Part 3

— När jag var vid din ålder, hade jag också bestämt mig för att aldrig gifta mig, sade jag och smålog litet bistert.

— Ja, det var väl för att du inte kände dig själv, sade Viveke. Det gjorde man mindre förr än nu. Jag har dessutom inte fattat något beslut.

Det var ingenting att svara till det och Viveke tog upp sin lilla guldklocka, mitt farmorsarv, som sitter på en lång, smal halskedja, den ser ut som en guldtråd på hennes vita klänning. Hon hade gjort upp sällskap med en kamrat för museibesök och måste följa med första tåg till staden.

Jag reste mig också. Jag tänkte plötsligt med förskräckelse på en ensam promenad till nästa station, som jag förut planerat. Men då såg jag i Vivekes ansikte, att hon ville vara ensam. Jag tyckte också, att hon såg trött och litet blek ut.

— Ja, då får du skynda dig, sade jag.

Hon tog med båda händerna om mitt ansikte och kysste mig.

Jag satt kvar på bänken och hörde tåget komma och gå och kände mig som en dödsdömd.

Jag reste mig med ansträngning. Det är alltid bättre att gå. Det blev också bättre om en stund.

Jag önskade bara att jag sluppit att se de älskande paren. När jag hade gått halva vägen, kunde jag lida dem också, och jag började hånle åt mig själv.

”Det är alltid bättre att vara två än en”, tänkte jag. ”Viveke har inte förstått det ännu. Hon känner ömt för hela universum och vill lägga plåster på allt, som gör ont, men man kan inte leva på det i längden. Herregud, då, att hon tyckte jag verkade förkvävd! Förkvävd erotiskt, förmodar jag, för vad finns det annat! Men kan man vara det med en man, en älskare och så Carla, om det nu är allt, då har man bra stora pretentioner.

Doktorn sa ju också, att jag inte var anlagd för monogami, och att det var aktningsvärt av mig att ha försökt så länge med ett borgerligt äktenskap. Ja, försökt, sa han. Högre betyg gav han mig inte. Jag undrar, om Albert ger mig ens det! Så att särdeles högt på den kvinnliga dygdeskalan tycks jag inte stå ens efter adertonårig kroppslig trohet mot en enda man.

Men de här åren har jag inte levat, och tiden innan ... ja, det mesta minns jag, men jag tycker nu plötsligt att jag glömt något ... eller var det ingenting mer ... jo, men det är oändligt långt borta ... nu kommer det närmare. Nej, nu _vill_ jag inte tänka. Det är något, som jag glömt, därför att det är farligt ... farligt ... Jag måste glömma det ... men nu går det inte ... nu är faran över mig ... om jag ginge ned till sjön här ... nej, det är ingen sjö ... det är en mosse ... med en torvgrav ... jag är barn ... jag ser mina små, magra, bara ben ... jag står vid torvgraven, men det kommer svarta slemmiga djur runtomkring och vill bita mig ... jag måste ändå fram till graven. Då ser jag genom det mörka vattnet något på bottnen. Det är också ett djur, men jag ser det inte riktigt. Det är så hemskt; jag vill inte se det. Nu flyter det upp till ytan. Det har ett människoansikte, det gräsligaste jag sett ... det är ... det är ... mitt ansikte ...

Jag vet inte, om jag hade förlorat medvetandet. När jag kom till mig själv riktigt, satt jag på en bänk och lutade mitt huvud mot en trädstam. Det var ett älskande par, som hjälpte mig. Hon hämtade vatten ur en bäck i en turistbägare, och han stödde mina stapplande steg till stationen.

När jag kom hem och vilat mig och förbättrat mitt ansikte en smula i toalettrummet, var middagen färdig. Viveke hade satt vårblommor i alla vaser. Jag hade tappat mina — men jag såg att Viveke hade gråtit.

18 maj.

Om inte doktorn hade varit, tror jag att jag hade dött eller gått i sjön, om jag vågat. Nu vet han mer om mig än jag själv och tycker inte ändå, att det är någonting och jag känner mig inför honom som ett lindebarn vid sin moders barm eller en nyflådd kalv inför slaktaren, och till råga på detta älskar jag honom och skulle ingenting högre önska än att han bjöd mig på supé på ett utvärdshus. Men jag antar, att det inte hör till kuren, och han håller sig uteslutande till den. Som kvinna betyder jag inte mera för honom än en utrökt cigarrstump, som inte ens kan användas till piptobak.

