Part 1

NY SAMLING FOLKSAGOR

EFTER

FRANS OTTOS

”DER JUGEND LIEBLINGSMÄRCHENSCHATZ”

MED ORIGINALETS ILLUSTRATIONER

STOCKHOLM F. & G. BEIJERS BOKFÖRLAGSAKTIEBOLAG

STOCKHOLM P. PALMQUISTS AKTIEBOLAGS BOKTRYCKERI 1896.

Om narras, ”skarfva” och berätta sagor.

Efter anteckningar från Hessen.

I.

Lögnen är någonting osant och falskt. En saga är också någonting otroligt — men dock ett intet mot en riktig osanning. Därför smider en äkta lögnare mycket lättare ihop något än två sagoförtäljare. Om jag till exempel en afton kommer att berätta något för de smärre barnen, då komma de små bytingarna genast, sätta sig och spetsa öronen. Och Lisa säger till de små: »Håll er nu tysta, små slammertackor; idag berättar farfar en alldeles splitterny saga, som inte står i den nya vackra sagoboken, ni nyss fått». — Om jag nu börjar, men inte griper mig an med riktigt allvar, så märker Max snart hvart det bär, och säger: »Farfar bara narras för oss». Och till och med om onkel Richard, som har seglat kring hela vida världen, berättar de underbaraste saker, t. ex. att rakt under våra fötter, på andra sidan jordklotet, invånarna elda med god, frisk is, så märka alla att han narras så att det brakar, och man kan höra det prassla som torra stickor. Och då rysa de små och stora, om hvilka jag i dag berättar.

Jag känner en vidtberest, berömd man, som riktigt smackar med läpparna af förtjusning när det är fråga om att narras. Han vet att berätta om allt. Får man tro honom, så har han varit öfverallt, och det som knappast en världsomseglare bland tio upplefvat, det har allt händt honom själf, vid nordpolen och sydpolen, hos kineserna, mohikanerna och i eldsländerna, som allt han kan räkna upp. I landet Kappadocien har han sett bergen vandra fram och tillbaka, ungefär som man i våra dagar ser hus och gator i Amerika flyttas; hos japaneserna har han sett människor flyga hastigare än svalor och falkar hemma hos oss, och vid Kap hade han tydligen varseblifvit hurusom månen var besvärad af snufva och huru näsan på halfmånen var ordentligt uppsvullen, och när han — månen nämligen — hade nyst häftigt, hade man i hela hottentottlandet öfver hela tre breddgrader kunnat höra hur folk ropade: »prosit!» eller »väl bekomme!»

Så där riktigt trefligt narras visserligen en äkta lögnare icke, men nog kan han på en liten stund sätta ihop en bra historia. »Tokar ta aldrig slut», säger ordspråket, och detta märka till och med de små, så snart de äro öfver sjunde året, om man med allvarsam uppsyn narras för dem. Men en saga — äfven om den klingar aldrig så underbar — finner behag för gammal och ung, och just därför är det en saga. Till och med sådana saker som i grunden äro galenskaper, såsom spökeri och andeskådningar, vidskepelser och spådomar kunna gå an i sagan, men på allvar skulle inte ens gamla gummor och enfaldiga människor vilja traktera oss med sådant.

En äkta lögnare menar allvarsamt med lögnen. En sådan lögnmänniska ljuger alltid friskt på, ty han ljuger af vana. Han ljuger för far och mor, slår historier i sina systrar och sätter regelmässigt X för U åt sina yngre bröder, emedan de små karlarne ännu inte äro riktigt klara i hufvudet. Lögnaren af vana ljuger både dag och natt, han ljuger blott han öppnar munnen, han ljuger offentligt och hemligt, och befinner sig väl endast när han ljuger. Slutligen tror han på allvar på sina egna lögner och svär på dem som på evangelium.

II.

