Part 1

MOLLY MOLANDER I TOLFTE TIMMEN

I TOLFTE TIMMEN

EN GAMMAL, DÅRAKTIG KVINNAS BEKÄNNELSER

AV MOLLY MOLANDER

STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Copyright. Albert Bonnier 1928.

STOCKHOLM ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1928

10 mars 1927.

Det är på aftonen av denna förfärliga dag, som jag beslutat att skriva dagbok, en dagbok, som går baklänges. Det är i den riktningen man helst önskar att livet skulle gå numera.

Jag fick 19 telegram. Jag tyckte det var mycket, men fru Andrén fick 100, när det gällde henne. På mitt bröllop fick jag knappt några. Det var Albert, som fick den gången från sin släkt och sina vänner, och jag var ju med på ett hörn. Min släkt var död redan då, och mina vänner är underliga. Det är inte jag, som uppfattar dem så. Min faster sade det till min mamma för så länge sedan, att det är konstigt, att jag minns det. Det var väl för slutorden: Det är för Ronny är så underlig själv, som hennes vänner är sådana.

Ja, det skulle faster säga och till mamma, för _de_ var väl ganska underliga själva.

Men Albert är inte underlig. Det har jag mer och mer kommit underfund med. Det underligaste var väl, att han gifte sig med mig.

Det var alltså min förfärliga födelsedag, och det kom fruar upp med blommor. Jag tror knappt några var värda mer än 2:50, för Albert deklarerar inte mer än 9,000, och det är inte nämnvärt falskt, och vi bjuder aldrig på champagne till middagen. Ja, men det är inte det. Nordlöfs gör inte det heller, och på fru Nordlöfs 50-årsdag simmade hon i blommor, och doktorinnan Dalqvist, som kom upp till mig med en vit krysantemum, som högst kostade 1:50, gav en hel blomsteruppsats till fru Nordlöf. Det fick jag veta av Augusta, som städar.

Om jag vore som fru Nordlöf, skulle jag också få blommor. Hon kan roa människor. Och jag kan bara roa mig själv.

Tänk, om de visste det! Om Albert visste det, kanske han skulle tro att jag håller på att bli tokig, men vi dela ju inte sängkammare, som väl är. Ja, ibland mittpå natten i mörkret, när jag ligger och tänker på Nordlöfs och Dalqvists och alla de andra, börjar jag skratta, så det hörs. Jag kan inte låta bli.

Viveke vaknar inte av det, men om hon gjorde det, skulle det ingenting göra. Jag skulle bara tala om det för henne, och så skulle vi skratta tillsammans.

Men ack, visst är de snälla. Anna Dalqvist vill lära mig allt från att lägga in saltgurkor till att sköta min man, och Emmy Nordlöf säger mig vilka droppar jag skall ta, när det känns i min själ som om himmel och jord bävade. Det känns det ju ofta för kvinnor av min ålder till och med för Emmy Nordlöf, fast ingen skulle tro det, när man ser henne.

För mig har ju allting bävat alltid och jag med, så det är inget nytt, och Albert säger till och med, att jag har varit mycket lugnare och mindre överdriven under de två sista åren av vårt äktenskap än någonsin förut. Ja, någon psykolog har Albert aldrig varit.

Men så är det ju Viveke, och man måste ändå ta vissa hänsyn för en sjuttonårig dotter, även om hon är så förstående som min.

Vad jag går igenom nu, kan hon i alla fall inte förstå, och jag vore ett odjur, om jag lät henne ana det.

Det hade redan börjat för tre år sedan, då jag satt hos doktor Grund, Albert hade kört dit mig och talade eller rättare lät honom tala och förklara, hur det var fatt med mig.

— Fru Berglöf, sade han, ja, är det inte fasansfullt att heta fru Berglöf. Jag har aldrig kunnat vänja mig vid det, fast jag hållit på nu i aderton år. Jag känner mig som en skurmadam, när de säger det, och mitt rätta namn, det är mitt flicknamn. Det är inte enbart för att det är ett adelsnamn, det finns ju så mycket idiotisk adel. Men jag håller förstås på min lilla särskilda adel, som är min fars och min farfars och alla de andra gamla förtjusande gubbarnas, allt från min första stamfar, jag älskar dem alla och beundrar dem, även när deras storhet bara bestod i att de blev slagna och övervunna och nedtrampade i denna onda värld. Och min mor, hon smälte in i den gamla släkten och blev som ett med den. Men jag kan aldrig bli en Berglöf. Det är ju också så meningslöst. Om det hade varit Berghäll, vore det en annan sak. Då hade jag funnit mig, åtminstone med namnet.

