Part 3

När den unge adelsmannen fått veta detta, gick han till slottet, upptäckte sig för konungen, påminde honom att han varit page hos honom, och berättade att han af kärlek till hans dotter blifvit glasmästare och att han nu gärna ville gifta sig med henne och bli konung efter kungens död.

Då lät konungen kalla prinsessan, och frågade henne om hon tyckte om den unge adelsmannen, och när hon bejakade detta, emedan hon genast kände igen honom, sade han vidare, att han nu skulle taga af sig handskarna och visa om han också hade sammetshänder. Men prinsessan menade att det var alldeles onödigt, hon visste bestämdt att han hade sammetshänder. Hon hade märkt det redan då, när han hade fört henne uppför trappan.

Så voro nu båda villkoren uppfyllda, och då prinsessan fick en glasmästare till man och till på köpet en med sammetshänder, så var han mycket rädd om hennes hjärta, och det höll till hennes saliga död.

Men den andra systern, som redan hade en spricka på sitt hjärta, blef tant, och en den allra älskligaste tant i världen. Detta försäkrade icke blott barnen, som adelsmannen och prinsessan fingo, utan äfven alla andra människor. Hon lärde de små prinsessorna att läsa, bedja och göra dockkläder och hon såg igenom prinsarnes betygsböcker. Den som hade goda betyg fick beröm och en gåfva till på köpet, men om någon hade dåliga betyg, så gaf hon honom en smäll och sade: »Säg, du stygge prins, hvad tänker du på? Hvad tänker du bli för något? Nå, säg ifrån. Hör du!»

Och när han då snyftade och sade: »Ko- ko- ko-konung», skrattade hon och frågade: »Konung, kung Midas? — Hans majestät kung Midas med två långa åsneöron?» Då skämdes den som fått de dåliga betygen alldeles förskräckligt.

Och äfven denna andra prinsessa blef mycket gammal, ehuru hennes hjärta hade fått en spricka. Då någon förundrade sig däröfver, svarade hon alltid: »Hvad som i ungdomen får sig en skada, men därvid inte går sönder, det håller nog ofta rätt länge.»

Och det är också sant. Ty min mor har en gammal potpurrikruka, hvit och beströdd med små, bjärta blomsterbuketter; den har haft en spricka så länge jag kan minnas och håller ändå; och under den tid min mor haft den äro sedan så många nya potpurrikrukor köpta och sönderslagna, att man rakt inte kan räkna dem.

Den gamle trollkarlen.

Det fanns en gång en mycket elak trollkarl, som för länge sedan hade bortröfvat två späda barn, en gosse och en flicka, med hvilka han alldeles ensam bebodde en håla i en öde trakt. Dessa barn hade han — Gudi klagadt — lofvat åt djäfvulen; och sina elaka konster lärde han ur en trollbok, som han förvarade som sin bästa skatt.

Men nu hände det ibland, att den gamle trollkarlen aflägsnade sig från sin håla och att barnen blefvo ensamma kvar där. Då läste gossen, som utspionerat det ställe, där den gamle förvarade sin trollbok, i boken. Ur densamma lärde han mången trollformel i svartkonsten, och med tiden blef han själf en skicklig trollkarl. Emedan nu den gamle blott sällan släppte ut barnen ur hålan, och ville hålla dem fångna till den dag, då de skulle falla ett offer åt den onde, så längtade de så mycket mer därifrån och rådslogo med hvarandra huru de hemligen skulle kunna undfly. En dag, då trollkarlen mycket tidigt hade lämnat hålan, sade gossen till systern: »Nu är det tid, lilla syster! Den elake mannen, som håller oss i så hård fångenskap, är borta. Låt oss nu bryta upp och gå härifrån, så långt våra fötter bära oss.» Detta gjorde barnen, gingo bort och vandrade hela dagen.

