Part 2

Ja, vad för glädje är det då med ett par vackra ben! Är det inte som det grymmaste hån! Ett par vackra ben och så inte den minsta mening med allt som kommer ovanför dem ända upp till halsen, ty huvudet duger ju ännu, det vill säga invändigt och inte bara till festkantater. Amanda Grönstedt är hedersdoktor, och intelligensen lyser ut genom hennes ögon. Det måste göra det värre för henne. Jag skulle önska alla mina trehundrasjuttiofem olyckssystrar de slocknande koögon med vilka ett par damer av min åldersklass bevistade vårens förnyelsefest på tjugufemåriga damföreningen Nornan. De ögonen lida inte. De äro forna tiders kvinnors ögon, vars bärarinnor förvissnade på ett självfallet och smärtfritt sätt. Vi andra ha det värre. Vi är salig dumboms abborrar, som dö levande, kan det tänkas något grymmare! Teodolinda Raquette, vår stads kvinnliga poet med håret rimfrostpudrat och mycket röda kinder, man har det ibland vid vår ålder, läste upp sin nyaste dikt: Hösten. Jag förstår så väl att hon valde den, fast det var i maj. Den handlade om ett träd, som ödmjukt, stilla och glatt fällde sina blad. Jag riktigt hörde, hur Teodolinda fällde sina ett efter ett under det hon läste, och ändå log hon modigt. Och alla hennes åhörarinnor i den packade salen gjorde detsamma med döden i hjärtat. Men varför samlades vi då självmant till detta martyrium? Var för sig, en och en känns det inte så förfärligt. Där ha vi gifta våra barn och vår mer eller mindre före detta man. Och de visa jungfrurna, som inte veta av någon man, de ha ... ja, vad ha de, om man lämnar knärackan och katten ur räkningen? Är det medvetandet om deras dygd, som höjer deras glädjebägare eller åtminstone skänker dem aftonens frid. — Och Carla — varför mindes jag Carla, som är så långt borta — bland alla dessa. Carla ”vet ej av någon man”, tror jag åtminstone, men dygdig jungfru, nej, det är hon inte. Den lättaste smekning av hennes vackra hand mot min kind, kom mig i min varelses djup att ana och förnimma otillåtna ting. Jag såg henne nu i en syn gå i en scharlakansröd mantel genom festsalarna och sträcka ut sin vackra ringfria hand och var och en som hon vidrörde, föll ned död.

Men när Carla hade gått, voro vi ändå alltjämt kvar både döda och levande, vi gamla avbladade kvinnor. Men här och där i salarna stod en ung, fräsch och vacker kvinnoblomma. Och de voro för oss andra som ett blodrött hån.

Då tyckte jag att jag skrek: ”Ut med er!” Och jag samlade omkring mig alla de gamla, och vi körde ut de unga med gissel: ut med er, ropade vi, ut ni med ert fasta, skära hull, era vita tänder och era spelande ögon! Ut till era älskare, som väntar er! Låt oss lida våra marter i fred för er!

Nej, jag blev inte galen. Jag gjorde ingenting ovanligt. Jag stod endast ganska blek och tryckte Teodolindas hand och tackade henne och kände en lätt yrsel.

Men sedan på natten låg jag i min säng och tänkte ut ett slags barmhärtigare samkväm för oss levande lik. Vi skulle samlas i ljusdunkla salar, som liknade bakgrunden på Rembrandts tavlor. Och denna clair-obscur skulle plåna ut alla konturer, även ansiktsdragens. Vi skulle se ut som halvt materialiserade andar och genom något optiskt knep tyckas sväva i luften. I detta mystiska ljusdunkel skulle våra stämmor ljuda och sjunga den flydda kärlekens lov, våra stämmor, som ännu ofta med sin mörknade klang äro patetiska och suggererande på ett helt annat sätt än de ungas — — — tills vi nå de allra äldstas åldersgrupp och våra röster bli kraxande kråkors, de isgrås, de iskallas åldersgrupp, för vilken vi böja oss i medlidande, fasa och skyddssökande vördnad, för de äro ju vår buffert mot evigheten, och vi gamla kvinnor med all vår visdom är ännu långt ifrån att vara beredda till en salig hädanfärd.

Det blev alldeles ljust i rummet, innan jag slumrade till en stund på morgonen, och jag vaknade igen med en förskräckelse, som kom mig att hoppa högt i sängen, för jag tyckte, att jag ramlade i en avgrund. Ja, ja, det hör ju också till åldern. Det gör nog fru Nordlöf med. Men hon hoppar väl inte så högt, för hon är så tjock.

