningar, och då han dessutom skådat alltför djupt i bägaren, så att det ej heller stod riktigt väl till i hans öfre våning, så envisades han att vilja spela. Då han nu såg, att hans grannar alldeles ej ville gå in därpå, reste han sig förargad, betalade sin skuld och lämnade värdshuset. »I Draschitz», sade han under vägen till sig själf, i det han med osäkra steg vandrade dädan, »finnes det en lifvad skolmästare och en bydomare, som inte förakta ett parti kort. Där skall jag slå mig ner, hurra!» Och därmed hoppade han högt i luften och knäppte med fingrarna, så att han raglade tio steg framåt innan han åter kunde bringa sin kropp i jämvikt, ty han var något tung i hufvudet.

Natten var klar och månen glänste som ett fisköga. Plötsligt kom Schwanda till en korsväg och stannade förskräckt, när han händelsevis kom att blicka uppåt. En skara gamar och korpar kretsade omkring det ställe, där han befann sig, och framför sig såg han en ställning af fyra pelare med tvärbjälkar ofvantill, och på hvarje tvärbjälke hängde ett halfförruttnadt lik. Schwanda märkte nu, att han kommit under en galge, af hvilka det då för tiden fanns många på fälten och invid vägarna, de många röfvarskarorna till skräck och varnagel. Då framträdde plötsligen en lång och smal man i svarta kläder och frågade honom: »Hvarthän så sent, vän säckpipare?»

»Till Draschitz, svarte herre.»

»Vill du inte förtjäna en styfver med din säckpipa?»

»Nej tack, jag är redan trött på pipandet. Har förtjänat mig några silfvergroschen och vill nu vara lustig.»

»Bah, silfvergroschen! Vi skola betala dig med guld!» sade den svarte, och i det han tog fram en hand full glänsande dukater, höll han dem under Schwandas ögon. Säckpiparen var ej litet öfverraskad, kortspelet var visserligen ett starkt lockbete, men den glänsande metallen utöfvade ett ännu starkare inflytande öfver honom, och när nu den svarte tog honom i hand, följde han honom liksom förtrollad. Schwanda visste ej hvart och huru länge den obekante fört honom omkring, men så mycket påminde han sig, att han ofta uppmanade honom att när något blef honom bjudet, penningar eller dryck, så skulle han tacka blott med de orden »lycka till, broder!»

Med ens befann han sig i en klart upplyst byggnad, där tre personer sutto, som voro klädda på samma sätt som hans ledsagare; de hade framför sig stora högar af guld, spelade och omsatte rätt vackert med penningar. En vinbägare gjorde sin rund kring laget, och ur densamma drucko de hvarandra duktigt till.

»Bröder, här har jag med mig vännen Schwanda», sade säckpiparens ledsagare i det han inträdde; »ni vet, han som är så bekant i hela landet, och som vi så länge åstundat att få höra. I dag skola vi vara riktigt lustiga, och därtill skall musiken bidraga.»

»Bra», ropade en af spelarne, och i det han vände sig till Schwanda, sade han: »Sätt dig, pipare, och drick.» Och därmed räckte han honom vinbägaren.

Schwanda drack, ställde bägaren åter på bordet och sade, i det han aftog sin mössa: »Lycka till, broder!» såsom hans ledsagare lärt honom.

»Spela nu upp!» ropade den andre spelaren, och Schwanda satte sig afsides på en bänk och fyllde sin säck med luft, medan hans ledsagare slog sig ner hos spelarne, drog en penningpung, som var väl fylld med dukater, ur fickan, och tömde den på bordet framför sig.

Därpå började Schwanda att blåsa på sin säckpipa. Den verkan, som musiken utöfvade på de fyra svarta, var högeligen underbar. Likasom nytt lif genomströmmat dem, blefvo de på en gång larmande muntra. De satte hastigare ut och dukaterna dansade; högljuddare, alltid högljuddare jublade spelarne och ryckte fram och tillbaka på sina stolar; hela deras väsende råkade i feberaktig rörelse. Bägaren gick laget om och äfven Schwanda underlät ej att dricka. Det underbarasta var dock, att kärlet aldrig blef tomt, fast ingen fyllde på detsamma. Så ofta Schwanda hade slutat ett stycke, skallade högljudt hans beröm, och i hans mössa regnade det guld, hvarför han tackade med upprepande af orden: »lycka till, broder!» Så räckte det flera timmar, tills Schwanda ändtligen började spela en polska, som satte sådant lif i herrarnes ben, att de genast slutade med spelet, hastigt flögo upp och dansade omkring i rummet med vilda språng, hvilket tog sig helt besynnerligt ut till deras allvarsamma yttre och ihåliga ansikten.

