Part 5

Följande morgon begaf han sig genast i väg. Först gick han till konungen och sade: »Herr kung, med förlof, jag skulle vilja tillbringa tre nätter i det förtrollade slottet!» Konungen betraktade pojken från alla sidor, och som han tyckte om honom, gaf han honom den åstundade tillåtelsen. »Min son», sade han, »du får taga med dig trenne ting dit, blott intet lefvande.» Då svarade Jöns, som ända från barndomen tyckte om att göra upp eld, och som mången gång stått vid en hyfvelbänk eller arbetat vid svarfstolen: »Så beder jag om ett godt elddon, en hyfvelbänk och en svarfstol, så att jag slipper frysa och har något hvarmed jag kan fördrifva tiden.» Man anskaffade åt honom de trenne saker han hade begärt, och konungen lät ännu samma dag föra upp dem på slottet.

När aftonen kom, gick äfven Jöns dit, tände upp en duktig eld i ett af rummen och ställde invid elden så väl hyfvelbänken som svarfstolen. Först tänkte han på allehanda sätt att fördrifva tiden, och när han blifvit färdig därmed, väntade han på att han skulle få rysa. Men hur mycket han än längtade därefter, så blef det dock ingenting af med den saken. Så kom midnattsstunden. Han lagade nu om elden och blåste duktigt på densamma, då det på en gång skrek ur ett hörn: »Miam, miam, vi frysa!» — »Hvem fryser?» sade Jöns; »kom hit till elden, edra frusna stackare, och värm er!» Knappt hade han sagt detta, förrän två stora, svarta kattor sprungo fram ur ett hörn och slogo sig ner, en på hvardera sidan om Jöns, och stirrade på honom med stora, brinnande ögon, på ett mycket vildt och förskräckligt sätt. Efter en stund sade den ena: »Hvad menar du, kamrat, skola vi spela kort: knack eller svartpetter?» — »Svartpetter, gärna för mig», svarade Jöns; »om ni bara ha kort med er.» Kattorna hade kort med sig, och så började de spela. Då märkte pojken, att kattorna hade förskräckligt långa klor på tassarna. »Usch, fy skäms, med förlof!» sade han; »er fru mamma har inte på lång tid skurit naglarna på er, kom hit skall jag putsa dem!» Därvid tog han de båda kattorna i nacken, klämde in deras tassar i svarfstolen och skar naglarna af dem med ett huggjärn; men när de i raseri höggo efter honom för att bita honom skar han genast af dem hufvudena och kastade ut dessa genom fönstret i slottsgrafven, och kattkropparne efter dem. Knappast hade han dock stängt fönstret, förrän svarta kattor rusade fram ur alla hörn och jamade gräsligt; och midt ibland dem sprungo svarta hundar omkring som om de varit rasande, och rullade sina glödande ögon, visade tänderna och tjöto på det fasansvärdaste sätt. Jöns stod och såg på detta ett ögonblick, men därpå tog han upp sin tälgknif och högg så kraftigt omkring sig åt alla sidor, att en del af kattorna och hundarna blefvo liggande döda i rummet, medan de öfriga skyndsamt togo till flykten och undkommo genom kakelugnen och skorstenen. De döda djuren kastade han likaledes ut genom fönstret i slottsgrafven. Men efter detta arbete kände han sig litet trött och längtade efter hvila. Lyckligtvis stod en säng i ett hörn; där lade han sig och drog täcket öfver sig. Men han hade ej hunnit somna in, innan sängen af sig själf började löpa omkring; den for omkring i hela slottet, trappa upp, trappa ner, i kök och källare, i tornrummen och jordvåningen; och på en gång — hopp! hopp! — kastade den omkull sig med fötterna öfverst, så att alla sängkläderna lågo som ett berg på Jöns. Men han slungade täcken och kuddar långt ifrån sig, kröp fram ur virrvarret och lade sig i spiselhörnet, ty ännu brann elden friskt. Därpå somnade han in och sof som en stock till följande morgon.