Viveke låg och sov lugnt. Hon såg ljuvlig och frisk och ... ja, ren ut. Med sin skära kinder och sin lilla impertinenta näsa. Hennes små söta läppar var halvöppna. Vad hon har långa, mörka ögonhår till sitt ljusa huvud!

Jag såg nog inte ut så vid hennes ålder. Utom det att jag hade längre näsa, var det visst som om en stor del av världens synder tyngde mitt samvete, fast, vad hade jag egentligen gjort! Men ändå, nej Viveke har en vitare själ än jag, fast hon går i första ringen, och jag gick ingenstans.

När jag ändå var uppe och stoppade täcket om en av Vivekes fötter, tittade jag ut på balkongen. Himmeln var blå, bakgårdens träd knoppades, solen steg över granngårdstaket. På det ljusgröna gräset på gårdsplanen sutto fyra katter och jamade av kärleksbegär. Jag längtade efter blommande fruktträd, vita och ljusröda skyar av körsbär och äppelblom, alldeles så vita och skära som den gången jag var ung och hade en älskare.

9 maj.

I går sade doktorn till mig: — Ni har aldrig älskat någon man.

Jag förstod inte riktigt. Han vet ju både om Albert och den andre. Jag blev rädd, och jag tror jag ryckte till.

— Ni skall inte vara rädd, sade han. Det är många kvinnor som inte ha det.

— Vad är det att älska? frågade jag fånigt, men har jag aldrig gjort det, kan jag ju behöva veta vad det är.

— För en kvinna är det bland annat att frukta. Har ni någonsin fruktat en man?

— Bara på avstånd, erkände jag. På nära håll kan jag inte finna att de är farliga.

— Det är för att ni inte har respekt för er man, som ni behövt en nervläkare.

— Om jag inte har det, sade jag dystert, så skulle jag vilja veta om det bara är mitt fel.

— Antagligen inte, sade doktorn.

— Ack, doktorn, varför var inte Carla en man, sade jag. Henne kunde jag ha tillbett. Hon var värd det. Jag måste älska någon, som är mig överlägsen, det är väl kvinnligt. Jag minns en fantasi jag hade att jag velat vara bara en molekyl i hennes hjärna, om den molekylen hade kunnat öka hennes andliga storhet bara det minsta grand. Och den fantasien har inte besvärat mig sedan, vare sig det gällde Albert eller ... eller min älskare (o, förlåt). För jag tyckte ju inte att det skulle tjänat till någonting. Om en hårsmån skall göra något till växten, bör den ju ha varit ganska rikligt tilltagen från början.

Kan jag hjälpa, att jag inte hade att välja mellan några stora män och att jag inte blivit förblindad av kärleken som professorskan Lagerqvist och andra normala kvinnor. Det är ju klart, att jag inte är riktigt klok, annars gick jag väl inte hos doktorn. Jag har i alla fall upptäckt, att doktorn är en andligt överlägsen man, och om jag träffat doktorn i min ungdom hade jag kanske förälskat mig i doktorn, så att jag till och med blivit rädd.

— Det är ingenting som hindrar, att ni gör det nu.

— Vad, och doktorn, som ogillar gifta älskare!

Han drog samman ögonbrynen och såg mycket bestämd ut.

— Fru Berglöf har missförstått mig, sade han. Jag sade inte, att jag hade lust, att bli er älskare. Om ni vill och kan skaffa er en älskare, det är er ensak. Jag sade, att ni kunde få förälska er i mig (gudskelov, att han inte sade oss).

— Tack, men jag vill helst inte, sade jag blygt.

— Det är skada. Det skulle ha gjort er gott, sade han mycket torrt.

— Tänk, hör det till kuren?

— Det skulle man kunna säga. Fortfarande torrt.

— Och alla de andra, som går här.

— Det angår inte fru Berglöf.

— Jo, tänk, det tycker jag det gör. Är det att vara nervläkare numera att vara ... att vara en slags andlig själafrälsare ... genom ... genom kärleken.

— Inte så illa uttryckt för att vara av en lekman. Nå, nu gå vi alltså vidare.

— Ja, men vart! Jag kom just att tänka på att den förste man jag kände erotiskt för var en hallelujagosse.

— Berätta!

