Part 4

Jag tänkte bara: ”Vi är ju tvungna att mötas en gång till, när han går tillbaka. Jag får inte se åt det hållet.” Men han kom inte. Hur han försvann, vet jag inte. Kanske gick han in bakom kulisserna. Jag både ville och ville inte gå hem med detsamma. Jag tyckte, att om jag satt, så han inte såg mig, skulle jag vilja se på honom. Men som sagt han var spårlöst borta, och ibland undrade jag, om jag drömt.

På natten låg jag bara och undrade, var han fanns, och jag började tänka, att om han var kvar i staden, ville jag träffa honom. Jag tyckte på något sätt, att det blivit en hafsig avslutning på vårt, vad skall jag kalla det — Viveke sade ”förhållande”.

När Albert gick till ateljén dagen därpå, ringde jag till ett par hotell. Han bodde på Grand. Portiern ville koppla in till rummet. Då ringde jag av.

Detta får Viveke aldrig veta, tänkte jag. Fast hon kanske skulle förstå det också. Jag vill ju inget ont. Sedan klädde jag mig i den nya vårtoalett, som jag skaffat mig för doktorn och gick ut i Kungsparken, den sidan dit Grands stora entré leder.

Jag hade tur. Han kom snart. Jag gick bara rakt fram mot honom, så att han måste hälsa. Det enda hans ansikte uttryckte var förvåning, ja bestörtning.

— Jag tyckte, att jag ville hälsa på er, sade jag, träffa er en gång och tala några ord.

— Nej, det var då älskvärt, sade han. Skall vi ... han såg tveksamt åt hotellet.

— Nej, vi går några steg här i parken, om ni inte har något emot det. Vi kan ju också slå oss ned.

”Nu tänker han: fan ta alla efterhängsna fruntimmer”, tänkte jag.

— Jag visste ni bodde här i staden, men jag tänkte aldrig, sade han ... Jag har en vän, som bor inte långt härifrån.

— Ja visst, sade jag alldeles meningslöst. Så gick vi tysta några steg.

— Du, sade jag sen. Det går inte att säga ni. När vi träffades sist i Gilleleje, fick du en dag ett brev, som talade om att en femtiårig dam just hade dött. Du berättade för mig, att hon hade varit din älskarinna tolv år tidigare, och att hon varit mycket vacker. Jag frågade dig om du inte sörjde över hennes död, och du svarade: Nej, icke ett spår.

— Varför, sade jag?

— Å, hon var ju redan gammal.

— Vilket minne du har, sade han, och nu är jag så urgammal att även en femtioårig dam är jämförelsevis ung i mina ögon. Och du är då inte helt gammal.

— Tack, jo, det är jag, jag är död, sade jag, och därför ville jag komma och försöka att få reda på något av mitt liv, till dess jag skall fram inför domen.

— Har du blivit religiös? frågade han.

— Jag vet knappt, om det kan kallas det, sade jag. Men du vet det där i Per Gynt, då han liknade sig vid en lök, som skalas av lager på lager, tills det blir intet kvar. Sådan känner jag mig nu. Det var väl bara ett skal det också, som mötte dig en dag, men också ett skal är väl något att räkna med, när det är så litet innerst, och därför ville jag ha reda på det. Sedan skall jag gå.

— Jag förstår dig inte riktigt.

— Tyckte du, att jag var äkta då eller falsk? Var det som jag ... jag ... älskat dig?

— Ja, det var det vid Gud.

— Och inte som jag gjorde det som lek eller experiment?

— Vad yrar du om? Du var då den allvarligaste lilla kvinna jag mött.

— Var det sant det du sade, att du känt både himmeln och helvetet med mig, och var det meningen ... som ... som ett beröm? Eller var det något fel hos mig?

— Det har jag inte en aning om att jag sagt. Fast, han såg på mig road, tyckte jag, det skulle jag nog kunna tänka mig. Att du var en satans liten kvinna, det har jag sagt mig mer än en gång sedan. Du hade små gyllene gnistor i ögonen, då du var upprörd. — Nej, om jag sade det, så var det ett obetingat beröm. En kvinna utan litet djävulskap är ingen riktig kvinna. Men i alla fall var det som rörde mig djupast hos dig ditt bottenlösa allvar, och så din naturlighet, för med all din förnumstighet och ditt grubblande emellanåt, kunde du andra stunder bli något av fullständigt primitiv kvinna, oberörd vildinna eller av menad ...

