Part 2

Öfverallt i konungaborgen härskade stor glädje. Med sin moder och sina systrar kom den unge konungen att tacka sin hustru och trycka sina barn till sitt hjärta, ty han var lycklig och stolt att hans släkt skulle fortlefva. Konungen förde biskopen med sig, att han med sin välsignelse skulle styrka konungens gemål, att han med kraftiga besvärjelser skulle skydda barnkammaren och sjukrummet mot det ondas våld och med heliga namn bevara de små mot onda blickar.

På ett hyende lågo de två gossarne bredvid hvarandra som tvenne rosenknoppar, och amman bar dem försiktigt till badet; men så snart de rosiga små lemmarna vidrörde det ljumma vattnet, inträffade något förskräckligt och olyckligt. De sköna människoformerna krympte tillsamman och tvenne unga, knappast ruggiga korpungar flögo upp och ut genom det öppnade fönstret.

Amman gaf till ett rop och tappade i förskräckelsen hyendet, på hvilket hon burit barnen. Högljudt började äfven tärnorna skrika af ångest och förfäran vid det förskräckliga spökeriet. Den unge konungen, hvars stolthet och förtjusning hade flugit därifrån i afskyvärd korpgestalt, och som förtärdes af kärleken till det troll, han tagit till maka, utstötte ett jämmerskri som gaf ett skallande återljud i den hvälfda salen; och af ångest, blygsel och förskräckelse dolde kvinnorna sina ansikten i händerna. Ur biskopens hand föll den heliga boken och från salen ut på borggården genljöd det: »Drottningen är en häxa!»

Men hon låg i sin säng. I det ögonblick, då kvinnans högsta lycka kommit henne till del, då hon tigande öfvervunnit den svåraste ångest och den högsta, heligaste hänryckning, återstod henne den värsta och förskräckligaste pröfningen. Hennes gemåls jämmerskri trängde sig äfven fram på hennes läppar, klagoljudet ville öppna dem, men då stod framför hennes bädd feens höga gestalt och hon lade varnande sitt finger på sin mun. Då trängde den trogna systern tillbaka klagoljuden i sitt hjärta och låg där med tigande mun, genomkämpande det svåraste lidande.

Hon teg då den älskade kastade sig för henne och besvor henne att säga honom om hon verkligen var en trollpacka — hon som han omhuldat och älskat mer än sin ögonsten, mer än renheten af sitt ädla blod. Hon teg då biskopen hotade henne med alla helvetets straff, då folket skymfade henne och konungahusets alla kvinnor vände sig ifrån henne med åtbörder af afsky och förakt. Hon teg då råa händer sleto henne ur hennes gemåls slott och då hon under förbannelser kastades ner i ett djupt och fuktigt fängelse.

Nu var hon åter allena, och omkring henne rådde tystnaden, men icke grönskade som fordom skogen rundt om henne eller belyste henne solen och månen. Förskräckelse och mörker omgåfvo henne, men icke ens ensamhetens fasor kunde aflocka henne ett ljud. Hon fördes inför domaren och anklagades att med onda konster hafva förtrollat konungen och bragt vanära öfver det kungliga huset. Hon hade födt en trollafföda och öfvat ond trolldom, och allt detta skulle hon nu bekänna. Men den trogna teg; då släpade bödelsknektarne henne till tortyrkammaren och visade henne allt, som där väntade henne; de slogo hennes späda kropp med gissel, men hon teg.

Då bröt domaren den hvita stafven öfver henne såsom en oförbätterlig trollpacka, och hon dömdes att lefvande brännas på ett stort bål, sig själf till straff och andra till varnagel.

Hon hörde detta, den hårda, orättfärdiga domen, med sänkt hufvud och hon teg. Ej med ett ord bekände hon sin oskuld, ej med ett ljud bad hon om sitt lif. Hon blef således återförd i fängelset och låg där inne, såsom hade hon redan varit i sin graf. Men den unge konungen sörjde och grämde sig öfver förlusten af sin älskade, och om han också med seende ögon sett huru hans barn förvandlades, om också hans gemåls hemlighetsfulla arbete bekymrat honom, så ville han ändock icke tro på hennes skuld och hennes onda sinne. Han grämde sig så djupt, att han tärdes af som en skugga och hvarken ville smaka mat eller dryck. Men de som hade afundats den unga drottningen och som ville henne illa, sade: »Se bara, så förtrollar häxan med onda konster konungen att hans ben förvissna och hans blod torkar bort. — Ju förr hon dödas, dess bättre, ty eljest fördärfvar hon oss alla.»