Redan tidigt begaf sig konungen till slottet. När han såg gossen ligga i ett hörn utan att röra sig, trodde han att spökena hade dödat honom och sade, full af medlidande: »Det är dock synd om pojken.» Men i detta ögonblick slog Jöns upp sina ögon och sade: »God morgon, herr konung; redan så tidigt uppe?» Konungen blef på en gång förundrad och glad att Jöns ännu var vid lif, och sade: »Nå, hur har det gått för dig, min käraste Jöns?» — »Åh, rätt bra, herr kung», svarade denne, »men jag känner mig förskräckligt sugande.» Kungen svarade: »Intet annat? Det skall snart hjälpas; du kan på min räkning äta så mycket du vill där nere hos värden, men på aftonen skall du åter gå hit. Vill du det?» — »Det är klart», svarade Jöns; »det skulle ju vara tre nätter.»

Därpå begaf sig konungen tillbaka till sitt slott och Jöns gick ner på värdshuset. Då han trädde in i gästrummet, trodde värden knappast sina ögon, ty han hade ej kunnat tänka annat än att det redan för länge sedan var slut med Jöns, och nu stod dock denne lifs lefvande framför honom. »Är det du själf, Jöns, eller är det din ande?» ropade han förvånad. »Jag tror att det är jag själf», sade Jöns, »och ingen annan.» Och värden frågade åter: »Nå, men nu har du väl fått lära dig att rysa?» — »Nej», svarade pojken, »det var allt förgäfves; af den konsten förstår jag ännu inte en bokstaf.» Därpå åt och drack han tappert på konungens räkning; och när det blef afton begaf han sig åter upp på spökslottet och upptände sin eld. Det led framåt midnatt, när han åter satt framför kaminen och mumlade för sig själf: »Ack, om jag ändå kunde rysa!» Då brakade det på en gång där uppe i skorstenen, som om hela slottet hölle på att störta tillsammans, och med ett fruktansvärdt buller kom plötsligen en half människa nedfallande. »Hvasa!» ropade Jöns, »ännu fattas det en half karl; halfannan människa gör inte något trefligt sällskap. Nå, kommer resten snart?» — Klatsch! så föll äfven den andra hälften ner, och i elden som brann i kaminen. »Hör ni, edra sluskar, nu har ni just ställt vackert till med min eld», ropade han; »egentligen skulle ni få frysa, om jag inte hade medlidande med er; men framför allt skall jag först å nyo upptända elden.» Därpå kastade han de båda människohälfterna åt sidan och lagade om elden. Men när han sedan vände sig om, så hade det blifvit en enda men ytterst ful man af de båda hälfterna, och han hade slagit sig ner på Jöns plats.

»Hallå, gamle gosse, laga dig genast bort; det där är min bänk!» ropade Jöns till sitt sällskap. »Packa dig genast undan, eller halfverar jag dig å nyo.» Men när den sålunda tilltalade blef lugnt sittande och låtsade vara döf, sköt Jöns honom med en väldig knuff å sido och satte sig, där han förut hade suttit. Då började det å nyo att dundra i skorstenspipan, och en hel hop fula karlar föllo ner jämte några människoskallar och ben. Jöns sprang upp och sade: »God afton, mina herrar; hvarmed kan jag vara er till tjänst?» Men de otäcka karlarne förblefvo tysta och glodde endast på pojken med fruktansvärda blickar, och en af dem tog nio människoknotor, som han ställde upp, och de andra fingo tag i några människoskallar och började slå käglor. — »Bataljon!» skrek pojken. »Hör på, mina herrar, låt äfven mig få vara med på en pott, ty jag är alldeles förtjust i att slå käglor.» — »Om du har pengar, kan det gå för sig», sade karlarne. »Visst har jag pengar», sade Jöns; »tror ni att jag är någon tiggarunge?»

»Nå, så slå då», sade en af de sluskiga karlarne och räckte en dödskalle åt Jöns. Jöns tog den och sade: »Era klot äro ju kantiga; tag hit, skall jag först svarfva om dem åt er!» Därpå ställde han sig vid svarfstolen och svarfvade skallarna runda. Då han var i ordning härmed, började spelet. Jöns slog, men karlarne slogo bättre, så att han förlorade något penningar. Då blef Jöns rasande och kastade skallarna mellan knotorna, så att det hven efter. »Alla nio!» ropade han; men spökena skreko: »Nej, tolf!» ty just då skallade midnattsklockan från tornet, och därmed upphörde spökeriet, och Jöns befann sig åter helt allena.

