Part 7

»Ja, vi hade gården, och den var inte sämmer än andra smålandsgårdar, tänker ja, men när den ena etter den annra kum hem från Amerika å talte um hur fint här va, å hur möcke en kunne tjäna, å att en feck lann för inte hur möcke en velle ha, å lann så fint, så de mest va trägårsjor alltsammans, å ingen sten, å skogar så stora, så en kunne ha te vebrann i tusen år å ingen skulle se, att en tagit ett trä ändå så börja vi på å fundera, bå mor å ja. Ja tror de va de där mä att de ingen sten fanns, som ja mest grunnade på, för harregu så mön sten, sum de va på mina åkrar. Ja bröt sten så ryggen kunne gå sönner, å ju mer ja bröt dess mer va de kvar tyckte ja. De kum opp nya för var plogfåra. Ja va sjuk åt å si så mön sten, å att den allri minskade, fast ja trälade me’n bå natt å da. Å så de, att en sulle få lann gratist me skog å allt.»

Erik satt tyst en stund och stirrade framför sig, som om han för sin inre blick sett alla dessa envisa, sturiga smålandsstenar – som aldrig tog slut och bara blev fler. Och när han setat i begrundan en stund började han tala igen på sitt långsamma, tröga gammelmanssätt. Han tog det från början, och som hans historia är tusende andra Amerika-svenskars, så kan jag lika väl berätta den som någon annans. Den borde talas om på hans eget språk, men det är inte lönt att försöka skriva det ens, för jag kan ändå inte få det riktigt som det ska vara, med all dess blandning av engelska och småländska. Men jag ska aldrig glömma den kvällen, aldrig glömma den trötta gamla rösten, som talade och talade, aldrig glömma det varma lilla köket, där gulnade porträtt från Sverige stirrade på en från väggarna, och väggklockan tickade och slog sina hesa, surrande slag medan skymningen föll allt tätare och whippoorwillen, nattens sångare, började slå sina drillar i ekarna utanför. Då och då kom en djup suck från Karolina, allteftersom minnena rullades upp, och för var gång hon suckade räckte Erik ut handen med en tafatt rörelse och strök henne över skuldran eller knät, medan hans röst blev varm och öm, när han sade: »ja du mor, det var då!»

De hade inte varit så unga heller, när de lämnat hem och fosterland för ovissa öden – han över förti år och hon litet mindre. Fem barn från sex till aderton år, och alla skulle med. Pengar till resan fingo de ihop genom att sälja gården och hålla auktion på allt lösöret. Det var en svår dag, och Karolina stönade till när hon tänkte tillbaka på den – och en svår kväll, när de alla sutto i det skövlade lilla hemmet och begrundade de dagar, som gått och de skrämmande ovissa, som skulle komma. Släktingar hjälpte dem så gott de kunde med lite mera pengar, men det blev inte mycket över, när resan betalts. Det var inte då som nu, att ge sig över oceanen. Tredjeklasspassagerarna måste ha sina egna sängkläder och sin egen matsäck och söka sig en vrå att sova i var de kunde hitta den. Båten var liten och usel, storm oavbrutet, och barnen och de själva så förbi av sjösjuka och elände, att de voro mer döda än levande, när de äntligen kommo till Newyork. Och där fick Karolina sin första, stora chock. De fina fjäderbolstrarna hon tagit med att ligga på, och som hon i sin oskuld trott, att hon skulle få föra med sig till det nya hemmet, dem måste hon vräka i sjön. Ingen fick ta med sig sängkläderna i land, och mången tår fälldes bara för den skull, redan innan de satt foten på Amerikas jord.