Men under tiden satt den trogna i det mörka fängelset, och i det svaga ljuset arbetade hon på den sista skjortan. Man hade i fängelset kastat in hennes spinnrock och de sex skjortorna, ty äfven dessa skulle brännas, så att intet blefve kvar af hennes syndiga konster. Ingen tröst gafs henne och intet mildt tilltal hörde hon, blott stundom om natten slogo de sju brödernas vingar mot gallret i hennes fängelsefönster och hon såg skuggorna af korparna draga förbi. Men där ute uppbyggdes bålet och midt i detsamma sattes pålen, vid hvilken hon skulle förbrännas. Beck och svafvel höllo bödelsdrängarne i ordning, ty inom denna hemska rök skulle den rena kroppen förtäras. Tidigt följande morgon, då daggen ännu låg på gräset, skulle domen fullgöras å henne.

Domen lades för konungen, att han skulle underskrifva den. Då vred han sig i sin smärta och sina kval, ty han ville ej höra något därom, ville ej bidraga till att hans älskade skulle dödas. Hans systrar gräto med honom, ty de hade medlidande med hans kval; men deras hjärtan voro fångna af vantro, ty äfven de höllo drottningen för en häxa och ville hennes död. Därefter sade de till sin broder: »Käre, trösta dig; din smärta skall ej räcka länge. Se, ännu håller häxan med sina trollfjättrar din själ fången och hennes bedrägliga behag lägga en dimma öfver dina ögon. Men när elden har förtärt hennes syndiga kropp, då skall du blifva fri och löst ifrån trolldomen.»

Konungen sade: »Mitt hjärta ropar i mig mot hvad jag gör. Och har hon omgifvit mig med trolldom, så var det den ljufvaste och huldaste, och jag vill aldrig blifva fri från honom.»

Men hans systrar sade: »Vill du då se dina barn kretsa som korpar omkring galgen? Sannerligen, äfven vi hafva älskat henne för hennes sedesamma sätt, men vi hafva sett den dag, som bringade vanära öfver dig och vårt hus.»

Då dolde konungen sitt ansikte och grät, men han bekräftade med sitt insegel domen, som hans råd uttalat öfver hans gemål.

Nu var den sista natten kommen, hvilken den trogna ännu hade att lefva. På sitt multnande halmläger låg hon och skådade upp mot månen, som lyste in genom hennes fängelsefönster.

Men utanför fönstret sutto korparna; de höggo med sina näbbar i gallret och slogo emot detsamma med sina starka vingar; men det hjälpte ej; de kunde ej lösbryta de fasta gallren. Väktarne på gården förskräcktes och sade till hvarandra: »Se, så förtrogen häxan är med galgfåglarna! Helt visst äro de fördömda själar, och efter sin död måste hon sålunda flyga som hennes afföda flög, när vigvattnet berörde dem.»

Så talade väktarne och korsade sig för bröst och panna.

När det blef svalare och morgonstjärnan var i sitt nedstigande, då flögo korparna med jämmerskri mot skogen, och när den första solstrålen visade sig, då inträdde bödelsdrängarne i den hulda kvinnans fängelse.

»Stig upp, häxa», ropade de; »i dag är den dag, då dig skall vederfaras rättvisa; härefter skall du aldrig förtrolla konungar och vanhedra en ädel släkt. Gör dig i ordning och beredd; du skall brinna så länge daggen varar, och när solen lyser klar skall af dig återstå endast en hop aska, som vinden skall förskingra.»

Den trogna såg på sina bödlar, men hon talade inte ett ord, ehuru dödsångesten slog sina kalla klor i hennes hjärta. Bödelsdrängarne kastade omkull henne, sleto hennes kläder från kroppen och bundo henne med nya hampstreck så hårdt, att blodet sprang ut på hennes händer. I sin nöd och sitt kval skådade hon upp. Då såg hon ett klart sken; det var ej morgonrodnaden, som just nu bröt fram, det var feen, som sväfvade framför henne och manade henne att ej glömma sin ed. Hon visade henne timglaset, och den trogna såg att hennes pröfvotid snart var till ända. Hon höll ut och teg, men hon trodde, att med hennes pröfvotid skulle äfven hennes lefnad vara slut och hon vara fri från jordisk lust och smärta.

