Part 6

— Ja, man måste synda, säger jag. Jag har accepterat synden för länge sedan för mig själv och andra. Men sedan jag gjorde det, har jag slutat upp att ångra. Jag skulle ångra ... om jag ... inte hade syndat ... nästan viskar jag. Det är ju också orimligt att ångra den synd man _måste_ begå, säger jag högre och kastar huvudet bakåt.

Men Elis böjer sakta sitt huvud som under en börda för tung för hans krafter.

— Men ändå, säger han, måste man ångra, måste. Den lagen är lika obeveklig, lika förfärlig som syndens. Den är bara av ett högre slag, den är gudomlig.

Jag sitter liksom och famlar efter något som är mig för högt och stort, och jag tror, att jag längtar efter min ungdoms förtvivlan över att ej kunna finna Gud.

— Läste du de där böckerna jag skickade dig, säger Elis, de där små enkla, barnsliga katolska andaktsböckerna ...

— Ja, de var vackra, säger jag litet svävande, ty de hade icke roat mig.

— De var kanske icke något för dig, fortsätter han. Man måste vara mycket förkrossad för att tycka om dem, men jag var förkrossad.

— O, Elis, säger jag, tala om dig själv!

— Ack, Ronny, det är inte intressant. Det är bara en liten tarvlig historia om en liten tarvlig och dum människa. Jag har inte alltid varit ödmjuk, Ronny, så därför skall du tro mig, när jag säger det. Jag trodde, att jag var en högst märkvärdig människa med djävulsk ondska och sataniskt trots, någon, som kunde hota Gud och bringa en viss oordning i hans planer. Jag blev mycket sjuk till följd av den där dumma tron. Jag kunde inte lämna min säng på en lång tid.

Då kom en liten präst till mig — å nej, han var nog egentligen stor. Han kom för att jag bad honom, men jag visste i själva verket inte, vad jag ville. Jag önskade bara träffa en människa. Och hur det var berättade jag honom om mitt liv, alla mina fula synder. Ser du, Ronny, synder är inte vackra, när man berättar dem så där ... efteråt. De var alldeles tillräckliga, tyckte jag, för att prästen skulle döma mig till helvetet. Men jag sade honom, att jag inte kunde prestera någon rädsla för helvetet.

Elis tystnade och fyllde mitt vinglas. Så slöt han ögonen några sekunder, innan han fortsatte:

— Den där prästen satt vid min säng och såg på mig. Jag tänker, att en mor kunde se på det sättet på en liten olydig gosse, och så sade han mig, att jag inte hade något alls med djävulen och helvetet att skaffa. Det var inte alls några extra fina eller märkvärdiga synder jag hade gjort. Jag hade försökt mig på att träta litet med Gud, men det gick inte för mig, jag skulle inte bry mig om det längre ...

Nu tystnade Elis igen. Jag såg, att hans tanke inte var utsagd ännu, dess ljus lekte i hans glimmande ögon och på hans läppar, som rörde sig utan att tala.

Om några minuter, tror jag det var, såg han på mig och log.

Och i det leendet var det som om ljuset, som lyst i hans ögon försvann.

— Om jag vore en naiv människa, skulle jag enkelt och utan vidare mottaga de läror, som kyrkan ger, sade han med en helt liten axelryckning.

— O, Elis, tänker du ... tänker du verkligen på allvar bli katolik?

— Nej, Ronny, sade han. Jag har äntligen kommit så långt, att jag ser, att i fråga om religionen _alla_ yttre former och institutioner äro inskränkningar. Religionens väsen och värde måste fattas på helt andra vägar än intellektets. Religionen är ödmjukhet, kärlek, det stora försakandet av sig själv, och det är endast på låga ståndpunkter man tror att uppfyllandet av vissa yttre föreskrifter och försanthållandet av vissa läror ha någon betydelse.

Men ändå är den katolska kyrkan eller om du hellre vill, den kristna kyrkan något så väldigt, något så övernaturligt mirakulöst att var och en, som stått under dess ledning genom män, som nått en sådan höjd, att allt yttre, institutioner och ceremonier — för dem endast är en dräkt omkring det enda stora väsentliga — kärleken till Gud — den bär ett märke därav för livet.