»Skarfva» är i själfva verket ett särskildt, om också mindre farligt slag af lögn. Det står i viss mån midt emellan saga, lögn och tokrolighet. Det finnes en hel mängd skräflare, som förstå sin konst; dock har knappast någon af detta slag förstått sin konst så grundligt som min kusin, den gamle skogvaktaren. Han tillhörde en mycket gammal familj, i hvilken prat och skvaller om allt som händt i den lilla staden regelbundet gick i arf från mormor till barnbarn och från far till son, liksom hos andra människor andra egenheter gå i arf, som t. ex. sagoberättandet hos mig. Men då nattvaktandet i skogen just aldrig varit en så synnerligt rik inkomstkälla, så hafva dessa hederliga kälkborgares efterkommande, redan långt före den tid, om hvilken jag talar, slagit sig på en i deras hemort mer lönande, om också något blodigare syssla, nämligen den aktningsvärda korffabrikationen äfvensom korgmakeriets ädla konst. Från den senare linjen härstammar nu den jakt- och skogskunnige, om hvilken de underbaraste tokroligheter genom en talrik vänkrets öfverlämnats åt eftervärlden mellan Darm, Main och Rhen, till heder och ära för hans födelsebygd. Det som den godmodige skogvaktaren under sin lifstid har sammanfantiserat och uppdiktat, det hafva nu afundsjuka människor ansett vara ett förkastligt och straffvärdt skräfvel; men de som förstodo skämt, funno det vara ett både godt och oskadligt sådant. Men som menige man alltid känt den lustige hessiske Münchhausen under namnet »Ljugarpetter», så måste äfven vi föreställa honom för våra läsare under detta namn.

Redan skogvaktarens herr farfar, »Jägarfritz», förstod sig på att breda på duktigt. Han var en äkta skogsmänniska, och som ung pojke hade han en längre tid drifvit omkring på resor hit och dit med junker Balthasar, egendomsägarens son.

När nu Fritz åter var hemma hos sina vänner, så förde han efter hand på tapeten alla de underbara saker, som skulle hafva händt honom, och det var i själfva verket de oerhördaste äfventyr. »Ni må tro det eller icke, kusin Klas», försäkrade han en afton vid hemgåendet den rike grynmjölnaren, »men den hund som jag kom mellan benen på i Haag, var fullt ut så stor som er största arbetshäst.»

»Det var huggarn, kusin Fritz», svarade grynmjölnaren; »men emellertid finnes det underbara ting af alla slag i världen. Så komma vi snart vid andestigen, strax till vänster här i kärret, till en liten bro; där ligger lögnstenen, och den är så beskaffad, att hvar och en som samma dag ljugit eller skurit till i växten ofelbart snafvar mot den och bryter ett ben, ifall det inte går honom ännu värre. Det är en alldeles afgjord sak.»

Då for »Jägarfritz» tillsammans af förskräckelse och sade långsamt till sin kamrat: »Hör på, kusin, hvarför har ni så brådtom? — jag har just ingenting som skyndar på mig! ... Dock, för att nu återkomma till besagde hund, så var han bara ett halft år gammal, och om han också inte var så stor som Blacken, er stora arbetshäst, så var han dock så stor som Bläsan, er ko...»

Grynmjölnaren svarade ej ett ord. Först efter en liten stund sade han: »Se där, Fritz, vi komma nu till andestigen.» Då blef den fattige stackaren litet besynnerlig. »Kusin», började han sakta, »mellan stor och stor är dock till sist en liten skillnad. Det är mången som håller Bläsan, er ko, för större än hon är — men den slaktarhunden som jag såg i Nederländerna var sannerligen större än en kalf.»

Grynmjölnaren låtsade som om hund och kalf ej anginge honom det allra minsta: »Må vara, Fritz», sade han, »men se nu upp, vi äro genast vid bron. Vet ni hvad, jag tror det är bäst att jag går förut.»

Då nyper Fritz kusinen ängsligt i rockskörtet och säger, i det han tvingar sig till att skratta: »Kusin, var ingen narr — och låt inte pudra in er att tro på min historia; tro mig på mitt ord, hunden, om hvilken jag talade, var inte större än hundar bruka vara ...»

Således förstod sig redan »Lögnpetters» farfar rätt bra på att skarfva, men jämförd med sin sonson var han dock under hela sitt lif endast en stympare.

