Part 5

När Viveke reser, blir jag fasansfullt ensam. Jag reser inte, varför skulle jag resa! Albert far till Vargön och fiskar. Om han trivs med det, stannar han en månad. Det finns väl alltid några mer eller mindre unga damer, som han kan göra lyckliga, relativt naturligtvis. Gud skall veta, att jag unnar dem det. Men jag unnar dem också, ett halvt dussin är det ibland, som tävlar om att bära hans metmask, och äta hans praliner, och som säger att herr Berglöf är den noblaste personlighet de träffat och dessutom så rolig, hans fru måtte aldrig ha tråkigt. Ja, jag unnar dem att råka ut för hans vardagshumör bara en enda gång, då han förlagt sin nyckelknippa och tror, att det är jag, som tagit den. Jag har ju aldrig varit riktigt regelbundet gift med någon annan än Albert. Det skulle verkligen vara av intresse att veta, om han är ett undantag eller en regel som äkta man. Pappa var i alla fall inte sådan, det minns jag. Men vi hade inga manufakturhandlaranor. Det är onekligen en ursäkt för Albert. Jag tänker alltid, när bodherrar är utsökt artiga, att de måste ta igen det genom att svära, när de kommer hem. Deras mänskliga natur skulle inte härda ut annars. Och Albert måste ju vara älskvärd på ateljén.

20 juni.

Var kväll sedan Viveke flyttade ut i hallen har jag tänkt: ”Skall hon inte komma snart och krypa till mig i bädden, som hon brukar, när hon har något att tala med mig om eller när bara lusten faller på henne.” Jag har lyssnat ibland med hjärtklappning till vartenda ljud från det hållet, och jag har borrat ned huvudet i kudden och jämrat mig i ångest vid tanken, att hon kanske aldrig mera kommer.

I går kväll mera kände än hörde jag hennes bara fötter över salsgolvet, och så viskade hon bakom dörren: — Mamma!

— Viveke! och så var hon där i mina armar.

Hon kände visst, hur mitt hjärta bultade:

— Är du inte bra, mor?

— Visst är jag bra ... jag trodde bara ... nej, jag trodde ingenting.

Jag kramade henne. Tänk att åter känna hennes unga, lena kropp, som doftar liv och vårblommor mot min gamla, vissnande. Men hon förnimmer inte min ålder. Hon känner intet annat än att jag är mor nu igen, det är trygghet och ro. Hon har ingenting att säga just nu, och det är bäst så. Jag känner, hur hon faller till ro med huvudet mot min arm, och jag vet, att Viveke är min för alltid.

Jag tänker: ”att vara mor, det är något så underbart att det har tagit mig sjutton år att fatta det, om jag ens gör det nu”. Jag tänker tillbaka på den tiden, då jag bar henne i min kropp. Jag kom då att läsa en bok eller vad det var för något litet äckligt skrivalster av en man. Det stod där, att om det vore något bevänt med kvinnans själsliv, skulle hon erfara underbara känslor den tid hon bar sitt barn.

Jag tyckte själv att det ingenting var bevänt med mitt själsliv, ty jag erfor ingenting annat än att jag ofta var hungrig och så ett och annat, som var ännu mindre angenämt. Tror en man kanske, att han skulle ha finare nerver att känna andligt med, om han kunde tänkas i samma underliga belägenhet!

Nej, det där stora, som skulle kommit mig att erfara underbara känslor, det var helt enkelt så stort, att det blev ofattbart.

Och det var nästan detsamma, när barnet nyss var fött. Jag kunde ligga och se på det och tänka, att det ändå inte var helt verkligt, antingen var hon inte ett riktigt barn eller också var hon någon annans, för jag kunde inte vara mor till ett riktigt barn, inte jag, inte jag, alla andra, men inte jag.

Och den tanken ville inte lämna mig på flera år.

Jag talade om den för Albert.

— Jag vet inte, var Viveke har kommit ifrån eller hur hon har kommit. Jag kan inte fatta det, sade jag.

Albert förstod mig inte alls. — Jag tycker, att du har ganska stor anledning att veta det, sade han, och så gick han igenom det lilla vi verkligen visste. Han vidrörde med en viss stolthet sin egen flyktiga del i saken, män är ju så underliga, och han var vänlig att också ge sitt erkännande åt mina vedermödor — liksom om allt det där kunde förklara undret Viveke.