Alltså sade doktorn:

— Fru Berglöf är ju alldeles utsliten (”men Anna Dalqvist tycker, att jag ingenting gör i hushållet”, tänkte jag). Fru Berglöf måste spara sig. Har fru Berglöf jungfru?

”Herregud” tänkte jag. ”Tror han, att jag skurar golv med! Det fick jag aldrig lära i min ungdom.”

— Jo, sade jag, jag har jungfru.

— Jag vill inte, att fru Berglöf alldeles skall sluta upp att intressera sig för sitt hushåll, fortsatte doktorn, men ni skall slöa så mycket som möjligt dessemellan. Man kan för övrigt bli utsliten på mer än ett sätt. Det är inte bara kroppen det gäller, det är också själen. Det kan finnas hemförhållanden, hm ... konflikter, som sliter på nerverna ...

Doktorn gjorde en paus. ”Nu tror han, att jag skall tala om mitt äktenskap”, tänkte jag. ”Det gör ju fruar, när de går till läkare.” Men jag sade ingenting.

Så fortsatte han och talade förståndigt och lugnande så där i allmänhet. Men slutsumman var, att jag var så nere, att det skulle nog ta ett par år, innan jag var riktigt bra igen.

Då kom det. Jag satt och räknade tyst för mig själv: om två år, är jag fyrtionio år. Då är ju livet snart slut. Och så sade jag: — Doktorn, när en kvinna är femtio år, duger hon ju inte mer till någonting, jag måste bli frisk fortare. Jag har så liten tid kvar.

Tänk att jag var en sådan idiot då, att jag inte tänkte, att han kunde tänka, att jag tänkte ...

Doktorn är en mycket fin man, god och förstående, och dessutom är han inte ung. Han har ett blekt, trött ansikte och urvattnade blå ögon, som troligen en gång strålat, för han använder dem så som om han trodde att de strålade. Nu fäste han dem på väggen ett stycke över mig, och så sade han:

— Fru Berglöf kanske inte vet, att de sexuella känslorna finns kvar ännu efteråt?

Det är en avgjord överdrift att säga som Albert, att jag saknar självbehärskning. Det visade jag den gången. Annars hade jag sagt:

”Det ger jag tusan!”

Men det gjorde jag inte. Var det inte klokt! Antingen hade doktorn trott, att jag ljög, då hade han rättat sitt handlingssätt mot mig därefter eller också hade han trott, att jag talade sanning, och då hade han föraktat mig, och jag ville i stället vinna hans aktning. Så när han sett på väggen tillräckligt länge för att skona min blygsamhet och såg på mig med de ögon, som förr hade strålat, hade mitt ansikte det blyga och tacksamma uttryck, som passar efter mottagandet av en glädjefull och oväntad bebådelse.

Men jag talade inte, och det väntade han inte heller naturligtvis.

Men för mig själv kan jag kosta på att upprepa det: det ger jag tusan! Och ändå vet jag, att jag är en kvinna av kött och blod. Vad jag menade var ju helt enkelt, att jag var rädd, att jag skulle bli dum sedan. En av mina underliga vänner är fransyska, och hennes läkare sade till henne (tänk vad vi få mycket visdom från våra läkare): ”Madame, le cerveau de la femme, c’est la matrice.” Då vore det verkligen illa ställt för mig redan nu innan åderförkalkningen, och den kan dröja länge. Och Viveke är så intelligent. Tänk om hon skulle märka och se ned på mig. Vad skall fru Berglöf annars egentligen med intelligens! Hon borde lägga sig till med skurförkläde i stället. I alla händelser är hon inte ännu så dum som Anna Dalqvist i sin kvinnlighets fulla blomning och fruktsättning och allt det andra även om hennes saltgurkor och broderade kuddar är mera lyckade än de Berglöfska. Vad skall jag för resten med broderade kuddar, när Viveke bara älskar små mjuka runda och avlånga sidenkuddar, dunlätta och mjuka och glada som hon själv, när hon inte gråter.