När det nu led mot eftermiddagen, återkom trollkarlen och saknade genast barnen. Genast slog han upp sin trollbok och läste åt hvilket håll barnen hade gått. Snart hade han nästan upphunnit dem, de hörde redan hans vreda och rytande stämma, och systern var full af ångest och förskräckelse och ropade: »Broder, broder, nu äro vi förlorade; den elake mannen är oss redan helt nära.» Då använde gossen sin trollkonst, som han lärt ur boken; han uttalade en besvärjelse, och strax blef hans syster en fisk och han själf en stor damm, i hvilken fisken muntert sam omkring.

Då den gamle kom till dammen, märkte han väl att han blifvit bedragen och brummade förargad: »Vänta bara, vänta bara, er skall jag snart fånga», hvarpå han i största hast lopp tillbaka till sin håla att hämta ett nät, för att däri fånga fisken. Men så snart han var borta, blef det af damm och fisk åter broder och syster; de gömde sig väl och sofvo ut, och nästa morgon vandrade de vidare och vandrade åter en hel dag.

När den elake trollkarlen kom med sitt nät till det ställe, som han hade lagt noga märke till, så fanns där ej mer någon damm att se, utan där var endast en grön äng, på hvilken man visserligen kunde fånga grodor, men icke fiskar. Då blef han ändå argare än förut, kastade bort sitt nät och följde barnens spår, som ej undgingo honom, emedan trollspöet i hans hand visade honom den rätta vägen.

Och när det blef afton hade han nära nog upphunnit de vandrande barnen. De hörde honom fnysa och svära och systern ropade åter igen: »Broder, käre broder, nu äro vi förlorade; den lede trollkarlen är bakom oss.» Men gossen utsade åter igen en trollformel, som han hade lärt sig i boken, och då blef det af honom ett kapell invid vägen och utaf flickan blef det en skön altarbild i kapellet.

När nu trollkarlen kom till kapellet, märkte han väl att han var lurad för andra gången, och sprang fruktansvärdt ropande rundt omkring detsamma; men han vågade ej beträda det, emedan det alltid står i trollkarlarnas kontrakt med den lede, att de aldrig få beträda en kyrka eller ett kapell.

»Om jag också icke får komma er närmare, så kan jag dock tända eld på er och bränna er till aska», ropade trollkarlen och sprang bort att ur sin håla hämta sig eld.

Medan han nu sprang nästan hela natten igenom, så blef det åter broder och syster af kapellet och den sköna altarbilden; de gömde sig och sofvo, och tredje morgonen gingo de vidare och vandrade hela dagen, medan trollkarlen, som hade en lång väg, å nyo förföljde dem. Men när han med sin eld kom dit, där kapellet hade stått, stötte han med näsan mot en stor klippa, som icke kunde tändas med eld eller brännas till aska. Därför följde han i vildt språng åter barnens spår.

Mot aftonen var han dem nu ganska nära, och för tredje gången förfärades systern och gaf sig förlorad; men gossen uttalade åter en trollformel, som han hade lärt sig ur boken; då förvandlades han till golfvet i en loge, där folket tröskade, och hans lilla syster blef ett korn, som liksom låg glömdt på loggolfvet.

När den elake trollkarlen kom, såg han väl att han för tredje gången blifvit lurad, men denna gång besinnade han sig ej länge och sprang inte först hem, utan uppläste en trollformel ur boken. Då blef han förvandlad till en svart tupp, som hastigt sprang fram till sädeskornet, för att picka upp det. Men gossen uttalade ännu en trollformel, som han lärt ur boken; då blef han hastigt en räf, grep den svarta tuppen innan han ännu uppickat sädeskornet, och bet af honom hufvudet. Och då tog trollkarlen, liksom sagan, en ände.

Kung Trastnäbb.