Nej, Viveke är inte något slags hopskarvning eller uppkok på Albert och mig. Hon är alldeles ny. Vi fick ju den äran att ge henne namn. Albert gick med på efter något betänkande att hon fick heta Viveke. Sedan vet jag inte mycket mera än kläder och mat, som hon har från oss, och att jag tvättade och badade henne så mycket det första året, att jag blev nästan trött.

Naturligtvis lärde hon sig som barn några av våra mest iögonfallande olater. Hon kunde gräla som Albert och tjura som jag. Jag både skrattade och grät, när hon liknade oss för slående. Jag lärde mig av det, men jag kunde ju inte gärna säga henne, att hon inte fick vara som sina föräldrar. Hon är det inte längre, gudskelov! Hon upptäckte snart nog själv, att det var galet och lade bort det. I skolan har hon ju lärt en del utom ur böckerna, men om hon också någon tid har apat efter en kamrat eller dyrkat en lärarinna, har hon ändå aldrig upphört att innerst vara Viveke. Jag är så glad, att jag fick det namnet åt henne. Det är mjukt och hemlighetsfullt och starkt alldeles som hon. Vivekes styrka sitter djupt nere i själen, men man förstår, att den finns där, bara man ser hennes lilla fina och obstinata näsa.

Och hela denna underbara Viveke vilar på min arm i sitt lilla fina linne av skär moll med krämfärgade spetsar. Jag har sytt det åt henne. Hon har ju inte tid för skolan, men hon tycker om vackra underkläder, hon tycker om allt, som är vackert. Med sjuttonåriga Viveke i mina armar är jag äntligen fullt och helt mor. Men det är bara försköning, skrymteri eller missförstånd att kalla den kärleken altruistisk. Som mor är jag också ett slags älskare till min dotter. Jag lever av hennes genkärlek. Jag är öm och svartsjuk om hennes kropp och själ. Men vad vet jag egentligen om allt det där, som döljer sig i det lilla rosafärgade nattlinnet, det där som jag kramar så hårt, vad vet jag, fast jag synat det i detalj år efter år med glädje över friskheten hos var lem? Vad vet jag, vad hennes sinnen och nerver ha anat och förnummit av kärleken! Vad vet någon mor om det, minst de oblyga och ogrannlaga, som tränga sig på sina döttrar med dumma och plumpa råd och varningar, som bara visa deras egna fula själar!

Nej, jag får inte låta svartsjukan ta överhand. Jag måste lämna Viveke i fred. Men när hon kom så här till mig, är det inte ändå något hon vill säga mig? Är det bara mina armar, min varma moderskropp hon behöver, är det inte något av min stackars skrynkliga och tilltrasade själ, som borde ha varit fri och stark och skön för hennes skull? Hon känner mig ju, ack, hon känner mig visst bättre än jag henne, och ändå har hon kommit.

Till sist talar hon:

— Tack, mor! säger hon. Tack ... för allt!

Tårarna stiga upp i mina ögon och rinna ner i Vivekes hår. Det går inte att hejda dem.

Men hon fortsätter:

— Du har kanske undrat på mig den sista tiden. Du har kanske trott att jag ... att jag ... dömde dig. Men det gjorde jag aldrig. Det var bara det, att det liksom kom något nytt in i själen, och det rörde om i allt, som fanns där förut. Det fräste och bubblade och det blev grumligt alltsammans. Ja, jag uttrycker det kanske underligt, men jag kände det så, och jag kände inte igen mig själv. Nej, jag dömde dig aldrig, jag var bara skakad, och jag tänkte: ”vart är jag på väg?” Men småningom kände jag, att det klarnade. Det är kanske något inom mig, som har blivit olika, kanske har jag vuxit litet, kanske har jag förlorat någonting, men jag vet, att jag har vunnit också. Det är alldeles klart och lugnt nu, mor, och det hade inte gått utan dig.

Jo, du har hjälpt mig, mor. Du har hjälpt mig bäst genom att låta mig vara i fred. Tänk bara, om du hade varit ängslig och försvarat dig! Det hade jag inte kunnat lida.

Ja, jag skulle inte röra vid det. Jag förstår ju, att det gör dig ont, men det gör dig ont också, om jag tiger.