Om jag bryr mig om några sexuella känslor numera, så är det Vivekes. Då måste jag tänka på min egen sorgsna ungdom, min ensamhet, mina förödmjukelser och mitt grubbel. Men det gör jag helst inte. Viveke är för resten inte som jag var. Hon har ett så kallat lyckligt hem, och hon har inte smakat fattigdomen ännu. Hon har vänner och kamrater och hon skall ta studenten. Albert hade nog helst önskat att hon skulle nöja sig med flickelementarhalvbildningen liksom jag fick göra det. Och Viveke var så lat ett par år, att det såg ut som om han skulle få sin vilja fram, men gudskelov, nu har jag segrat. Viveke har gått över i gymnasiet och har goda betyg i allt utom matematik.

15 april.

Ja, läkare! Nu har Albert skickat mig till en nervläkare, ty han förstod småningom, till och med Albert förstod, att jag led. Eller har jag kanske beklagat mig? Albert ville att jag skulle bli frisk och på gott humör, så att det inte blev något krångel med landsflyttningen. Så nu går jag hos nervläkaren. Det känns som om jag vore en virkning, och doktorn har fått tag i ändan och sprättat upp hela mönstret, så nu ligger jag där som en lös upphasplad garnhärva.

Han frågade mig första dagen, om jag var lycklig med min man. — Ånej, sade jag, men inte anmärkningsvärt olycklig heller. Och vi har lärt oss att ta det humoristiskt.

Jag hade en bestämd känsla, att doktorn ogillade humorn.

Två dagar senare hade han upptäckt (hur?) att jag längtade efter kärlek och ett nytt äktenskap.

— Det har jag svårt att tro — åtminstone äktenskapet, sade jag, eller tänkte jag det bara?

— Det är ingenting ni behöver vara rädd för eller springa ifrån, sa han. Det är bara så, det är naturen, som vill det.

— Men det skall väl ta slut någon gång för kvinnan åtminstone — inte för män förstås, sa jag. Man skall väl vara artig. Doktorn har silvervitt hår, men _hans_ ögon kan ännu blixtra.

Nej, tänk, jag vill inte ha varken kärlek eller äktenskap. Det är sant i dag. Vad vet jag om i morgon!

30 april.

Den första tiden hos doktorn gick jag i en gammal omodern svart sidenklänning, som jag beslutat att slita upp till vardags, men en vacker dag uthärdade jag den inte längre. Jag gjorde mig ny från topp till tå, mullvadsfärgad, en beställd promenaddräkt, det har jag inte kostat på mig på åratal. Jag vet, att jag borde sparat den utgiften, läkarebehandlingen går till pengar, men jag kunde inte låta bli. Jag köpte nya grå silkesstrumpor och skor i färg. Jag går spänstigare, det var Albert, som anmärkte det — och ändå, vad har jag inte genomlevat på den sista tiden! Jag som inte vill tala om mitt äktenskap, jag har fått göra det. Och inte bara om mitt äktenskap utom om ... ja, om min älskare, och jag kände, att doktorn ogillade honom. Det har han inte rätt till. ”Man får inte tala illa om min enda älskare”, skulle jag velat säga som Elin Wägner. Det är för resten så förfärligt länge sedan nu, och det gör ingenting. Albert vet det, jag lät honom aldrig tro, att han var den förste. Och jag har varit stolt över den andre. Ibland tror jag, att det är det enda i mitt fattiga liv jag varit stolt över.

Till omväxling frågar doktorn, om jag tänker ta livet av mig, men jag svarar uppriktigt, att det har jag inte allvarligt reflekterat över — men kanske ändå vid ett enda tillfälle, tillägger jag.

— Vad var det, var det en man? frågar han.

— Nej, säger jag, det var en kvinna.

Jag ser, att han rycker till.

— Berätta!

Och så berättar jag.

— Jag var tjugufem år gammal. Jag var ensam, och jag kände mig mycket olycklig, för jag längtade efter kärleken. Jag bodde i Stockholm hos en tant, som var folkskygg. Jag hade översättningsarbete för tidningar. Det var därigenom jag lärde känna henne. Hon hade något att göra med en tidning. Jag kom upp till henne första gången i ett ärende. Hon bodde fem trappor upp i ett hus i Klaratrakten. Men varför säger jag det?

— Det är bra, fortsätt, undertryck ingenting! Kan ni beskriva för mig, hur hon såg ut?

— Lång, smärt men kraftigt byggd, böjd näsa, gråblå ögon, som kisade, rödbrunt tjockt vågigt hår, munnen hade ett drag av fasthet, men på samma gång godhet, händerna kraftiga, litet seniga, men smala och välformade.

— Vidare.