— Det var barnjungfrun, som tog mig med på ett frälsningsmöte. Jag minns en stor sal full med folk och längst framme en estrad. Där stod hallelujagossen tillsammans med några andra, men jag minns bara honom. Han var lång och kraftigt byggd. Jag har ingen klar uppfattning av hans ansikte. Jag tror han sade: älskade ... älskade själar, och så sjöng han. Jag stirrade på honom. När han slutat sjunga, stod han ändå kvar på estraden tillsammans med de andra. — Jag önskade — att — han — skulle — slå — mig — så — att — det — gjorde — ont.

— Och sedan?

— Sedan var det inte mer. Jag minns inte slutet av mötet. Jag var omkring sju år vid tillfället.

— Tänkte ni på honom ibland?

— Ja, den första tiden, tror jag, men jag talade aldrig om det för min mor.

— Vidare!

— Ja, sedan vet jag inte mer, men doktorn vet förstås allt. Stryk, kärlek, kvinnlighet. Vad säger doktorn?

— Jag säger, att fru Berglöf haft vissa förutsättningar att utveckla sig till en normal kvinna. — Men medan vi tala om er barndom, vill jag veta mera.

— Jag talar inte gärna om den. Det var inte någon lycklig tid.

Men doktorn insisterade, och plötsligt förstod jag. Jag behövde för övrigt inte göra det utan ord. Han frågade rakt på sak. Men jag såg honom i ögonen och svarade: — nej!

Jag fick förnimmelsen att mitt svar på något sätt misshagade honom, och jag tyckte, att jag borde ursäkta mig.

— Jag kan inte hjälpa, sade jag, att jag inte kan leverera en provkarta på alla mänskliga laster. Jag menar, jag ber om ursäkt, för det räknas ju som rena, rama oskulden nu. Kanske är det en brist hos mig. Jag har så många luckor i min ... min bildning. Är det enastående, så kan ju doktorn anteckna det.

— Tack, jag behöver inga anvisningar.

— Nej, men bli inte ond doktorn. Det är så förfärligt. Jag var så olycklig, så nervöst upphetsad som barn. Jag undrar egentligen varför. Jag var ju lantbarn. Vet folk egentligen hur olika det är att vara stadsbarn och lantbarn. Lantbarn lever ju bland bönder och djur. De kan lära sig alla förvillelser, tror jag, om de har anlag utom de ensammas förvillelser.

Men det var nog något förvänt hos mig redan då. Min barndom var så full av ångest. Jag har hört, att jag blev skrämd en gång som helt liten, kanske var det det.

— Minns ni, hur ni blev skrämd?

— Absolut inte.

— Hm ...

— Men den där ångesten bara stegrades med åren. Den isolerade mig. Jag pinades också av blyghet. Men allt det där blev ju bättre när ...

— Jag förstår, men säg ut.

— När jag levde sexuellt naturenligt.

— Vill ni ännu påstå att det berodde på fallet Carla?

— Nej, doktorn, men jag skulle vilja säga. Något litet berodde det på Ellen Key. Gud fröjde hennes själ i himmelriket! — För mig blev det i alla fall en befrielse.

— Nå, det är ju mänskligt och naturligt.

— Tack, för resten tror jag att vi kvinnor är naturliga för det mesta till att börja med. Jag känner då inte någon, som varit onaturlig från början. Det var inte ens Carla. Hon har till och med varit kär i en vice pastor i sin ungdom, fast han inte hade förstånd att fria.

— Nej, teologer är ju litet bakom ibland, sade doktorn. Gud välsigne honom för det. Då är han inte alldeles omänsklig, och så är han inte ond på mig som jag fruktade.

12 maj.

Albert kom in till mig i morse, sedan Viveke gått till skolan. Herrar se ganska dumma ut i nattskjorta, och Albert har aldrig vant sig vid pajamas annat än på resor. Men han vill prata ibland om morgnarna. Herrar ha ju inte något klimakterium, annars skulle jag förstå Albert bättre. Han är minst lika oresonlig som jag. Jag har ändå lärt mig något på de här aderton åren. Jag förstår, att livet inte är så särskilt lätt för någon, fast nog är det olika. Direktör Anderson är lyckligare än Albert, Albert är lyckligare än jag. Men om jag är lyckligare än någon annan, det vet jag inte.

Alberts olycka nummer ett är att han är en misskänd kamerakonstnär, som han förr var en misskänd målare, och han tycker inte om att kallas fotograf, fast det är det vi lever av.

Hans olycka nummer två är naturligtvis jag eller är jag nummer ett?