I sitt trogna hjärta tog hon med tusende kärleksord afsked af den älskade gemålen; men hon bestod i sin trohet och sände honom icke ens, huru mycket än hennes hjärta trängtade därefter, den sista, den allra sista hälsningen.

Så fördes hon ut, och hon stod där som ett helgon, ljus och ren, i den uppstigande morgonens skimrande rosenglans, ännu skönare på sin smädefulla dödsdag än då hon under gyllene baldakin i skarlakansdräkt gick med konungen till altaret.

Ur sina hyddor hade folket lupit fram: de fattiga, som hon födt och klädt, de sjuka, som hennes leende vederkvickt; de ville alla ännu en gång se henne, och ingen af dem trodde på hennes brottslighet. Vid fängelsedörren trängde sig folket knotande och hotande, grälande och bedjande; i sina enfaldiga själar ville de ej tro att synd kunde bo i en så skön gestalt. Men vaktknektarne trängde undan folket, så att de ej kunde komma fram till drottningen; de togo den trogna midt ibland sig, men efter dem trängde det klagande folket ända till domsplatsen, där bålet var upprest och pålen höjde sig med den järnkedja, som skulle lindas kring hennes mjuka kropp.

Skjortorna, som man kastat in efter henne, den sista på hvilken hon arbetat och som jämte henne skulle uppbrännas, funno de sökande knektarne icke. Feen hade tagit dem och försvunnit med dem i skogen.

Där ute i vildmarken vid det brusande vattnet kretsade korparna; sträft och hest trängde deras skri genom skogen, och tvenne knappt ruggiga korpungar följde ängsligt de fladdrande fåglarna. Morgonen gick upp, solen kysste redan bort den glänsande daggen och ännu var räddningen ej för handen, den befriande stunden ännu ej kommen.

På domsplatsen hade folk från när och fjärran samlat sig; äfven konungen var där med hela sin familj; men han hade sänkt hufvudet mot bröstet, ty han kunde ej se henne dö. Ännu en gång uppläste domaren hennes dom och öfverlämnade hennes kropp åt lågorna och de fyra vindarna. Biskopen sade en bön och öfverantvardade hennes själ åt de onda makterna, emedan hon framhärdade i det onda. — Högre steg solen, intet rörde sig till hennes räddning, blott skogen susade och i fjorden brusade det som vattenfall.

Nu blef hon bunden vid pålen, hennes händer fängslades af repet, hennes kropp af järnkedjan. Med facklan i hand närmade sig bödeln bålet. Då brusade ett jubelrop ur skogen, på hvita hästar och med hvita skjortor öfver glänsande rustningar och med eklöfskransar i sitt lockiga hår framstormade de sju bröderna, sköna som ljusets söner, de löste, de befriade, de lösande, de befriande! Alla hade återfått sin sköna människogestalt, blott den yngste, på hvars skjorta en arm fattades, hade i stället för ena armen en korpvinge.

På en strålande vagn stod feen, i sina armar höll hon de ur trolldomen lösta barnen, som sträckte rosiga armar mot modern. Högt upplyftade hon timglaset, det sista sandkornet var utrunnet, förbi voro pröfningens och tystnadens sju år och från den trognas läppar klingade det första glädjeropet klart och jublande som en lärksång.

Hon vred på sin fjättrade kropp, hon sträfvade att lösa sina bundna händer, men sin blick vände hon ej mot bröderna, som trängdes omkring henne, icke till dem, för hvilka hon lidit allt, icke till den älskade mannen, som upplöst i kärlek, ånger och lycksalighet låg vid hennes fötter — utan barnen gällde hennes första blick, det första jubelskriet från hennes lösta läppar.

Och konungens moder löste purpurmanteln från sina skuldror, konungens systrar erbjödo ödmjukt det gyllene diademet och den glänsande halskedjan åt den trogna och goda att smycka sig med. Lösta af brödernas händer föllo hennes band, och i hennes armar, vid hennes bröst hvilade den förlorade och återvunna lyckan — hennes söner.

