Part 6

Jag hade ingen nickel, bara en »quarter» – en kvarts dollar, och det var allt jag ägde och hade. Men hon fick den, eftersom jag räknade på snar förtjänst, och aldrig såg jag ett ansikte mer strålande lyckligt, och aldrig hade jag trott, att en människa kunde ha så många tänder, som dem hon i ett fnissande, barnsligt skratt blottade. Guds välsignelser regnade frikostigt över mig, jag var a »lobly thing» och adjö, sweetie. Hon svängde och lovade igen och seglade iväg med en fart som om en tyfon burit henne på sina vingar. I kröken på vägen kastade hon en slängkyss och viftade med sin röda halsduk, och det var det sista jag såg av a most perfect liddy.

I köket träffade jag frun i huset, en rosenkindad, ljushårig tyska, som rörde i en kastrull med ena handen, hade en kerub på den andra, och med vänstra foten skjutsade en barnvagn fram och åter, medan hennes högra ben omgavs av två blåögda flickungar, den ena lite större än den andra. Vid en stol stod en tio års pojke och diskade, och på det stora runda bordet syntes resterna av en gigantisk måltid, tydligen nyss aväten. Hon avbröt en gnolande vaggvisa, när jag trädde in genom nätdörren, som höll flugorna ute, och när hon sett på mig lite smålog hon och sade:

»Cherrypicker?» – Körsbärsplockare?

Jag medgav att mitt yrke för tillfället var av denna art, varpå hon log ännu mer och frågade, om jag ville ha kaffe, och det ville jag förstås. Inom en minut fann jag mig sittande med keruben i famn och ena foten på barnvagnen, medan jäntungarna mer och mer närmade sig och modern dukade fram, vad hon tydligen kallade »kaffe»: kallt kött och varm kål och smör och bröd och mjölk och ost och ännu ljum gröt och lite annat småplock. Keruben, som var en pojke och hette Karl, drog mig i håret och slabbade ner min kind med små våta kyssar, den i vagnen stirrade högtidligt rätt in i mina ögon med lite hopdragna bryn, och en av flickorna anförtrodde mig plötsligt, att hon hade ont i magen. Men som hon lika plötsligt teg igen, så fick jag inga närmare eller intressantare upplysningar om hennes tillstånd. Hon såg i alla fall mycket allvarlig ut och höll hela tiden sin knubbiga hand på sin runda mage, så att jag inte skulle kunna ha någon möjlighet att glömma bort hennes tillfälliga indisposition. Den andra, som var lite äldre, upplät efter en stund med enahanda plötslighet sin mun och sade föraktfullt, med en blick på sin lidande syster:

»Too muts tserries!» Vilket jag uttydde som: för mycket körsbär!

Sen teg hon också.

När jag ätit, medan jag fortfarande artigt skuffade vagnen fram och åter, tackade jag och frågade, var bossen kunde träffas, och om det fanns jobb för mig också bland körsbären. Och i så fall, om jag fick byta kläder, innan jag gick ut, och när den saken var undanstökad, till det yngre släktets häpnad och uppenbara intresse fördes jag ut i trädgården och fram till bossen, som ögonblickligen skickade upp mig i närmaste träd, med en korg och ett vänligt leende som sällskap.

Gud, vilka körsbär! Stora, djupröda, saftiga – med en smak av sol och sommar och härligheter utan gräns. Tunga klasar, som fyllde handen med svalhet och ljuvhet, och som glimmade mot grönskan likt granater, när en solstråle sökte sig in genom bladverket. Så jag åt, så jag njöt, så jag plockade! Den ena tunga korgen efter den andra hissades ned och tomma hissades upp, för att fyllas på nytt med skimrande fullmogna, lysande bär. Ingen hade sagt något om, att det var förbjudet att äta, men det borde man ju begripa själv. Fast jag inbillade mig, att jag inte begrep det och åt, åt, åt – tills jag var så tung och mätt, att jag knappt orkade flytta mig och nästan hade svårt att andas. Jag borde ångra mig nu, när jag skriver om det, men jag säger som gumman: »Gud förlåte mig min ungdoms synder, men när jag tänker på dom kan ja inte låte bli å skratte.»