En gång lefde det en kung, som hade en dotter, hvilken var öfvermåttan skön, men därjämte så stolt och öfvermodig, att ingen friare var henne god nog. Hon afvisade den ene efter den andre, och dref på köpet gäck med dem. Ändtligen lät konungen anställa en stor fest och inbjöd till den från nära och fjärran giftaslystne män. De ordnades alla i en rad efter rang och stånd. Först kommo konungarne, därpå hertigarne, furstarne, grefvarne, friherrarne och sist adelsmännen. Nu fördes konungadottern genom lederna, men mot hvar och en af friarne hade hon något att invända. Den ene var för tjock, »det vinfatet», sade hon; den andre för lång, »lång som en majstång»; den tredje för kort, »Per Stabbe»; den fjärde för blek, »månskensansiktet»; den femte för röd, »kalkontuppen»; den sjette var icke rik nog, »sur ved, torkad bakom kakelugnen». Och så hade hon något att anmärka på hvar och en; men i synnerhet gjorde hon sig lustig öfver en hygglig kung, som stod längst upp och på hvilken kindbenet var något snedvuxet. »Se», ropade hon och skrattade, »den där har ett kindben alldeles som en trastnäbb», och från den tiden fick han heta kung »Trastnäbb». Men då den gamle kungen såg att hans dotter endast gäckades med folk, och att hon försmådde alla friare, som voro närvarande, blef han vred och svor att hon skulle taga till man den förste bäste tiggare, som kom för hans dörr.

Ett par dagar därefter började en spelman sjunga under fönstret, för att därmed förtjäna en ringa allmosa. När konungen hörde det, sade han: »Låt honom komma upp.» Då inträdde spelmannen i sina smutsiga kläder, sjöng för konungen och hans dotter och bad, när han hade slutat, om en allmosa. Konungen sade: »Din sång har behagat mig så mycket, att jag vill gifva dig min dotter till hustru.» Konungadottern förskräcktes, men konungen sade: »Jag har svurit en ed att gifva dig åt den förste bäste tiggare, och den eden vill jag äfven hålla.»

Ingen öfvertalning hjälpte, prästen hämtades och hon måste genast låta viga sig med spelmannen. När det var skedt, sade konungen: »Det passar inte att du som en tiggares hustru längre stannar i mitt slott; nu får du draga i väg med din man.»

Tiggaren tog henne vid handen och ledde henne ut, och nu måste hon vandra till fots vid hans sida. När de då kommo till en stor skog, frågade hon:

»Ack, säg hvilken som rår om den vackra skogen?»

»Jo, det gör kung Trastnäbb; hade du tagit honom, så rådde du nu om skogen.»

»Ack, jag stackars flicka, ack om jag hade tagit kung Trastnäbb!»

Därpå kommo de på en äng, och då frågade hon åter:

»Hvem rår om den vackra ängen?»

»Det gör kung Trastnäbb; hade du tagit honom, så rådde du nu om ängen.»

»Ack, jag stackars flicka, ack om jag hade tagit kung Trastnäbb!»

Därpå kommo de till en stor stad, och då frågade hon åter:

»Hvem tillhör denna stora, präktiga stad?»

»Den tillhör kung Trastnäbb; hade du tagit honom, så rådde du nu om staden.»

»Ack, jag stackars flicka, ack om jag hade tagit kung Trastnäbb!»

»Jag tycker inte om det där», sade spelmannen, »att du alltid önskar dig en annan man. Kanske jag inte är god nog åt dig?» — Ändtligen kommo de till ett mycket litet hus och då sade hon:

»Herre Gud, sån’t litet hus; hvad kan det vara för en stackare, som rår om det där rucklet?»

