Part 8

Ja, så var det det nya huset, som stod så fint och grant bredvid det gamla. Kom inte pojkarna båda två hem en vinter och gav sig till att hugga och riva i skogen, för far och mor skulle ha ett nytt och bättre hus. Det var snällt av dem, och det gjorde gott i hjärtat att känna, att de inte glömt bort sina gamla föräldrar, men vad i allan dar skulle de ha ett nytt hus _nu_ för, när det bara var de två, som bodde på gården, och det gamla var så varmt och rart, och just vad som passade dem bäst. Erik och Karolina försäkrade med en mun, att de inte ville flytta från det. Hade de bott där i tjugu år, så kunde de bo där i tjugu till – eller så länge Gud lät dem leva. Men det hjälpte inte, det nya huset _skulle_ upp, om inte annat så för grannarnas skull, för nu var det tätt med nybyggare, mest svenskar och norrmän, runt om. Inte så nära så man såg eller hörde dem, men de funnos där ändå och många handtag hade Erik fått ge dem alla mer än en gång i början.

Och så byggdes då det nya huset. Stort och fint och högt i tak – på modernt vis med bräder och pärlspånt. Det blev ingen blockhydda det inte! Och ju högre det reste sig, dess mindre och ynkligare såg det gamla ut med sitt blygsamma lilla torvtak och sin skorsten, murad av ojämna stenar. Där blev källare också av cement, och den såg Erik med blida ögon, för den »kom händigt in», som han sade. Det skulle bli fyra rum – två uppe och två nere, men när pojkarna fått allt färdigt, så när som på skiljeväggarna, så tyckte de, att resten kunde Erik göra själv, det var snart gjort. Och Erik sa, att det kunde han visst, och nu skulle de inte bådra längre (bother = besvära sig), för de där väggarna skulle han få upp som ingenting, nu när allt var färdigt och golv lagt och i ordning. Så småningom skulle de väl flytta in, sa han, när Karolina och han tröttnade på den gamla kåken, som både hade vägglöss i sina gamla timmerväggar och var för galet obekväm. Så när pojkarna fått allt som de ville ha det, så reste de var och en till sitt igen, nöjda och glada, att de gamla fått ett riktigt hus att bo i, och det ett, som var mycket finare och gentilare än något av grannarnas.

Men tror någon händelsevis, att Erik och Karolina flyttade? Ånej – inte de! Tio år senare, när jag kom, så stod huset som det stod. Stort och luftigt och svalt i sommarhettan, med hyvelbänk och separator och allt möjligt skräp, som samlats där under årens lopp. Den väldiga salen på nedre botten, som ännu inga skiljeväggar fått, var lika obebodd som den dag den byggdes, endast rummet ovanpå var i bruk, och där hade drängen sitt storartade residens. Men de gamla, de bodde i sitt lilla blockhus i sitt kvävande heta lilla kök, där elden brann i spisen dagen i ända, och där den stora sängen stod hopskjuten i ett hörn om dagarna, och drogs ut, till den tog all plats om nätterna. Och ovanpå i vindskammarn bodde jag, och aldrig var det tal om ens att använda det stora, nya, vitmålade palatset att bo i. Å smålänningar – å svenskar! Finns det något likt er! Envisa och enrakiga och orubbliga, när ni fått något i huvet! Ändå så begrep jag så väl Erik och Karolina – kanske jag gjort likadant själv. Det första lilla huset var dem kärare än något palats i världen, den första lilla blockstugan, som rests med möda och slit i vildmarken, det första egna hemmet i främmande land, som gett dem skydd och frid och värme i trettio år, och där Erik kunde sitta och se sig om, peka på en bjälke och säga:

»Va vi slet med den, Adel å ja! Ja trodde mest vi allri skulle få opp en, men dä geck te slut ändå. En cära inte hur en arbeta på den tien, när en va ong å de va brått å en ingen hjälp kunne få.»