Jag vet inte, hur jag kom att tänka på en sak just nu. Men jag tror inte du älskade mig så där förfärligt mycket, när jag var riktigt liten. Jag kände det på mig, och jag sprang mest till pappa, när det gällde något. Jag såg på dina ögon, att du kritiserade mig, och det gjorde aldrig pappa på allvar, inte en gång, när han gav mig smäll.

Jag har tänkt sedan på den där kritiken, som jag kände, fast jag inte kunde ge den namn, och som gjorde mig litet skygg för dig. Jag tror, att den gällde lika mycket dig själv som mig.

— Ack ja, visst gjorde den det.

— Och det var hur skall jag säga din självkritik, som gjorde dig misstänksam mot mig. Men när jag blev så stor, att du började kunna tala med mig på allvar, gick misstron bort. Jag kände det så åtminstone. Vad du var ovanlig då, mor, det förstår jag nu, när jag tänker på de andra flickorna. Jag har länge vetat mycket mer om kärleken än de, eller jag har vetat det på ett annat sätt.

Jag undrar ibland, hur länge jag har vetat det. Ibland har jag nästan trott, att jag visste det, när jag föddes. Men jag vet förstås, att det var du, som började att tala med mig om hur småbarn kommer till världen, när jag var så liten, att jag har glömt det nu. Och o, all din andra förståelse, som gör, att jag inte har en smula gift kvar i min själ, inte en smula fruktan för sådant, som gör somliga andra flickor och gossar rädda och sjuka till kropp och själ.

Det är väl egentligen underligt, att jag inte också tog det där du sade riktigt lugnt ända från början ... men jag är ju ändå så ung, ser du, jag är ju så ung ...

Viveke tystnade och kramade mig så hårt, att det nästan gjorde ont. Jag hade slutat upp att gråta, och nu kände jag, att hennes tårar rann.

— Nej, det var inte underligt, sade jag. O, Viveke, vad jag önskar _för din skull_ att jag hela mitt liv hade älskat bara en enda!

— Tänk, vad du är sann, mor, sade hon. Jag kände, att hon kämpade mellan skratt och gråt nu. Du önskar det för min skull, inte din egen.

Jag satte mig upp och strök varligt hennes hår.

— Ser du, Viveke, sade jag, det är som om jag inte kunde önska något för mig själv längre, bara för dig ...

Men i detsamma jag sade det, kom det för mig, att _det_ ändå inte var riktigt sant. Men om jag önskade, vad önskade jag då? Jag gamla, dåraktiga kvinna kunde inte säga det ens till mig själv.

12 juli.

Det var min lögn till Viveke, som kom det att vakna, och nu tänker jag bara på Elis. Men det måtte väl ändå vara det oskyldigaste jag har upplevat. Vi har ju inte ens kysst varann. Men att jag inte skulle kunna önska och längta för mig själv längre ... å nej, så långt har jag inte hunnit.

Albert och Viveke for båda åt var sitt håll i förmiddags, och Lina har semester, så nu måtte jag väl ha utrymme ... även för mina drömmar.

Om jag kunde beskriva det som det var utan att berätta ålder och namn skulle det likna en konfirmands vårdröm. Den fina sortens vårdrömmar, det vill säga de oskyldiga drömmas i början av april och inte i maj.

Det var förra året vi träffades sist, och det var vid påsken. Jag visste, att han skulle komma, och jag gick hela tiden i väntan.

Finns det något så vackert och stilla som veckan före påsk? Det är som det fölle ett återsken av det över människorna, även om de inte har något vackert annars. Det är då jag slår upp balkongdörren och börjar ordna med jorden i mina blomsterlådor, och jag står och lutar mig mot räcket och kisar mot solen. Och så sätter jag påskliljor och narcisser i vaserna, och jag känner mig god och förlåtande mot mig själv och alla andra, vemodig och resignerad inför livets korthet, dödens visshet och evighetens längd. Det har varit så ända sedan jag slutade att känna mig ung, ty då var även den tidiga våren förfärlig, kanske det förfärligaste av allt, men det är så längesedan nu.

Ja, och så går jag där och drömmer om Elis. Jag är så mild och god mot Albert och Viveke, men jag ser dem knappt. Jag köper hem ännu flera påskliljor och ännu flera narcisser, det finns knappt plats för dem längre.