Till slut ljöd Schwandas säckpipa helt entonigt och dansarne gjorde till sist endast kullerbyttor. Då framträdde en af dem till bordet, och i det han tog säckpiparens mössa, strök han i den allt det guld, som där låg, och sade, i det han vände sig Schwanda: »Där har du, därför att du roat oss så duktigt.» Schwanda trodde knappast sina ögon. Bländad vid anblicken af en så stor rikedom, visste han af glädje ej hvad han skulle företaga sig; han glömde i sin förvirring huru han skulle tacka och ropade trohjärtadt: »Måtte Gud tusende gånger vedergälla er det!» Ännu hade han ej talat ut, då en dimma betäckte hans ögon och allt — stuga, kort och spelare — var försvunnet.

Följande morgon for en bonde ut på fältet, och vid han kom till korsvägen, där den omtalade galgen stod, hörde han toner från fjärran. Han lyssnade, och ju närmare han kommer, så mycket säkrare blir han, att det är säckpipstoner; han lyssnar åter och tviflar åter, tills han ändtligen igenkänner stycket. Och nu ropar han: »Kan det vara Schwanda?» Då han nu framkommit till galgen, hör han att tonerna komma ofvanifrån, han ser upp, och se, på ett hörn af galgen sitter Schwanda och blåser ifrigt på sin säckpipa, medan vinden för de hängdas lik hit och dit.

»För tusan, Schwanda», ropar bonden, »hvad gör du där uppe?»

Schwanda far tillsammans, låter säckpipan falla, gnuggar sig i ögonen, och i det han skådar sig omkring, varseblir han med förskräckelse hvar han befinner sig. Icke utan besvär hjälper bonden ner honom, och Schwanda, som under tiden blifvit nykter, berättar nu hvad som händt honom. Han kommer naturligtvis också att tänka på dukaterna, han undersöker mössan och vänder ut och in på fickorna, men finner ej ett enda öre.

Bonden korsar sig och säger: »Den käre Guden har straffat er och sändt onda andar öfver er, emedan ni alltid varit så begifven på kortspel.»

»Ni har rätt, granne», svarade Schwanda, darrande i alla lemmar; »från detta ögonblick afsäger jag mig kortspel för alltid.» Han höll ord, och till tacksägelse att han så lyckligt undkommit, upphängde han sin säckpipa, på hvilken han spelat för de onda andarna, som ett evigt minne i kyrkan. Och det berättas, att på årsdagen af den dag, som Schwanda spelade för de onda andarna, brukade säckpipan ljuda af sig själf.

Om Jöns, som ville lära sig att rysa.

En gammal visa har jag hört, som säger: »Min käre gosse, blif ett fån, en dummerjöns, ett nöt, ett spån, så går dig allting väl i händer», och det finns i själfva verket äfven exempel på, att den eller den dummerjönsen med sin dumhet lyckligen vandrat igenom världen. Men detta är dock undantag; ty efter regeln behöfves det mycken flit och oförtrutenhet samt fast vilja för att vinna sitt mål och komma till rätta med en sak, till och med om det vore en dum sak, såsom det t. ex. var med »_Rys_-Jöns», om hvilken jag nu skall berätta.

Det var en gång en man som hade två söner, en klok och en dum. Den kloke var ett riktigt underbarn och hörde, som man plär säga, gräset växa; men den dumme var dummare än man någonsin hört omtalas och kunde ej användas till något slags arbete. Skulle han hämta sirap till middagen, så kom han med maskpulver, eller också vände han ej tillbaka förrän aftonstjärnan hälsade honom från himmelen eller hungern dref honom hem. Om föräldrarne ville hafva något uträttadt, så måste den äldste göra det; den stackars Jöns bara låg sina föräldrar till last. Men äfven den äldste hade ett svårt fel, han var nämligen förskräckligt rädd af sig. Ingenting i världen kunde förmå honom att hämta upp en flaska vin ur den mörka källaren eller nattetid gå förbi kyrkogården. Om man bad honom därom, eller om han hörde en råtta gnaga, eller om någon berättade en spökhistoria, så reste sig håren på hans hufvud, och han ropade: »Hu, så jag ryser, hu, så jag ryser!» — »Hm», tänkte Jöns, »bror Hans är en så präktig pojke, och så förstår han äfven att rysa! Det mätte vara en ofantligt vacker konst att kunna rysa. Sannerligen, den konsten skulle äfven jag vilja kunna.» Och från den tiden gjorde han ej annat än tänkte på att kunna rysa, och hvart han gick och hvar han stod, sade han till sig själf: »Ack, om jag ändå kunde rysa en gång!»