Nej, jag undrar inte på, att de inte flyttade. För vad fanns det för minnen i det nya huset? Ingenting! Vackert var det, och fint var det, och roligt var det, att det stod där, för det var just som ett monument som visade, att barnen tänkte på de gamla föräldrarna, älskade dem och ville dem väl, och det gjorde gott i hjärtat, när de alla voro så långt, långt borta och så sällan kommo hem och hälsade på. Och en gång, när Erik och Karolina samlats till sina fäder, så höjde det väl farmens värde också, när den skulle säljas och övergå till främlingar. Ty ingen av barnen hade smak för jordbruk, så det var inte lönt att hoppas, att gården skulle stanna i släkten. Det kändes konstigt att tänka på, sa Erik, att allt det man gjort, allt det man trälat och arbetat med så hårt, skulle gå till någon, som de kanske inte kände ens. Men så är det här i världen, och det är ingenting att göra åt det. Han hade tänkt att dika ut en sumpmark nu i sommar, men vad nyttade det till! Mor och han redde sig på det som var, och det var ingen som tackade honom för att han slet livet ur sig med mera nyodling. Han blev så trött i ryggen av att gräva nu, och Gustav, drängen, tyckte det var för tungt arbete i solgasset. Och det var det nog, kanske. Håhåjaja!

Erik suckade och tystnade, och Karolina suckade också. Det var nästan alldeles mörkt nu, men månen hade gått upp och lät en strimma av blåvitt ljus falla in genom den lilla fyrkantiga fönstergluggen och lysa på vaxdukens röda rosor. Utanför susade det lite i träden och sjön kluckade mot stranden, annars var allt så sommartyst och sommarvarmt och sommarljuvt. En ko råmade i ladugården, och ljudet kom så milt och mjukt, en whippoorwill drillade till ett slag – högt, jublande, liksom i skratt och lycka. Sen föll tystnaden igen, och doften av nyslaget hö och av de stora röda liljorna, som växte på gårdsplanen, trängde in genom fönstrets moskitnät. Den kom med ens och så starkt, att vi alla kände det på samma gång.

»Det blir möen dagg i natt», sa Erik bara. »När di röa blommerna loktar så stärt.»

Sen teg han igen. Men om en stund kom det sakta och med en röst, som om han talade i sömnen – i drömmen:

»I kväll ä de sum den första kvällen, den allra första kvällen, när Adel å ja kum hit. Lika stilla å lika tyst å lika fint. De va månaljust då me å sjön lät likadant. Ja vet inte um ja sulle villa börja alltihop från begynnelsen igen, men den kvällen å den summarn – di skulle jag villa ha um å um igen. Å den dan, då ja mötte Karolina å barnen å vi köpte koen, å när vi kum fram på annra sian sjön å Adel sto å vänta, så solen sken å de rykte ur skôrsten. De va nog den finaste dan ja har hatt. Ella va säjer du, mor?»

Då räckte Karolina ut handen mot honom, och fastän jag satt där, så tog han den och höll den och strök den. Tills någonting klämde så hårt om strupen på mig, att jag kom att tänka på tvätten, som hängde ute och måste tas in. Och smög mig ut.

* * * * *

Det var med sorg i hjärtat jag lämnade Erik och Karolina ett par veckor senare. Jag hade lärt mig att hålla så mycket av dem, och jag tyckte så om deras lugna, svenska soliditet, deras vänlighet, deras godhet, deras trofasta ömhet mot varann. Och jag hade lärt mig älska den lilla stugan, den kluckande sjön och det lugna jämna arbetet, de röda liljornas doft och de vajande björkarna, whippoorwillens drill i nattens tystnad. Men jag kunde inte stanna längre – jag hade sett och lärt vad jag kommit dit för att lära och se. Jag hade sett Sverige leva, odödligt och envist mitt i Amerika, jag hade lärt, att ett trofast hjärta aldrig sviker. Men när jag satt i buggyn bredvid Erik, som själv skjutsade mig till stationen, och vi kommo till det stället, där vägen böjde av från sjön och ledde in i skogen, då vände jag mig om och såg Karolina stå på förstubron, vinkande och vinkande, och då snyftade jag till, nästan utan att veta det. Det kändes så underligt. Som om jag lämnat mitt eget hem, för att aldrig mer vända tillbaka till det. Och när Erik hörde mig, lade han sin hand ett ögonblick på min och sade:

»Dä va snällt, dä va snällt! Dä här stället ä dä vi grät på, Karolina å ja. Dä ä just som en inte kunne låta bli, när en kommer hit.»