Jöns hade emellertid blifvit trött af allt sitt arbete, och så lade han sig på första bästa ställe och sof oafbrutet ända tills konungen nästa morgon visade sig i dörren till rummet, där Jöns ännu gäspande sträckte på sig och ändtligen morgnade till. »God morgon, herr kung!» sade Jöns. »God morgon», svarade denne, och frågade: »Nå, hur har det gått dig i natt?» — »Tackar som frågar, rätt bra», svarade pojken; »jag fick inte vara ensam, utan mottog besök genom skorstenspipan, och så hafva vi slagit käglor med människoben.» Och nu berättade han allt som hade tilldragit sig under natten. Konungen ryste blott vid att höra det och sade: »Nå, nu har du väl fått rysa?» — »Inte så vidt jag vet. Jag har haft ganska roligt, det var allt, men att rysa har jag ännu inte lärt mig», svarade Jöns. »Nå, så kanske du får lära det den tredje natten», sade konungen, och gick tillbaka till sitt slott, medan Jöns spatserade ner till värdshuset och där smorde sig af hjärtans grund.

När tredje natten började, satt han åter på sin hyfvelbänk, och sade för sig själf: »Det är i alla fall bra illa att jag aldrig skall kunna få rysa.» Då började på en gång ett buller, larm och rumor i huset, så att man kunde blifva full af ångest och förskräckelse; dörren flög upp och sex väldigt stora män inträdde i kammaren. De buro en likkista på en likbår, ställde den midt i rummet och försvunno åter. »Aha», tänkte Jöns, »där ligger säkert kusin Petter, som nyligen dog; jag får lof att se på honom.» Därpå steg han upp och gick till kistan, hvars lock han tog af. Då låg där en död i kistan, alldeles öfverhöljd af blod; men när Jöns kände på honom, drog han genast händerna tillbaka och sade: »usch, iskall! Du fryser, kusin Petter; vänta, så skall jag värma dig!» Därpå tog han liket i sina armar och bar det till elden. Men den döde ville ej blifva varm. Jöns anställde allehanda försök med liket, tog det på sitt knä och gned dess armar och ben, så att blodet åter skulle komma i rörelse; men då allt detta ej ville hjälpa, lade han den döde i sin säng, klädde af sig och tog plats vid hans sida. Då dröjde det ej länge innan den döde blef varm och började röra på sig. Och nu gjorde han sig bredare och bredare, och ändtligen ropade han: »Hvarför stör du mig i min hvila? Nu skall jag slita sönder dig.» — »Skall det nödvändigt ske genast?» frågade Jöns, i det han vände sig om. Därpå högg han tag i spöket, kastade det med ens i likkistan och skrufvade åter fast locket. Genast visade sig åter de sex männen, som lyftade upp båren, och buro bort densamma.

Strax därpå inträdde en fruktansvärd jätte med långt och yfvigt skägg, och ropade till Jöns: »Mask, nu är det ute med dig; du måste dö!» — »Sakta, sakta!» svarade Jöns; »det har ingen brådska med hvad du säger; om jag skall dö, måste jag väl själf också vara med.» — »Ja visst, din skräflare, skall du själf vara med», ropade jätten. »Nå, nå, sakta vackert!» svarade pojken; »gör dig inte så viktig. Ty när det kommer till kritan, så tar jag och hackar dig till pölsa med min täljknif.» — »Det kan man kalla att tala dristigt», svarade jätten; »då måste du allt vara betydligt starkare än jag.» — »Det kommer an på ett försök», svarade Jöns. »Nå välan, låt gå; är det som du säger, så vill jag låta dig draga hädan; kom, så få vi försöka!»