Då sade modern: »Jag hade alltid trott att dumheten någon gång skulle spricka ut på Jöns och klokheten sedan komma, men nu ser jag att kostnad och besvär äro förspillda på honom.» Och fadern sade: »Hör på, Jöns, du blir större för hvarje dag, snart är du lång som en tall, och lemmar har du som en oxe; det kan vara på tid att du lär dig något ordentligt, så att du kan förtjäna dig ditt bröd. Ty med rysningen, din fårskalle, kommer du ej långt; tids nog får du lära dig den; men den skaffar ingen styfver i pungen.» Därpå svarade Jöns intet annat än: »Ack, den som kunde rysa; ack, den som kunde rysa!» Modern suckade djupt, och fadern skakade på hufvudet och sade slutligen: »Jag tror att du är för dum till och med för den saken.»

Någon tid efteråt kom klockaren på besök i huset, och för honom beklagade sig fadern öfver det bekymmer, som den yngste sonen förorsakade honom genom sina drömmerier och sin oduglighet, och att han ej ville lära sig något annat i hela världen än att rysa. »Åh, det skall han nog få lära sig hos mig», sade klockaren; »låt honom bara komma till mig, och det skall inte dröja länge innan han får sitt lystmäte.» Därmed var fadern mycket belåten; ty han tänkte: »Om också inte pojken får lära sig så mycket, så blir han ändå litet tillstukad, och äfven det är värdt någonting.» Jöns fick alltså följa klockaren upp i tornet och lära sig att ringa.

En afton, då de båda befunno sig uppe i tornet, tänkte klockaren: »Vänta, skall du få lära hvad det vill säga att rysa!» och han befallde Jöns att ringa aftonklockan, medan han själf hemligt smög sig hem, tog på sig ett hvitt lakan och sedan kom tillbaka till tornet, där han tog plats på öfversta trappsteget, midt emot ett fönster på tornet. När Jöns vände sig om och varseblef den hvitbeslöjade gestalten, som stod orörlig och stirrade på honom, ropade han: »Hvem är du? Hvad vill du?» men han fick ej något svar. »Nå, har du ull i öronen, eller har munnen frusit igen på dig? Jag råder dig i all vänlighet att du genast lagar dig i väg, snögubbe; här har du intet att göra.» Men gestalten svarade ingenting och rörde sig ej ur stället, ty han skulle ju lära Jöns att rysa. Men denne tänkte ej det minsta på den saken; men förargad blef han ändock. »Säg ifrån hvad du vill, om du är en hederlig karl!» ropade han, »eller också kastar jag dig utför trappan.» Klockaren trodde icke att han genast skulle företaga sig ett sådant oråd, och öppnade därför ej munnen. Nu förlorade Jöns tålamodet; som en pil rusade han på spöket, som icke hade kunnat drömma om ett sådant mod, och pladask! kastade det öfverända, så att det rullade sina goda tio trappsteg ner för torntrappan i den gamla bykyrkan och blef liggande i ett hörn. Huru mycket det än här pustade och jämrade sig, bekymrade sig Jöns icke därom; han gick lugnt till klockrepet, ringde till aftonbön, trallade sedan på en visa, gick ner för trapporna och stängde kyrkdörren bakom sig. Klockarens hustru väntade länge och väl på sin man och förvånade sig, att han i dag inte ville komma hem ifrån tornet, i synnerhet som det redan var sent på aftonen. Därpå gick hon till sist in i Jöns’ rum för att se efter om äfven han var borta; men han låg mycket riktigt i sin säng och snarkade. Klockarhustrun ruskade och skakade på honom och sade: »Hvar har du din husbonde, din sjusofvare?» Jöns vaknade med möda och svarade: »Inte är jag skyldig att taga vara på honom; — jag vet inte hvar han är.» — »Min Gud», sade hustrun, »han har ju gått upp i tornet tillsammans med dig, din grobian, och har sedan inte kommit tillbaka.» — »Hm», brummade Jöns, »det stod en hvitklädd gestalt uppe i torntrappan, som inte ville svara på tal; jag trodde att det var någon spetsbof och kastade den utför trapporna. Om ni vill veta huruvida det var er man, så kan ni själf gå dit och se efter; det vore ledsamt nog ifall det var han.» Därmed vände han sig åt väggen och började åter att snarka. Men klockarhustrun tog genast nycklarna, låste upp torndörren och gick uppför trappan, och mycket riktigt, där låg hennes man pustande och jämrande sig i ett hörn och hade på köpet brutit af sig ett ben.