Tillåtelsen att älska honom har han i alla fall givit mig. Det är ett medel att göra mig normal som kvinna, ty jag har aldrig varit det, säger han. Jag påminde honom, att han sagt, att jag hade anlag att bli normal, då jag önskade stryk som barn. Men nu förklarar han att den kvinnligt primitiva undergivenheten och masochismen växer ut från samma rot, och min lilla gren böjde sig naturligtvis genast åt det galna hållet, så inte heller i den delen har jag någon verklig dygd att berömma mig av.

Men så är det det där med Carla. Det bevisar naturligtvis att jag är homosexuell. Att jag aldrig varit det riktigt handgripligt, fäster han sig inte vid, och inte heller, att jag säger att det var Carlas själ jag älskade, och om Albert eller den andre haft en sådan själ, skulle jag i vällustig tillbedjan legat vid deras fötter. Vad begär egentligen männen av oss? Det är verkligen ganska svårtytt ibland. Vi skall vara kvinnor, endast kvinnor, för är vi inte det, så är vi odjur, men är vi de där utmärkta endast — kvinnorna, då hånar männen oss för det och för våra tomma hjärnor. Det gör doktor Dalqvist, och det gäller också hans älskade Anna eller kanske främst henne. ”Kvinnor, barn och djur är lyckliga, men vi människor äro mycket olyckliga”, citerar han efter Wied, så skrattar han hä, hä, hä! (Det är inte just det intelligenta skrattet) och Annas bruna ögon blixtrar av ilska och hennes praktfulla ”chair à plaisir” vrider sig. Då skrattar lilla doktor Dalqvist ännu mera. Det är kanske det rätta andliga utbytet inom det normala äktenskapet, men det tilltalar mig inte.

När Dalqvist och Albert någon gång vid grogglaset bli öppenhjärtiga mot varandra säger Dalqvist, att Anna är dum och Albert kvitterar med att jag är djäklig. Vilket är egentligen att föredraga? Det får också betänkas, att Albert och jag varit gifta i aderton år, och vilken man kan egentligen efter så lång tid ge ett odelat gott betyg, om han inte varit gift med ett helgon eller en ladugårdspiga.

Men nu har jag kommit ganska långt från ämnet. Det borde ju bevisa, att jag är kvinna, om inte männen så ofta gjorde det också, och för övrigt betyda inga av mina bevis något för doktorn.

Han anser sig hos mig ha funnit en böjelse att göra mannen hans ledareställning stridig och drar därifrån konsekvensen för det erotiska specialfallet. Men o, där tar han alldeles miste. Ingen gammaldags dygde- och kvinnlighetspredikant kan med rätta förebrå mig något på den punkten. I de avgörande ögonblicken är jag passiv och viljelös, tillintetgjord som en nyslaktad lammunge. Det kan Albert intyga.

För resten har jag ju andra referenser: den andre. Jag tvivlade på mig redan då för Carlas skull och sa: jag är inte som andra. Men han sa: du är kvinna, bara kvinna, och _han_ måtte väl veta. Han hade allt betydligt mera plural erfarenhet än Albert. Så jag tycks vara något ganska särdeles, om jag än inte höjer mig till den dygdiga normalhustruns upphöjda plan.

För resten har jag ju ett barn. Men doktorn tycker visst det är något fel med min moderlighet också. Ja, kanske det. Jag har aldrig förstått, att digivningen är något så himmelskt. När unga fruar talar om hur mycket mjölk de har eller inte har och om den är fet eller tunn, tycker jag det verkar rationellt skött ladugård. Och när Viveke hade ett degigt ansikte och sade la, la, bä, bä, tyckte jag inte att hon var världens skönaste och mest begåvade baby. Men jag trotsar vem som helst, som påstår, att jag inte älskar hennes själ lika högt som någon annan mor. Om jag ibland önskade henne döden, när hon var liten, är det väl bara ett belägg på mitt påstående, när jag vet, hur förfärligt livet är. Jag säger det till doktorn, men han svarar mig inget bestämt, så antagligen brukar inte älskande mödrar det.