Jag kunde inte hålla tillbaka ett litet leende mitt i all bedrövelsen och Erik skrattade också, så tårarna strökos bort fort nog. Men där satt ändå kvar en känsla av tomhet och ensamhet, av att något vackert och härligt var ohjälpligt slut, och när tåget under idelig klockringning ångade ut från stationen, försökte jag så länge det fanns en möjlighet att med blicken fånga den lite böjda, knotiga gestalten, som stod där så trygg i knäiga overalls och viftade med hatten. Och när jag satt inne i den olidligt heta Pullmanvagnen såg jag honom för min blick, långsamt körande hemåt i skymningen, längs den gropiga vägen, kantad med röda liljor och blå iris, såg honom komma ut ur skogen, såg stugan och björkarna och Karolina, som väntande stod på förstubron. Ni kära gamla – måtte livet fara varligt fram med er på er ensamma ålderdom!

MITT LIVS AUTOMOBILFÄRD.

I Minneapolis stannade jag bara några dar den här gången – guskelov, att jag slapp bli uppasserska igen! Det var egentligen min enda tanke, när jag gick där på gatorna och tog en överblick av scenen för så många förtvivlans ögonblick. Jag hade beslutat att göra en lång »hikingtrip» – d. v. s. fotvandring – och som ett avlägset mål satte jag Salt Lake City och mormonerna. Att en ensam dam gör en fotvandring, är så vanligt i Amerika, att ingen ens tittar åt en, om man kommer vandrande med en ryggsäck och iklädd byxor och skjorta. Det är modernt för tillfället därute att gå klädd på det sättet, och till dressen hör också en vanlig mössa med skärm, helst placerad på Jackie Coogan-manér. Jag avvek i så måtto från det fastslagna modet, att jag hade en vidbrättad hatt i stället för mössa, eftersom jag ansåg det mera praktiskt i den stekande hettan.

Och så startade jag. Först tog jag tåg ett par hundra engelska mil, för att slippa från Minneapolis och alla dess oändliga förstäder, men när jag tyckte det började se trevligt och lantligt ut steg jag av, tittade på en karta, som skulle komma Automobilklubben att vrida händerna av fasa, och började lunka på i damm och rök. Med sällspord intelligens hade jag valt just den hetaste tiden på dagen, och det stod inte länge på, förrän jag började tala svenska för mig själv. Om packningen och vägen och skorna och lite av varje, som jag fann värt ett omnämnande. Ett par bilar susade förbi och rörde upp så mycket damm, att jag inte trodde det fanns så mycket på hela jorden. En pojkspoling i en av dem ropade något till mig och vinkade leende och fryntligt med handen, men om han trodde jag skulle le soligt igen och vinka tillbaka, så tog han fel, det är allt jag kan säga. Det var förresten bara ett par Fordar som körde om mig, så jag ber om ursäkt för benämningen »bil», men mitt hat var nästan lika starkt, som om det varit Rolls Royce eller Vauxhall. Nej, jag ska inte säga hat, jag säger förakt, för då kommer jag närmare sanningen. När jag gått ett par timmar ungefär, kom en bil tutande och ragglande kring hörnan bakom mig. Ja, ragglande – jag har inget annat namn för dess underbara sätt att ta sig fram på. Den for som en snok från den ena sidan av vägen till den andra, och det tycktes för mina verkligt intresserade blickar, att karosseriet for åt ett håll och hjulen åt ett annat och det gjorde det också, som jag sedan hade tillfälle att konstatera. Jag blev nämligen inviterad att åka med. Det fanns bara en person i bilen, och det var en ung pojke på en sjutton, arton år, fräknig och smutsig och dann, i trasig blå overalls och en obeskrivlig halmhatt på huvet. När hans blå öga fastnade på det av mig, som var synligt genom dammet, tvärstannade han sitt förunderliga åkdon och log välvilligt med alla sina vita tänder:

»Have a lift, sweetheart? – Vill ni åka me, hjärtat mitt?»