Alberts lycka är så olika, olika tider på dagen och även den lycka han skänker andra. Före klockan elva härskar en stilla frid i hans själ och utom den, för då har Albert inte ännu börjat livets strid på allvar. Den inträder, när han drar på sig byxorna, och sen är han farlig och rasande precis till klockan tolv, då han börjar på ateljén. Där är han förtjusande. Det säga alla damer. Herrarna älska honom något mindre.

När han kommer hem till middagen klockan sex kan han vara antingen ond eller god alltefter omständigheterna, men älskligast är han förstås alltid sent på kvällen.

I dag var inte Albert uppmuntrande ens utan byxor.

— Tänk, Ronny, om du hade kunnat vara _litet_ mindre ovanlig, sa han, när han hade lagt sig i Vivekes ouppbäddade säng.

— Jaa ... säger jag.

— Det hade varit bättre för oss.

Det är alldeles sant, jag har ingenting att invända. Vi hade kanske varit lyckliga då, och jag har krossat vår lycka.

— Jag har försökt att vara som andra, säger jag lamt. Jag rår inte för, att jag inte kan. Jag tycker det är de, som är tråkiga och löjliga.

— Och de tycker, att du är det. Det kan du vara säker på. Det är din förbannade högfärd, som är hela skulden.

— Ja, det är min förbannade högfärd, säger jag tankfullt. Jag undrar verkligen angående den där högfärden. Ibland förefaller det mig nästan som om jag vore ödmjuk.

— Men du vet ju Albert, börjar jag igen, att jag är mycket god vän med en död sömmerska och en levande folkskollärarinna och en serbisk äventyrerska ... och ... och ... jag tänker på Carla, men hon är för fin att skryta med, och så har Albert aldrig förstått sig på Carla, fast han var förlåtande, när det gällde det andra.

— Du vet mycket väl, att det gäller din intellektuella högfärd, säger Albert.

— Det är också mycket underligt, för jag tycker de flesta andra är så begåvade. De kan ju allting, som inte jag kan, och det låter de mig minsann också veta.

Men om du visste Albert, vad jag har försökt att vara lik dem. När jag går på kafferep ibland så tänker jag: Nu skall jag göra alldeles som de andra, säga samma saker och skratta på samma sätt. Och jag har tyckt, att jag gjorde det.

Men i helsicke heller. De ser på mig som om jag vore underlig eller också ser de igenom mig på väggen bakom, och det är det värsta av allt. Det är också olyckligt, att det skall finnas så många fruar. Jag kan inte tåla fruar.

— Nej, du trivs nog bättre med gamla mamseller.

— Ja, om jag visste det! Men ser du, Albert, fruar i klump verka på mig på något sätt så brutalt sexuellt. Serbiskan, du vet, som jag lärde känna under kriget, hon sade, när hon kom från mitt kafferep: ”exposition de vagins”. Själv var hon ju inte fru, fast hon var något annat, hm, jag menar, hon var inte renlevnadsmänniska. Jag tror för resten herrar känner något av detsamma. De avskyr kafferep, och det är inte för förtalet, för o, du gode Gud, vad herrar kan förtala, nej inte du, Albert, men redaktör Strömlund, och han är verkligen en man. Så det är inte för förtalet herrarna drar sig, utan för det andra. För fruarna liksom simmar och vadar i det, och allt vad de säger och inte säger blir sånt. Och jag tycker man skall ha sånt mera för sig själv och privat. Då kan det också bli fint.

— Du tycker visst inte, att man skall ha det privat heller annat än i nödfall.

— Ack jo, Albert (ordlöst: fast _du_ är inte den jag drömde att ha det med). Och jag har inte heller någon förkärlek för gamla mamseller som massartikel. Det blir på något sätt detsamma med dem. Det var en professor jag hörde hålla ett föredrag i sexualpatologi, som sa, att om en människa sysselsätter sina tankar positivt eller negativt med det sexuella, så kan det komma på ett ut, vad resultatet beträffar. Det tycker jag är synd om dem, som kämpa för sin renhet.

— Jag tycker sannerligen inte du behöver bry dig om att göra dig ett problem av det. Det är ju i alla fall utan betydelse för ditt vidkommande.

— Man får väl intressera sig för hur andra har det, kära du. Det kan jag inte låta bli. Det är inte uppmuntrande, men det är nyttigt. Och så är det ju Viveke.