När middagen kom och bossens djupa röst ropade under mitt träd:

»Time for grub, girlie!» så var det med yttersta möda jag hasade mig ned, och inte en bit orkade jag äta, fast det var god mat och mycket mat dukad fram åt oss arbetare på ett bord under träden. Jag lade mig rak lång i gräset i stället och tog in det förunderliga skådespelet med ögon, öron, förnuft och alla sinnen. Mycket konstigt folk har jag sett i min dar och mycket konstigt har jag hört också, men den blandning av människor, som jag nu såg framför mig övergår allt jag kunnat drömma om. Och deras konversation rörde sig om saker, som voro mig fullständigt främmande. Jag skrattade för mig själv, där jag låg med armarna under huvudet och latade mig – jag skrattade åt, att jag hade tänkt mig komma rätt upp i en samling ungdomar, där jag kanske själv skulle vara äldst och verka urgammal. Harregu! – med undantag av två fräkniga småpojkar och en fnittrande liten tös på ungefär femton, så var jag yngst av hela sällskapet. Jag tänkte på annonsen: »flickor och gossar», och den tanken bar mig blixtsnabbt hem till Stockholm, till »Gossexpressens» gråskäggiga dundergubbar, och åter tillbaka till den gamla niggertanten, som jag först mött. Hon var för tjock, det var det enda felet med henne, annars hade hon nog fått stanna hon också, som en munter och villig cherrypicker. Ty här såg jag framför mig människor, fullt lika gamla som hon – det var bara den skillnaden, att de voro vita, och att en nådig natur inte försett dem med fullt så mycket gungande fläsk. Nej, de voro magra nästan allesammans, somliga mer än magra, så man nästan tyckte skelettet skulle sticka ut lite här och där om det fått rå sig själv. De flesta voro män – brunbrända, solstekta män, som sågo ut, som om de inte visste vad ett stängt rum ville säga och bleka, tungögda män, med slaka, trötta rörelser och en mun, som gapade och slöt sig, gapade och slöt sig över lass av mat, som de långsamt men bestämt skovlade i sig – små runda, trinda, kvickögda män, som pratade mer än de åto, och skrattade mer än de pratade och gråhåriga, tysta män, som mumsade och muttrade i skägget.

Det var många sorter. En tre fyra kvinnor också – bleka och tysta, alla utom en, som pratade för dem allihop och skrattade, så hon skrek, åt sina egna klumpiga kvickheter. Hon hade »bobbed hair», fast hon säkert var närmare femti än förti, en generöst urringad khakiskjorta och ett par knäbyxor av samma material, som, för att använda ett mycket milt uttryck, sutto som gjutna på hennes sällsynt rundade lekamen. Hon var påfallande ivrig att tala om för alla som ville höra på, att hon gjorde denna körsbärsplockning bara »for fun» – bara för skojs skull – och att hon alltid på somrarna brukade gå i »bloomers» (byxor), och att hennes vänner tyckte hon såg så »cute» ut i dem. Som »cute» betyder behändig och söt, kände jag mig nästan avundsjuk på henne för att hon ägde så förtjusande och lätt tillfredsställda vänner, på samma gång en djup tacksamhet fyllde mitt hjärta, att jag inte hörde till deras beundrande skara.

Jag såg på de tre andra kvinnorna. Ingen kunde säga, att någon av dem såg »cute» ut, och ingen kunde heller tro, att de plockade körsbär endast »for fun». De hade gamla trasiga, nötta, urtvättade overalls på, och voro inte runda någonstans, deras ansikten voro stämplade av bitter besvikelse på livet, och de blickar de kastade på den skälmska, knäbyxade damen voro fulla av hån och hätskhet. De talade inte mycket, och då endast till varandra, så jag förmodar de voro gamla bekanta och hörde till någonstans i grannskapet; jag hörde dem säga, att förra året på körsbärsplockningen hade det varit en helt annan sorts »crowd» – ett helt annat sorts arbetsgäng – men eftersom de sade det ganska högt och med fnysningar, som inte kunde betyda annat än det djupaste förakt för ensemblen i sin helhet, blev en av de långa, solstekta herrarna ursinnig och tog det som en personlig förolämpning.