Genom konsulatets hjälp fick Erik sin jord långt fjärran iväg, uppe i Norra Minnesota. Tåg fanns, som stannade så nära hans nybygge, att det bara var trettio engelska mil för honom att gå till fots, och en liten stad vid ändstationen, där han kunde inköpa allt vad han kunde behöva att börja med. Trettio engelska mil – det är fem svenska, och mången tycker kanske, att det var just inte så nära. Men _då_ var det bara en liten bit i deras ögon, som delade ut landet, och det fanns nybyggare, som valde sina homesteads tjugu, trettio svenska mil från närmaste järnväg, därför att jorden var bättre och arealen blev rikligare tilltagen. Men Erik tyckte, att vad han fick var mycket nog – 160 acres. Att det var ett mycket stort stycke vildmark att odla upp är ett som är säkert, och att Erik plötsligt kände sig som en väldig godsägare är lika säkert.

Men vad skulle han göra med Karolina och alla barnen? Att dra dem med upp i skogarna, när det ännu inte fanns så mycket som den uslaste koja att hysa dem i, det tyckte han var nästan för hårt, och så beslöts det efter mycket resonerande, att han skulle lämna dem hos en gammal släkting, som hade ett homestead i södra Minnesota och låta dem stanna där, tills han kom så pass i ordning, att han kunde bjuda dem ett eget hem. Och så blev det. Med den äldsta pojken, som var femton år, drog Erik i väg ensam norrut med sin karta och sina homesteadspapper, i den lilla staden vid ändstationen köpte han ett par hästar, en plog och andra nödvändiga redskap, lite hushållssaker – det fick visst stanna vid en kaffepanna, en stekpanna, ett par muggar och en kastrull, lite salt mat, en säck mjöl och en bössa. Och så rustad vände han hästarna åt det håll, där hans hem skulle skapas.

Det var en lång väg och en svår väg. Över gröna små gläntor gick den, runt sjöar, genom väldiga, svarta skogar, där träden stodo så tätt, att de måste hugga sig väg med yxan för att vagnen skulle komma fram. Det tog tid att hugga och såga ned de väldiga trädbjässarna, och ibland kunde de på en dag kanske inte hinna mer än en engelsk mil. Men vädret var strålande och vårvarmt, solen sken och fåglarna sjöngo, och villebråd var det gott om, så svälta behövde de inte. De mötte både varg och björn mer än en gång, men aldrig blevo de angripna, och Erik hade alltid bössan till reds. Fast Gud allena vet väl om han lyckats träffa – han hade knappt haft en bössa i sin hand förr. Det var annat än Småland, det här, annat än att bryta sten så lång dagen var. Herregud, han hade knappt sett en sten på hela vägen en gång! Och jorden var svart, fet, doftande mylla. Han brukade ta den mellan händerna och smula sönder den och lukta på den. Så härlig den var! Men det var inne i skogarna.

Så en dag hörde de en flod brusa, och då voro de nära framme, det visste de. Hittade de nu bara en liten sjö västerut, så var allt som det skulle vara. De hade träffat en annan nybyggare en dag, och han hade pekat ut hur de skulle gå. Den lilla sjön låg där glittrande och blank i eftermiddagssolen, på ena sidan sluttade långa gröna marker nedåt mot den, och på andra sidan trädde Erik, pojken Adolf och hästarna ut ur skogens djup. Ja, där var det, de hade bara att runda sjön, så voro de hemma. Ja, hemma! Fastän det inget hem fanns än, ingen människa var där att hälsa dem välkomna, fastän bara skogens vilda djur bodde där – så voro de ändå hemma. Det var deras eget att bruka och bebygga och göra vad de ville med.

»Då grät jag!» sa Erik. »Men pojken han hurrade, och rätt va de va, så måste ja skratta. För de kändes ändå gott på nåt vis att släppa hästarna på bete på egen mark och lassa å vagnen å veta, att en va där en sulle.»

Hela den långa, ljusa kvällen strövade de omkring, följde utstakningarna och togo sin kungliga egendom i betraktande. Så när som på den täkten, som stupade grön och slät ned mot sjön, så var allt skog och sumpmarker. Men inte så värst sumpiga heller – det var gott fall, och med lite dikning skulle där snart vara torrt. Skogen var väldig och tät och svart. Erik hade aldrig sett så’na träd. Och aldrig så många konstiga fåglar och djur heller. Han såg märken både efter älg och rådjur – han såg andra spår också, som han lärt sig vara efter björn, och många, som han inte alls begrep sig på. Den natten sovo de under en vajande hängbjörk, och hästarnas frustande och fåglarnas sång var det enda, som hördes i tystnaden.

