Part 3

En vagn, dragen af mulåsnor, kom sakta gatan ned. Den liknade en omnibus, var upplyst, hade skorsten, hvarur rök bolmade, och omgafs af stekos. En röst ropade oupphörligt från takets kuskbock:

-- Hot tomale, varm korf, pannkakor. -- Hot tomale ...

Nordling lystrade. Den mexikanska läckerheten, hot tomale, glödhet präriekyckling med cayennepeppar, lockade. Men han erinrade sig genast att den kostade tio cents. Han hade blott fem. Skulle han taga kaffe och majskakor eller korf?

Vagnen stannade utanför varietélokalen. Några kuskar kommo fram. Äfven ett par gamla blomsterförsäljerskor, hvars trasiga korgar voro fulla af den vissnande varan, linkade fram. En af dem grät, högljudt beklagande att hennes karl slagit henne, emedan hon ej kunnat sälja något. Med andedräkten stinkande af visky babblade hon:

-- Han slog mej, yes he did. Det är Bessie, den där rödhåriga ungen som tar kunderna där inne. Och hon ä' ju bara tretton år, men gör hvad som helst ... Hon borde anmälas ...

Nordling stannade vid ett af klaffönstren.

-- Kaffe, sade han, och majskakor -- men varma!

Han kom ihåg att kaffe var stimulerande mot sömn.

En grå kopp, utan öra, och som såg ut att vara gjord af sten, räcktes ut. På pappfatet lågo tre små rykande runda kakor. En röst hördes ur flottröken:

-- Nå, hit med nickeln!

Hugo räckte fram sitt femcentsstycke.

Plötsligt darrande som af malariafrossa drack han kaffet och sväljde degklumparna. Med skakande hand sköt han koppen in öfver den nedfällda fönsterbrädan. Han torkade sig med tröjärmen om munnen -- en gest han aldrig kunnat därhemma. Från andra sidan vagnen hördes den druckna gatuförsäljerskans lallande:

-- Han slog mej -- yes he did ...

Månen lyste.

Nordling vandrade vidare. Han såg snart parkingången, grandios i nattbelysningen, med Lincolns stengestalt, stående framför presidentstolen, och den halfcirkelformiga balustraden slående ring, lik en skära, omkring sockeln. Längre bort, på ömse sidor, hvilade sfinxerna, hvita i månskenet; stadsdelens alla avenyer löpte här ihop i solfjäderspets.

Han stannade. Strax bortom La Plazahotellets rundtornshörn stodo två konstaplar, svängande sina battonger.

Svensken vände och gick mot sjön, hvars yta glänste vid slutet af parkbulevarden. Och där nere stannade han.

I en svag buktning stodo de stora träden efter Lake Michigan. Den breda, hvita stenvägen krökte sig tom ända bort till kolossalstatyn af general Grant till häst, de stora hvalfbågarna under sockeln syntes tydligt. Mot denna strand, som tycktes formad i porslin, lik kanten af ett jättefat, skvalpade en sakta dyning af grönt vatten, hvars små bristande böljekammar blänkte i guld. Ut till hamnpirens arm, strecksmal, kritfärgad, och där en röd-hvit växellanterna roterade, låg vattengolfvet i malakitmosaik. Och himmelskupan var lika grön, dess hvälfning genomskinligt ljus. Månen, cirkelrund, stor, intensivt bländande, belyste sjö, strand, skog och sträckan af villor längs Lake Shore Drive.

Hugo Nordling kände sig trött -- trött intill döden. Hans fötter värkte och det var som hade han från knäna ned ej haft några ben. Låren voro styfva och ömma som efter slag, armar, axlar och nacke stela. Ögonen tårades och ville slutas samman. Vacklande famlade han efter stöd och höll sig i en trädstam. Kunde han lägga sig ned? Där i skuggan -- en skugga som sammet -- borde han ej synas. Han böjde sig ned, gräset var ännu fuktigt.

Hittills hade sömnen afvärjts, men nu kände han sig öfverväldigad. Han tyckte sig ej kunna hålla hufvudet upprätt. Han smög emellertid framåt -- långt borta stod en bänk. Han lade sig på rygg, månskenet regnade. Han blundade, men månskenet simmade under de värkande ögonlocken. Så såg han Ysaïl och hörde trädens sus. Trädens sus och Ysaïls blickar söfde honom och han slumrade in.