Om jag vore ett helgon som Suso och den heliga Teresa, som skådade Gud i outsägliga syner, då skulle alla intellektets former förbrännas i denna helighetens gudomliga eld — — — eller om jag, som jag sade, vore en naiv människa ...

Men jag är ingendera. Jag hör till dessa sorgliga, moderna människor, som äro intellektuellt tränade, men äro moraliskt efterblivna för att inte säga förkomna. Vår intelligens är vaken för kritik. Vi kunna servera Kant gentemot Paulus’ kosmologiska gudsbevis, och vi inse de yttre formernas innerliga värdelöshet inför Gud. Men vi ha inte nått fram till den stora helighetens gudomliga klarsyn. Vägen dit är smal och brant och ger blodiga fötter. Och med allt vårt klara förakt för det världsliga och dess väsende, vars intighet vi genomskådat, älska vi dock mera silkesstrumpor än blodiga fötter.

Därför kan jag icke återvända till kyrkan. Jag står moraliskt för lågt för att vara helgon. Jag står intellektuellt för högt för att vara ett får i hjorden.

Jag vet inte, när Elis slutade att samtala och började hålla föredrag. Jag satt och lyssnade och kände mig mycket liten och enkel.

Men jag förstod. Jag förstår nästan allt, när de inte talar för lärt, och det gjorde ju inte Elis. Men jag tänkte, att om man visste allt detta på ett så där övervinnligt sätt, betydde ju egentligen ingenting på jorden mera så mycket, och jag tyckte, att med den vissheten skulle man till och med kunna föredra blodiga fötter framför silkesstrumpor, men det gjorde ju inte Elis.

Var inte han och jag egentligen ofullgångna människor? Jag kunde inte fatta gudomliga sanningar, och han kunde inte omsätta dem i livet. Och nu efteråt mindes jag med ens doktorns famösa kulmen och tillämpade den på andens prestationer. Kastratsjälar, det var, vad vi var Elis och jag. Oförmögnare till andligt liv än Albert. Han har ett slags religion, som gör honom tillfredsställd, fast den inte är så fin, och Viveke, jag tror att Viveke är en kristen.

— Ja, jag vet inte, om det var detta du ville höra, sade Elis, men eftersom du är en av de få människor, som jag hyser respekt för, ville jag vara så öppenhjärtig som möjligt.

— Tack, jag ville höra just det, sade jag. Men inte kan du hysa respekt för mig. Då känner du mig inte.

— Jo, jag känner dig. Jag har respekt och deltagande för dig. Du skulle omges av varsam ömhet, ingen skulle ta hårt i dig. Din själ är av det där fina, bräckliga materialet, som kan krossas vid ovarsam behandling.

— Å nej, sade jag, jag fick en plötslig och oförklarlig lust till motsägelse. Jag håller nog. Jag känner mig ibland som en bondflicka. Jag var ju närapå en bondflicka i min fattiga ungdom, trots mitt lilla adelsnamn. Och jag tror nästan det är bra, att inte Albert är så fin ...

Jag förnam utan ord eller blick, att mina ord gav Elis en känsla av obehag. Han knackade på kyparen och beställde nytt vin, och så började han som det sista icke blivit sagt.

— Du skulle studera de stora mystikerna, Ronny: Eckhart, Katarina av Siena, den heliga Teresa, framför allt den heliga Teresa.

— Ja, jag har läst litet Eckhart, sade jag. Det var som att gå under stjärnhimmeln i en djup furuskog. Jag höll på att drunkna i ”Abgeschiedenheit”.

— Ja, inte sant, den är oerhörd. Nu strålade Elis’ ögon igen. Nu var han en ande och inte en människa med tunt blod och dåliga nerver. Jag kan inte skriva allt vad han sade om Eckhart, jag är varken filosof eller mystiker, och Elis är bådadera, och jag kunde ha fallit till hans fötter och tillbett mellan de jazzande paren.

Så återkommer han till den heliga Teresa. Jag tycker inte om det. Det skall strax bli klart varför.

— Den heliga Teresa behandlar det andliga livets stadier på ett, man skulle kunna säga vetenskapligt sätt. Har du läst hennes ”Seelenburg”?