På min tid, när jag ännu var pojke, stod framför slottet ett värdshus, »gamla posten», och strax därinvid »hvita tornet». Men hvad som händt mellan »hvita tornet» och slottet — det har endast »Lögnpetter» sett. Långt innan den store fiolspelaren Paganini spelade på halfannan fiolsträng, gjorde vår lögnaktige skogvaktare på »gamla posten» bekantskap med en mycket underbarare och större mästare. Jämförd med honom var Paganini blott en fuskare. Vår landsmans vän förde nämligen med sig en tornhög basfiol, som han behandlade ännu mästerligare än den berömde genuesaren behandlade sin fiol. För att kunna spela den vidunderliga brumbasen, hade man måst taga taket af »hvita tornet»; huru skulle spelaren eljest kunnat fara upp och ned för strängarna med sin stråke? Ja, skratta ni! — som ett bevis på sanningen af saken, vågade vår landsman åberopa sig på intyget af högstsalige herr storhertigen af Darmstadt. Och då måste det väl vara sant!

Men Lögnpetter var också en väldig jägare för Herranom. Hvad den salige herr von Münchhausen kunnat göra, det var blott en barnlek för skogvaktaren från Oberhessen. Han hade ju med tillhjälp af sina taxhundar fångat en hvalfisk tre mil ifrån land, hvilken hvarje sekund sprutade ut ett oxhufvud äppelvin med seltersvatten. Dock erkände hvalfiskjägaren att han hade haft mycket besvär med att föra sjöodjuret i land, och att äfventyret skulle varit honom omöjligt att bestå, om han ej hade haft sin springpojke till hjälp. Denne, som knappast var halfannan aln hög, var hemma i Vogelsberg. Där hade han gått ut på spaning efter den fruktade röfvarhöfdingen Schinderhannes, som tagit sin tillflykt där i skogen. På en promenad från Rhen till Rhône hade han nämligen gått vilse, och hade nu från Spessart kommit in i Oberhessen. Petters lifdvärg hade nu stött på den vildsinta människan i närheten af Bildenkopf och gifvit sig i strid med honom. Hela åtta dagar varade deras kamp. Och under den tiden kunde båda två helt ledigt låta solen lysa igenom deras magar, ty hvarken mat eller dryck fanns på platsen, och äfven om sådant funnits, hade de ej gifvit sig tid att äta, så inne voro de i sin strid. Men ändtligen fick dvärgen omkull flyktingen, på hvars hufvud man hade satt ett högt pris, och ritsch, ratsch — ty han hade klokt nog tagit med sig hvad han behöfde — fick han fatt i en gammal potatissäck, som låg i närheten, och i den stoppade han sin fånge utan vidare omständigheter. Med denna börda på ryggen hade han irrat omkring tio mil hit och dit, och Lögnpetter, som sökte honom, följde efteråt med sin hvalfisk och sin taxhund. Ändtligen på elfte dagen träffade den lille hjälten på den store, sin herre. Nu gick saken betydligt bättre: de båda hjälpte hvarandra ömsesidigt, i det de turade om med sina bördor. Men när de ej orkade mer, gjorde Petter kort process och upphängde, utan att länge besinna sig, säcken med den sprattlande röfvarhöfdingen vid ett mastträd, minst tusen fot högt, om ej högre. Där lät han nu Schinderhannes helt beskedligt hänga, och gick vidare som om intet hade händt. Men omkring honom, som var instoppad i säcken, samlade sig ett snyggt sällskap, bestående af en sönderrifven tiggarpåse, en ölmugg utan botten och lock, en skaftlös knif utan blad samt en eldgaffel utan klor, som samtliga sökte en fördelaktig anställning. Men de funno snart svåra medtäflare i en trefot med fyra fötter, ett halster utan mellanrum mellan gallren, ett tomt fat utan botten och sidor, hvaröfver en sparf gjorde sig lustig, hvilken för öfrigt hos Petters dräng lade sig ut för röfvaren i säcken, så att denne bogserade sig ner för trädet och lyckades komma i säkerhet. Men hela sällskapet begaf sig därifrån då det såg att en lam man på ett ben af alla krafter sprang efter en hare och att han i stället för haren endast fick ett öra, som denne tappat. Men haren fångade en naken groda och stoppade henne i sin ulliga ficka. Och allt detta såg en blind, som ej kunde tala och som därför ropade »tjufvar och mördare», och som vidt och bredt utbasunade hvad han hade sett för alla människor, som bodde i en människotom öken.