För övrigt älskade jag henne uppriktigt och med glädje, innan hon var född, för då trodde jag, att hon var en gosse, och att han skulle föra något slags frälsningsbudskap till människorna. Se, det kunde inte gå av för mindre.

Jag gladde mig också i förväg över att få erfara födslosmärtorna. Det finns ju knappt andra, som kan mäta sig med dem. Och jag ville erfara allt som finns att erfara även av smärtan, annars tyckte jag, att det fattades något i min mänsklighet eller åtminstone kvinnlighet.

Men när jag hade varit i helvetet på fjärde dygnet, kallade jag doktorn och sade, att om de inte hjälpte mig, skulle jag bita av mig pulsådrorna, och hur det gick med barnet gjorde mig detsamma.

Då hjälpte de mig. Sen fick jag veta, att Albert under de dagarna suttit på restaurang och ätit biffstek med lök och snaps och druckit punsch efter och varit humoristisk just beträffande tilldragelsen, för herregud, det finns väl humor i den också, om man har ögon att se med. Och det har ju mannen. Albert håller styvt på hans överlägsenhet i det fallet, och efter den stunden håller jag med honom.

När jag vaknade ur narkosen, och doktorn sa:

— Fru Berglöf har fått en liten flicka, kände jag för att säga sanningen inte någon glädje. Jag visste ju att som kvinna var hon född till detsamma som jag. Jag ville inte se henne på flera timmar, och inte ens det där med mjölken kunde göra mig lycklig.

Men sedan litet längre fram kom ju också min stund.

Hennes lilla säng stod bredvid min om nätterna, och ljuset var aldrig släckt på sjukhuset. Hon hade inte börjat skrika ännu till vardagsbruk. Hon bara låg och såg med de underbaraste mörkblå barnaögon jag sett i ett litet vitt ansikte, ty hon var aldrig röd och fnasig som andras nyfödda ungar (pass på, nu liknar jag allt ändå de andra förblindade mödrarna). Men det var något särskilt, det är säkert. Hon har aldrig sett med sådana ögon senare, om inte nu i söndags, men då _vågade_ inte _jag_ se på henne.

Där låg vi tysta i det vita, stilla rummet, jag som redan då var en jämförelsevis gammal människa, och hon som nyss hade kommit — varifrån? Jag hade inte tänkt på ursprungsorten, men nu såg jag tydligt i hennes ögon, att hon kände till en värld, som var främmande för mig. Hennes ögon var så klara, så lysande, så fulla av medvetande om ett liv, som inte jag kände eller som jag längesedan glömt bort. Det måtte vara ett lyckligt liv, en lycklig värld. Det lilla ansiktet var så stilla, men ögonen logo som åt lyckliga minnen, ett hemlighetsfullt vetande om vad?

Kanske föds vi alla så, fast våra minnen fördunklas och dö. Kanske behålla de goda kvar något av sina minnen och det blir till vad vi andra kalla ”tro”. Viveke och jag tala sällan om sådant numera. När hon var barn och hade tappat bort sina himmelska minnen, var hon ibland rädd för döden. Det var jag, som fick trösta henne. Jag har ibland ryck, då jag är religiös. Lyckligtvis fick jag ett sådant ryck i det rätta ögonblicket. Vi klarade allt om döden och uppståndelsen och det som blir kvar i graven och himmeln, och det liv som levs där, och jag tror inte att Viveke har känt mycket dödsfruktan sedan dess. Numera går hon också ofta i kyrkan om söndagarna. Det är Albert, som vill det. Han har gått i kyrkan för det mesta, sedan han var barn, och han håller på att Viveke skall följa med honom, men jag tror inte, att de tala om religion. Albert är förfärligt rädd för döden. Gud vet, om han inte tror på helvetet. Det är väl därför, hän går i kyrkan.

Vad mig själv beträffar minns jag inte, att jag som litet barn tänkte på vare sig döden eller Gud med fruktan eller förtroende. Det kom alltsammans i övergångsåldern. Och därför tycks det ju passa, som det står i en del böcker, att det hör ihop med den. Men jag vet inte ändå. Jag tog ju vid den tiden ett steg framåt i medvetande på alla områden, och så var det de yttre förhållandena, som trängde på och gjorde mig misstrogen mot livet. Det var fattigdomen som ruvade över oss. Det var fars kräftsjukdom, och min systers långa lidande och död, och mor släpade ut sig för att hålla hemmet tillsammans.