— Jag började studera den heliga Teresa en gång, sade jag. Jag ville ta det grundligt, och jag tog hem från biblioteket allt vad de hade om henne. Jag började med en levnadsbeskrivning och där fastnade jag ... mycket snart ... Jag tvekade, men Elis såg på mig med tyst intresse, och jag måste fortsätta. Då talade jag fort, så att jag nästan snubblade över orden, och jag tror, att jag lät ond, därför att jag verkligen kände mig litet blyg.

— Det började med en allvarlig undersökning, grundad på hennes självbekännelser, om Teresa hade bevarat, fullkomligt oberörd sin jungfrulighet. Det var sida upp och sida ned av utläggningar och minutiösa detaljer. Var det möjligt, att vid det eller det tillfället, någonting inträffat, inte den fullständiga dödssynden kanske, men ändå ett ... ett ... effleurement ... Till sist blev det i Guds kraft bevisat, att ingenting, ingenting, ingenting alls hade skett. — Ja, jag tappade alldeles sugen på den heliga Teresa. Jag tyckte det var så smått, så betydelselöst, så oändligt likgiltigt, om hon var jungfru eller inte, om någon kvinna är jungfru eller inte. Ack, det ... det är ju bara en bagatell ...

Det blev så obehagligt tyst, när jag hade slutat att tala. Det föreföll som om till och med jazzmusiken upphörde.

Elis gjorde sig ingen brådska med att svara. När han gjorde det var hans röst litet, helt litet upprörd.

— Naturligtvis skulle jag ur en synpunkt, en allmänmänsklig synpunkt säga alldeles som du: det är fullkomligt betydelselöst. Du får inte missförstå, om jag dock säger, att det _inte_ är det. Detta är något oändligt djupt. Jag har endast helt nyligen kunnat lära mig något om det. Jag kan inte heller nu tala om det. Kanske längre fram. Du skall inte tro att det beror på hur skall jag säga, skygghet att beröra sexuella ting, men det vore som ett barn eller en analfabet, som nyss lärt sig läsa ville undervisa i kvintessensen av mänsklig vishet ... och den här är gudomlig. Jag kan bara säga detta. Kyskheten, den fullständiga andliga och kroppsliga, sexuella oberördheten är en styrka, en oerhörd kraftkälla. Ett helgon med ett ”förflutet”, han sade ordet med ett litet svagt leende, har aldrig nått de svindlande höjder, som en sexuellt oberörd. Gud tycks behöva kyskheten. Detta är en hemlighet, som för att förklaras kräver outsägliga ord. Därför ”silentium”!

När jag såg upp på Elis var han ... blek.

Det var litet svårt först att komma över till att tala om annat. Men det gick, fast jag hela tiden satt där med en känsla att ha snuddat vid en värld, som är stängd för mig, men som kan vara verklig. Ja, det torde finnas en verklighet från vilken min lilla verklighet med sin könskamp och sin bitterhet förefaller grotesk. Jag tycker i alla fall om att veta det teoretiskt.

Men Elis själv blir mig alltmera gåtfull. I vilken värld lever han? Är han ett helgon, som jag misstänkt att vara en syndare? eller är han bara en intelligens, som fattar allt med tanken eller en man, som efter bibelns ord tjänar Guds lag med anden men syndens lag med köttet?

Den påsken var sista gången jag såg Elis. Sommaren, som följde, reste han utomlands. Genom underrättelser i andra hand vet jag, att han slog sig ned i ett franskt trappistkloster eller rättare utanför dess murar. Han blev oblat det vill säga medlem i en till klostret och dess regler ansluten lekmannaklass. Han har alltså gjort den återgång, som syntes honom omöjlig. Sedan dess är han död för sina gamla vänner.

Och nu sitter jag i mitt tysta ensamma hem och drömmer om Elis och hans liv i klostret. Jag vet, var det ligger, jag har läst om det i en bok. Jag har en slags vision av klostret med vita murar på en grön kulle, som jag ofta har visioner av franska landskap, aldrig tyska eller svenska, fast jag varit i Tyskland och aldrig i Frankrike. Det beror väl på min franska anmor. Men att jag ser och hör och förnimmer så mycket nu, som jag aldrig sett, hört och förnummit förr, det beror på min ålder. Det är saker man växer till med åren, inte bara ifrån, bara man får vara i fred, riktigt mycket i fred.