En stöt mellan refbenen väckte honom. Det föreföll som en svart hufva dragits för hans ansikte. Hvad var det? Hvad ville man? Ögonen slötos åter, sömntyngda, muskelslappa. Då kände han ett par kraftiga käppslag under fotsulorna och satte sig hastigt upp. En polis med kasken ned öfver ögonbrynen stod bredvid honom. Det var egentligen ett godmodigt utseende med hundögon och grånad mustasch. Han lät sin tjocka battong dingla lekfullt från det lilla tofsprydda lädersnöret kring handleden.

-- Hej, sade han, wake up -- inte sofva! Sätt fart i benen bara ...

Hugo gnuggade ögonen.

-- Hvad gör det? sade han.

-- Reglementet, kamrat. Måste lydas. Se så -- move on!

Nordling reste sig och sökte rysande sträcka på sig. Hans kropp var efter den korta sömnen likstel.

Han stapplade uppåt vägen där galler vid galler utmärkte miljonärernas slottsliknande villor. Plötsligt stannade han. Han gnuggade ögonen. Därpå betraktade han förvirrad scenen framför sig.

Ett galler, hvars spjutspetsar voro bronserade, och hvars fot bestod af snidad granit, blänkte i månskenet. Bakom sträckte sig välklippta gräsmattor i rundlar, ovaler, trekanter, mellan hvilka hvita sandgångar slingrade. Rabatter och buskager voro strödda på denna mjuka och mörka yta ända upp till strängt klippta och tuktade häckar, nästan svarta i sin grönska. Några stora, röda blommor vände mot månen sina hufvuden. Skenet var så bländande, att Nordling kunde urskilja kalkarnas darrande pistiller.

Bakom häckarna höjde sig ett slott i fantasistil. Murarna, af nyckfullt omväxlande granit och brunsten, täcktes här och hvar af slingerväxter och murgröna, som stundom nådde ända upp till altaner och en bruten takfot. Smidesverk, de fasetterade fönstren, takens skifferbeläggning och tornens spiror glittrade som solvågor i månljuset.

En röd ampel brann inom en fönsterdörr till en terrass. Men för öfrigt var det släckt inom den stora byggnaden, som tycktes sofva i den vackra och sagobelysta natten.

Det var dock något annat än palatset som fängslat Hugo och kommit honom att för några ögonblick glömma sin trötthet. Midt på gården, i skuggan från en stallbyggnad, som, äfven den, liknade ett litet slott, stod en karl. I sin blårandiga skjorttröja och förkläde och med skärmmössan på nacken, såg han ut som en trädgårdsmästare.

Han stod nära kanten af en vattenbassin, hvars konstfontän var nedskrufvad, och från cementkanten ringlade en slang med sprutstycke till hans händer. Ett sakta porlande tillkännagaf att sprutan var i arbete och strålen -- det var det underbara -- var riktad mot slottets tredje våning.

Nordling stirrade. Gällde det att släcka en liten ofarlig eldsvåda, som plötsligt uppflammat, och så tyst som möjligt utan att oroa de sofvande invånarna? Otänkbart. Eller var det en nattlig vattning af någon sällsam klängväxt, som fordrade detta sätt i sin främmande omgifning? Hugo följde silfverstrålens båge, där den bröt fram ur skugglinjen och lät ett fint duggregn, likt pärlskum, yra ned mot marken. Nej, strålen träffade spegelglasrutan och rann sedan, splittrad i skimrande vattenränder ned mot fönstrets ornamentkarm och vidare längs murytan. Det var alldeles tyst, de krenelerade tornen reste sig mot den gröna månhimlen, trädgruppernas nattskuggor lågo som målade på gräsmattorna och mannen med slangen stod likt en staty orörlig och riktade alltjämt sprutan mot fönstret i tredje våningen. Endast bassinens svaga gurgling, det mjuka hväsandet från munstycket och vattnets fall mot rutan, hvilket liknade strandsorl, hördes.

Då kände han en hand på sin skuldra.

-- Inga funderingar på att krypa öfver, hoppas jag?

Nordling ryckte till. Poliskonstapeln stod bakom honom.

-- Hvad betyder detta?

Irländaren tvekade.

-- Vet ni inte?

-- Nej.

-- Där bor Palmer-Hudson, slaktarn, millionären.

-- Nå?

Konstapeln var tillfredsställd.

-- Du är all right, sade han. Hoppas du snart får arbete. Jo -- old man Palmer kan inte sofva, förstår du. Sofver hela sommaren på atlanterångare därför att då hör han vattenskvalp -- vågorna slå mot fartygsväggarna, förstår du. Reser jämt. Men måste hem till hösten och jobba i svin. Kan ej sofva, insomnia, förstår du. Har för mycket pängar -- kan inte sofva. Då står Jim Blakely om nätterna och sprutar på den gamle mannens sängkammarfönster. Låter som på sjön och old Palmer får sofva ett par timmar. Konstigt ...