Sedan dess har jag tyckt, ätt livet är så hemskt, att jag inte har vågat ta det på allvar. Jag har gått på frälsningsmöten ibland, men det har inte hjälpt. Det passar inte för vår släkt. Pappa var fritänkare fastän han läste Wallins psalmer ibland och grät, innan han gick in i dödsmörkret. Och mamma läste hela massor av predikningar de senare åren av sitt liv, jag vet inte hur hon stod ut med det. Men inte fick hon någon tröst. Till sist slutade hon också och tog till detektivromaner.

Av mamma har jag hört ett och annat om min farfar, översten, och som litet barn har jag också sett honom, beundrat, fruktat och älskat honom. Han förde ett vilt liv i sin ungdom och fruktade varken Gud eller djävulen fast de voro allmänt erkända i Sverige på den tiden. Men hans mor var fransyska och uppfostrad i Voltaires anda, kanske det gjorde till.

Farfar höll sig uppe, styv och rak och mäktig till slutet och vacker som en gud. Men efter hans generation har inte det gamla släktträdet skjutit några friska skott. Min far hade kvinnonerver. Jag minns honom skratta och gråta omåttligt, långt innan han blev sjuk, och han hade vita, mjuka händer, som aldrig arbetat på allvar, vare sig med penna, vapen eller verktyg. Vad gjorde han hela livet? Drömde och led. Inte är det värdigt en man, och ändå älskar jag honom.

Jag har starka och hårda händer, fast Gud skall veta, att jag inte gjort eller gör mycket nytta. Men det är min mors seniga arbetshänder jag ärvt. Du lilla mor, du led, men du drömde inte. Du hade en mans mod, illusionslöshet och offervilja, hans behov att hjälpa och skydda de svaga och hjälplösa. Jag tror åtminstone, att en god man bör vara sådan. Jag vet inte. Jag har inte träffat någon.

24 maj.

Aldrig förr har det generat Viveke och mig att dela rum. Och nu gör det det. Att vi skall vara så trångbodda! Det är inte våra kroppar, som inte får rum tillsammans. Det är våra själar. Ibland tycker jag, att Vivekes själ fyller upp varenda kubikmillimeter, så att jag inte har plats att andas. Jag _känner_ henne bakom skärmen utan att se henne. Jag känner hennes tankar, men det är bara liksom deras yttersida. Jag kan inte tränga in i dem längre. Men jag erfar ett behov inför dessa ouppenbarade tankar att krypa ihop och bli en knapp, en synål eller en bandbit, som kunde kastas i en låda och låsas igen om. Och i stället känner jag att jag eller mina tankar och föreställningar sväller ut och tar proportioner så att de vill kväva _henne_. Hur skall det gå, vart håller vi på att ta vägen? Det har kommit så långt, att jag drar en suck av lättnad, då hon går till skolan. Ja, ty då lever jag. Jag gitter inte gå ut annat än till doktorn. När jag kommer hem frampå förmiddagen, sitter jag på balkongen och förnimmer tillvaron, det är en känsla av mig själv i samklang med universum. Det är doktorn, som är upphovet till detta. Jag som alltid tyckte att jag skorrade emot! Jag vet inte, hur han gjort det. Jag tycker att han ungefär behandlat min själ, som om den vore en enda ond böld. I den bölden har han ända till botten stuckit in en sond. Man kan kalla den sanningen eller psykoanalysen eller vad man vill. Och så har allt det otäcka i själen runnit bort. Nu är jag varken ond eller god längre. Det vore kanske en smula överdrivet att säga, att jag är nyfödd efter jag erfarit och vet så mycket. Men något har blivit nytt för mig, ont och gott har blivit nytt eller jag står i ett annat förhållande till det. Kanske kom vändpunkten den underliga dag, då han frågade mig, vad jag förstod med sinnessjukdom.

Jag trodde, sade jag att det var upphävandet av kontroll.

— Upphävandet av kontroll, det är frälsning, sade doktorn.

Det var underligt, men jag tyckte plötsligt, att jag förstod, och det stämde alldeles överens med det som ”kvinnliga missionsarbetare” och Hedda Jern kallade frälsning, på den tiden, då jag höll mig till dem.