Och Lögnpetter, som inte var lat, berättade vidare om sitt jaktlif i Odenwald och huru han i det storhertigliga hessiska hofköket med egna ögon sett en förhäxad pall, som kastade en kruka i hufvudet på kocken, hvaråt alla pannor, fat och kittlar började skramla af skrattsjuka. Men en gammal afundsjuk damborste berättade för huskatten, att under dess frånvaro hade råttor och möss dansat en vals och att mjölkkon hade spatserat öfver trädgårdsspalieren på en fin sträng, för att fästa grannens åsnas uppmärksamhet på att hon förlorat sitt skinn, och huru denna utaf öfverraskning först nu hade krupit ur sin pergamentshud, o. s. v. — Och allt detta hade Lögnpetter, som sades, sett med egna ögon. Därvid var han så viss på sin sak, att han helt allvarsamt uppdukade dylika underting för herr storhertigen, hvaråt hans nådige landsherre måste skratta så att bjälkarna böjde sig i det gamla darmstädterslottet och de gamla väggarna i pastorshuset i Kettenheim vacklade. Men när han inte kunde blifva riktigt klar med sina lögnhistorier och blandade ihop det ena och det andra, då sade den durchlauchtigste herr storhertigen:

»Petter, jag har inbjudit dig på kaffe och en pipa tobak, men inte för att ljuga så att man kan baxna; och kaffet och pipan serverar dig fru storhertiginnan i egen person — men bomber och granater! hvar har du under ditt prat gjort af fiolspelaren, med hvilken du började dina historier och som hela tiden sågade på så duktigt där borta i »hvita tornet?»

Men för denna gång hade Petter sågat sig själf trött. Han tog därför afsked af herr storhertigen för att inhämta underrättelser hvad det hade blifvit af herr spelmannen. Men han har låtit den nådige herrn länge vänta på underrättelser härom. Och så ljöd alltid en berättelse annorlunda än den föregående, så att tålamodet brast den nådige herrn och han slutligen ropade: »Dra så långt vägen räcker — du ljuger ju värre än om det vore tryckt!»

Och dock hade Lögnpetter ej precis talat osanning. Han visste sannerligen ej själf hvad det hade blifvit af fiolspelaren, denna galna bild af hans fantasi; han hade alldeles trasslat in sig.

Så går det med lögnaren. Han syr och lappar tillsammans alla maskorna i sin lögnväfnad till en grof lögnsäck, och ju mer han ljuger, ju tommare blir säcken. Om Petter ännu lefver, så ljuger och ljuger han — alldeles som det vore tryckt.

Lögnpetter var, som man sett, ingen dålig lögnare. Också hafva hans tokroligheter ej skadat någon människa. Men det finnes äfven mycket farligare lögnare och elaka belackare och arglistiga äreskändare. Men allt sådant följe må hålla sig på hundra stegs afstånd ifrån oss!

Historien om de sju korparna och den trogna systern.

Tysk folksaga.

I.

För lång, lång tid tillbaka lefde en kvinna, som hade sju söner och en dotter. Hennes man hade dött för länge sedan, och tiderna voro svåra, så att hon blott med svårighet kunde lifnära sig. Men gossarne begärde mer att äta än hon kunde gifva dem. Då utropade hon en gång förargad: »Jag önskar att ni vore korpar och sökte er föda på fältet!» Detta sade hon i en ond stund, ty med ens förvandlades de unga sönerna, flögo upp från sina stolar med svarta vingar och skyndade bort mot skogen, liksom jagade af stormvinden.

Men moderns hjärta isades af dödlig fasa, när hon såg huru hennes söner blifvit förtrollade genom hennes egna obetänksamma ord; och då den siste försvann i skogen, föll hon ner och dog.

Då blef den unga flickan ensam med sin moders lik och sin smärta, men hon stannade ej hemma, utan lopp bort till skogen, i hvilken hennes bröder försvunnit. Och hon sprang in i den djupa, snåruppfyllda skogen, djupare och djupare, tills skymningen sänkte sig ner mellan träden och månen steg upp på himmelen. Då kom hon slutligen till en stor källa, som sorlade fram ur berget. Rakt öfver källan stod månen och rundt omkring susade höga furor. Flickan var trött och törstig och satte sig neder. Hon böjde sig ner till källan och drack; men vattnet hade en underbar kraft under fullmånsnätterna; och när flickan druckit, öppnades hennes ögon och ofvanför källan såg hon en hög kvinnogestalt stå, ljus och klar som solen, och vid hennes fötter fladdrade de sju korparna.

Flickan förskräcktes vid synen och fruktade sig, så att hon föll ned till jorden. Då böjde sig feen, berörde flickan med en mistelkvist och sade: »Hvem söker du?»