Han talade i en butter och likväl vänlig ton. Båda stodo tysta, stirrande mot huset och kaskaden från vattenslangen.

Mannen på gården stoppade. Han lät sprutan glida ned i gräset och afvaktade. Det hördes hur vattnet rann ned i bassinen.

Då öppnades efter ett par minuter ett balkongfönster och en gubbe i pyjamas blef synlig. Månen belyste klart ett hvitt och härjadt anlete.

-- Mer, skrek han, sluta inte, Jim, more, Jim!

Och Jim började åter sin sprutning.

Nordling vände sig och därvid vacklade han till. Han kände dödströttheten återvända.

-- Hvar skall jag få sofva, snyftade han och hans röst fick uttrycket af ett kvidande barns.

Polisen betraktade honom tyst. Det kom ett uttryck i hans ögon, som Hugo med dunkel förvåning fann likna Ysaïls skrämselblick i krogen vid åskslaget. Det var en underlig blandning af förskräckelse och medlidande, en sorts undergifven förvåning inför något ofattligt.

Irländaren sade tvärt:

-- Jag kommer ej mer tillbaka i natt den här ronden. Ingen annan heller. Good night.

Och han gick hastigt sin väg, söderut, mot staden.

Svensken såg en sekund efter irländaren. Därefter sprang han, snafvande och stapplande, mot träden vid sjön. Uppbjudande sina sista krafter lyckades han släpa närmsta soffa in mellan stammarna. Han lade sig raklång och såg hur månens strålar silade in genom det gröna hvalfvet. Så förvirrades allt, strålar och blad dansade som små sjövågor och han somnade djupt.

Han hade sofvit länge. En dröm väckte honom. Han tyckte att han var på det långa kabeltåget som öfverfylldt af arbetare ringlade upp ur tunneln. I tusental foro de trötta maskinerna hem. Trängseln var oerhörd. Han kämpade för att behålla sin plats på en af vagnarna. Men till sist måste han gifva efter och med ett skri föll han ned från plattformen och under hjulen. -- Det var då, han vaknade. Han hade fallit af soffan och låg på marken. Solen lyste, det måste vara klockan tolf på dagen. Hans hufvud värkte, men han kände sig utsöfd. Nordling reste sig.

Han smög upp mot bulevarden. Det Potter-Hudsonska palatset låg starkt solbelyst med fällda markiser för alla fönster. Några karlar gingo innanför gallerverket och maskinklippte gräsmattorna. En neger polerade mässingsbeslagen på en terrassdörr. Under hufvudentréens portalöfverbyggnad väntade en chaufför i en väldig och glänsande lyxtonneau.

Hugo fortsatte en sidogata fram till Clark street. Vid hörnet hejdades han af ett nedgående kabeltåg, tätt packadt med arbetare. Klockan kunde således ej ännu vara mycket.

Någon skrek hans namn från en af vagnarna. Det var en bekant, en svensk snickare.

-- Hej, Hugo, skrek han, gå till boardinghuset, mistress Ostroem har fått ett bref, ett rek till dig ...

Kabelvagnarna slamrade bort.

II.

IV. The boardinghouse.

Dörren åt gatan stod öppen till gamla fru Åströms inackorderingsställe vid Chestnut street. En mager piga sopade trappuppgången och från hallen stod dammet som en rök öfver förstutrappan, på hvars järnbalustrad satt en par och fyrtiårs herre i hvit jockeymössa och rökande en silfverbeslagen sjöskumspipa. Hvar gång den unga flickan närmade sig honom och lutade sig ned i sitt arbete, passade han på att tämligen djärft och hårdhändt krama henne hvar så föll sig, hvarvid hon blodröd i ansiktet, men med blickarna drunknande i mannens karamellvackra utseende -- innefattande glänsande bruna, fullkomligt uttryckslösa ögon samt stora svärtade mustascher -- hviskade:

-- Nej men jisis, mister Ostroem då -- låt bli -- tänk om missis ...

Ned ifrån köket trängde matos: lukt af biffstek, af pannkakor, som gräddades, och den syrliga aromen af förvällda tomater.