Hedda Jern talade ofta på frälsningsmötena om hur man skulle släppa sig själv, uppge kontrollen och sjunka in i Guds kärleks hav.

Det var flera, som gjorde det, efter vad de sedan vittnade på helgelsemötena. Och det kändes underbart, sade de. Men för mig gick det aldrig. Jag har visst hela livet gått och försökt lyfta mig själv i håret, och som bekant går det inte. När jag bröt mot sjätte budet, så skall ingen tro, att jag släppte taget i mig själv för det. Jag har en känsla av att jag förtog mig allra mest på lyftning då. Inte ett ögonblick släppte jag kontrollen. Det var som om jag hållit mig själv och hela universum. Jag kände det som om jag utförde ett slags oerhört hjältedåd, då jag trotsade världens dom och mina egna nedärvda, kvinnliga rättsbegrepp. Inte ens i kärleksförglömmelsens ögonblick tror jag, att jag helt tappade bort det medvetandet.

Och alltsedan, antingen jag bemödat mig om att vara ond eller god, har den nervspännande kontrollen fortsatt. Men nu släppte jag den. Med ens eller småningom, jag vet inte. Jag kände, hur jag dråsade. Vart frågade jag inte efter, och det var bara skönt. Närmast var det väl till doktorns fötter, andligt talat. Där ligger jag nu, och där njuter jag den enda sanna kvinnolycka jag fått eller kommer att få i mitt liv och som jag med mina erotiska erfarenheter aldrig känt, men som fyllt och fyller millioner kvinnors liv från världens grundläggning. Kvinnan, som tar sitt bröd andligt eller lekamligt ur mannens hand, och som kysser denna hand också, då den slår. Ja, hos mig, vet jag ju inte, om det är primitiv kvinnlighet eller masochism.

För resten tänker jag inte så värst mycket på doktorn, då jag sitter här på balkongen. Jag har annat att göra. Jag famnas av universum. Ja, ingenting mer eller mindre. Det är ju också den lämpligaste konceptionen vid min ålder. Annars är det allvarligt, och det är bara en omskrivning av min ovannämnda samklang med det hela. Jag förnimmer tillvaron som rytm, rytmen av manligt och kvinnligt. Det är grundtonen i alltsammans. Det är hög ande, men det är också blod och blodets makt, och jag förstår att just detta blod har jag hatat antingen jag gav efter för det eller reste mig mot det i trots. Nu gungar det min själ i sin böljegång. Jag är med som en droppe i havet, och jag är lycklig. När jag ligger i min vilstol, gör jag ofrivilligt en rörelse med mina händer. Handens insidor upp, halvslutna som skålar att mottaga. Det är nästan mer än en symbol. Solen flammar från den blå himmeln, fast jag ser den från bakgården. Den eviga skaparmakten sjunger sin segersång.

26 maj.

Samtalen med doktorn väcker upp så många minnen. I dag tänker jag hela dagen på madame de la Roque och ser hennes mörka, sorgsna ögon. Madame de la Roque bodde i Stockholm på Carlas tid, och om någon kunnat hjälpa mig mot Carla, var det hon, hon var så god, och jag älskade henne (obs.! med en ren kärlek), men jag berättade aldrig om mitt för henne. Stackars madame de la Roque sökte i stället ibland råd och hjälp hos mig.

Samtalet med doktorn var detta.

— Doktorn, jag står inte ut med att känna mig inför Viveke som en fallen kvinna för en sedlighetsfru.

— Tror ni, att er dotter känner sig som en sedlighetsfru för en fallen kvinna?

— O nej, det tror jag inte. Hon är alldeles för ren till det.

— Där ser ni. Hur kände ni som ung flicka för er mor på det området?

— Jag ... jag minns nu, att det fanns perioder under min uppväxt, då jag tyckte mig förakta henne för att hon inte var jungfru.

— Det är det som kommer igen. Ni tror väl inte att det var er ”renhet”, som led den gången.

— Nej, det var det naturligtvis inte. Det var tvärtom. Avsky = begär, så mycket har jag väl lärt mig. Men Viveke har aldrig avskytt det, tror jag, så det _kan_ gå bra för henne. Det kanske bara är det man avskyr, som är farligt. Vet doktorn, när människor är riktigt sedligt indignerade, tror jag dem alltid själva om det värsta. De änglalika är de mest toleranta.