»Sweetheart nothing!» sa jag och försökte se indignerad ut. Men ingen kunde stå emot det leendet och den bilen, så jag misslyckades jämmerligen i mitt försök att verka värdig och klev försiktigt upp och placerade mig bredvid honom. Mycket försiktigt! För jag såg genast, att denna speciella bil fordrade en ytterlig grad av varsamhet. Vad jag inte sett förut, när den kom singlande emot mig, det såg jag nu på nära håll, och det var med en viss känsla av svag, men i alla fall fullt förnimbar oro, som jag lät mig sjunka ned bredvid den fräknige, och satte mig tillrätta för mitt livs automobilfärd. Karosseriet var nämligen endast med ganska smala snören _bundet_ vid chassit, och allt annat var i stil, i verklig genomförd och god stil. Det var en Ford förstås – en av de allra första. Den verkade som om den var gjord före Kristi födelse, om man skulle taxera dess ålder efter dess utseende: resårerna hade lagt sig till ro, så man satt i ett hål, fjädrarna hade tagit slut i bakre ändan, men i den främre funnos de kvar, vilket åstadkom en guppning och krängning av sällsam art, ratten var mycket liten och satt på en krokig och förvånansvärt rostig styrspak, vindskyddet fanns, men skyddade inget nämnvärt, ithy att det saknade varje tillstymmelse till glas, och stänkskärmarna voro ruiner.

Jag har aldrig i mitt liv sett maken till bil, och skulle ogärna vilja uppleva den sensationen en gång till. Men roligt var det att åka i den i alla fall, spännande och uppfriskande. Man hade den känslan, när man satt i den, att man hela tiden styrde rätt ut åt diket till – det berodde på, sa den fräknige, att karosseriet var lite snett fastbundet, och hur mycket han arbetade med att få det på sin rätta plats, så ville det alltid åka tillbaka på sned igen. Så nu fick det vara som det var, ingen idé att bråka med det. Var det hans bil? Yebetcha! Hade han haft den länge? Bara i ett par månader. Hade köpt den för femton dollars, och nu reste han omkring i den och sålde olja. Jojomen! Det var ingen dålig bil för det priset – maskinen var allright bara man fick den i gång, fast det kunde vara ett sabla knåp ibland. Men sen gick den, fast inte absolut ljudlöst förstås.

»Neej», sa jag, »det kan man inte säja precis!»

Och det kunde man inte heller, hur hövlig man än ville vara. Det lät som en kulspruta, när vi brakade fram, och till och med bildresserade amerikanska hästar spände förvånade upp ögon och öron, när vi smattrade förbi. Men fram kom vi, och när jag fick höra, att den unge oljeresanden skulle till en liten stad hundra engelska mil i min riktning, så tyckte jag himlen var nådig och satte mig så bekvämt tillrätta jag kunde i hålet på sätet, och lät en aldrig sinande ström av den underbaraste amerikanska slang smeka mina öron. Då och då glömde jag bort, att bilen var lite konstig och fick svindlande sensationer av att: »nu åker vi rätt i diket, _nu_ barkar det rakt ner, å ajö, farväl för sista gången med oss». Men så knaltade vi helt lugnt vidare, och jag kom ihåg, att det ingen fara var.

Ja, det var en bilfärd! Jag fick veta, att han hette Sidney, men kallades Sid av mera intima bekanta, och att det vore lämpligt, om jag lade mig till med detta mindre formella tilltalsord.