Spelmannen svarade: »Det är mitt och ditt hus, där vi skola bo tillsammans.» Hon måste böja sig, för att komma in genom den låga dörren. »Hvar är tjänstfolket?» sade prinsessan. — »Hvad för slag», sade tiggaren, »tjänstfolk! Vill du ha’ något uträttadt, får du göra det själf. Gör genast upp eld och sätt på vatten och koka mat åt mig; jag är duktigt hungrig.» Men konungadottern begrep ingenting af att göra upp eld och koka, och tiggaren måste själf hjälpa till, så att det skulle gå någorlunda. När de hade förtärt den tarfliga maten, gingo de till sängs, men tidigt om morgonen körde han upp henne ur sängen att sköta hushållet. På det viset lefde de ett par dagar med knapp nöd och förtärde sina förråd. Då sade mannen: »Hustru, det här duger ej längre att vi bara äta och ingenting förtjäna. Du får lof att fläta korgar.» Han gick ut, skar vide och förde hem det; då började hon att fläta; men de hårda videkvistarna sårade hennes händer. — »Jag ser att det där inte vill gå», sade mannen; »spinn i stället, kanske går det bättre.» — Hon satte sig ned och försökte spinna, men den hårda tråden skar djupt in i hennes späda fingrar, så att blodet började rinna. »Ser du», sade mannen, »du duger då till ingenting; i dig har jag just fått ett vackert påhäng. Nu skall jag försöka att börja en handel med stenkrukor och lergökar; — du får sätta dig på torget och sälja.» »Ack», tänkte hon, »tänk om folk ifrån min faders rike kommer på torget och får se mig sitta där och sälja; huru skola de ej gäckas med mig!» Men ingenting hjälpte, hon måste göra det, om hon ej ville dö af hunger. Första gången gick det bra, ty folket köpte gärna af henne, emedan hon var vacker, och gaf henne hvad hon begärde för sina varor, ja många gåfvo henne penningar och skänkte henne varan på köpet. Nu lefde de af förtjänsten, så länge det varade, och därpå uppköpte mannen en hel mängd nya krukkärl. Hon tog plats i ett hörn af torget, ställde kärlen omkring sig och utbjöd dem till salu. Då kom plötsligen en drucken husar framjagande och red midt in bland krukorna, så att allt gick i tusen bitar. Hon började gråta och visste af förskräckelse ej hvad hon skulle taga sig till. »Ack, hur skall det gå med mig», ropade hon. »Hvad skall min man säga?» Hon sprang hem och berättade honom sin olycka. — »Hvem brukar väl sätta sig i ett hörn af torget med lerkärl?» sade mannen. »Låt bli att gråta; jag ser nog att du inte duger till något ordentligt arbete. Därför har jag varit borta i kungens slott och frågat om de inte behöfva en kökspiga, och de ha lofvat mig att taga dig som en sådan, och för ditt arbete får du där fri kost.»

Nu blef konungadottern kökspiga och måste hjälpa kocken att förrätta det tyngsta arbetet. I hvardera af fickorna på sin klädning fastsatte hon en liten kruka, i hvilken hon bar hem det som blef hennes del af den öfverblifna maten, och däraf lefde hon och tiggaren. En gång skulle den äldste konungasonens bröllop firas; då gick den stackars prinsessan upp, ställde sig i salsdörren och ville se på. När nu ljusen voro tända och den ena vackrare än den andra inträdde, och allt var fullt af prakt och härlighet, då tänkte hon med bedröfvadt hjärta på sitt öde och förbannade sin stolthet och sitt öfvermod, som förnedrat henne och störtat henne i så stort armod. Af de kostliga rätter, som där en och en i sänder uppburos till bordet, tillkastade henne tjänarne mången gång ett par bitar. Dessa lade hon i sina krukor och ville bära hem dem. Plötsligen framträdde konungasonen, klädd i sammet och siden, med gyllene kedjor om halsen, och när han såg den vackra frun i dörren, fattade han hastigt hennes hand och ville dansa med henne; men hon vägrade och förskräcktes, ty hon såg, att det var kung Trastnäbb, som hade friat till henne och som hon med spott och spe hade afvisat. Men hennes motsträfvighet hjälpte icke, han drog in henne i salen. Då sönderslets det band, som höll upp fickorna, och krukorna föllo ut, så att soppan flöt omkring och matbitarna summo däri. Och då folket såg detta, uppstod ett allmänt skratt och gäckeri, och hon blygdes så att hon önskade sig tusende famnar under jorden. Hon sprang ut genom dörren och ville fly undan, men på trappan upphanns hon af en man, som förde henne tillbaka; och då hon såg på honom, så var det åter kung Trastnäbb. Han sade vänligt till henne: »Var ej rädd; jag och spelmannen, som bott med dig i den eländiga hyddan, äro en och samma person. Af kärlek till dig har jag sålunda förställt mig, och husaren, som red sönder dina krukor, var äfven jag. Allt detta har jag gjort för att böja ditt stolta sinne och straffa dig för det högmod, hvarmed du bemötte mig.» Då grät hon bittert och sade: »Jag har haft mycket orätt, och är ej värd att vara din hustru.» Men han svarade: »Lugna dig, de onda dagarna äro förbi; nu skola vi fira vårt bröllop.» Då kommo kammarfruarna och klädde henne i de präktigaste kläder, och hennes fader kom och hela hans hof, och de önskade henne lycka till hennes giftermål med kung Trastnäbb, och först nu började den rätta glädjen. Jag skulle önska att äfven du och jag fått vara med.