Nu sitter Elis på tåget, tänker jag. Nu far han genom djupa skogar, där det ännu ligger snö. Nu kommer tåget ut på slätten, där åkrarna ligger svarta och dikena står fulla av vatten. Han sitter i kupén och vänder bladen i en bok med sina vita händer, så ser han upp, men jag vet knappt, om han ser ut på landskapet. I hans litet vissna ansikte glänser och strålar hans blå ögon som om han såg syner. Det gör de, när han läser vackra böcker, och han läser alltid vackra böcker i fina band. Han är fint klädd också, utanpå och under. Han har lilafärgade pajamas. Jag har inte sett det. Det har Alli sagt. Tänk nu är jag så god och mild, att jag säger Alli och inte Albert, alldeles som jag gjorde, när vi var nygifta. Det är för att jag återupplever den där påsken med Elis. Elis bor på ett fint hotell med mjuk matta i vestibulen. Det låter kanske bondaktigt att berätta det, men jag går verkligen inte var dag på riktigt mjuka mattor, som man sjunker ned i. Vi har inte kunnat sträcka oss längre än till en Wiltonmatta i herrummet, och jag känner mig faktiskt socialt höjd och upprättad genom Elis. Ja upprättad, ty min farfar red över blomsterrabatter och slängde ut hela middagsbord genom fönstret, då han tyckte maten inte var fin nog på huvudstadens största restaurang. Elis är inte fin på det sättet, lyckligtvis, men han härstammar inte heller från adliga officerare utan från en mängd generationer av borgerliga apotekare. Jag tror, att hela den oändliga mängden av prydligt trillade piller och noggrant vägda milligram, som han har bakom sig i tiden är grunden till att han är så sirlig och minutiös. Kanske, att de gamla apotekarna också för länge sedan voro alkemister och idkade umgänge med dolda krafter på ont och gott, det gör också Elis, ett intelligent umgänge naturligtvis, inte rå trolldom. Han är mystiker och talar med mig om ”väktaren vid dörren” och den heliga Teresia och Huysmanns. Han älskar katolicismen och medeltiden och dess rena lågande hjärta, som under tårar brände häxorna och Gilles de Ray för att frälsa deras själar.

Jag som alltid haft svårt att tro, tycker det är omöjligt att låta bli det, när Elis talar. Kan någon kvinna egentligen motstå en dyrkad mans predikan? Det märkte jag väl, när jag gick var dag hos doktorn, hur mycket jag än vred mig och försökte göra motstånd. Nu är han borta på fjorton dagar, och det är därför jag har tid att andas. Men skall jag vara uppriktig mot mig själv, är det för att träffa honom igen, som jag sitter här ensam i staden på min soliga balkong och blir underlig och tung i huvudet.

Men nu var det Elis och påsk, inte sommar ... det var påskafton mot kvällen. Jag stod och såg genom fönstret upp mot den violblå himmeln, och mitt hjärta var fyllt med en jungfrulig längtan. Jag menar med en jungfrulig längtan, då man inte precis vet, vad som skall drabba en, men hoppas det värsta. Och med Elis vet jag ju ingenting. Min själ bävade, då det ringde på tamburklockan, ty jag kände ju, att det var han. Jag tyckte, att jag var femton år.

Sedan sutto vi där Alli och Elis, Viveke och jag. Jag talade bara litet. Först fick Alli tala nästan ensam, som han tycker bäst om, och Elis log sitt fina, milda och underfundiga leende. Ibland sade han några ord till Viveke, som svarade stilla under det hon såg på honom forskande med sina klara, allvarliga ögon. Viveke känner inte Elis mycket.

Vi satt i ljusringen under taklampan kring det dukade bordet. Man skall sitta med sin vän vid ett festligt bord. Duken av gammalt damast skall lysa silkevit, silver och kristaller skall blänka och gnistra, blommor skall prunka och dofta. Men om man skall äta är en annan sak. Jag vet, att finkänsliga män inte känna sig hänryckta av att se sin älskade äta rostbiff med strykande aptit. Knut nämnde något i den riktningen åt mig så där i allmänhet, men jag kände mig ändå aldrig upplagd att svälta av kärlek till honom, och Albert och jag har det aldrig så trevligt, som när vi äter en god middag tillsammans, men med Elis tycker jag på något sätt att det inte passar med materiell föda. Själv äter han litet och liksom tankspritt, men han dricker gärna, ja, tyvärr alltför gärna. Jag känner hans älsklingsvin, och jag skaffar hem det var gång han kommer, det är ju inte ofta, om det också skall ta ett stort hål i hushållskassan. Jag dricker bara litet av det, och jag äter nästan ingenting. Jag passar bara på att de andra ha mat på faten och att serveringen går lugnt och snabbt.