»Vad ni heter, gör detsamma», sa han. »Jag kallar er för sweetheart, allright.»

»Jaså!» sa jag och trodde, att jag gjort ett djupt intryck på honom.

Efter en stunds tystnad sa han:

»De kallar jag alla flickor.»

Så där fick jag för det! Att all glädje i detta livet ska vara så kortvarig.

»Jag ä nästan lika fräkni som Wesley», sa han sedan. Därmed menande Wesley Barry, filmhjälten.

»Mycket mer!» sa jag och fick ett hänfört leende till svar. Och antagligen för att visa sin erkänsla frågade han på sitt okonstlade språk, om jag ville försöka köra »kärran». Jag ville, och vi bytte hål. Hans var ännu djupare än mitt. Den stund som följde närmast efter mitt övertagande av ratten skall jag aldrig glömma. Tala om marritter och mardrömmar och allt som börjar på »mar» i världen! Ratten gick endast att röra i kraftiga knyckar, och som jag var ovan vid detta säregna sätt att framforsla en bil på, beskrevo vi de mest invecklade kurvor och svängar jag någonsin sett ett fordon utföra. Om vi _raglat_ fram förut, så verkade vi ha torgskräck nu. Som om vi trodde någon förföljde oss och i varje ögonblick måste vända hela vagnen för att övertyga oss om, att ingen var efter oss. Det var fruktansvärt och på samma gång så idiotiskt skrattretande, att jag till slut, matt och kiknande, inte orkade göra den erforderliga knycken för att klara en skarp kurva, utan lät det basa rätt på och körde hela det gamla rucklet mot ett träd. Farten var inte vidare hög, så det gjorde inte ont, men snörena lossnade och karosseriet skuffades tillbaka en halv meter eller så, och tycktes ett ögonblick fundera på, om det skulle ta överbalansen och sätta sig på vägen eller stanna kvar. Det bestämde sig för det senare och vi stego ur. Den fräknige sade inte ett ljud – han kunde inte. Han var avkiknad och bara några snörvlande ljud utgingo ur hans näsa, och jag svarade på samma internationella språk. Men när vi äntligen hämtat oss och torkat tårarna, så fiskade han upp ur fickans djup ett segelgarnsnystan och skred till verket med vana och ackuratess.

»Darn the old fool!» var allt han sade. – Må tusan ta den gamla idioten!

Och jag vet, att han menade bilen och inte mig.

Med förenade krafter lämpade vi karosseriet på sin plats igen, surrade med segelgarnet och satte oss upp. Motorn gick så det var en fröjd – det var som en tio kulsprutor varit i aktion på samma gång, och med ett förnöjt grin startade den unge oljemannen sin car igen. »Det där var ingenting att fästa sig vid», sa han. Det hände honom ideligen i början, innan han blev van vid de små konstigheterna med ratten. Och han hade alltid snören med sig att laga med, så det var ingenting som fallerade. Men kanske det var bäst, att han körde själv nu, så vi kom fram något så när i tid och medan det ännu var ljust. Jag besvarade spörsmålet med övervägande ja, och så runkade vi vidare, ideligen förbisusade av andra bilar, vilkas damm vi glättigt svalde, medan konversationen blev livligare och intimare ju längre det led. Jag menar hans. För jag hade just inte mycket tillfälle att yttra mig. Han berättade mig om flickan han älskade, som troligen skulle svika honom och gifta sig med rörmakare. Han berättade allt vad hon sagt, och allt vad han sagt, och allt vad de sagt vid olika intressanta tillfällen och frågade mig till slut, »honestly», om jag inte tyckte, att hon hade behandlat honom »rotten», och om han inte visat sig värd hennes kärlek, så mycket som han bjudit henne på och tagit henne med på.

»Certainly, Sid!» sa jag allvarligt. »Absolut, Sid.»

»Och alla härliga bilfärder jag bjudit henne på sen!» sa han drömmande, men bittert.

»I den här bilen?» frågade jag.