Hans röst hade blivit en smula upprörd. Vi hade rest oss från bänken. Han stod och gick några steg ömsevis och gestikulerade en smula med händerna, så gott det gick med käpp. Cigarren hade han kastat. Det hade kommit liv, till och med en smula eld i hans blick. Jag hade alltid hållit av hans ögon. De var havsvattenblå på den tiden och blicken så förbluffande oskyldig. Det havsvattenblå hade blekts bara helt obetydligt, håret som syntes litet vid tinningarna var silvergrått och lätt vågigt. Örnnäsan var lika imponerande som förr, och munnen doldes nästan av det grå skägget. Han är en stor, kraftig karl, men handen, som han gestikulerar med, darrar en liten smula. Jag undrar inom mig, om han ännu älskar kvinnor. Jag minns Gilleleje och den gamle Drachmann, som ännu levde på den tiden och hade en ung söt väninna — fast hon bedrog honom visst.

Han stannar plötsligt.

— Ja, jag har väl icke sårat dig? säger han.

— Nej, visst inte, o nej!

— Ja, så sätter vi oss igen, så, han tänder en cigarrett. Det var mig verkligen en glädje att träffa dig igen. Tillåter du, att jag säger dig en sak. Du är rentav vacker, distingerad, fast du är ju en annan än förr, och du klär dig utmärkt, bättre än då.

Jag kommer att tänka på att toaletten har jag skaffat mig för doktorn och att jag kanske aldrig i mitt liv varit så väl klädd, och jag säger:

— Om jag haft den rätta kärleken till dig, tror du inte att jag då också lärt att klä mig vackert för din skull?

— Det var liksom inte din genre med klädstass på den tiden. Jag minns en gång, när du sprang längs stranden i Gilleleje med en blå bomullsklänning och utslaget hår. Det passade dig. Men du hade ju en annan sida också. Du kunde ha så underliga, sjuka ögon.

— Ja, jag minns, att du sade det, och du sade mer än så.

— Med de ögonen kan du gå under, sade jag, det minns jag väl.

— Ja, du förstod mig du.

— Men du har då icke ... det blev väl icke ... _då_ hade jag haft skuld mot dig, Ronny.

”Dåre”, tänker jag, ”det var ju inte du, som förförde mig utan jag dig, och bakom allt stod Carla.”

— Jag gifte mig ju. Det vet du väl, säger jag.

— Ja, det giftermålet har jag aldrig förstått, säger han.

— Var det så underligt?

— Ja, från en sida sett, men å andra sidan, du var väl rädd för dig själv.

— Ja, jag var väl rädd för mig själv. Och så älskade han mig. Det hade aldrig någon man gjort förr.

— Du begärde nog också mycket, Ronny. Det var alltså han, som fyllde måttet? Och så blev du lycklig?

— Jag har en dotter. Henne älskar jag ... så ... så ... Jag vet inte, om det är som en mor.

— Hur skulle det annars vara?

— Ja, jag känner inte riktigt all sorts kärlek. Men jag talade en gång med en man, som sade, att han älskade sin dotter med en fjärran, skygg förälskelse. Det tycker jag nästan, att jag gör, det är en mycket ödmjuk förälskelse. Jag skulle kunna krypa på knä på golvet fram till henne för att hon skulle lägga sin hand på mitt huvud och välsigna mig. Hon är så mycket bättre än jag.

— Ser hon bra ut?

Då tänker jag med ens på något fasansfullt: ”Knut och Viveke tillsammans”, och jag svarar inte ett ord. Det är som om han anade mina tankar, och han byter hastigt om samtalsämne.

— Så ja, och så gifte du dig alltså, ett reguljärt, borgerligt äktenskap, och du trivs med det. Men nog har du kvävt mycket inom dig. Du skulle blivit konstnärinna. Du hade då anlag för scenen. ”La grande tragédienne” kallade jag dig, minns du? Och då hade du bara stått på stranden och läst upp Euripides för mig. Och så hade du skrivit ett par nätta noveller.