— Ja, du får verkligen vara försiktig med henne. Annars skickar jag bort henne till syster Anna i Stockholm. Det vore också det enda förnuftiga.

— Men du gör det inte, Albert!

— Hm ... Det var för övrigt inte för att höra dina erotiska morgonfantasier jag kom. Jag skulle säga dig, att du slipper följa med i kväll, om du inte vill. Det kan vara nog med ett underligt fruntimmer här hemma. Jag går med Märta.

— Ja, jag tycker visst, du skall gå med Märta. Jag går ju till doktorn.

— Det är väl inte detsamma.

— Nej, det hoppas jag att det inte är. Jag hoppas, att ditt samkväm med Märta, om inte i gärningarna så i orden är kyskare än mitt med doktorn.

15 maj.

Så lustigt med den här dagboken! Det ser ut i den som om jag vore en mycket slagfärdig kvinna, och det är just, vad jag inte är. Jag har aldrig eller nästan aldrig det rätta ordet i det rätta ögonblicket och därför tror till och med doktorinnan Dalqvist, att jag är dum. Det beror på att jag hade så litet övning i att tala i min ungdom, och det övervinner man aldrig.

Men med doktorn har jag verkligen talat, talat mera än jag gjort med någon människa på många år, ja, mera än jag talat med Carla. Det är han själv, som pressar orden ur mig. Jag tycker ibland, att han kramar och vrider mig: hjärta, hjärna, uterus, mest det sista, men det tycks ändå inte komma ut allt, vad han vill. Med Albert talar jag ju förstås, och jag kanske någon gång är spydig numera. De första åren var jag det inte. Då teg jag mest, av pur förvåning, tror jag. Jag hade aldrig tänkt att herrar kunde vara grälsjuka. Det står i böcker, att det är damer.

Jag har inte så ofta tillfälle att vara spydig nu heller. När Albert är i form, tystar han ned mig genast i början av samtalet, och så talar han själv en timme eller så. Naturligtvis fick inte det jag sa om kyskheten med Märta bli en slutreplik, utan han höll en lång predikan, men den har jag glömt.

Det var något annat än tysthet jag lärde i barndomen, det var sannfärdighet. Det är en mycket obekväm lärdom. Som socialt väsen och kvinna måste man kunna tala osanning. Jag har lärt mig det med möda, men jag har aldrig förvärvat den naturliga lätthet och det behag i konsten, som vinns genom god uppfostran.

Det är redan längesedan jag först stod inför frågan: Skall jag tala osanning för Viveke. Jag _vill_ det inte. Men naturligtvis tiger jag ibland i stället för att tala.

På senare tid har jag ofta gått i ångest för frågor, som jag anade skulle komma. Nu ha de kommit, och det var både svårare och lättare än jag trodde. Vad Viveke är mycket sundare och förståndigare än jag var som ung.

Det var i söndags Viveke och jag gjorde en av våra vårutflykter på tu man hand. Vi for med järnvägen till Uddebo och plockade vitsippor. Det har vi gjort var vår sedan Viveke var liten. Det är alldeles vitt överallt i ängarna där, längs järnvägen är det fullt med tussilago också, och alla träd stå ljusgröna, till och med ekarna ha små krusiga blad. Vi satte oss först ned mitt ibland blommorna och gick alldeles upp i deras ljuvlighet. När jag var riktigt liten, var blommor det bästa jag visste, och jag tror Viveke har ärvt det av mig. Men hon har förfinat det. Jag fick aldrig nog. Jag kunde plocka händerna fulla och kasta bort dem för att få rum för nya. Det gjorde mig ingenting att de gamla trampades ned i landsvägsdammet och vissnade.

Viveke är annorlunda. Hon är så rädd om blommor, så öm om dem. När hon var liten kunde hon ta upp vissna blommor från vägen, ge dem vatten och vårda dem, och jag minns att hon grät en gång hejdlöst en vår över en blommande äppelgren, som stormen brutit av.

_Nu_ förstår jag henne. Som barn skulle jag inte förstått.

Viveke lindade in sina blommor i mossa, och så gick vi vägen längs sjön.

Det var en dag för förälskade par. Vi mötte det ena efter det andra eller gick förbi deras sittplatser på bänkarna eller i backsluttningarna.

Då sade Viveke: — Mamma, har du någonsin varit riktigt kär i pappa?

— Ja, vad tror du? sade jag.

— Nej, det har du inte. Men något tyckte du väl ändå om honom. Varför gifte du dig annars?