Michel, den fader- och moderlöse gossen frän Radhost.

Mährisk-wallackisk saga.

Af två bröder hade Martin, den äldre, två barn och Hans, den yngre, fyra. Den förre blef dödssjuk och bad före sitt slut att den yngre brodern skulle antaga sig hans tvenne barn när han var död, ty hans hustru hade redan förut skilts hädan. Därpå afled han.

När nu den yngre brodern kom hem till sin hustru, sade denna till honom: »Hans, har du verkligen blifvit förmyndare för din brors barn? Jag hoppas, att du ej blifvit det.» — Men Hans svarade: »Hvarför inte? Hvem skulle väl eljest hafva åtagit sig de faderlösa? Jag kan väl inte förneka min broders blod, som ju är mitt eget. Låt oss hellre öfverlägga om, huruvida vi skola taga gossarne till oss eller föra dem till främmande människor.»

Därpå svarade hustrun: »För min del vill jag, att vi taga den äldre, men den yngre vill jag inte ha.» Och mannen sade: »Envisas inte; jag tror, att vi taga både den äldre och den yngre.» — Men hustrun ville blott hafva den ene, och sade därför: »Jag tror, att den äldre kan göra oss större nytta än den yngre, ty den äldre kan snart arbeta; han är ju redan fjorton år gammal, men den yngre endast två.» — Men mannen sade bestämdt: »Kära hustru, du vet att jag är deras farbror, och att jag måste draga försorg om dem. Vi vilja därför taga båda till oss.»

Och de hade gossarne hos sig i nio år. Den äldre, Josef, förtjänade rikligen hvad han behöfde; den yngre, Michel, hjälpte också efter ett par år till med lättare arbeten. Men nu kommo onda tider, då det gick fattigt folk mycket illa. Hans måste t. o. m. sälja sin ko. Då sade hans hustru till honom: »Ser du nu hur det går med oss. Var det rätt att vi upptogo två barn som våra egna? Nu kunna vi icke ens föda våra egna barn.» — Men mannen svarade: »Var ej så orolig. Du vet ju att barnens hus alltid återstår oss, om jag köper och utlöser det.» — Därpå sade hustrun: »Vore det icke bättre att göra sig fri från den yngre gossen, så blir det oss ändå alltid billigare.» — Mannen sade: »Kom ihåg, att vi togo dem i goda dagar; skulle det icke vara en skam inför både Gud och människor att drifva bort dem i de onda dagarna?» — Men kvinnan envisades att få bort barnen. Mannen sade därför: »Vet du hvad, kära hustru; på det allt må blifva godt, så skall jag föra den yngre vilse bland bergen.» — Hon sade: »Kära du, hvart tänker du föra honom? Du för honom blott bort ett par timmars väg, och då är han snart här igen.» Men Hans svarade: »Jag skall föra honom dit, hvarifrån han aldrig vänder åter.»