— Det var bara för att jag var så olycklig, när vi träffades, som jag skrev noveller. Och vet du, teater spelar jag var dag. Det är ingen, som märker det. Så fint spelar jag.

— Stackars lilla Ronny, säger han.

Då ha vi med ens ingenting mer att säga om mig, och jag känner, att jag borde fråga om honom, men jag känner också, att det intresserar mig inte. Hans liv är mig alldeles likgiltigt. Han har barn, som inte längre äro helt unga. Kanske har han barnbarn. Jag minns, att jag en gång var svartsjuk på hans dotter, inte hustrun utan dottern, men det är ju så längesedan. Jag känner bara en viss fientlighet mot hela denna främmande familj, som jag trängt mig in i. Det besvärar mig på något sätt, fast alldeles blygselfritt, att de trampa denna jord. Jag frågar emellertid efter jag tycker artigheten fordrar det, om hans arbete och hans barn, men jag hör förstrött hans svar.

Han duger ingenting till längre, säger han. Nej, naturligtvis. Men jag förstår, att han vill, att jag skall motsäga honom, och jag gör det. Så reser jag mig upp och räcker honom handen till avsked.

Jag tycker, att han för att vara en stor, grov karl har en för mjuk hand. Det har jag alltid tyckt. Vad var egentligen meningen med mina hårda, starka händer? De borde ha härskat — över vad?

2 juni.

I går sade Viveke: ”Mamma, jag flyttar ut i hallen. Jag tror jag skulle sova bättre där än här inne, när det är så varmt.”

Det klack till i mig. Hon hade känt som jag att vi måste skiljas. Med ens kände jag som om jag kunde skrika av smärta, och jag bet ihop tänderna.

— Ja, det har du rätt i, Viveke, sade jag. Det blir nog bra för oss båda.

Då kände jag, att Viveke blev rädd, och att det gjorde ont i henne också.

— Mamma, har ... har jag varit dig till besvär eller så ... här inne?

— Nej, käraste, hur kan du tro det! Bara det blir svalare, flyttar vi tillsammans igen. Då blev vi lugnare båda två, fast vi kände att vi bedrog varann. Vi hade i alla fall lämnat en bakdörr öppen för återtåget.

På kvällen bar Viveke sina sängkläder och litet småsaker ut i hallen, sina läxor läser hon i salen, och Albert kommer så sällan längre än i dörren för att säga, att något är som det inte skall vara i huset, så nu har jag praktiskt taget privatrum.

Ibland utnyttjar jag min frihet från besvärande vittnen till att sitta och se mig länge i spegeln. Knut sade ju, att jag var rentav vacker. Jag minns aldrig, att han sade mig just det, då vi träffades sist. Men jag vet inte, var han hade sina ögon nu. Mitt ansikte tål sannerligen inte klart dagsljus, och vi träffades ju ute en sommardag. Det är linjerna kring ögonen, det är trevligare att inte kalla dem rynkor, men de bidra antagligen att ge mitt ansikte karaktär. Det dröjde litet för länge, innan det fick det. Det berodde på att jag var fattig och rädd som helt ung. Då lär man sig att ”stryka bort ansiktet”, när man skall tala med folk, man tar det bara på sig igen, när man är ensam, och det är en skadlig vana, som det är svårt att lägga bort. Jag har aldrig kunnat förebrå Viveke på allvar en viss medfödd fräckhet parad med oskuld, som jag tror hon har från familjen Berglöf. Den kommer att hjälpa henne över mycket. Med den utrustningen hade jag kanske varit något annat nu än en gammal, oduglig kvinna, som sitter framför en spegel och söker ta bort sina rynkor med dyra hudkrämer, som inte hjälper. Men med min blyghet och mitt dåliga samvete kom jag ju ingen vart. Ja, mitt dåliga samvete! Varför hade jag det? Om mina förfäder på fädernet och mödernet skrivit intima memoarer, skulle jag sökt efter grunden i dem. Nu kan jag bara sitta och känna, att något var på tok från början ... var, ty det är det knappt längre. Jag känner mig fri och lycklig som jag kunde börja från början. Jag sörjer visst inte ens längre över Viveke, som håller på och glider ifrån mig. Är det sanning?