Till en början låg tystnad och vördnadsfull andakt öfver mängden, men snart utbröt folkets tusenstämmiga glädje i jublande skri.

Förbi bödelsdrängarne, som skygga och fulla af ångest flyktade undan, framstormade folket, de sleto ner bålet, på hvilket drottningen skulle hafva blifvit bränd, de lade stockarna på sina skuldror som en sköld och dit upp lyftade de drottningen och hennes söner. De sju brödernas lysande skara omgaf henne, och dem följde konungen med sitt hof.

När de nu kommo till staden, så började klockorna att ringa af sig själfva, och då de gingo upp på borgen, hade rosor växt upp på hela vägen och eklöfskransar omslingrade dörrposterna.

Från folkets skuldror, som burit dem, lyftade konungen nu sin hustru och sina barn; han förde in dem i sitt slott och satte dem på sin gyllene stol. Honom omgåfvo de sju bröderna, och i intet land funnos hjältar liksom dessa, hvars svärd skyddade konungen och gjorde honom mäktig och rik. Men han lefde ännu länge i stor glädje med sin trogna, älskade gemål, och alla de tusende kärleksord, som hennes stumma mun förut förtegat, de klingade nu många, många år, tills de båda buros till grafven. Då gingo äfven de sju bröderna till hvila, men ännu länge, länge sjöng man om dem och om deras systers stora trohet.

Kannitverstan.

En historia från Holland.

Det är visserligen sant att människan öfver allt i världen, i Pirna och Gundelfingen så väl som i Amsterdam och Trippsdul, har tillfälle att anställa betraktelser öfver obeständigheten af allt jordiskt, och ser man sig noga omkring, skall man snart märka, att icke allt är guld som glimmar, och på så sätt skall man blifva belåtnare med sitt eget öde.

Men på en sällsam omväg kom en tysk gesäll i Amsterdam genom ett misstag till sanningen och till erkännande af henne. Ty då han hade kommit till denna stora och rika handelsstad, full af präktiga hus, vaggande fartyg och arbetssamma människor, föll honom genast ett stort och skönt hus i ögonen. Det var större än något han sett på hela sin vandring från Tuttlingen ända till Amsterdam. Länge betraktade han med beundran denna dyrbara byggnad, de sex statyerna på taket, de sköna tinnarna och de höga fönstren, större än dörren på faderns hus där hemma. Slutligen kunde han ej låta bli att tilltala en förbigående:

»Min gode vän, sade han till honom, kan ni säga mig hvad den herrn heter, som är ägare till detta sköna hus med fönsterna fulla af tulpaner, stjärnblommor och löfkojor?»

Men mannen, som förmodligen hade något viktigare att göra, och som olyckligtvis af tyska språket förstod precis lika mycket som den frågande förstod af det holländska, nämligen intet, svarade kort och snäsande: »Kannitverstan!» och skyndade vidare. Detta var ett holländskt ord eller tre, om man noga betraktar det, och betyder så mycket som: »Jag förstår er icke.» Men vår vän från Schwaben trodde att detta var namnet på den person, efter hvilken han frågat. Det måtte vara en riktigt stenrik man, herr Kannitverstan, tänkte han och gick vidare. Genom den ena gatan efter den andra kom vår Tuttlingare ändtligen till hamnen, som där heter »Y»; men om man i stället för »Het Ey» skulle säga »Ypsilon», så skulle ingen människa där förstå det. Där låg nu skepp vid skepp och mast reste sig vid mast, och vår vandringsman visste till en början icke huru hans två stackars ögon skulle räcka till att nogsamt se och betrakta alla dessa härligheter, tills ändtligen ett stort skepp ådrog sig hans uppmärksamhet. Det hade nyss anländt från Ostindien, och höll just nu på att urlastas. Redan stodo hela rader af kistor och balar bredvid och på hvarandra på stranden. Ännu flera vältades ut, därtill stora fat, fyllda med socker och kaffe, med ris och peppar, och däribland äfven mycken råttsmuts. Sedan vår vandrare länge hade skådat därpå, frågade han ändtligen en, som just bar upp en lår på axeln, hvad den lycklige mannen hette, åt hvilken hafvet fört alla dessa varor i hamn.

»Kannitverstan», lydde å nye svaret.