Man växer i ett historiskt sinne i samma mån som framtidsutsikterna krympa ihop.

Vad såg och hörde jag till exempel för trettio år sen, när jag hörde Snoilskys ”Kung Erik leker på luta”? Ingenting alls utom några vackra ord och en välklingande melodi. Och vad ser och hör jag nu, då gamle musiker Mendel med sin spruckna röst sitter på balkongen mittemot min och sjunger över gårdens gröna träd medan han knäpper på sin luta:

Sakta glida vimpelprydda båtar, Mälarn speglar röda aftonskyn, åror plaska under valthornslåtar, lövskog doftar invid vattnets bryn.

Först kommer det över mig en fläkt av den tiden, då min mor ännu var en ung kvinna och var klädd i tunik, rosetter och volanger och herrarna såg ut som i pappas album med vida byxor, evigt vita skjortbröst, stora svarta halsdukar och stormhatt antingen på sig, i handen eller bredvid sig på ett bord, för att visa, att de var riktiga herrar, och erotiken var hemlighetsfull och förskämd och litteraturen sentimental och jolmig och nobel — — — fläkten tätnar småningom till en dimma, mjuk som bomull ... et j’en éprouve une volupté complexe de l’âme et du corps ... se nu är min franska anmor där också, vad har denna revolutionens friska dotter att göra i den litterära dekadensens Sverige. Må hon vila i frid under sina provençalska cypresser ...

Fäll nu åran, slupen lägg på svaj, vagga utan mål en natt i vackra maj! Valthorn, tystna nu! Eko, lyssna du! Kung Erik leker på luta.

sjunger Mendel.

Då viker den mjuka dimman sakta, men jag hör och ser någonting långt, långt borta ... en svag, silverren liksom klagande ton och en röst, som inte är Mendels:

Liten Karin, unge kungen ber dig: Bliv du min och Stockholms borg du får.

Det är, ja, det är unge kungen själv, som spelar och sjunger. Genom alla århundradens damm och skymning och död når mig hans röst, den stackars sjuke kungens röst. Jag ser eller förnimmer lilla Karins blå, drömmande ögon. Mälarlandskapet doftar inte sjuttiotal längre utan medeltid, och människorna äro andra, så helt annorlunda i sina dräkter och sitt underliga tal och ändå känns det som en fin, oändligt fin och tunn tråd, band mitt hjärta vid deras ...

Ja, allt det där kom utav Mendels lutspel. Men nu tar han sin luta och går in. Tack så mycket, jag har haft en storartad underhållning.

16 juli.

Doktorn är hemma igen, och jag har besökt honom. Jag gamla idiot, o, Ronny, förlåt, medelålders idiot, som trodde, att jag hade övervunnit honom, och att jag var färdig med hans sexuella exegetik.

Det var ju bara alfabetet han hade lärt mig, de första, enkla symbolerna. Nu börjar han låta mig läsa och förstå.

Nej doktorn är ingen fallosdyrkare, fast män i gemen äro det. Mellan honom och dem är skillnaden lika stor som mellan en liten otäck svart fetischdyrkare, knäböjande för en sten och ... och Spinoza, som ser också stenens gudomlighet. (Förlåt, Spinoza är visst litet gammalmodig som exempel, men Elis har ju skrivit om honom, och därför har jag honom alltid till hands.)

Men det hjälper inte, när vi nalkas sexualiteten, nalkas vi gudomligheten, och de där gamla Astartedyrkarna och vad de heta, vilkas gudstjänst bestod i könsutsvävningar och som man läste om med fasa, hade en aning om sanningen, fast de missuppfattade och förvrängde den, och ingen lögn, det tror jag någon vis man har sagt, kan bli så fasansfull som en missuppfattad sanning.