»De va mest som te ligga hemma», sa Erik och smålog ännu litet åt detta första minne. »Vi hade två hängbjörkar utanför huset där, å iblann så visslade trastarna om natten. Å fast ja var i Minnesota, så kunde ja se stjärner, som ja kände igen också, å hästarna beta å lät likadant som hästarna hemma. Å Adel han sov me armen under huvet, å sjön skvalpa te lite imillanåt. Ja glömmer allri den natten – ja kan känna än hur gott de lukta av di röa blommerna, som växte blann gräset. Å när ja somna så sov ja så gott å drömde, att ja va hemma på Lövhultet igen och skulle te å ut å slå.»

När solen gick upp nästa dag började de fälla träd till hus och på samma gång rödja undan för blivande åkrar. Och för var trädstubbe de bröto upp myste Erik och tog lite jord i nypan – svart, fet mylla, som det kändes gott för handen att ta i och gott för näsan att lukta på. Träd efter träd fälldes och staplades upp till tork i den välsignade heta solen, och när de hade många nog, så togo de i med att bygga. Men först plöjde de upp ett par små åkerlappar, och på dem satte de potatis och sådde råg på gammalt hederligt, fäderneärvt sätt. Så visste de, att när vintern kom behövde de inte svälta och lida brist på de nödvändigaste av Guds nådegåvor. Om vädret slog till, förstås, och det likade det sig till att göra.

Så började de bygga. Först ett stall till hästarna, som var deras dyrbaraste egendom, så att de inte skulle behöva ängslas var natt, att skogens vilda djur skulle kasta sig över dem, där de gingo tjudrade på gläntorna. Varje kväll måste Erik och Adolf byta läger för att vara nära djuren, och väldiga nyingar lagade de till för att skydda dem och sig själva för överfall. Bössan var alltid till hands om något skulle hända, inte för att Erik just var någon vidare jägare, men Adolf hade blivit en säker skytt allaredan, och inte dum i att snara matnyttiga smådjur heller. Ja – så det var inte underligt att de togo stallet först, och det blev ett stall som dög. Det skulle dunderdon till att bryta sig igenom _de_ väggarna och _den_ dörren, det var Erik man för att laga. Erik var liksom lite smått snickare se, och han byggde med förstånd och eftertanke. Och när stallet var färdigt höggo de i med stugan. Tungt arbete var det, för det var ju bara han och pojken, men det gick, och aldrig restes väl ett hus med mera glädje och hopp. Litet var det och klumpigt där det låg på sluttningen ned mot sjön och kanske inte precis något mästerverk av arkitektonisk konst heller, men de väldiga stockarna av doftande, rundhugget timmer skyddade för storm och kyla, för regn och hetta, och utanför ingången vajade en hängbjörk, och de två, som byggt det, hade aldrig sett något härligare, fast det varken var träfodrat eller målat eller pärlspåntat – ja, det hade inte ens glasrutor i fönstergluggarna, som inte voro så över sig stora. Men det var deras hem.

Det var en sommar av slit och trälande, men en sommar som aldrig kan glömmas. Det var mest som en lek alltsammans – som man leker, när man är liten och har grankottar till kor och brädlappar till hus, och allt som finns har man gjort själv och rår om själv. Så länge de kunde, innan snön kom, sleto de i skog och mark, vandrade miltals för att finna gräs att slå till vintern, så hästarna skulle få tillräckligt att leva på till nästa sommar – de höggo ved, röjde, svedjade och skördade det de fingo på sina små åkerlappar. Det var inte något vidare med rågen, för sommaren hade varit för varm och torr, men potatisen var så mycket finare, och Erik var så nöjd som om han haft den väldigaste av lador och fått den fylld till sprängning. Det var annat det än Småland! tyckte han. Och ingen sten, ingen eländig sturig sten, som vältrade upp för var plogfåra. Hade han nu bara Karolina och barnen där också! Men det var inte att tänka på ännu.