Småningom sinar Alberts ström av ord en smula, därför att den inte röner någon uppmuntran, och det blir korta pauser i samtalet. Det är som om den blå vårskymningen smög in i rummet mellan de öppna gardinerna och viskade hemligheter. Elis, som mest suttit med ögonlocken sänkta, tunga ögonlock, som tycks vilja falla igen, ser upp en och annan gång helt hastigt och fäster blicken, en blå, blixtrande blick ett ögonblick på Albert. Jag vet inte, om Albert märker det, han märker sällan, vad andra än han själv gör eller säger. Albert har själv något flackande och osäkert i blicken, utom, när den är stel av trötthet eller sprit, ibland förr var det visst också någon gång av kärlek. Men Elis vill han avgjort inte se på. Jag sitter och betraktar dem ömsevis och tänker: hata de varann och varför, ja varför hata de varann? De var vänner förr, men kanske var deras vänskap mera tillfällig och påtvingad än deras hat eller ovilja nu. Elis’ far var apotekare i den staden där Alberts hade manufakturhandel och Albert och Elis var klass- och studentkamrater och låg ett par terminer i Uppsala tillsammans. På den tiden var Albert den blivande store målaren och inte en konstnärlig fotograf, vars konstnärlighet knappt nått allmän uppskattning. Naturligtvis tyckte han, att han var mycket förmer än Elis, och Elis lät honom tycka det. Elis skulle aldrig med berått mod ta en människa ur en villfarelse som hon älskade, även om villfarelsen kunde kosta människan livet. Det hör till Elis’ finhet. Och den här villfarelsen gjorde ju ingen något ont. Jag tror att Elis ibland hade ett stillsamt nöje av den.

Nu misstänker jag ibland, att Albert känner sin underlägsenhet, och att det är det, som gör honom ursinnig, för inte bryr han sig väl om att jag dyrkar Elis? Men Elis’ överlägsenhet är inte alls utmanande. Han har en liten tunn och lågmäld stämma och han har bara skrivit en liten tunn bok om Spinoza, som nästan ingen har läst. Varför skulle han skriva en tjock bok om Spinoza eller om någon annan eller egentligen någon bok alls? Varför skriver man egentligen böcker, när man inte kan skriva oerhörda böcker, säger Elis? Det gör man bara av tarvlighet eller för att förtjäna bröd, och som inte Elis behöver förtjäna bröd, säger han att hans bok om Spinoza är tarvlig. Jag vet förstås att både ärkebiskopen och professor Stöök ha berömt den, men för Elis’ känslor betyder det ingenting. Men han är inte känslolös. Han tycker om blommor och katter, inte hundar, människor med förfinat själsliv tycker inte om hundar, det gör bara klumpiga och barnsliga människor, och han tycker om sjuka barn. De friska inge honom ett visst obehag. Jag gömde alltid undan Viveke så gott jag kunde för honom, då hon var liten.

När Elis liksom mattat ut Albert genom sin tystnad, börjar han att tala mjukt och stillsamt som han brukar. Hans vita, smala händer röra sig. En diamant på hans vänstra ringfinger flammar, kastar små regnbågskaskader av ljus då den beskriver bågar kring de levande ljuslågorna på bordet. Är det med beräkning han rör händerna så? Njuter han själv av deras vithet och ädla form och diamantens flammande färglek? O, Elis, hur kan jag pejla ditt djup eller din grundhet! Jag ser dig bara där borta på andra sidan bordet mot skuggornas bakgrund som ett slags andeuppenbarelse, jag ser ingenting annat, inte Albert, inte Viveke. Jo, jag ser att allt på bordet, som inte passade Elis äntligen är borta, där finns bara blommor, som dofta och solfärgat vin i glasen.

Han berättar om böcker, sådana där oerhörda böcker, som är de enda, som borde läsas. Viveke går in till sig, och Albert ser uttråkad ut och säger en och annan spydighet.

När Elis går, följer jag honom till dörren, och han ler ett litet milt, vemodigt leende.