Hur jag kommit till detta, att sexualiteten är gudomlig, vet jag inte. Jag är bara förvissad om att inte doktorn sagt de orden. Han säger inte så mycket numera. Han låter mig tänka, men tänka på ett nytt sätt. Jag sitter i min bekväma länstol och han i sin skrivstol vid bordet. Ibland sluter jag ögonen och ibland ser jag på de gröna träden i parken utanför eller den blå himmeln. Jag tror, att jag inte älskar honom på samma sätt som jag gjorde i april, maj och juni. Det behövs kanske inte nu längre för kuren, men han är ännu en gudomlighet för mig, mer än någonsin, just den gudomlighet jag behöver i detta ögonblick. Ty det har jag också förstått, var människa är polygam och polyteist och dyrkar i varje skede av sitt liv olika herrar om än stundom under samma namn. Men o, det är inte så förfärligt. De verkligt stora se ändå enheten bakom. Och detta hör också till det nya, som jag glider in i: Ingenting är längre förfärligt. Det är ... ja, det är alldeles som de frälsta sjöng i min barndom:

Nu är jag nöjd och glader, nu kan jag andas ut nu bor jag hos min fader min pina den är slut sen han mig lärde känna sitt eviga förbund så har jag frid och lycka i själen varje stund.

Ja, orden låter ju litet underliga, men känslan är densamma. — Men det var om sexualitetens gudomlighet. Ja, jag har verkligen tänkt ut det själv, när alla lager av bråte och konventionalism (tänk, jag har varit konventionell!) sopats ut ur min själ. Doktorn hör på mig uppmärksamt, när jag talar, fast jag kan ju inte utreda det lärt.

— Ve den människa, som först sade att könsliv var synd, säger jag. Honom vore det bättre att en kvarnsten lades om hans hals och han kastades i havets djup. — Det är bara de högsta helgonen, som förstått sexualitetens värde. Förstår inte doktorn det? Jungfruligheten, det är ju den bevarade, outlösta sexualiteten. I dess kraft ha alla kristendomens högsta undergärningar verkats. Utan könen kunde vi inte fatta Gud.

Ja, vi har börjat tala om Gud, Gud med stor bokstav nu. Doktorn sade en dag: ”Ni har inom er en liten dogmfri religion, som behöver frigörelse.” Vad det är skönt att tala om Gud och religion på det här sättet, även om mitt tal är mycket dåraktigt. Jag är ju bara en stackars sjuk olärd kvinna, men bakom mina dåraktiga ord, det vet jag nu, ligger alla människors, alla tiders samlade erfarenhet, ty mitt lilla ytliga dagsmedvetande bottnar i hela släktets gemensamma och uråldriga djup av allmedvetande.

Jag har upptäckt att jag inte heller längre är rädd för döden. Jag har ju haft min del också av den människosläktets pina. Fast när jag talade med doktorn om min dödsrädsla, sade han: ”Är det inte snarare livet ni var rädd för?” och det var sant. Nu när jag tycker livet är bra och riktigt, är det som om döden försvunnit. Jag vill tänka på döden och försöka pröva om min rädsla ändå inte i grund och botten finns kvar. Men det går inte. Jag kan helt enkelt inte få tag i dödstanken.

Jag är som ett barn, som varit inne i ett rum i skymningen och sett något hemskt i en mörk vrå. Det blev allt större och hemskare, det fyllde till slut upp hela rummet, och barnet höll på att förgås av skräck, men så kom någon stor in med en lampa, och då kunde inte barnet längre upptäcka det hemska i vrån. — Ja, nog vet jag teoretiskt, att döden finns, men för närvarande angår den mig inte. En dag kanske jag upptäcker den igen. Då få vi se. Ja, vad? Kanske kommer den inte ens då att betyda något väsentligt. För mig står det nu så: dödens betydelse: ett tal, som stryks ut, men värdet står kvar. Vi västerlänningar = vi nevrasteniker ha kommit att göra alltför stor affär av denna nyttiga anordning.

20 juli.