Han utbad sig med den borne tragikerns röst att få veta vad som menades, vem som åsyftades, att om det möjligen var han, som åsyftades, så hade aldrig en ädlare och sannare gentleman sudlat sin fot med vägens damm – alltid var han färdig att taga de svagares parti, aldrig hade han svikit en kamrat, aldrig trampat på en mask ens, så vitt han visste. Nej, _aldrig_ – så vitt han visste. Eller vad, Sicky?

Detta till mannen bredvid, som gjorde skäl för sitt namn, och som såg sjukare ut ju mer mat han proppade i sig. Sicky skakade på sitt huvud och mumlade något med tjock röst, så mycket röst han kunde få fram genom korv och kål och bröd, som hans mun var full med.

»Där ser ni!» skrek den brunhyade, förolämpade gentlemannen och rynkade ögonbrynen åt damerna i overalls. »Där ser ni! Och Sicky och jag ha hållit ihop så länge jag kan minnas – har vi inte, Sicky?»

Och mannen, som så älskligt nämndes Sicky, vilket på svenska skulle bli ungefär »Sjuki» eller »Sjukli» eller »Dåli» – mumlade åter något genom korven i sin mun, som ingen mer än hans gentlemannalika vän uppfattade. Men att det måtte ha varit av tillfredsställande natur förstodo vi alla av det hänförda sätt varmed Sickys hand greps och skakades, så maten han just hade laddat kniven med, flög i luften och sen ned på tallriken igen. Men ingenting kunde rubba hans lugn, det var tydligt – han bara laddade kniven på nytt och fortsatte sitt mål.

Samtalet blev så småningom livligt och fördes mest mellan herrarna, som tydligen voro »tramps» till professionen, de flesta av dem. Man behövde bara kasta en blick på deras dammiga kläder, fransiga byxor och skäggstubbiga kinder för att ganska snart ha den saken klar för sig. Och när de började ett ingående expertsamtal om olika sätt »to jump freights» – att hoppa på godståg – och få sig en gratisskjuts, så fanns det inga tvivel kvar om deras luffaryrke. Men intressant var det att höra på, och mycket hade de att lära bort, den förtjänsten vill jag inte ta ifrån dem. Till slut var det två, som kom i gräl om bästa sättet att hoppa av ett tåg i fart. Den ene höll på framåthopp, den andra på det långa svingande bakåthoppet – båda skrattade hånfullt och överlägset åt den andres hopplösa idioti, sällskapet uppdelades i två antagonistiska läger och det hela artade sig till att bli livligt. Men just då kom bossen långsamt gående och beordrade oss alla till arbete igen. Och så var det slut med den tvisten.

Senare erfarenheter ha kommit mig att ställa mig på bakåthopparns sida – absolut och orubbligt. Dessutom är jag dem alla mycken tack skyldig för värdefulla och sanningsenliga uppgifter vis à vis godståg och gratisåkning. Men – »det är en annan historia».

Många korgar fyllde jag den dagen, och ett välsignat arbete var det i den skinande solen uppe bland vajande trädkronor. När det blev tid för aftonvard och den dagen var slut, bytte jag kläder bakom en buske, och gick att få ut min avlöning – två smutsiga dollarsedlar. Mat ville jag inte tänka på, för då kände jag ansatser till sjösjuka.

När jag äntligen kom hem till hotellet igen, äcklade mig både speglar och bad och allting. Och jag lade min hand på min mage, precis som den lilla tyska flickan, och suckade i ånger och ruelse:

»Too muts tserries!»

EN MINNESOTAFARMS HISTORIA.

Minnesota! När jag tänker tillbaka på den månad jag var där, så är det liksom om jag mitt ute i Amerika plötsligt hade varit hemma i Sverige på en tripp. Var som helst i Sverige söder om Norrland, men kanske mest i Småland. Minnesota – landet med de tiotusen sjöarna, med de mörka skogarna och böljande sädesfälten, med klarblå himmel, där vita moln seglade, seglade dagen i ända, och där lärkor drillade från solen gick upp tills den gick ned igen. Där röda små stugor med vita knutar lågo och lyste i grönskan, där bäckar skrattade och kluckade, där linnéan växte, där björkarna stodo med vita stammar och asparna skälvde i sommarvinden. Stora, vackra, härliga Minnesota – intet under, att det är till dig vårt folk dragit i oändliga skaror, att de brutit din mark och odlat din jord och lärt sig älska dig som sitt eget land!