»Certainly!» svarade han stolt. »Och bara en gång körde jag av karosseriet, men då gick det av riktigt, så vi satt kvar på vägen och vagnen kila på tills han luta sej i ett dike ett tag.»

Jag kände djupt för Sid, det gjorde jag verkligen. Men jag förstod också delvis Violet, som valde rörmakaren, som ägde en Chevrolet, sista modell. Såna äro kvinnorna – de ta hellre en rörmakare i en Chevrolet med fastsittande karosseri, än de ta en uppåtsträvande oljeagent i en bedagad Ford med löst karosseri. Jag rodnar på mitt köns vägnar, men så är det.

För att leda Sids tankar i en annan fåra, förde jag samtalet på mig själv och min tripp. När han hörde, att jag tänkte gå på mina ben ända till Salt Lake City slog han sig på knät med ena handen – något som jag med oro iakttog, enär båda behövdes för att styra bilen – och upprepade gång på gång:

»Well, I’ be hanged, I’ll be hanged!»

»Varför?» frågade jag milt. »Varför vill ni bli hängd, Sid?»

Han utvecklade i kraftiga och tydliga ord, varför han önskade, att detta hemska öde måtte vederfaras honom. Och det var bara för, att han aldrig i sitt liv hade hört eller anat att en sådan idioti kunde rymmas i en människas hjärna. _Gå_ till Salt Lake! När det fanns frakttåg att skutta upp på och åka gratis på. Han visste om en flicka, som åkt gratis ända till Seattle utan att bli huggen en enda gång. Och hon var ändå dotter till en miljonär. – När det fanns bilar, som kunde ge mig en »lift» hur många hundra mil som helst – när det fanns ... Oj, han mådde illa, när han bara tänkte på, hur fullständigt hopplöst bakom jag var.

»Hur ska man hoppa på tåg då?» frågade jag.

Den kaskad av råd jag fick till svar kan jag inte återge här, men jag har dem på mina fem fingrar ännu i denna stund, och jag kan ännu i min rygg känna, hur det var att följa det första. Att ligga på bromsstängerna under ett ryckande och slängande frakttåg. Oh, Sid! Om jag hade träffat dig efter den färden hade jag inte gett en nickel för ditt unga oljeliv. Jag såg dig aldrig mer, och de andra råden voro så goda, att jag begraver det första i glömskans djup.

Och när vi skildes vid portalen till ett litet blygsamt hotell i en liten blygsam stad i Iowa var det med alla tecken av vänskap och högaktning. Jag hade nämligen lovat honom, att under inga omständigheter göra något så vanvettigt som att gå på egna ben till Salt Lake.

Det sista jag såg, när jag gick in genom dörren var hans vänliga leende, fräkniga ansikte och det sista jag hörde var:

»So long, sweetheart!»

Sen dränktes alla ljud i en öronbedövande kulsprutseld.

ENLIGT SIDS RECEPT.

Sid hade sagt till mig:

»Ta rätt på en vattenstation långt ut på linjen, göm er i ett dike eller var ni kan, och rör er inte förrän tåget har stått still en bra stund, så det just är färdigt att gå igen. Passa på då och smyg in under en vagn och lägg er rak lång tvärs över bromsstängerna. Det vore bäst om ni hade en brädlapp med er, för det är förbaskat kusligt å ligga på bara stängerna. Men det går förstås!»

»Ja», sa jag. »Jag ska försöka.»

»Om ni ser nån öppen finka, som dom har glömt å låsa till dörrn om, så ä de finare å jumpa in där, men dom hittar er fortare. Ibland kan de vara bra å äntra opp på taket också på den där lilla stegen, som finns i varje ända på vagnen, men de kan vara sablit knepigt att hålla sej kvar i svängarna om tåget går unnan lite. Innan ni går opp, så titta efter att där finns nån ventil eller någet som ni kan hålla er fast ve.»

»Ja, Sid», hade jag svarat ödmjukt och fylld av beundran över allt detta vetande.