Men börja, vad skulle jag börja med? Doktorn tycker visst också, att jag skall ta mig till något. Jag vet inte om han menar en ny kärlek eller ett nytt arbete. Ja, gärna för mig. Jag är ju inte skapad för kälkborgerlighet och engifte, men hur det är så skulle inte en älskare tilltala mig och antagligen inte jag honom.

Då är det arbetet. Det borde väl vara något intellektuellt, men jag är ju fruktansvärt obildad. Jag har läst en mängd böcker, då jag hellre borde ha stekt köttbullar och sparat in en jungfru. Jag översätter följetongsromaner från engelskan, men än sen! Jag behärskar inte ordentligt ett enda ämne och mina försök att skriva noveller och deklamera i ungdomen var rena dilettantismen.

8 juni.

I dag talade jag med doktorn om det. Han lät mig hålla på en god stund. Det var min längtan i ungdomen att bli något, inte bara elementarskollärarinna eller sjuksköterska utan något mera särdeles.

Det var en mera andlig längtan också efter ... Jag kallade det Gud. Och så misslyckandet på alla områden. Jag uppnådde ju varken frälsningens fröjd eller medlemsskap i Sveriges författarförening. Och nu till sist och ytterst är jag ju ingenting mer och ingenting mindre än en dålig mor. Hurdan jag är som hustru, vill jag inte ens tala om. Ja, som sagt, han lät mig hålla på längre än han brukar. Jag tystnade till sist för att hämta andan tror jag, för en kvinna i min ålder tystnar aldrig för att hon ingenting mer har att säga.

Då gjorde doktorn mig en kort fråga:

— Har ni någonsin nått kulmen?

Jag var så i farten med mitt, att jag inte genast förstod. Jag fick först lov att kväva hela min pratflod. Det gick i alla fall fort. Den försvann som en källa i jordens tysta och djupa innandömen. Jag hade plötsligen inte lust att säga ett ord mera om all min jämmerliga dilettantism.

Jag satt bara och stirrade framför mig, inte på doktorn, tror jag utan på hans bläckhorn.

— Har ni någonsin nått kulmen?

Han trodde visst, att jag behövde några förklaringar, men jag rörde avböjande på huvudet. Det var inte så längesedan jag läste allt det där om kärlekens berg- och dalbana och salighetens högsta tinnar, fast det ibland i praktiken är så obekvämt ordnat, att tinnarna inte nås av de två resenärerna samtidigt.

När jag dröjde med svaret, trodde han visst slutligen, att det hos mig ännu fanns en återstod av prydhet. Nej, det är över, lyckligtvis! Det var så svårt på den tiden man inte kunde tala om Linnés sexualsystem eller alldeles nyfödda barn utan att känna, att man skiftade färg. Det är doktorn, fru de la Roque och den serbiska väninna jag förvärvade i Stockholm under krigsåren, som dela hedern av att ha gjort mig oblyg. Både den otillåtna och den tillåtna kärleken ha varit ganska betydelselösa därvidlag. Kärleken är egentligen oerhört konventionell. Om man sade en man, vad man ibland tänker under vissa ögonblick, skulle han krevera. Nå, det gör han ju ändå.

Det var således inte precis blyghet, som gjorde, att jag inte sade de ord, som ändå lågo mig ända ute på läpparna. Det var inte ett svar, för svaret, tja, det kunde ju diskuteras. När når man den oemotsägliga toppunkten? I den fysiska geografien var det visst Gaurisankar, som var högst på min tid. Sedan ha de väl hittat på något annat. Varför skulle den amurösa geografin vara mera oomkullrunkelig? Nej det var bara en liten reflektion, som kom mig i tankarna, då jag förstod hans fråga och med strålande visshet kunde beräkna att mitt möjliga ”nej” skulle i hans ögon döma mig till en ohjälplig och evig dilettantism på alla livets områden.

De enkla ord, som jag helt enkelt inte vågade säga var:

Men tänk på Selma Lagerlöf och Kant, snälla doktorn.

Ja, precis bara det. För om kärlekslivet har mysterier, som inte blevo dem uppenbarade, så blev de väl inte några ynkliga klåpare för det, och skall det verkligen betyda så mycket för vår andes växt att kunna nå det som den enklaste kanin gör med lätthet!