Jöns var genast beredd, och så förde Goliath honom genom mörka gångar till en smedja, där han tog en yxa och med ett enda slag slog ned städet i marken. »Skall det där kanske vara någon trollkonst?» frågade Jöns; »pass på, jag kan göra bättre upp.» Därpå gick han till det andra städet. Jätten, som ville se noga efter hvad Jöns gjorde, böjde sig djupt, så att hans långa skägg föll ner på städet. Hastigt svängde nu pojken sin yxa och lät ett väldigt hugg falla på städet, så att han klämde in jättens skägg i öppningen efter hugget. »Nu har jag dig, karl; nu är det din tur att dö!» sade han. I detsamma tog han en järnstång och bearbetade med den så väldigt odjurets rygg, att denne tjöt och grät och lofvade Jöns, att om han ville släppa honom lös, så skulle han visa honom på tre kistor guld, af hvilka _en_ skulle tillhöra konungen, _en_ de fattiga, och den tredje finge Jöns behålla för egen räkning. »Godt», sade denne, »till detta pris skall du få blifva fri; men först måste jag se guldkistorna!» — »Lossa mitt skägg då», sade jätten. »Nej», svarade pojken, »inte förrän jag har pengarna; bär städet med dig, och för mig till stället!» Detta var visserligen en obekväm börda, men hvad skulle jätten göra? Han måste däran, och så förde han Jöns till ett stort hvalf och visade honom de tre kistorna med penningar. — I samma ögonblick slog klockan tolf; då föll städet till marken och spöket var försvunnet. »Håll, håll!» ropade Jöns, då äfven de tre kistorna ville försvinna. Han höll också mycket riktigt kvar dem och förde dem, den ena efter den andra, ehuru med stor möda, upp på sitt rum. När arbetet var gjordt, lade han sig och sof till ljusan dag. Och åter stod konungen framför hans säng och väckte honom och sade: »Nå, i natt har du väl fått lära dig att rysa?» — »Nej, ty värr inte», svarade Jöns, »men jag har fått till skänks en kista med guld, samt en åt de fattiga, och ännu en för dig, herr kung; inte kan man väl rysa, när man får så mycket penningar till skänks!»

Konungen sade: »Min käre Jöns, låt mig omfamna dig; du har befriat slottet från andarna och bringat den förtrollade skatten i dagsljuset, därför skall du få min dotter till gemål och blifva min svärson.» — »Det är nog bra, herr kung», sade Jöns, »men jag är ännu alltför dum för att gifta mig, ty jag har ju inte ens lärt mig att rysa.» — »Å, var inte rädd för den saken», sade konungen; »det finns dummare personer än du som ha gift sig; och hvad det beträffar att lära dig rysa, så kommer nog äfven det i sinom tid.»

Därmed gaf Jöns sig till freds. Han gifte sig således mod konungadottern, och det firades ett bröllop, som hette duga. Nu hade den lyckliga människan kunnat vara riktigt lycklig. Han var rik och hade en underskön gemål, som han också mycket älskade, men han mumlade dock alltid för sig själf: »Ack, om jag kunde rysa; ack, om jag kunde rysa!» — »Nå, vänta», sade den unga frun för sig själf, »jag skall nog lära Jöns rysa.» Hon skickade sin kammarjungfru till en bäck och lät henne bära upp ett helt ämbar med vatten och småfiskar, och en natt, när hennes herr gemål hade insomnat djupt, drog hon af honom täcket och hällde öfver honom hela ämbaret med det kalla vattnet och fiskarne. Då hoppade prins Jöns med ett högt skri i vädret och ropade. »Brr, så jag ryser! Jag hade aldrig i mitt lif trott, att jag skulle lära mig rysa. Hu, hu, kära hustru, jag ryser verkligen — jag har fått nog af den saken.»

Historien om den sköna Melusina.

Folksaga från Provence.

Där Nixenbornes vatten sprang fram i dagens ljus och samlade sig i den breda, klippkransade bäcken, låg den sköna vattenjungfrun Melusina drömmande i den gröna, fuktiga skymningen. Omkring henne klingade de fallande vattendropparna, omkring henne brusade sorlande det rinnande, ändlösa och oföränderliga vattnet utan smärta och utan njutning, med sin evigt lika ljudande sång. Kyla och skugga härskade i grottan, men den solstråle, som smög sig ner genom den sten- och buskbeklädda ingången, talade om ljus, om jubel och lif, som fyllde skogen; han sam på vattnet, blixtrande och lockande, ända bort till den sköna vattenjungfrun, han lekte omkring hennes marmorhvita panna, så att hon uppvaknade och längtande skådade ut från sin skugga i solens ljus, som tillsändt henne en af sina budbärare. Manande klingade ljudet af de fallande vattendropparna, och ur de djupa källorna och klyftorna uppdöko vattenjungfrurna, förvånade öfver hvad det kunde vara som upprörde deras syster. Ty bäckens vatten hade svällt upp, och till och med i sina drömmar hade hon känt dess vågsvall, då ändtligen solens stråle väckte henne, den sköna Melusina, och lockade henne att öfvergifva källan och slå sig ner på stenarna därbredvid, för att njuta af solskenet och lyssna till fåglarnas sång i buskar och snår.