Följande morgon, innan det ännu dagats, sade han till den elfvaåriga Michel: »Kom, så skola vi se efter om vi inte i Karpaterna där ute vid Radhost kunna finna en skatt.» Michel anade intet ondt och följde med gladt mod sin farbroder. När de kommo till hålorna i Radhost, tände farbrodern ett ljus och förde Michel dit in. Och de stego utför djupet på en stege, gingo länge och kröpo genom flera hålor, ända till dess de anlände till en underjordisk flod, öfver hvilken en smal stig förde. När de voro öfver, sade farbrodern: »Michel, sätt dig här på den här stenen; här har du bröd och en fällknif; jag skall under tiden se mig vidare omkring.» Michel satte sig och skar i mörkret af en bit bröd, som han åt upp. Den stackars öfvergifna gossen väntade och väntade länge, mycket länge på farbrodern. Han hoppades att denna snart skulle komma tillbaka med ljuset och rörde sig därför icke från sin plats, äfven emedan han var rädd i det djupa mörkret. Ifrigt lyssnade han, men farbrodern kom icke. Då tänkte han: »När allt kommer omkring, har farbror fört mig vilse med afsikt och har lämnat mig här och gått hem.» Vid dessa tankar reste sig håren på hans hufvud. Men han tog mod till sig och började söka sig väg till Radhost. Men det ville ej lyckas honom. Huru skulle han också utan ljus kunna finna vägen genom hålorna och den smala stigen öfver floden samt stegen, som förde honom upp. I stället för att närma sig floden, aflägsnade han sig alltmer från densamma. Dock, detta varsnade han först när han icke mer hörde dess brusande. Uttröttad sjönk han ner på den fuktiga marken, lade sitt hufvud på den kala klippan och grät och klagade högljudt. Därpå sprang han åter upp och gick tillbaka. När han sålunda famlade omkring i mörkret till höger och vänster, gled hans fot, och han störtade ner i djupet. Medan han föll, sökte han att hålla sig fast och slet därvid lös två stora stenstycken från klippväggen. Utan att tänka på hvad han gjorde, stoppade han dem i den väska, som han hade hängt öfver axeln, och sökte att trefva sig vidare fram. Nu närmade han sig floden, och snart hörde han dess brusande. Men han kunde ej finna stigen, öfver hvilken farbrodern hade fört honom. Modigt sprang han i floden och sam öfver. Snart kom han äfven fram till den farliga stegen och klättrade uppför densamma, vig som en katt. Sedan han ännu en halftimme famlat omkring däruppe, kom han ur det mörka hålet ut i det fria. Nu märkte han först huru mycket han hade skadat sina händer och fötter. Han darrade af köld och ångest. Men snart fattade han mod, föll på sina knän och tackade Gud innerligt att han ej låtit honom förgås i Radhost. Därpå satte han sig, åt upp det bröd, som han ännu hade kvar, och öfverlade hvad han nu hade att göra. Han visste att hans farbror ej längre ville ha honom, och så beslöt han att vandra ut i vida världen.

När han hade vandrat i flera dagar, kom han till ett slott, tiggde ett stycke bröd af en tjänare och satte sig på en hörnsten. I det han tog upp knifven ur sin väska, varseblef tjänaren de två gula klimparna och frågade honom, hvad han hade där; därvid vände tjänaren stenen på alla sidor, vägde den i handen, visade den åt andra och gick därpå till sin herre, för att äfven visa honom klumpen. Slottsherren lät föra gossen till sig och frågade honom, hvarifrån han fått dessa två stycken gediget guld. Michel berättade hvad som vederfarits honom och huru han kommit öfver klumparna. Den faderlöses enkla berättelse rörde slottsherren så mycket, att han behöll Michel hos sig och upptog honom som eget barn, ty han var ogift och hade inga egna barn. Guldet sålde han och insatte pengarna därför mot goda räntor till gossens förmån. Äfven lät han undervisa honom i allt nyttigt. Michel hade varit 17 år i slottet, när dess ägare blef dödssjuk. Då testamenterade denna hela sin förmögenhet åt Michel och anbefallde honom att lefva måttligt och alltid tänka på de fattiga. Michel tänkte för sig själf: »Huru kan väl den glömma de fattiga, som själf varit fattig?»