— Det var ett stort ljust rum fullt med böcker av alla slag. Först blev det böckerna och sedan vi själva. När det var mittemellan båda, talade hon en gång om Kierkegaard och människosjälens ensamhet med Gud, och jag grät, så att jag skakade med huvudet i händerna ... Då var det april som nu ...

— Ja, som nu, säger doktorn och ser på mig.

Och när jag ser på honom, ser jag att han har gråblå, en smula kisande ögon.

— När det blev maj, gick vi ut och gick i Lilljansskogen. Vi talade — inte bara hon utan också jag. Det föreföll mig som om jag aldrig förr hade talat vid en människa. Vi anförtrodde varann, vad vi ansågo värt det ur våra liv. Vi talade också om erotik. Hennes liv hade varit fattigt på det liksom mitt. Hon var tio år äldre än jag, och ingen man hade älskat henne. Men hon, å, visst hade hon varit kär, till exempel i en generaldirektör. Ibland talade hon med en viss ironi eller cynism om — ja, vad skall jag säga ... kärlekslivet.

En dag satt vi på en bänk. Jag hade dragit av min ena handske för att plocka vitsippor. Hon tog min bara hand i sina och smekte den sakta. Det ... det var ju ingenting, men det gjorde mig så oändligt lycklig. Sedan märkte jag snart, att jag var lycklig alltid, inte bara, när vi träffades. Jag kunde gå och sjunga för mig själv. Hon ringde nästan var dag. Uppe hos henne var vi inte riktigt ostörda. Hon bodde med en äldre syster, som kom in någon gång. En dag frampå våren bad hon att få komma till mig. Jag köpte blommor ... och ja ... vin och frukt. Hon föreföll upprörd, när hon kom. Hon tog båda mina händer och höll mig litet ifrån sig.

— Vad är du för en, sade hon. Jag kan inte komma ifrån dig. Jag tänker på dig dag och natt. Jag kunde göra orätt mot Gud och människor för din skull.

När hon fick se vinet, ryggade hon tillbaka.

— Nej, men Ronny, sade hon. Brukar det komma flickor upp till dig så här?

— Jag har så få vänner, sade jag, och ingen som du.

Då började hon tala ivrigt som för att försvara sig.

— Ja, du är ensam, det var det, som drog mig till dig först. Jag hade lagt märke till dig, då du kom med ditt arbete till tidningen. Det var ett av de där tillslutna ansiktena, som lockar mig. Nej, inte ett av dem. Du var olik alla andra. Du gick som en liten sömngångerska, och ändå såg jag i dina ögon ibland, att det var eld i dig. Men jag tänkte bara vara snäll mot dig och hjälpa dig litet.

Jag säger dig, jag gick inte och var sentimental och trånade. Jag hade mitt arbete och mina vänner. Alla vänta de något av mig. Jag är en lycklig människa eller jag kunde vara det. Men, ser du, innerst är jag ändå alldeles ensam.

Och så fann jag snart, att jag hade tagit miste. Det var inte du som behövde mig. Det var jag, som behövde dig. Du är inte svag, du är stark, mycket starkare än jag, och nu är jag rädd för dig, för jag vet inte, om din styrka är av godo. Du kunde göra mig mycket ont.

Hon var blek. ”Hon är trött och sjuk”, tänkte jag. Det fanns en liten låg schäslong i mitt rum. Jag bad henne lägga sig där och vila.

Hon följde mig med blicken kring rummet. Hennes ögon hade mörknat. De sågo nästan svarta ut. Jag såg, att hon led.

— Nej, du är inte elak, sade hon. Du ser inte alls farlig ut. Du ser ut som en liten snäll flicka här i ditt rum med blomkrukor och vita gardiner. Jag är glad att jag kom hit. Du blir mindre hemlighetsfull här, och jag tror, att du vill vara snäll mot mig.

Hon låg tyst litet.

— Mitt hjärta klappar så vilt, sade hon ansträngt.

Då föll jag på knä bredvid schäslongen, lade armarna om hennes hals och lutade min kind mot hennes. Jag kände och hörde, hur hennes hjärta bultade. Jag tror vi låg så några minuter, och så rörde jag sakta, helt sakta och lätt som en smekning, inte som en kyss, mina läppar mot hennes. Hon gjorde inte en rörelse. Jag bara såg, hur det ryckte i hennes slutna ögonlock ... Det var väl ... det var väl en kysk smekning, doktorn?

— Hm, sade doktorn ... vidare.

— Ja, vidare, sade jag. Hon sträckte ut sin hand till ett bord, som stod bredvid schäslongen och tog en liten bok. Nej se, läser du den, Ronny, sade hon. Vi läser visst ofta samma böcker.