Vid denna tid begaf det sig att grefven af Provence jagade i skogen. Han hade med alla sina riddare och tjänare dragit ut på en tre dagars jakt. Då genljöd skogen åter af hornens glada klang, af pådrifvarnes rop och skrammel och af kopplens skall. Stort var bytet, och alla fröjdades däråt, blott grefven af Provence var själf icke vid godt mod; och huru högljudt än de andra skrattade och ömsesidigt prisade hvarandras lycka, så red han dock tigande och förstämd midt ibland den lustiga skaran.

Detta förvånade mycket hvar och en, ty det fattades grefven intet af det som kan göra lifvet gladt. För det första var han en rik och mäktig herre, som bjöd öfver många land och mycket folk, vidare hade han en frisk och stark kropp, hade en skön, ädel gemål och goda söner, så var han äfven förfaren och kunnig i allehanda förborgade ting, han kunde läsa i stjärnorna och visste att tyda fåglarnas flykt, så att äfven kommande ting voro honom uppenbara.

Denne grefve af Provence hade nu hos sig upptagit en ung frände, som blifvit faderlös i sin unga barndom och som hette Raimund af Lusignan. Han var en vacker yngling, på hvilken de unga jungfrurnas ögon hvilade med välbehag; han var också väl förfaren i alla ridderliga konster, var därtill from till sinnelag och storsinnad, såsom det anstår en rättskaffens riddare. Grefven af Provence tyckte mycket om sin unge frände och höll honom vid sitt hof som sin egen son.

När nu denne Raimund af Lusignan såg grefven så bedröfvad, red han fram till honom och sade: »Min ädle frände, vill ni ej säga mig orsaken till edra bekymmer, på det att jag, om det står i min makt, må kunna afhjälpa dem.»

Då svarade grefven af Provence: »Ack, käre frände, hvad förmår du emot ödets vilja? — Se, orsaken till mitt bekymmer är det, att jag sista natten läste i stjärnorna och såg att någon i dag skall döda sin herre och själf blifva en mäktig herre, mäktigare än någon af sin släkt.»

Då sade Raimund: »Ack, frände och vän, låt ej detta bekymra er; hvem vet, om det ej är en gäckande villa?»

Men grefven af Provence svarade honom: »Stjärnorna bedraga mig ej; och det säger jag dig, min frände, att skulle det betyda mig, så antag dig de mina. Jag har sörjt för dem under min lefnad, och så mycket jag kunnat äfven efter min död, ja, äfven för dig har jag sörjt, ty du är mig kär.»

Vid dessa ord trädde tårarna i den unge Raimunds ögon, och han sade: »Ädle herre, bannlys edra sorgsna tankar och tänk på huru älskad ni är; hvem skulle väl vilja er något ondt?»

Grefven af Provence svarade: »Hvem kan strida mot ödet? Det oundvikliga skall komma öfver oss, huru mycket vi än kämpa däremot, och stjärnorna tala sanning.» — Medan de så talade med hvarandra, hade de kommit till en öde trakt, och emedan grefven var trött, steg han af sin häst och satte sig att hvila på den mjuka mossan, och Raimund gjorde detsamma. När de nu sutto där i god sämja och lugn, rusade ett väldigt vildsvin fram ur snåret och anföll grefven med ett sådant raseri att denne ej fick tid att draga sina vapen och icke ens kunde stiga upp, ty han hade kommit under det vilda djuret. Raimund grep skyndsamt efter sitt spjut, men då han sökte att bringa den betryckte grefven snabb hjälp, stötte han i hastigheten mot en gren, och spjutet felade på en handsbredd, så att det blott rispade nosen blodig på vildsvinet, men däremot trängde djupt in i den på marken liggande grefvens kropp, så att denne snart uppgaf sin sista suck.

Då Raimund såg detta, klagade han omåttligt och kastade sig i sin djupa sorg öfver grefvens lik; han förbannade sig själf att han var utsedd att dödligt såra sin välgörare, men all hans klagan väckte ej den döde, och nu måste han erkänna att stjärnorna talat sanning.

I sin djupa smärta lopp han in i skogen utan att veta hvart, och klagade oupphörligt för sig själf: »O, ädle grefve, min herre och välgörare, hvarför ligger jag ej i ert ställe död på jorden? Hvarför färgar ej _mitt_ blod mossan och gräset? Hvad glädje har jag väl nu af lifvet, då blodskuld hvilar på mig, ehuru jag till den är så oskyldig som ett nyfödt barn!»