Då tänkte vår vän: »Aha, är det så! Ingen under att man har råd att bygga så präktiga hus och ha tulpaner i förgyllda krukor i fönstren, när hafvet tillför en sådana rikedomar.»

Och nu tog han samma väg tillbaka till staden, och anställde för sig själf rätt sorgliga betraktelser, hvad han dock var för en stackars fattiglapp midt ibland så många rika i denna värld. Men just som han tänkte: »Ack, den som en gång finge så goda dagar som herr Kannitverstan har det», vände han om ett hörn och mötte ett stort liktåg. Fyra med svart öfverdragna hästar drogo en likaledes med svart öfverdragen likvagn långsamt och sorgligt, såsom hade de vetat att de förde en död till sin hvila. Ett långt tåg af den aflidnes vänner och bekanta följde efter, par om par, sorgklädda och tysta. På afstånd ljöd en ensam klocka.

Nu greps vår främling af en vemodig känsla, som hvarje god människa erfar vid åsynen af ett lik, och han stannade med hatten andäktigt mellan händerna tills tåget gått förbi. Då slöt han sig till den siste i tåget, som just i tysthet uträknade hvad han kunde förtjäna på sin bomull ifall den stege 18 gulden centnern, grep honom sakta i öfverrocken och bad honom beskedligt om närmare underrättelse.

»Det måtte hafva varit en god vän till er», sade han, »för hvilken klockorna klinga, eftersom ni går här så bedröfvad och eftertänksam.»

»Kannitverstan», blef äfven denna gång svaret.

Men då rullade ett par tunga tårar ur ögonen på vår gode Tuttlingare, och det blef honom på en gång tungt och lätt om hjärtat. »Stackars Kannitverstan», utropade han, »hvad har du nu af all din rikedom? Detsamma som jag en gång skall få af allt mitt armod: en svepning och en kista, och af alla dina sköna blommor kanhända en rosmarin eller en myrten på ditt kalla bröst.»

Med dessa tankar följde han liktåget, som om han hade hört dit, ända till grafven, såg den förmente herr Kannitverstan nedsänkas i sin hvilobädd och blef mer uppbyggd af den holländska likpredikan, af hvilken han ej förstod ett ord, än af mången tysk, på hvilken han ej gifvit akt. Ändtligen följde han med lätt hjärta de sörjande från grafven, förtärde på ett värdshus, där man förstod tyska, med god aptit en bit limburgerost, och när det sedan någon gång låg honom tungt på hjärtat att så många människor i världen voro rika och han så fattig, tänkte han blott på herr Kannitverstan i Amsterdam, hans stora hus, hans rika skeppsladdning och — den rike köpmannens trånga graf.

De tre systrarna med glashjärtat.

Ny saga.

Det finns människor med glashjärta. Om man sakta vidrör dem, klinga deras hjärtan så fint som silfverklockor; men om man slår hårdt på dem, så gå de sönder.

Det fanns en gång ett kungapar, som hade tre döttrar, och alla tre hade glashjärtan. »Barn», sade drottningen, »varen försiktiga med edra hjärtan; de äro en bräcklig vara.» Och de vore också försiktiga.

Men den äldsta systern, som gärna fångade fåglar och tyckte om blommor, lutade sig en vacker dag ut genom fönstret mot fönsterposten och såg ner i trädgården, där bin och fjärilar flögo omkring löfkojorna. Därvid klämde hon sitt hjärta: Kling! lät det som om någonting gått sönder, och hon föll död ner.

Någon tid efteråt drack den andra prinsessan i ordningen en kopp kaffe, som var för hett. Då klingade det återigen till som när glas går sönder, blott litet finare än första gången, och hon föll också ner. Då lyfte hennes mor upp henne och såg på henne, och varsnade snart till sin glädje att hon icke var död, utan att hennes hjärta blott fått en spricka, men att det icke skulle hålla länge, utan mycken försiktighet.

Hvad skola vi nu göra med vår dotter? undrade konungen och drottningen. Hon har en spricka på hjärtat, och om den också är aldrig så fin, så kan det likväl mycket lätt gå sönder. Vi få lof att akta henne noga.

Men prinsessan sade: »Låt mig vara. Mången gång håller det som fått en spricka ändå ganska länge.»