Jag kom dit upp en sommardag när jag äntligen kämpat ut i Minneapolis – en liten svensk farm långt norrut var min destinationsort, och som den låg tio engelska mil från järnvägsstationen, hämtades jag av en drängpojke och en gammal skranglig buggy, förspänd med ett par stadiga hästar. Drängen hade kommit från Småland för en månad sen, och det var underbart att låta det gamla ädla språket smeka sina öron igen – här långt, långt borta i främmande land. Dock ville ju pojken på intet sätt verka »greenhorn», utan späckade manligen sina sparsamma yttranden med engelska ord i ytterst försvenskad form.

»Är det inte tråkigt ändå, att vara så långt hemifrån?» frågade jag.

»No – ja cära inte för de! De hära köntrit duge nog – här ä bå najst å kömfy. Giddop din attan!»

Detta sista inte till mig, utan till en av araberna, som visade benägenhet att göra sin lunk om möjligt långsammare än den var.

»Här är bra likt Sverige!» försökte jag igen få samtalet i gång.

»Ja vass d’ä de – men d’ä _möe_ störr!»

Som jag inte kunde motsäga detta inspirerade yttrande teg jag en stund och lät blicken fara över landskapet, som var vidunderligt i kvällssolen. En glittrande sjö med skogiga stränder runt om, svarta granar med små ljusa kaskader av björk ibland, vida vetevajande fält och gröna ängar – en vit, fast väg mellan gräsvallarna, och här och där vid vägkanten blodröda vallmor och en sorts liljor av fantastisk skönhet och färgprakt. Långt i fjärran bakom oss blånade skogklädda höjder, då och då dundrade vi över en liten bro, och en bäck log upp mot oss, ibland kom en glimt av en sjö. Och luften var mild och ljum, fylld av doften från blommande ängar, och på himlen hade ett stort moln slagit sig till ro, färgat till purpur och guld.

»Vell hon ta bredlen lite mens ja öppnar let!»

Det var Gustav, drängen, eller Guss, som han föredrog att kallas, efter amerikansk metod, som lät upp sin vida mun och drog min blick från himlens moln ned till jorden igen. Och det första den mötte där var mycket riktigt »ett le», d. v. s. en rörande äkta ursvensk bondgrind, hopslagen av gärdsgårdsribbor, och som öppnades och stängdes med en stör. Vi voro inne på en liten körväg nu, och så smal var den, att björkhäckarna på sidorna frasade mot hjulen. Och knagglig och knaltig och gräsbevuxen var den också, och lika oskuldsfullt krokig, som någon liten byväg hemma. Det var inte möjligt, tänkte jag, att vi inte skulle komma ut ur den gröna, skuggiga tunneln till en liten stuga med torvtak och kafferök ur skorstenen – det var inte möjligt, att inte en ko plötsligt skulle komma masande och ställa sig mitt på vägen och glo på vanligt komanér. Nej, det var inte möjligt! För rätt vad det var stod hon där – så vit- och rödbrokig som helst, så idiotiskt orörlig som bara en ko kan vara. Och bakom henne stod en kalv med utspärrade ben och milda ögon och härmade mor sin så gott han kunde.

»Mova åt sidan där!» hojtade Guss med skräckinjagande röst, och efter flera uppmaningar värdigades paret »mova» och släppa fram oss.

Så svängde vi ut ur björkdungen – och där var ju allt, som jag väntat. En grå liten timmerstuga med torvtak på, där kafferöken stod frestande ur skorstenen. Det _luktade_ kaffe till och med. På sidan om stugan stod ett stort, fint, vitt hus, men därifrån steg ingen rök, och det såg stängt och tillbommat ut. Lite längre bort stod en brunnsstång rätt upp i luften över ett brunnskar, som det brukar göra i Småland, och på gårdsplanen spankulerade några höns, som rätt och riktigt är. På lagårdsbacken vankade några råmande kor och väntade på, att det skulle bli mjölkdags, vid vattenhon bakom brunnen stod en fölunge och lekte att han var törstig, och på brunnskaret kråmade sig en tupp, en riktig, svensk bondtupp, med klara, skrikande färger och en stjärt så praktfull, att den måste vara föremål för avgudisk tillbedjan från allt vad hönkön heter.