Flickan svarade: »Mina bröder, som flugit till skogen, förvandlade till korpar; dem söker jag, på det jag må lösa dem ur förtrollningen.»

Feen sade: »Om detta är din vilja och om du vill öfva trohet mot dina bröder, så skall jag säga dig hvad du har att företaga. Men jag säger dig att du måste öfva stor trohet.»

Då svarade flickan: »Jag vill det.»

Då sade åter feen: »Så bo ensam i skogen och spinn och förfärdiga under sju år sju skjortor åt dina sju bröder. Men hela tiden måste du tiga och vara så stum som om du vore född utan tunga, och hvarken lust eller nöd får lösa din tungas band.»

»Jag vill göra det», sade den trogna systern, och det var hennes sista ord; därefter satt hon ständigt stum i ett ihåligt träd i vildmarken och spann.

Korparna tillförde henne föda, ur källan drack hon och med dess vatten badade hon sin kropp, så att hon för hvarje dag blef skönare. Sommar och vinter gick förbi, hennes kläder föllo sönder till stoft, men hon insvepte sig i sitt gyllene hår, som föll omkring henne som en mantel.

Så satt hon tigande i vildmarken i sex långa år, och intet lefvande närmade sig henne, annat än de sju korparna och vilddufvorna, som i hennes grannskap byggt sina nästen.

Då begaf det sig en gång att den unge konungen drog ut med jägare, män, falkar och hästar för att jaga, och genom den vilda skogen klingade valthornens ljud och skallet af kopplen.

Den unge konungen jagade en ädel hjort och kom djupt in i skogen. Där förlorade han hjortens spår, men en vilddufva flög upp framför honom, och det föreföll honom som måste han följa henne genom den mörka skogen. Så bröt han fram genom snår och buskar, och då dufvan flög in i sitt näste, upplyftade han sina ögon och såg inuti det ihåliga trädet den allra skönaste kvinnogestalt.

Ljus och smärt satt hon där, omslöjad af gyllene lockar, med sin hvita hand spann hon de gula lintrådarna, och hon vände mot honom sitt anlete, som var så skönt och intagande att ord ej kunna utsäga det.

En darrning af hänryckning for genom den unge konungens själ, och hans hjärta slog högt. »Hvarifrån är du, huldaste?» sade han, »är du af människosläkte eller har den ljusa luften födt dig? Tala!»

Då lade den sköna sitt finger på munnen, som log, men förblef stum.

Den unge konungen lyftade henne ut ur trädet, och hennes hår föll blygsamt i vågor öfver henne och honom; men han kastade sin mantel omkring henne och lyftade henne upp på sin häst, som han själf ledde vid tygeln, och så förde han den sköna till sin borg.

Och borgen låg i den glänsande aftonrodnaden med skimrande tak och höga tinnar och skådade från berget vida öfver ett blomstrande land.

Och i borgen funnos smyckade salar och ståtliga rum, och dit ledsagade konungen flickan, ty han hade i sinnet att göra henne till sin drottning.

Men då hon om natten hvilade på sitt mjuka läger, hörde hon korparnas susande vingslag och deras hesa, ångestfulla skri. Det var hennes sju bröder, som flugit efter henne, och de sutto nu under natten på fästet af det tak, under hvilket hon hvilade.

Men den unge konungen såg den sköna med allt större kärlek, och om också hans mor och systrar lade sig däremot, emedan de ansågo att det ej passade sig att han till härskarinna upphöjde en flicka, som blifvit funnen i skogen, så var han dock beständig i sitt sinne och stod fast vid sin kärlek. Väl bekymrade det honom att den underbara munnen ej talade, men han blickade in i de djupa, mörka ögonen, och de sade honom alla de kärleksord, som den stumma munnen förteg. Så lät han bestämma bröllopsdagen och till denna inbjuda alla sina vänner och vasaller.