Varför vågade jag inte säga min doktor, vad jag tänkte, lika litet som jag vågade säga det åt den förre, då han tröstade mig över klimakteriet. Ack, av samma skäl och därför att han är min avgud och är man och därför att männen äro oerhörda, enkla och osammansatta barn, då det gäller sexuallivet.

Männen äro fallosdyrkare. Jag tror faktiskt inte att det är en enda så kallad ”normal” man, som inte är det, fast jag ju inte känner alla. Men jag vet ju också en del genom hörsägen.

Det vore egentligen logiskt, om det vore kvinnan, som uppfunnit falloskulten, men jag har svårt att tro att någon kvinna vid förnuft och eftertanke, och det är det väl också tillåtet att ha i mellanakterna, ansett den där saken för något annat än ett enkelt, ändamålsenligt och nyttigt redskap.

Men gossar börja tidigt känna en underlig vördnad, inte bara stolthet inför denna del av sin kropp, och män tala om den i högtidliga eller upprymda stunder ungefär i samma tonfall som spiritister om sina högt värderade och djupt vördade andeuppenbarelser.

Min avgud skulle aldrig förlåta mig, om jag hånade och hädade hans avgud, ja, om jag bara log åt den. Man hinner med många hugskott på några sekunder, och på en av de där sekunderna förstod jag varför det gamla Österlandets kvinnor kunde prisa sig lyckliga över att bära slöjor. Bakom dem kunde de våga le åt sina män och deras avgud, även då de högtidligen knäböjde i hans tempel.

När jag förstod, att det inte gick att dröja längre sade jag ett blygsamt och lågmält ”ja”, och vid det jag såg upp, märkte jag att min avguds stränga ansiktsuttryck mildrats och att det ännu fanns möjlighet för mig att göra karriär, om det nu var som diakonissa eller handelsresande.

När jag kom hem den dagen och låg och solade och latade mig på balkongen, anammade jag inte universum, det roade mig inte längre. Jag tänkte vidare på den där famösa kulmen. Av vad jag snappat upp här och där i böcker vetenskapliga eller ej och av vad jag själv förstått, har jag den uppfattningen att kulmen mer eller mindre beror av teknik. Orientalerna lär inneha den tekniken till fullkomlighet. Kineserna sägs vara ena riktiga överdängare. Men den tekniken och dess resultat har inte de sista årtusendena åtminstone gjort dem till jordens herrar. Det har ju vi västerlänningar varit, fast vi varit mindre slundiga på det där speciella området. Men nu är vi visst också snart fullärda. Tänk vilken andlig kraft det måtte utveckla hos oss!

Men nu börjar de små snedögda gulingarna att kräla väster ut. Nej, de krälar visst inte längre, de resa sig upp. De hotar oss. De tänker kasta oss ur härskarsätet. Den teknik, som nu intresserar dem högst är nog den västerländska krigstekniken. Och den teknik vi framför allt lärt av dem kan väl tyvärr inte med större fördel tillämpas i kanondundret.

När jag hunnit så långt i mina betraktelser, kände jag mig ovanligt sedlig. Sedan märkte jag, att jag hade huvudvärk. Det berodde på solen som låg på balkongväggen och gjorde den glödhet.

När jag varit inne i duschrummet och förfriskat mig en stund var jag varken strängt sedlig eller besvärad av huvudvärk. Vid en iskall lemonsquash bakom neddragna persienner kom jag apropå kulmen och teknik att tänka på en bild ur livet, som naturligtvis Jetty, min serbiska väninna berättat mig.

Det var en medelålders änka, som mycket saknade sin man, men som hon var en något indolent natur, gjorde hon sig ingen brådska att anskaffa en ny. Det här gjorde hon emellertid: Hon lät shingla sig. När hårfrisören första gången behandlade hennes nacke med den lilla rakapparaten, blev hon drömmande. Hon kom snart tillbaka, och under nackrakningsproceduren, blundade hon, för hon var rädd att frisören, som personligen var henne hjärtligt likgiltig, i spegeln skulle få se uttrycket i hennes ögon. När hon gick, sade hon att hon skulle komma igen två gånger i veckan, för hon ville ha en verkligt välskött nacke.