Så kom hösten och vintern, en kall, obarmhärtig, snöig vinter med vargatjut och lodjursskrik. Ibland var det snöstormar så vilda, att de aldrig upplevt maken hemma i lilla lugna, stilla Småland, och då kunde de bli instängda för flera dagar – ja, ibland knappt orka arbeta sig fram till stallet, som bara låg några steg bort. Men då sutto de inne i stugan och gonade sig framför stockvedsbrasan i den öppna spiseln, som Erik murat upp i ett hörn av sten, med möda funnen och med möda hemforslad. Värst var det, att de inget lyse hade, för fönstergluggarna hade de ju måst spika igen för köldens skull, och fotogen och ljus hade de inte kunnat få med sig på färden genom skogarna. Men de hade tjärvedstickor och skenet från elden, och så gick det med. Och när dagarna voro vackra och solen sken brukade Adolf ta bössan och klampa ut i skogen på några klumpiga sorts skidlappar, som Erik yxat till, och det hände emellanåt, att han kom hem med både stort och smått vilt, som stektes och koktes på ett säkerligen ytterst konstlöst sätt, men som smakade som ambrosia efter all saltmaten. Under sommaren hade de saltat ned inte så lite fisk, som de fångat i sjön, och även en del av Adolfs fångster på jakt och i snara, och fläsk hade de ju haft med sig ett ordentligt förråd av. Så svalt gjorde de inte och potatisen var välsignat god och brödet med, om det också var både ojäst och groft och bakat av allt annat än finmalet mjöl. Men det är inte så gott, när man bara har ett par klumpiga, hemmagjorda stenar att mala på.

De hade det riktigt bra, tyckte de båda två, och arbetade och knåpade var och en med sitt och voro lyckliga mitt i all sin ensamhet och sitt slit. Det ligger något av härlighet i att snickra sängar och bord och stolar till det hem man själv byggt upp i vildmarken – vad gör det om orkaner rasa utanför och kölden knäpper i knutarna, när man har det varmt och gott framför en flammande eld och varken svälter eller far illa. Låt det yra och storma bara! Det tar väl slut det med någon gång.

Åja, det tog slut, men det dröjde länge. Äntligen var ändå våren där, och snön smälte i brusande strömmar för den milda sunnanvinden. Snart kunde de börja svedja och rödja igen, plöja och så. Och en dag när sommarn stod ung, och grönskan ännu var späd och ljus, spände Erik hästarna för vagnen och for att hämta Karolina och barnen. Några skinn hade han med sig att sälja – ogarvade och illa flådda – men bland dem var en björnhud, och Adolf var den som fällt bjässen. Erik sken som en sol där han drog i väg, nyrakad och heldagsfin och undersam, hur det skulle kännas att se andra människor igen efter ett helt år, att få höra en annan röst än Adolfs. Och framför allt, att möta Karolina och barnen igen.

Han blev länge borta, men det visste både han och Adolf, att någon snälltågsfart gick det inte att hålla i skogarna, om också vägen var lite röjd, sen de farit den förra sommaren. Han måste ju dröja vid stationen också bra nog länge, medan brevet han skrivit skulle nå fram till Karolina, att nu väntade han dem, och hon hann ordna sig för resan. Men till slut kommo de. Fjorton långa månader hade gått sedan han såg dem sist, och ingenting hade han kunnat få höra från dem på hela den tiden. Småbarnen hade vuxit så han knappt kände igen dem, men Karolina – Karolina hon var densamma – stor och stark och glad och ivrig att få ta fatt med arbete och knog i det nya hemmet. Och att få se det. Hon hade lite pengar också med sig, och hur stolt hon var, när hon knöt fram dem ur näsdukshörnan. Hon hade arbetat hon med minsann på sin kant, och sparat och släpat. Tjugu dollars kommo ur näsdukshörnan, och då var det nära att Erik grät igen, för andra gången, sen han kom till Amerika. Nu kunde de köpa ett par glasrutor, och den gamla kon han gått och sett på. Hon var inte vacker men hon dög, och hon skulle snart få kalv, och bara de hade början till kritter i ladugården, så kom det nog mer. Och med de sista pengar han kunde skrapa ihop, med det han fått för skinnen och Karolinas enorma förmögenhet, så köpte de kon och en ligghöna och ett dussin »frödda» ägg och två glasrutor. Så det var en stolt familj, som drog norrut genom skogar och gläntor till det lilla blockhuset vid sjöstranden, det lilla huset med en vajande hängbjörk utanför dörren och ekar runt om. Och när de långt om länge kommo till sjön och trädde ut ur skogens mörker, då lågo husen där i strålande sol, hängbjörken vajade sitt välkommen och ur skorstenen steg en blå rök. Utanför stod en lång, senig, brunbränd pojke och hojtade.