— Vad var det för bok? frågade doktorn.

— Det var en liten engelsk hymnbok. Hon läste en hymn högt för mig. Det är min älsklingshymn, sade hon.

Det var min också.

När hon gick, sade hon: — Nu är jag inte rädd för dig längre, Ronny, men du _kunde_ göra mig mycket ont.

Det var hon, som gjorde mig ont.

Ett par dagar senare ringde en främmande dam på tamburdörren. Hon hade bruna, brinnande ögon. Hon ville tala med mig. Hon fick nervskakning på schäslongen, där Carla hade legat, och hon hackade tänder, när hon sade, att hon var Carlas bästa vän, och Carla måste skyddas mot sig själv. Carla hade alldeles mist jämvikten, sedan hon kommit i beröring med mig. Carla insåg det själv. Nu hade Carla skickat henne hit för att säga, att vi inte skulle träffas mer. Jag satt som bedövad.

— Ja, naturligtvis, när Carla önskar det, sade jag till sist. Jag är ledsen, om jag gjort henne ont. Vi känna varann för lite, kanske. Carla sade en gång, att vi skulle resa bort tillsammans, bara vi två för att lära känna varann riktigt i fred. Det hade kanske varit bra.

Det var då hon fick nervskakningen. Jag tycker inte det är sympatiskt med nervskakningar. Senare har jag ju haft det själv. Det var, när jag hade fått Viveke. Jag var så klen en tid. Men hon hade ju inte fått barn.

Vi var förfärligt artiga mot varann. Men jag tycker jag ser de där bruna, brinnande ögonen för mig än.

”Varför kom inte Carla?” tänkte jag. ”Varför kom inte Carla? Det var ju henne jag behövde träffa.”

Till sist skrev jag till Carla och bad henne komma själv och taga avsked.

Hon kom. Hon tog inte hatten av sig. Hon hade en svart hatt med sorgflor efter sin bror. Hon satt på schäslongen igen med sorgslöjan tillbakakastad.

Hon talade lågt och med ögonen nedslagna.

— Elin har rätt, sade hon, det var vännen. Hon är mitt bättre jag. Hon har uppoffrat sig helt för mig. Hon har gjort mig till en bättre människa. Och så har jag ansvar för henne. Hon är så klen. Hon kunde dö.

Hon tystnade, och jag visste inte, vad jag skulle säga.

Då började hon på nytt, men hennes stämma var nästan kvävd.

— Varför kom du inte förr, Ronny, det är för sent nu. Hon höll händerna för ansiktet, sina vackra, välformade händer. Jag såg, att tårarna runno nedför hennes kinder.

Jag kände mig mycket trött.

— Det är få, som ha sett mig gråta, sade hon. Hon satt litet till med nedböjt huvud. Så ryckte hon upp sig, och när hon stod i dörren, bad hon mig förlåta.

— Jag har ingenting att förlåta, ljög jag.

Dagen efter mötte jag de bruna, brinnande ögonen på gatan. De var inte brinnande nu. De var bara mörka och lugna. Jag gick fram till henne och bad henne förlåta att jag bett Carla komma till mig en gång till.

— Det var jag, som bad henne, annars hade hon inte gjort det, sade hon. Så skildes vi.

— Men vad tycker doktorn om detta, om den här historien?

— You had a narrow escape, sade doktorn.

Då minns jag plötsligt att Carla läste engelska för mig den där gången, och att doktorn har blå, kisande ögon, och så sade han, att det är april nu som då. Ja, jag är ju hos en nervläkare för behandling. Jag vet inte vad som kan höra till den. Jag skulle gärna gråta. Jag har inte gjort det på så länge.

— Fru Berglöf förstår väl, att vi tycka det är synd om er, att vi ville hjälpa ...

Vi, jag tänker ett ögonblick på doktorns fru, men henne känner jag inte, och så minns jag att doktorn talar i pluralis majestatis.

Han glömmer det ibland, men när han vill vara doktor ända ut i fingerspetsarna, gör han det.

— Jag har inte tänkt på om doktorn tycker det är synd om mig eller inte, säger jag. Jag förstår väl, att det inte är för det jag går här. Om det hör till en läkares skyldigheter att tycka synd om sina patienter, är jag säker att doktorn gör det. Annars får jag nöja mig med att doktorn är intresserad av fallet, för det är väl alltid en riktig läkare.

— Nå, och det var efter det där, ni tänkte på att begå självmord?