Jag tyckte det var ett undermedvetet hot i de sista orden, som gjorde mig rädd. Hon är ju Alberts dotter.

— Ja, något tyckte jag om honom.

— Var han snäll mot dig på den tiden? Det var han väl?

— Ja, det var han, Viveke, mycket snäll.

— Och du trodde, att han skulle vara det alltid. Men det var ändå underligt, att du gifte dig. Hon sade det långsamt och tungt. Det var som om hon hade grubblat över den saken länge.

— Ja, fortsatte hon med ett långt andetag. Nu är väl det värsta över. Du skall inte tro, att jag ... att jag kritiserar ert äktenskap eller att jag vill ta parti för någon av er, jag förstår ju pappa också. Nu tyckte jag, att hotet var där igen, och det hindrade mig att tala.

När vi hade varit tysta litet, sade Viveke:

— Nu får du lov att tala om något annat för mig. Har du tyckt om någon före pappa?

Hennes stämma var litet upprörd, och jag kände, att mina ben började darra en smula under mig.

— Skall vi sätta oss på den här bänken, sade jag. Vi satte oss. Det var nära sjön.

— Ja, jag har tyckt om en annan, Viveke. ”Om jag nu skulle säga sanningen”, tänkte jag, ”så talade jag om Carla, men då skulle inte Viveke tro, att hon finge veta min hemlighet, och när jag talar om den andre, så tror Viveke, att hon får veta sanningen, men får hon det?”

— Det visste jag.

— Vad menar du? Hur?

— Nej, jag menar inte på något yttre sätt. Jag bara förstod, kände på mig, att det var så. Du är inte en sådan, som inte _kan_ bli kär, och så var du säkert vacker, när du var ung, ja, jag tycker att du är vacker ännu, och du var nära trettiofyra år, när du gifte dig med pappa. — Jag måste veta något om den där andre. Vad var han för dig? Hur mycket tyckte du om honom?

— Kära du, det kan man väl inte mäta upp.

— Nej, du måste förstå, vad jag menar. Det är så svårt, men jag har tänkt på det länge. Det blir bättre, om du säger det. Hade du ... hade du ett förhållande med honom?

Solen sken över de ljusgröna löven och över den blanka vattenytan.

— Ja, sade jag svagt.

Jag kände, att Viveke tog min ena hand och smekte den.

— Mamma, då kunde jag ... säg, då kunde jag ha varit den där andres dotter. Hade du ... hade du önskat det hellre?

— Nej, ånej, du frågar så underligt, Viveke.

— Det är för att jag riktigt skall lära känna och förstå dig, sade hon. Men, mamma, varför gifte du dig inte med honom?

— Det hade jag nog gjort, om han ... om han hade velat.

— Mamma! Stackars lilla mamma.

— Å, det gör inte så mycket, Viveke. Det är kanske bättre som det är.

— Men jag känner på mig, att du har haft det svårt, mamma. Det är som om du vore ... ja ... förkvävd på något sätt.

— Förkvävd ... ja, kanske ... men hur gammal är du egentligen, Viveke?

— Passar det inte, att jag är sjutton år, och att jag håller förfärligt mycket av dig. Jag skulle vilja trösta och hjälpa dig.

— Jag skulle väl hjälpa dig.

— Det gör du också, det har du alltid gjort genom att tala sanning till mig och behandla mig som en människa, och det gör inte alla mödrar.

— Jag undrar ibland, om det inte är de andra, som ha rätt. Du är ju nästan ett barn eller du borde vara det, och jag behandlar dig som en jämnårig.

— Ja, ja, det är alldeles rätt med mig. Du skall inte tro, mamma, att du ... att du skadat mig genom att tala om det där för mig. Du såg ju, att jag visste det nästan. Det är så, när man håller riktigt av varann. Man kan ingenting dölja.

— Men nu måste du också lova mig någonting, Viveke. Lova att tala om allt, som händer dig, om du blir riktigt kär, menar jag. Det är inte lätt att vara ensam då du, det kan vara farligt. Och kanske jag kunde hjälpa dig fastän ... fastän jag är en sådan dålig kvinna.

— Så får du inte säga, mamma. Och naturligtvis skall jag säga dig allt. Det lovar jag heligt. Hon såg på mig med stora, blanka ögon. Men vet du, mamma, jag är inte säker på att jag blir så där hemskt kär. Kanske jag inte alls gifter mig. Jag har tänkt på att bli sjuksköterska, när jag har tagit studenten.