Till allt detta kom jag – från bullrande storstäder och dammiga tåg, från höga röster, som talade ett främmande tungomål. Till allt detta, mitt i ett stort nytt, främmande land, tusentals mil från mitt eget.

Det kom över mig en intensiv känsla av att vara »hemma», av att icke längre vara ensam. Och när en vänlig gammal man steg ned från farstubron och på en rörande äkta småländska bad mig vara välkommen, hann jag inte hejda mig, förrän jag tog gubben i famn och dunkade om honom riktigt.

I dörren stod husets värdinna och neg och bjöd mig »sti in, för allan del, och få en kôpp kaffe».

På ett runt bord med rödrosig vaxduk stodo koppar framdukade, och bullar och smör och rågbröd – rågbröd, som jag inte sett sedan jag satte foten på amerikansk jord och längtat mig nästan sjuk efter – och en tallrik med gult, hemkärnat smör, som ännu hade kvar små vita kärnmjölkspärlor. På spiseln – det enda i rummet som högt och bestämt sade ifrån: Amerika! – ångade kaffekitteln, och det stod inte länge på, förrän vi sutto kring bordet, de båda gamla och jag.

Så de frågade, de två! Så de lyste av glädje över att höra hemifrån, från »gammellandet», vad de ville ha reda på allt, allt, allt. Och när jag sade:

»Men Gustav har väl berättat om det här, han är ju nyss kommen från Sverige» – så slogo de bara händerna och tyckte, att Gustav var just ingenting. Han hade aldrig varit ur hemsocknen en gång.

»Men se du kommer från Stockholm!»

Du, alltid »du», när man möter några gamla svenskar därute. Inga konster med titlar och »ni» inte – »du» ögonblickligen och utan tvekan. De ha väl glömt, att det finns något annat tilltalsord, och på något sätt tycker man det är så naturligt, att man knappt tänker på, att det kan vara annorlunda – man duar igen bara, och så är den saken klar, i all enkelhet.

Jag doppade och åt och drack och talade och talade, medan jag tog in var detalj av köket, av möblerna, av de båda gamla, som aldrig blevo mätta på att lyssna. Jag såg på deras ansikten – vänliga, lugna, med den prägel av trygg värdighet som är så säregen för vårt svenska bondfolk – på deras händer, som knotiga och arbetsbrutna vilade på bordet, på deras ögon, som liksom sågo så långt, långt bort, med ålderdomens resignerade trötthet i blicken. Kanske sågo de för sig sin barndomstrakt i gamla Sverige, som de båda lämnat för så länge sedan och aldrig sett igen, aldrig skulle få se. Som de lämnat, Gud vet varför, för att börja på nytt i ett främmande land, för att börja samma arbete och slit igen med att röja mark och bryta jord till ett nytt hem för sig och sina barn. Och för att röna samma öde, som om de stannat hemma – att bli lämnade ensamma, när ålderdomen kom, ensamma att slita och träla på åker och äng, i ladugård och hem. Deras barn hade inte lämnat dem för att resa till Amerika, som är så många svenska föräldrars öde, de hade själva rest till Amerika _med_ barnen. Och lika ensamma voro de för det. Åja – det är så världens gång, det är livet som det är, och det går väl aldrig att ändra.

Jag såg mig om på väggarna. De voro fulla av fotografier och bibelspråk och snäckramar och små finurliga spegelglas – precis som i bondstugorna hemma. Den enda skillnaden var, att fotografierna icke voro från Amerika, utan från Sverige. En oljefärgstavla var täckt med anilinröd lamptyll, men bakom det skymtade man spöklikt ett rött litet hus med något, som skulle föreställa hängbjörkar på var sida. Det gamla hemmet, fick jag veta. Det hem de sålt och lämnat för att ge sig över oceanen till det land, där de trodde guldet skulle kunna plockas upp med händerna från marken, och allt skulle vara härligare, friare, underbarare än något de sett och drömt.