Tänk att jag har fått en katt nu också, en alldeles svart katt. Jag har alltid älskat katter. Den här har jag beundrat från balkongen ända sedan i våras. Men han var mycket skygg då. Viveke och jag kastade ned bitar av rått kött åt honom, och han åt dem och tackade med ett miau och en blick upp åt balkongen, innan han försvann i portgången. Sedan jag blivit ensam, har jag talat med honom var dag, och han har svarat, och vi ha kastat längtande blickar till varandra. Men jag har aldrig sagt honom vilken, som är min dörr i kökstrappan, och jag trodde inte, att katter kunde räkna till fyra, fast han står och mäter fönsterraderna och balkongerna upp till mig med ögonen. Men i morse, när jag öppnade köksdörren, låg han på dörrmattan utanför. Jag tror han hade legat där hela natten. Han reste sig och sträckte på sig, när jag kom och promenerade högtidligt in genom dörren, som jag höll öppen. Han gick genom köket och serveringsrummet in i balkongrummet utan att stanna. Han visste också, var _det_ låg. Där satte han sig, vred huvudet bakåt och såg på mig, medan hans upprättstående svans slog en liten kurva.

”Här skola vi ljuvligen sammanbo”, sade hans gula ögon. Och det ha vi gjort alltsedan. Jag har lyft ut ett litet bord på balkongen och lagt en kudde med en schal på det. Där ligger katten. På vårt språk heter han Babbis. Han behagar se på mig med nedlåtande vänlighet, där jag sitter mittemot honom i min gungstol. Ibland är hans ögon runda, ibland trekantiga och ibland bara en strimma. Och alltefter den fasonen visar han mig en ny sida i sitt outgrundliga väsen. När ögonen äro runda, är han som mest mänsklig och barnslig, och då är vi nästan jämnspelta. När de är trekantiga, är han oåtkomlig och hemlighetsfull som en egyptisk sfinx, jag lilla människa är ett kryp, djupt under hans fötter, och jag har en svindlande, men behaglig känsla att tillvarons djupaste gåtor speglas och löses i hans ögon. När ögonen äro springor är han en snäll gammal trollkarl, som överseende småler åt mitt förflutna livs felsteg.

Över oss och balkonglådornas blommor skiner julisolen. Jag är mycket lat och lycklig. Jag syr ibland på en förtjusande kombination av rosa crêpe de chine åt Viveke och en ganska förtjusande åt mig också fast i något mindre hoppfull färg. Och dagarna gå ...

I går ringde Anna Dalqvist på. Hon var inne för att sylta och hade hört, att jag var i stan. Underligt nog kom hon upp frampå eftermiddagen. Hon har väl inga andra bekanta i stan nu. Det var förskräckligt, att jag som suttit här inne hela tiden inte hade tänkt på syltningen, men vi gled över det så lätt och lekande som möjligt. Jag sade, att jag hade tänkt dröja, tills bären blev billigare, och _det_ förstod hon ju.

”Hon var sannerligen riktigt snäll. Har hon blivit det nyss”, tänkte jag, ”eller har hon varit det alltid, fast jag inte har förstått det.” Ja, naturligtvis är det jag, som haft orätt, men det har fallit som fjäll från mina ögon. Jag satte kaffet på gasen och sprang ned i magasinet efter grädde och bröd. När jag kom ut med brickan på balkongen, där jag lämnat Anna hade Babbis försvunnit. Jag saknade honom, men det var ju bra att ha bordet ledigt. Jag har aldrig pratat med Anna Dalqvist så mycket som då. Vi tog både hushåll och pigor och Rolfs revy och jag kände på mig, att hon tyckte jag blivit en bättre människa. Ja, det är underligt, vad frid med Gud kan göra mycket i det dagliga livet. Jag tror att jag kunnat rota i grevinnan Ehrenpris underlivslidande och barnen Dalqvists bölder en hel timme för att glädja Anna.

När hon hade gått och Babbis krupit fram från sitt gömställe under sängen och satt på bordet igen, såg han på mig som en högfärdig ängel på en fattig, syndig människa, men jag brydde mig inte om det, jag är glad i alla fall, och jag tänker ha kafferep för alla mina frubekanta, så snart de kommer från landet och finna dem lika förtjusande som Anna Dalqvist. Varför skulle jag inte det? Albert har alltid sagt, att de är det, och jag börjar mer och mer tro, att Albert har rätt.

Ja, Albert! Jag låg vaken halva natten och tänkte på honom, och jag faktiskt förstod, beklagade och kände sympati för honom. Varför gifte han sig inte med Emmy Andersson, som hade vävskola i Skara och alltid tyckte att han var själsfin.