Karolina, som hade gått och lett den gamla kon sista biten – hon lutade sitt huvud mot armen, som hon lagt över djurets rygg, och så grät också hon, där Erik ett år förut känt gråten välla fram. Och Erik hoppade ned från vagnen, där han suttit och kört, och fastän barnen stodo och sågo på, så tog han sin Karolina i famn och höll henne hårt intill sig, och hans röst var så bruten, att han knappt kunde få fram sitt: »välkommen!»

Då började alla barnen att skratta så i himlens höjd, att det inte fanns rum kvar för en tår, om den också pressats fram av lycka. Och så skrattade de allihop, medan de långsamt rundade sjöstranden och långsamt stego upp för sluttningen, som ledde till det lilla vildmarkshemmet.

Så gick åren under arbete och möda. Varje vår såg nya fält under plogen – kanske inte så märkvärdigt stora, men vunna med kamp och slit, vunna i anletets svett av muskler, hårda som järn, och en vilja, som var okuvlig och aldrig bröts, voro än missräkningarna aldrig så stora och åren aldrig så svåra. Sakta, men lika säkert som att solen var dag gick upp, utvidgades för vart år odlingen med en ny liten åkerlapp – av den enda kon och kalven blevo fler, hönsen ökades till en hel flock, och så småningom blev allt mer och mer likt det gamla svenska hemmet. Om man undantar stenen, som Erik aldrig mer behövde brottas med. Inte var ju landet precis så, att det dröp av mjölk och honung, men jorden var på det hela taget bra, och allt vad de behövde gav den dem. Järnvägen kröp närmare, tills de till slut bara hade en svensk mil till närmaste station, timmer kunde säljas, och mejeriprodukter och säd, och vad annat de möjligen kunde ha att avyttra. Fler och fler nybyggen växte fram ur skogarnas dunkel och till slut blev där en hel liten koloni med kyrka och skola, dit barnen kunde skickas. Och allt gick sin jämna lunk, precis som det gjort hemma.

Äldsta dottern gifte sig och drog långt från hemmet, Adolf gav sig ut på järnvägsbygge, gifte sig och kom inte igen på åratal, och så var det bara tre barn kvar. Det hade varit trångt i den lilla stugan, när alla voro hemma – den bestod ju bara av ett enda rum och så vinden ovanpå. Men det hade gått, och när det nu bara var fem människor kvar, blev det nästan ängsligt gott om plats. De hade aldrig tänkt på att bygga till eller förändra det första lilla blockhuset, fast hela skogen stod full med träd, som bara väntade på att fällas. Nej då! Stugan var byggd, och som den var byggd, så fick den vara. De väldiga timmerväggarna stodo mot stormar och cykloner, de skyddade för vinterns köld och sommarens värme – det var ett hus, som stod i alla väder och vindar och inte skämdes för sig heller, om det också var litet och anspråkslöst. Men tungt hade det varit att bygga det, och Erik kunde än i dag peka ut en särskilt tung bjälke och tala om, hur han och Adel hade strävat med att få den på sin plats. Det fanns ett märke på en annan, som Bläsen, en av de första hästarna, hade gjort, när han blev ilsk och slängde ut med bakbenen, så det sa smack i stocken, och det hade han gjort en dag, när det var riktigt extra sommarhett, och han tyckte han hade släpat länge nog utan vila. Å, det var ett humör på den hästen, men den snällaste, trognaste, bästa häst som nånsin har funnits. Och huset var bra nog som det var för mor och honom. När de äldre av barnen började tala om att bygga ett nytt och ta det gamla till lada, så sa Erik ett tvärt och rungande nej, och Karolina höll med, som alltid. Så där var det och där stod det och där bodde de! De yngre barnen växte upp och blevo mäkta lärda och viktiga. De lärde sig engelska, så det till slut var nätt och jämt, att de begrepo svenska. Sa dom åtminstone! Men de fick allt vara så goda och begripa, så länge de bodde hemma, för Karolina lärde sig aldrig språket, och Eriks engelska var just som lite si och så. Precis så pass, att han kunde reda sig, när han var till sta’n och sålde och köpte och gjorde affärer. Läsa det lärde han sig aldrig, och det var en lust, att höra honom fnysa och orera om hur bort i tok de stavade sina ord på engelska.