Gamlingen reste sig till slut med en suck, sköt kaffekoppen långt ifrån sig och trampade ut för att hjälpa Guss med mjölkningen. Karolina – gumman – dukade av och började diska. Hon diskade och pratade på den besynnerliga blandning av svenska och engelska, som man ständigt får höra därute. Det blir ett konstigt språk – kan man inte svenska skulle man ingenting förstå, och kan man ingen engelska skulle man ingenting begripa heller. Ibland blir det så besatt befängt, och ibland så löjligt och galet, att man inte kan reda sig, utan brister ut i nästan hysteriskt skratt, kanske när de mest allvarliga samtalsämnen dryftas. Karolinas, gummans, breda landsmål, här och där helt oväntat dekorerat med engelska ord, omsatta i svensk form, blev till något så groteskt och vanvettigt, att man fullständigt hissnade. Med lugn, uttryckslös röst berättade hon för mig alla de små nyheter och händelser, som hon trodde kunde intressera mig. Om yngsta dottern, som gift sig på »springen», och sedan »movat» många mil bort.

»Vad gjorde hon?»

»Gifte sej på springen nu i år.»

»På springen ...?»

»Ja, i maj.»

Då begrep jag! Vår heter ju spring på engelska – de gifte sig på våren: de gifte sig på springen. Det var ju så enkelt.

Om en granne de haft talade hon mycket och länge. Han var norrman och den bästa vän de haft härute.

»Men så ble han crazy och tände ell på barnen å sen killade han sig.»

»Vad _gjorde_ han?» frågade jag i andlös häpnad över ett handlingssätt, som till och med av en vansinnig måste förefalla något förvånansvärt. I synnerhet, som hon nyss berättat, att han var ogift och bodde alldeles ensam.

»Jo han brände barnen och all grödan var inne och sen killade han se – sköt se me bössa.»

Då skrattade jag högt, och Karolina stirrade på mig med öppen mun som om hon trott, att jag också plötsligt blivit »crazy». Men när jag fick förklara, att jag tänkt på svenska barn och inte på en amerikansk loge som heter detsamma – att killa inte betydde döda på svenska och lade ut det omständigt och noggrant, då kom hon själv i ett skratt, som aldrig ville sluta.

Ja, det _är_ ett förunderligt språk de tala därute i den mindre bildade svensk-amerikanska klassen, och Karolina var urstyv, när det gällde att röra ihop det.

Att »cleana bordet» och »cutta bröd» och »pulla opp vatten i pailen» och »shäka ruggen» och »digga pärer» och vara »snappy» när allt det där utfördes, är bara några små valda uttryck ur en oändlig massa liknande. Det allra mest tragikomiska är, att de själva inte tyckas ha en aning om, att det inte är rena, rama högsvenskan de tala.

Och Gud skall veta, att man förlåter deras språkliga felsteg, när man varit därute någon tid. Det behövs inte många veckor, förrän man själv »tar en car», man »går» hem till Sverige igen, man undrar, när »tränet» kommer. Det är mera smittsamt än pesten; och efter en tid behöver man nästan tänka sig för för att inte falla för frestelserna att »putta in» hela högar av engelsk-försvenskade ord i sitt tal.

* * * * *

Några dagar efter min ankomst sutto vi som vanligt runt köksbordet och småpratade, när arbetet för dagen var över, och då kom jag plötsligt med en fråga, som jag länge gått och burit på.

»Säg, Erik», sa jag, »hur kom det sig egentligen, att ni lämnade Sverige och gav er av hit över?»

»Ja», sa Erik och såg nästan lite förlägen ut. »Um ja kunne säjat själv! Vi har unnrat över dä mer än en gång, mor å ja. Men när en ä ong, så barkar en i väj å tror att allt sum ä nytt ä bätter än dä en har. Dä va väl så me oss.»

»Men ni hade ju er egen lilla gård hemma, ni hade era fem barn, som redan började hjälpa till, de två äldsta åtminstone, och ni visste ju ingenting just om Amerika, mer än vad ni hört från såna som kom hem och hälsade på.»