Under tiden hade den yngsta konungadottern också blifvit stor samt så vacker, god och förståndig att konungasöner strömmade till från alla sidor att fria till henne. Men skadan hade gjort den gamle konungen vis och han sade:

»Jag har ännu blott en hel dotter och äfven hon har ett glashjärta. Om jag skall gifva henne åt någon, så måste det vara en konung som äfven är glasmästare och förstår att handskas med så ömtåliga varor.» Men bland alla friarne fanns det inte en enda som hade slagit sig på glasmästaryrket, och så måste de alla åter draga sina färde.

Då fanns det ibland pagerna på kungaslottet en som var nästan färdig. När han tre gånger till fått bära upp släpet efter den yngsta konungadottern, så var han adelsman. Då skulle kungen lyckönska honom och säga till honom: Nu är du färdig och adelsman. Jag tackar dig. Nu kan du gå.

När han nu första gången bar upp prinsessans släp, vände sig konungadottern om och sade till honom:

»Så trefligt du bär upp mitt släp! Så trefligt har ingen annan burit det.»

Då märkte pagen att hon äfven kunde föra ett kungligt språk. Men han var nu också färdig och adelsman. Kungen tackade, önskade honom lycka och sade att nu kunde han gå.

När han gick, stod prinsessan i trädgårdsporten och sade till honom:

»Du har burit mitt släp på ett mycket trefligare sätt än någon annan. Om du bara vore glasmästare och kung ändå!»

Därpå svarade han, att han skulle göra sig all möjlig möda att bli det; hon skulle bara vänta på honom. Han skulle säkert komma tillbaka.

Han gick nu genast till en glasmästare och frågade honom, om han ej behöfde någon lärpojke. »Jo», svarade denne, »men du får lof att lära hos mig i fyra år. Första året lär du dig att hämta bröd ifrån bagaren och tvätta, kamma och kläda barnen; andra året lär du dig att kitta fönster, det tredje att skära och sätta in rutor, och det fjärde året blir du mästare.»

Därpå frågade han glasmästaren, om han ej kunde få gå i omvänd ordning, ty då gingo det fortare. Men glasmästaren försäkrade honom, att en ordentlig glasmästare alltid måste börja framifrån, annars blefve det ingenting ordentligt.

Nå, han gaf sig tillfreds därmed. Första året hämtade han därför bröd hos bagaren, tvättade och kammade barnen och satte kläderna på dem; det andra året lärde han sig kitta fönster, det tredje lärde han att skära och sätta in rutor, och det fjärde året blef han mästare. Därpå återtog han sina kläder som adelsman, tog afsked af sin lärare och öfverlade hvad han nu skulle företaga för att bli konung.

Medan han sålunda vandrade på gatan försjunken i tankar och såg ner på stenläggningen, kom en man till honom och frågade, om han hade förlorat något, eftersom han ständigt såg ner på jorden. Då svarade han, att han visserligen inte hade förlorat något, men att han dock sökte något, nämligen ett konungarike, och frågade honom om han kunde veta hvad han skulle göra för att bli konung.

»Om du vore glasmästare», sade mannen, »så visste jag nog råd.»

»Jo, jag är allt glasmästare», svarade han, »och alldeles nyss färdig.»

Då han sagt detta, berättade honom mannen historien om de tre systrarna med glashjärtat och huru den gamle kungen nödvändigt ville gifta sin dotter med en glasmästare. »I början», sade han, »var det äfven ett villkor att den glasmästare, som finge henne, tillika skulle vara konung eller konungason; men eftersom det inte finns någon som är bägge delarna, glasmästare och konung på samma gång, så har han gifvit litet efter, som den klokaste alltid måste göra, och uppställt två andra villkor. Men glasmästare måste han ändå vara. Därvid blir det.»

»Hvilka äro då de båda andra villkoren?» frågade adelsmannen.

»Prinsessan måste tycka om honom, och så måste han ha sammetshänder. Om det nu kommer en glasmästare, som prinsessan tycker om och som har sammetshänder, så vill konungen gifva honom sin dotter och senare, vid sin död, göra honom till konung. Det har också varit en hel hop glasmästare på hofvet, men det var ingen, som prinsessan tyckte om. Dessutom hade de inga sammetshänder, utan stora, grofva händer, och naturligtvis kan man inte vänta annat af vanliga glasmästare.»