Till Jetty sade hon, ty till Jetty säger man allting, att hon beställt tisdag och fredag, ty det påminde henne om Adrian. Han hade vant henne vid de dagarna, och nackklippningen var en fullkomligt tillfredsställande ersättning. Om något skulle vara, föredrog hon nackklippningen, ty kvinnan är sådan, sade hon, att hon helst vill, att inte någon skall märka något, och det kunde väl ingen göra, när det inte var något, och ändå var det det.

Och hon är ännu änka, sade Jetty, fast det inte har fattats henne anbud. Hon tror inte längre att en man kan göra henne lycklig. Och i min ungdom, fortsatte Jetty, hade jag en gift moster, som var missnöjd med sin man, men hon kände sig lycklig till kropp och själ, när hon fick sitta tyst och se på hur en medelålders dam av hennes bekanta, som hon sällan talade med och tyckte var löjlig, därför att hon hade glasögon och stora runda ögonglober, satt och ritade upp handarbetsmönster med en vit pryl. Och det kan då väl inte kallas osedligt, sade Jetty.

Nej, jag skulle tro, att det inte kan det, men jag erfor inte någon varmare sympati för den gifta mostern. Hon är för ovanlig till och med för mig. Men jag tycker hon är lärorik, och hon stärker min tro, att allt på det där området egentligen är mycket oskyldigt, antingen det nu tar sig uttryck i smak för mönsterritning eller för det gamla vanliga. Vi människor ha behagat bestämma, att det är något avgrundsdjupt. Det kommer alltsammans av den manliga falloskulten. När man skapar en Gud, hör det också till en djävul och ett helvete. Och det har vi nu i rikligt mått.

Jag bryr mig just inte om varken Gud eller djävulen längre. Jag tycker bara det är synd om dem, som lida, och jag bryr mig om Viveke. Jag längtar efter henne så svidande, på samma sätt, tycker jag, som jag långa tider av min ungdom gick och längtade efter Jesus, fast jag aldrig fann honom. Tänk att jag kan känna och längta så hett och svidande ännu. Tänk att jag inte är alldeles förhärdad.

18 juni.

Viveke har vänner. Hon är inte som jag, gudskelov, att hon inte är som jag! Hennes kamrater tycker om henne och somliga beundrar henne. Och hon har smak. De sötaste flickorna är hennes vänner. Jag tror för resten, att det är sådana som jag skulle valt att vara vän med, om jag haft kamrater, när jag var i hennes ålder. Det är flickor med fint stillsamt sätt och tankfulla ögon. Och gossar och unga herrar tycker alltid bra om Viveke. Hon har ett slags säker värdighet i sitt sätt mot dem, som jag förstår, att de finna tilldragande. Var har hon lärt allt det där! Jag har aldrig kunnat det. Till och med Albert säger, att jag är omöjlig i sällskapslivet, han som är son till en manufakturhandlande. Jag sitter bara i en vrå och ser på de andra fruarna och tycker illa om dem. Herrar _skulle_ jag numera kunna tala med, men de ha så litet att säga till mig. Men nu var det om Viveke. Hon är bortbjuden i sommar till sin bästa vän och klasskamrat Kajsa Vinge på Ribbeholms herrgård. De skall fara i nästa vecka, och nu håller vi på och styr med Vivekes kläder. Jag skäms för min fina promenaddräkt, som jag skaffade mig för doktorn och spelade teater i för Knut. Jag ordade för att Viveke skulle ha något liknande, men hon säger, att det är onödigt på landet. Hon har sin lösa shantungrock och en regnkappa, och så har hon fått tre tunna, ljusa klänningar. Vad min Viveke är vacker, när hon står framför spegeln och provar dem! Hon är så fint skär på kinderna, och hennes långa, mörka ögonhår skuggar ögonen så att de se svarta och hemlighetsfulla ut, fast de egentligen är blå. Om det var jag, som var ung och reste till Ribbeholm, skulle ingen bli kär i mig, men jag tror, att någon blir det i Viveke. Jag är däremot inte säker, att hon blir kär, men det skulle jag ha blivit, om inte annat i stalldrängen, fast jag inte hade talat om det för någon, minst honom förstås.