— Det var det visst inte strax. För när Carla var utom dörren, drog jag djupt efter andan, som jag hade fått luft efter en kvävning, och jag tänkte eller jag tror jag sade det tyst för mig själv: ”Gudskelov, nu är jag fri!” Var det inte underligt, doktorn? Och ändå ... ändå älskade jag henne.

— Det betyder, att hon hade rätt, när hon sade, att ni var stark.

— Ja, gjorde det, det? Det dröjde inte länge förrän jag längtade efter henne rasande. Den längtan tog bort ett år av mitt liv till ingen nytta. Vi träffades ju ibland i arbetet men aldrig ensamma.

En dag ett halvår sedan vi skilts, mötte jag henne i Humlegården tillsammans med den bruna. Carla berättade något roligt, och den andra skrattade, så hon böjde sig framåt. Det såg inte vackert ut. Den andra var kantig och disgraciös, och Carla var kantig, fast ja, jag hade ju tyckt förut, att hon hade grace. De hade långa fötter och galoscher, som sade klafs, klafs i höstsörjan. Åtminstone tror jag det. Carla såg mig — så där i synfältets yttersta gräns, jag märkte det, men hon låtsade om ingenting.

Jag gick hem och fick kväljningar, och till natten hade jag feber och tyckte, att en stor svart fågel flaxade omkring mig. Då var jag det närmaste till sinnessjukdom jag varit, tror jag. Och självmord, ja visst, men jag har inte anlag för det, annars hade det varit gjort för länge sen, men nog tänkte jag på det.

Men bedövning — bedövning sökte jag till varje pris. Det var därför ... därför.

— Ja, jag vet. Det var därför, menar ni, som ni tog en gift man till älskare.

— Ja, doktorn, en enda liten älskare, och det har ni förebrått mig. Ja, jag menar inte, att han var liten, men att det bara var litet kärlek.

— Vad jag förebrått er är, att ni inte ens tog ett sådant steg på allvar. Det _är_ allvarligt för en kvinna.

— Hur kunde jag ta saken eller rättare mannen riktigt på allvar. Det var ju för Carlas skull jag tog honom.

— Men det var det nog inte fru Berglöf. Hade ni aldrig innan Carlaepisoden tänkt er möjligheten av en älskare.

— Jo-o, möjligheten hade jag tänkt i övergångsåldern och ... jag tror jag kan säga efter tjugutre. Mellantiden tänkte jag bara på äktenskap.

— Där ser ni, vi skall inte skylla älskaren på ”Carla”. För er var han naturnödvändig. Ni hör inte till de strängt monogama kvinnorna.

— De kan vänta, menar doktorn.

— De kan vänta ibland hela livet, sade doktorn och såg ut som en sann högaktning.

— Men utan Carla hade det kanske ändå aldrig blivit. Det var så hemskt med Carla. Och vet doktorn, om Viveke förförde en man, det kunde jag genomleva, men om hon blev förförd av en kvinna, då tror jag, att jag kunde hjälpa henne att skjuta sig, för det är väl alltid lättare, när andra gör det. Och jag vet ju inte, hur stark Viveke är. Hon kanske inte kunde uthärda det som jag.

— Fru Berglöf skall akta sig för överord, sade doktorn.

7 maj.

I lördags kväll var jag på damföreningen Nornans vårfest och tjugufemårsjubileum.

Det var förfärligt. I strålande elektriskt ljus såg jag mig själv i trehundrasjuttiofem exemplar i olika stadier av förfall och förnedring, ty de unga, de som vi varit, var inte många. De går inte på damföreningar. O, Gud, vad det är ohjälpligt, och vad jag beundrar och böjer mig i stoftet för alla dem, som äro äldre och gråare och fulare än jag och som ändå under kroppens förfall och förnedring förmå att låta sina själar brinna.

Amanda Grönstedt, som fyllde sextio år i fjol, läste upp festkantaten. Den var allt vad man kunde begära av en festkantat och det är ju inte mycket. Och Amanda Grönstedt har små fötter och förtjusande fina rasben. Hon var klädd i ljusgrått från topp till tå med silkesstrumpor och silverbrokadskor. När hon gick hem på kvällen, hon går raskt som en ung flicka och är inte tjock, kunde någon herre, som gick bakom henne och beundrade hennes smalben få bråttom och skynda sig fram för att hälsa och ja — vem vet — och få se att hennes ansikte är gulgrått och rynkigt och håret vitt — och säga — å, fy tusan!