Det var då madame de la Roque dök fram i mitt medvetande.

Jag har aldrig träffat en ”hederlig” kvinna, som varit så fördomsfri som hon och som kunde tala så oblygt om allt som hörde till den fysiska kärleken. Den otroliga orsaken kom man underfund med vid närmare bekantskap, och då föreföll den till sist både trolig och naturlig. Madame de la Roque var av en mild(?) försyn så inrättad att hon aldrig erfarit famntagets ljuvhet, men när det nu i alla fall hörde till hennes äktenskapliga förpliktelser, hon var hustru och mor, hade hon tagit för vana, berättade hon mig, att under de avgörande ögonblicken tänka på annat. Hon tyckte inte, att denna enligt hennes uppfattning groteska sysselsättning borde lägga beslag på hennes högre andliga förmögenheter. Jag minns, att jag undrade, om hon slog i sig italienska glosor eller i andanom studerade kontrapunkt vid de tillfällena, ty hon hade en vetgirig och bildningstörstande själ.

När jag tänker efter, var hon nog ett ganska beaktansvärt fall för utredande av kvinnans könsliv. Hennes stora, mörka, beslöjade ögon utvisade inte alls, att hon älskade renlevnaden, och flera unga män blevo våldsamt förälskade i henne. Hon frågade mig, om jag kunde förstå, hur hon som var så kall, kunde tända sådana lågor. Och jag som den tiden ansågs ung och ogift, ehuru jag alltid har förstått det mesta på det området, svarade henne, att hennes ögon utan att hon visste det lovade ting, som hon aldrig skulle vara i stånd att ge. Hon grubblade en smula över mitt svar och sedan berättade hon mig en episod från sin tidiga ungdom. Hon hade varit förälskad i en ung man. Hon ansåg åtminstone nu att det kunde kallas så. Men på den tiden fann hon alltsammans oförklarligt. När den unge mannen kom in i rummet, bleknade hon och fick hjärtklappning. När han fattade hennes hand kände hon underliga sällhetsrysningar, och ett par gånger fick hon i hans närhet en smärtsam krampaktig förnimmelse i en del av sin kropp, som hon på den tiden kände varken teoretiskt eller praktiskt, men som hon nu namngav med ett blygselfritt leende. Den unge mannen gjorde henne aldrig något lekamligt närmande.

Hon gifte sig ett par år senare, och mannen hade aldrig för ett ögonblick förmått väcka hennes sinnlighet.

Vad skulle en nervläkare säga om henne? Förmodligen, att hon fått fel man. Hon brydde sig i alla fall aldrig om att skaffa sig någon annan. Det hör kanske till historien, att den hon hade var av sensuell läggning och hade lätt att göra erövringar på andra håll.

Hon är visst död nu. Åtminstone är hon lam. Jag tycker jag ser hennes stora, mörka, brännande ögon, som tycktes fråga: Varför är jag till? Jag har aldrig bett om en roll i den här komedin.

28 maj.

Det förefaller nästan osannolikt, men det är icke dess mindre verkligt. Det är med ens som om det funnes alldeles för många män i världen, och jag har inte sällan tyckt, att de äro för få för mitt vidkommande.

Först är det Albert. Han är ”ofrånkomlig”. Just nu tänkte jag inte mycket på honom, för jag var så upptagen av doktorn, och så plötsligt en vacker dag håller jag på att ramla över en annan. Ja, jag har återsett Knut. I djupet av mitt hjärta har jag nog tänkt, att jag skulle göra det en dag.

Det är inte en Romresa från hans stad till min, och även om det vore det ... Det är över aderton år sen nu ...

Men det kom oväntat. Jag var på teatern med Albert och såg Tora Teje, och på mellanakten gick vi i promenoaren.

Då med ens såg jag honom framför mig åt ena sidan med en annan herre. Han hade blivit mycket grå, annars var han sig alldeles lik. Han strök förbi mig med blicken, och jag kände, att han kände igen mig och blev förvirrad. Hälsa eller inte, tänkte han. Men vi är väl inte officiellt bekanta numera, och så vände han ansiktet åt den andre och talade högt och ivrigt.

Jag kände, att jag ryckte till litet, och kanske blev jag en aning blekare.

Jag hör ju gudskelov inte till de äldre damer, som ha hög färg.