— Jag tycker vi har mycket att tala om med varann, säger han, vi skall träffas igen.

— Ja, säger jag. Kommer du i morgon?

— I morgon, nej, vänta mig inte i morgon, säger han och vickar litet på huvudet just i dörren. I morgon _finns jag inte_.

Påskdagen går jag ändå och undrar, om han inte skall komma. Vad har han egentligen för ärende här i staden om inte att träffa oss ... mig? Vem är han i grund och botten? Känner jag honom? Själv säger han, att han är en dålig människa. Han har aldrig varit gift, och Albert säger, att han inte ens varit kär. Jag tror att han är annorlunda än andra män. Men han känner i alla fall tillgivenhet för mig, och jag är kvinna ... eller är det Carla nu igen? Men jag ville kyssa Carla, och jag känner mig inte ens frestad att kyssa Elis. Inte den minsta lilla vidröring av hans hand är mig av nöden för att känna mig lycklig i hans sällskap. Nej, jag kan inte tro, även fast jag tror, att han vill det, att han är lastbar. Den lastbarhet han vill erkänna i svävande och obestämda ordalag är för övrigt inte den opassande utan den allmänliga manliga svagheten för Venus Vulgivaga. Vad skall jag tro om min vän? Elis bor för det mesta på landet på sin egendom. Det förefaller ju ganska antagligt, att han ibland reser till en jämförelsevis stor stad för att sköta sina débaucher av vad slag de nu kunna vara.

Ibland under denna påskdag flyger genom min hjärna en tanke, att jag kunde gå till hotellet och söka honom där. Skulle det ge mig klarhet? Det förefaller mig mest troligt, att jag skulle finna honom i hans säng med en tömd konjaksbutelj på nattduksbordet, men vad visste jag mera för det? För resten skall man inte gå till herrar på hotellrum alldeles oavsett sedlighetssynpunkten. Det är något snaskigt med herrar på hotellrum: kringströdda klädespersedlar, hängslena ringlande på golvet som en orm, krage och manschetter med solkiga kanter, ett sömnsvullet ansikte, dagenefterstämning, hu! Nej, det fick jag då nog av, när jag var tillsammans med Knut, och Elis skulle aldrig förlåta mig, om jag såg honom sådan, inte ens för de lilafärgade pajamas’ skull.

Men med ens får jag för mig, att Elis ligger där ensam och gråter, gråter så där bittert och kvävt, som en man kan gråta, och då tycker jag, att jag är hans mor, och jag ville springa dit genom alla gatorna, som aprilregnet gjort våta, genom alléerna med brungröna, klibbiga knoppar, genom vestibulen med den mjuka mattan. Jag ville vagga hans huvud i mitt sköte, smeka hans hår och gråta med honom ... men naturligtvis betvingar jag mig, och dagen går långsamt, medan aprilregnet knäpper mot fönsterrutorna, narcisserna i vaser och skålar få en börjande dödsdoft, och jag känner ett ljuvt vemod.

Annandagen ringer telefonen festligt, glatt. Jag vet i förväg, att det är han. Ja, det är Elis’ röst:

— Hallå! Är det Ronny?

— — — — — — — — — — — — —

— Vad jag gjorde i går! Idkade självkännedom.

— — — — — — — — — — — — —

— Nej, det var inte uppmuntrande. Det är det aldrig ... Men hör du, är du färdig om en halvtimme? Jag kommer med bil och hämtar dig.

— — — — — — — — — — — — —

— Jag kan inte tänka, att det skulle vara omöjligt för dig att göra dig lös ett par timmar ... annars väntar jag ... så länge du vill ...

Det är bara för att spara min glädje, som jag skjuter upp till senare på dagen, bara för att njuta försmaken ännu några fattiga timmar.

På kvällen sitter vi två på en restaurang med jazzmusik och dansande par mellan borden.

— Livet är underbart och förfärligt, säger Elis.

Tänk en femtiofemårig man, som säger de orden med en röst, som darrar av undertryckt rörelse.

— Ja, säger jag, men jag har nästan upphört att känna det. Jag minns bara, jag lever inte.

— Livet blir allt underbarare med åren, säger Elis, och synden blir mera fruktansvärd. Tänk på problemet synd och ånger. Man måste synda, man kan inte undgå det, och tänk på ångerns ohyggliga pina.