Så gick det som det alltid går – eller nästan, alltid åtminstone, när det gäller svensk allmoge. Då barnen voro gamla nog att ge sig ut i världen så gåvo de sig av, den ena efter den andra. Adjö bara, till föräldrar och hem, och ut att söka jobb i städerna, som lockade och lockade. Och rätt vad det var så sutto de där, Erik och hans Karolina, med ålderdomen allt närmre och ensamheten allt tyngre. De knogade på sitt gamla vis, Erik på åker och äng, Karolina inomhus och med lagården. Ibland kom någon son eller dotter hem på besök, full av nya idéer och berättelser om äventyr och upplevelser, som länge efteråt fyllde de gamlas sinnen och gav dem ämnen till samtal och reflexioner, som aldrig tog slut. Äldsta sonen dök upp en dag och sade, att han ville stanna hemma – hustru och barn nämnde han aldrig ett ord om, och på alla frågor svarade han undvikande eller inte alls. Men när han började ta husbondeton och skrattade ut fadern för det sätt som gården sköttes på, så la Erik näven i bordet så det knakade och sade, att än var gården hans, och än kunde han sköta den, som han lärt av far sin och som far hans lärt av _sin_ far, så det var en sak, som ingen behövde bry sig om. Kanske det var gammalmodigt, kanske det var att skratta åt, men han hade dock dragit sig fram och fostrat fem barn på den torva han brutit och ägde och brukade, och det var allt, vad han brydde sig om. Det skulle nog finnas tillräckligt för honom och mor så länge de levde – sen fick barnen husera med gården som de ville och föra in så mycket nymodigheter de ville, men så länge Erik stod vid styret fick allt bli vid det gamla. Det var gott nog för honom. Och gott nog för mor. Och det hade varit gott nog för Adel också, så länge han inte kunde stå på egna ben.

Så ändades det försöket att modernisera jordbruket på gården, och än i dag så sköts det, som Erik lärt av sin far och hans far av sin. Precis, som ett litet hemman brukades i Småland för hundra år sen, med undantag av en del moderna maskiner, som spara tid och arbete. Där fanns ju »hökuttarn» och självbindarn, och Karolina hade en tvättmaskin, som hon fått av Erik – det började kosta på den gamla ryggen nu att stå böjd över tvättbaljan, det var inte längre så lekande lätt som förr i tiden att sköta en byk. Men annars var det på gammalt vis. Lagården var sned och vind med blommande torvtak och mörka, trånga bås – stallet likaså, och vad jorden beträffar, så var det inga konster med alkalisk gödning och såna saker. Vanlig gödsel var god nog, och gödselstacken låg där naken och småländsk, utan cement och trummor. Och jorden bar och gav med givmilda händer, inte så mycket som den skulle gjort kanske med rationell och modern skötsel, men nog att fylla ladan och visthusboden och lite till avsalu också. Så vad bråkade de om chilesalt och kväve och sån bråte för, som man aldrig hört skulle behövas i ett redigt och bra jordbruk! Erik blåste åt det.