Det var inte något roligt skämt. Klockaren måste ligga till sängs en längre tid, och Jöns’ far måste betala doktorn, hvilket han naturligtvis ej gärna gjorde. Pojken hade han dessutom åter fått hemskickad, men han kunde ej längre tåla honom i sin närhet och sade förargad till honom: »Du är och förblir en odåga, som inte ens gör rätt för det vatten du dricker och som endast skaffar mig skam och förargelse och ledsamheter. Här har du några guldmynt, tag dem och gå din väg och löp så långt vägen räcker. Här har man ingen nytta af sådana där olycksfåglar som du. Gå, och visa dig här aldrig mer!» — »Rätt så, far, jag skall genast begifva mig i väg», sade Jöns; »men när jag har lärt mig att rysa, får jag väl komma hem igen?»

»Nej», svarade hans far, »inte förrän du är förståndig.» Därpå stoppade Jöns börsen med de penningar, som fadern gifvit honom, i fickan, tog afsked kort och godt och vandrade så ut i vida världen.

När han då gick ensam på stora landsvägen, sade han oupphörligt för sig själf. »Ack, om jag kunde rysa; ack, om jag kunde rysa!» Detta hörde en man, som gick förbi honom, och som de händelsevis ej voro långt ifrån galgbacken, sade han: »Se dit — där står trefoten, på hvilken 7 karlar nyss hållit bröllop med repslagarens dotter och nu lära sig flyga. Om du vill veta hvad det vill säga att rysa, så tag ditt nattkvarter där, så skall du nog få lära saken?» — »Hä, hä, hä», skrattade Jöns, »nog säger folket, att jag är en dummerjöns, men så dum är jag dock icke, att jag tror hvad du säger. Så hastigt lär det nog inte gå.» — »Gå bara dit, du», sade den andre; »jag svarar för att du i morgon bittida har lärt dig att rysa.» — Jöns svarade: »Om det är sant, skall du få de femtio riksdaler, jag har i fickan, som lärpenningar; kom hit i morgon, få vi se.» — »Jag tar dig på orden, jag är säker om penningarna», svarade rådgifvaren från landsvägen och gick sin väg.

Men Jöns gick till galgen, och som det började blifva svalt på aftonen, bar han ihop ved och tände upp en brasa. I början gick allt bra. Jöns var trött efter vandringen, han lade sig, elden värmde honom, och han sof de rättfärdiges sömn. Men när midnattstimmen kom och elden hade brunnit ut, drog den skarpa nattvinden isande öfver hans lemmar och väckte den sofvande. Jöns tände åter upp elden, men varm kunde han ej blifva. Då såg han, att en af galgens pelare nedtill började multna. Hastigt gick han dit och slet med ett enda ryck ner halfva galgen och några af de hängda. Jöns begagnade sig nu af galgen till bränsle, och så blef han varm. Men när han såg huru liken, som hängde i galgen, rördes hit och dit af vinden, och slogo emot hvarandra, mumlade han: »Jaså ni frysa; vänta, skall jag taga ner er; ni kunna behöfva värma er, äfven ni, på samma gång ni hålla mig och kamraterna sällskap.» Därpå steg han uppför stegen, som stod lutad mot galgen, och tog ner de hängda från deras platser. När nu alla sju helt fredligt lågo vid hvarandras sida, eldade han på duktigt och satte liken rundt omkring den fladdrande lågan. »Inte sant, edra stackare», frågade Jöns det närmaste liket, »här nere är det allt bra mycket bättre än där uppe?» Men den tilltalade döde svarade intet, och äfven de andra liken sutto utan den ringaste rörelse. »Ni ha inte tinat upp er riktigt ännu», sade han; »vänta så skall jag flytta er närmare!» Och så släpade han dem ännu närmare elden, så att lågan fattade uti deras multnade kläder; men detta oaktadt förblefvo de stela, styfva och stumma och läto sina trasor brinna. »Det här börjar bli tråkigt», sade Jöns; »vill ni inte ta reson, så hänger jag upp er igen.» Och så tog han den ena efter den andra och hängde åter upp dem alla sju. Därpå svepte han in sig i sin öfverrock, sträckte ut sig vid sidan af elden och sof, som om han själf hade varit död.