Konungens systrar smyckade själfva med sina bästa prydnader den sköna; de iklädde henne guldstickade kläder, kostliga spännen, kedjor och dyrbarheter, såsom det anstår en konungabrud. Öfver hennes gyllene hår hängde de en ljus slöja och satte på hennes hufvud en krans af rosmarin och rosor, så att hennes skönhet strålade som en diamant, omgifven af glänsande juveler. Då hon vid konungens sida gick till kyrkan, och rundt omkring var prakt och glans och folkets jubel och flöjttoner och klockeklang, då blickade hon upp mot himmelen och hon såg öfver sig flyga de sju korparna, och hon lyfte två finger på sin högra hand och i sitt hjärta svor hon sina bröder, att hvarken den högsta lust eller ljufvaste glädje skulle komma henne att glömma sitt löfte, och att hon ej skulle bryta sin tystnad förrän tiden var inne.

Så blef hon konungens gemål och glädjedagarna började, ty allt var henne nytt. Konungen förde henne öfver fälten och lät henne från bergen skåda ut öfver sitt vida, välsignade land, som dock ej hade någon kostbarare ädelsten än hans gemål.

När konungen följde henne, så trängde sig allt folket omkring henne att se henne, ty hennes anblick var huld som Guds moders. De gamle och sjuke stego upp från sina läger för att vederkvicka sig vid åsynen af henne, ty det var dem som hade hon ungdom och hälsa med sig. Bonden lämnade sin plog, herden sin hjord för att se henne, barnen sprungo fram och mödrar och jungfrur kallade henne villigt den skönaste af sitt släkte.

Hvart hon gick tycktes ängarna grönska ljufvare, fåglarna sjunga härligare och vindarna blåsa mildare. Så gick hon fram vid sin gemåls sida, skön och lugn som en ljus majdag. Om hon också ej hade några ord för att trösta de fattiga och sjuka, för att skämta med de lyckliga och pladdra med barnen, så var dock blicken ur hennes öga och leendet på hennes mun vältaligare än alla ord. Hon var mild och barmhärtig, konungens rika skänker gaf hon de fattiga, så att hvar och en var full af hennes beröm och innerligt älskade henne. Men mest älskades hon af sin gemål.

Blott i konungaborgen hviskade man: »Hvem är hon, och hvarifrån har hon kommit? — Är det icke skam att en flicka, som bodde naken i skogen, är satt öfver konungahusets döttrar och öfver det adliga blodet? — Och hvem vet om hon ej är något troll, och att hon förställt sitt väsende så älskligt, för att bringa olycka öfver konungens hus? — Hvad har hon för hemligheter och hvarför stiger hon upp om nättorna för att spinna? — Finnes det ej linne och garn nog i förråden för henne att kläda sig med? — Spinna och väfva ej tärnorna i borgen? — Hon kan ju arbeta på ljusa dagen. Hvarför söker hon hemlighet och förrättar sitt arbete i den tysta midnattsstunden, då andar och troll flyga omkring?» — Så sade belackarne till konungen, men denne var döf för deras ord, ty hans kärlek till sin gemål var stor och stark; som vinden flögo de onda talen förbi honom, men slutligen blef dock ett återljud kvar däraf i hans öra; dock fann det onda ljudet ej väg till hans hjärta.

En gång vaknade konungen om natten, och det var honom som hade han hört surrandet af en spinnrock, och då han reste sig upp i bädden, såg han att hans gemål lämnat sitt läger vid hans sida och att hon med nakna fötter satt på det kalla golfvet och spann i det kalla, blåaktiga månskenet. På marken kröp en spindel och från tornets tinnar klagade korparnas skri, och det var det enda ljudet i den tysta natten. Månskenet fyllde med sitt matta ljus kammaren och insvepte den spinnande kvinnans gestalt i ett magiskt skimmer.

Konungen ryste, och han kände djup smärta då han såg sin gemåls hemlighetsfulla arbete. Visserligen teg han och talade ej mer därom; men hon såg dock att en slöja hängde mellan honom och henne. Blott hennes ögon bådo om hans kärlek, hans förtroende. Hon hörde på gårdar och gator huru folket hviskade om hennes gemenskap med korparna och såg ifrån borgtornets altaner unga och gamla slå sina hufvuden tillhopa öfver saken, såg blickar af afund och misstanke hvila på sig; dock förblef hennes mun stum, ty när hon blickade upp mot höjden, såg hon sina bröder, ännu alltid väntande frälsning, flyga som korpar, och gent emot misstanken behöll hon den trohet, hon svurit dem.

Men nu kom den tid, då hennes förhoppningar skulle uppfyllas, allt närmare, och när hennes tid var inne, skänkte hon konungen två sköna gossar, rosiga och friska som äppelträdets blommor.

II.