Under det han klagade sålunda och ej gaf akt på något omkring sig, hörde han plötsligen en källas sorl; då kände han först huru törstig han var, och han följde i riktningen af det stilla sorlet. Så kom han ut ur skogen på en älsklig slätt. Den hade ett utseende som om ingen mänsklig fot hade beträdt den sedan den första skapelsedagen, rundt omkring stodo väldiga träd och omkring källan blomstrade de underbaraste blommor, och fåglarna sjöngo såsom han ännu aldrig hade hört det. Han blef helt lugn och högtidlig till mods, som om han hade inträdt i en präktig domkyrka. Men då han såg sig noggrannare omkring, varseblef han det allra underbaraste, det var den sköna vattenjungfrun, som satt på stenarna, klädd i en vattenblå klädning och med det utslagna håret genomflätadt af pärlsnören.

Raimund trodde att ljus och sol förespeglade honom ett bländverk, men den sköna vattenjungfrun tillropade honom med en stämma, som klingade så kristallklar som klangen af de fallande vattendropparna i det lugna vattnet: »Kom närmare, Raimund af Lusignan; jag visste väl att du skulle komma!»

Då svarade denne. »Ädla dam, jag besvär er vid Jungfru Marias son, att ni säger mig hvarifrån denna er kunskap härstammar? Jag visste ju ej själf hvart jag hade kommit.»

Men han besvor henne i Kristi namn, därför att om hon endast varit ett bländverk, hade hon då måst upplösas i dimma, men hon blef sittande stilla och log emot honom.

Då flög en bäfvan af hänryckning genom den ädle Raimunds själ, och han sade: »Sköna dam, en svår olycka har drabbat mig under de sista timmarna, men då jag skådar på er, försvinner all sorg och all oro och jag åstundar blott ett: att jag i hela mitt lif måtte få vara tillsammans med er. Säg mig ert namn, ädla dam, att jag må minnas det i mitt hjärta och nämna det i mina böner.»

Då sade vattenjungfrun: »Jag heter Melusina, och så långt som detta vatten flyter, utan att blanda sig med andra vatten, så långt sträcker sig mitt herradöme och mitt rike.»

Raimund sade: »O, att jag finge stanna hos er, min härskarinna, ty ni har tagit min själ och mitt hjärta till fånga!»

Vattenjungfrun log och såg kärleksfullt på honom, ty den solstråle, som lockat ut henne ur hennes grotta, hade trängt in i hennes hjärta och hade värmt det med dagens lif.

»Raimund», sade hon, »Raimund, om du svär mig att i alla stycken vara mig trogen, och att aldrig förolämpa mig med misstankar, så vill jag blifva din maka, och du skall härska i mitt rike.»

Raimund svarade: »Hvem skall väl kunna lefva vid din sida och icke vara dig trogen, hvem kan se dig och misstro dig? Jag svär dig, Melusina, vid alla kyrkans helgon, vid min kärlek och vid den dag, då jag först såg dig, att jag skall blifva dig trogen och aldrig misstro dig.»

Då sade vattenjungfrun: »Så drag då till grefvens af Provence hof, trösta hans änka, din fränka, och låt belöna dig med den vilda skogspark, genom hvilken mitt vatten flyter. Ingen tror, att du dödat din herre; hvar och en tror att vildsvinets tand har gjort det. Trösta dig äfven du öfver saken, ty du var blott det blinda verktyget i ödets hand, och du skall ej behöfva böta för hvad du mot din vilja gjort.»

När Raimund hörde den sköna tala så förståndigt, fattade han stort förtroende till hennes kunskap och fröjdade sig högligen, att Gud fört honom dit denna gång. Han omfamnade den sköna Melusina, i det han trolofvade sig med henne som sin gemål.

Och hon förde honom och hans häst i den inbrytande skymningen genom skogens många invecklade stigar, så att han ej mer kunde fara vilse: Därpå tog hon afsked af den älskade; och han lofvade att följande dag komma med alla sina vänner till skogens gräns, för att hämta henne.

Men när Raimund hade dragit sina färde, och månen hade stigit upp öfver källan, då döko Melusinas systrar upp ur det ångande vattnet, de skakade sina lockiga hufvud, upplyftade sina armar, varnade henne och klagade: »Syster, lämna oss icke, det sker till din olycka! Hvarför skilja dig från kyla och ro? Där ute är det sorg och solen bränner. Melusina, Melusina, stanna här!»

Men hon hade solstrålen i sitt hjärta, och den dref henne in i lifvet, i ljuset, i värmen.