Följande morgon steg mannen, som hade gifvit Jöns det goda rådet, upp tämligen tidigt för att hämta sina femtio riksdaler. Men när han kom till galgen och först måste skaka och ruska sofvaren innan denne vaknade, märkte han väl, att han åter måste gå sin väg med tomma händer, och att Jöns ej heller nu lärt sig konsten att rysa. Jöns berättade hur han tillbragt natten med de tråkiga skurkarne, och att han hade först tagit ner dem från galgen och sedan åter hängt upp dem. Då skakade mannen sitt hufvud och gick sin väg, i det han sade: »En så besynnerlig människa har jag hittills aldrig påträffat.» — Men Jöns började åter, när han vandrade vidare, att tala för sig själf och mumlade: »Ack, om jag kunde rysa; ack, om jag kunde rysa!» Detta hörde en forkarl, som reste samma väg; han sade till Jöns: »Hvem är du?» — »Det angår dig inte», svarade pojken. Och formannen frågade honom vidare: »Hvarifrån är du?» — »Jag vet ej», blef svaret. »Hvad är din far?» — »Du kan själf fråga honom.» — »Hm, men hvarför löper du egentligen omkring i världen, din toker?» — »Jag vill lära mig att rysa.» — »Att rysa? Det var den största galning jag har hört! Hör på, pojke; här invid vägen ligger ett värdshus, gå dit, låt gifva dig duktigt med mat och dryck, och när du vid gåendet skall betala din räkning, får du veta hvad det vill säga att rysa.» — »Nå, det är kanske inte så tokigt», tänkte Jöns, tackade den vänlige formannen och gick till värdshuset.

När han kom in i värdshuset, sade han: »God dag!» — »Tack», svarade värden, »hvarmed kan jag vara till tjänst?» — »Jag skulle vilja lära mig rysa», svarade Jöns, »och en forman har gifvit mig det rådet att äta och dricka här, så skulle jag vid bortgåendet, då jag skulle betala räkningen, nog lära mig hvad det vill säga att rysa, trodde han.» — »Så’n tjufpojke!» ropade värden; »men vänta bara, jag skall nog ge dig betalt, jag!» — »Ack, förra natten gjorde jag ett försök med galgen», fortsatte Jöns, »men det lyckades inte; där åtminstone fick jag ej lära hvad det vill säga att rysa.» Värden svarade: »Här kan du få det bästa tillfälle att lära dig rysa. Ser du det gamla slottet på höjden där uppe? Inom dess gamla murar huserar en förtrollad prins eller riddare eller hvad det kan vara; och den som där tillbringar tre nätter, åt den vill konungen ge sin enda dotter till gemål, och denna prinsessa är den skönaste jungfru, på hvilken solen någonsin lyst. Dessutom finns det många och stora skatter i slottet, som nog kunna göra en rik karl af en fattig stackare; men de bevakas af onda andar, och de blifva först då fria när någon törs tillbringa tre nätter i rummen däruppe. Det är visserligen redan många, som hafva försökt det, men ingen af dem som gått dit in har sedan kommit tillbaka.» — »Hvad ni nu säger låter både väl och illa», sade Jöns till värden, »men det som är illa fruktar jag inte, och det goda lockar mig inte; om jag bara kan få lära mig att rysa, så är jag belåten.» Han kunde knappast sofva på hela natten, så mycket sysselsatte honom den tanken, att han nu ändtligen skulle få lära sig att rysa i den gamla slottsruinen.