Hugo Nordling kom gatan uppåt. Han var ännu stel i lederna, men budskapet om pänningar hade stimulerat mer än mat och hvila. Han sökte erinra sig hur mycket han egentligen kunde vara skyldig fru Ostroem för den tid han bott och ätit hos henne på kredit. Ett halft år hade han bott där och däraf betalt för två månader, sedan hade han då och då stuckit åt henne någon dollar -- men å andra sidan hade han ibland lånat af henne. Han var nog skyldig för fyra månader à tjugufem dollars, alltså hundra dollars. Gud i himlen, hundra dollars! Och hvad kunde brefvet innehålla? Det var förmodligen från hans moster, den snälla, tåliga, undergifna, gamla, goda moster Kristin, som af sin lilla kassörskelön försakat ihop hundra kronor till den älskade systersonen i Amerika, och nu sände dem, då hon ju aldrig fick bref, till det hus, hon trodde att syster Karins Hugo alltjämt bodde i. -- Här fick Hugo tårarna i ögonen, ty han mindes den döda modern. -- Och hundra kronor -- tjugufem, tjugusju dollars! Hvad skulle den beskedliga mistress Ostroem låta nöja sig med?

Nordling var framme. Han tänkte öppna järngrinden och gå in matsalsvägen. Matsalen låg, liksom köket, i souterrainvåningen.

Då fick mister Ostroem sikte på honom.

Han flög upp som en retad kalkontupp. Därpå blef han likblek i ansiktet och hans blå skäggbotten lyste. -- Det var periodiskt återkommande anfall af ursinnig ilska hos denne drönare, och de kunde drabba hvem som helst af hustruns inackorderingar. Nordling hatade han på grund af ett inbilladt förolämpande öfversitteri under den tid, denne hade pängar och han själf, som vanligt, ej förtjänade något. -- I verkligheten var han från början en skicklig finsnickare, men hade i det nya landet innehaft en fördelaktig hofmästarbefattning hos en millionär och under denna sin butlertid gjort bekantskap med den tjugo år äldre kokerskan, gift sig med henne och förmått henne på sina ganska dryga besparingar sätta upp ett boardinghouse. Hvarefter han lefde lugnt på sitt ståtliga utseende, under ständiga tiggerier från hustrun och mystiska antydningar om en politisk plats, som i framtiden väntade honom, då en viss person blefve vald till borgmästare.

Mister Ostroem rusade ned från trappan. Pekande på Nordling med pipskaftet, som skälfde i hans hand, framstötte han, darrande på målet:

-- Hvad vill ni här -- låna pängar af gumman -- våga inte gå in -- för jag vet inte hvad jag gör -- ut --

Hugo smålog.

-- How do you do, mister Ostroem, sade han lugnt. -- Jag vill betala gumman litet pängar ...

Herr Ostroem slog om.

-- Betala -- nå -- ja -- det -- det kan ni göra till mig.

-- Naturligtvis -- men gumman har brefvet.

Ostroem gick mulen uppför trappan. Han skulle dock om en stund kanske kunna få en femdollar af gumman till sin biljardspelning -- det enda han numera var skicklig i.

Hugo gick ned och in i matsalen. Det var ett aflångt rum, lågt i taket, hvitstruket, blommor för fönstret, som stötte i marken, och ett långt bord med hvit duk längs midten, afdelande två rader rottingstolar. Tre lampor med reflexskärmar af bleck hängde i taket öfver bordet, belysande dess center och bägge flyglar. Centern kommenderades af en väldig fruktskål med magert innehåll, flyglarna hade hvar sin förman i ett par bordsställ af skurnött nickel, bärande legendariska rester af cakes och marmelader. Mellan dessa framstående poster kommo de underordnade i form af brödkorgar, hvilka däremot voro pyramidaliskt väl försedda. Gemene man slutligen bildades af ett batteri tomma tallrikar på dubbla leder, och hvilkas gradbeteckning kunde sägas vara de fettränder, det flottiga diskvattnet i hastigheten kvarlämnat. Vapnen, för att fullständiga liknelsen, knifvar och gafflar, lågo staplade tillsammans med en hög sammanrullade grå fältkappor -- servetter -- på en liten hörnhylla. Lamporna voro ej tända och det var skumt i salen, trots tidig förmiddag. Golfvet luktade såpa och fukt efter nyligen skedd skurning och från fondens kök hördes en vredgad kvinnoröst. Det var matmoderns. Flickan, som städat, fick sin skrupens för slampigheten med herrn, hvilket mistress Ostroem nedifrån iakttagit genom spiraltrappans midtelurhålkning. -- Hon använde den som ett ofantligt såväl tele- som stetoskop.

Hugo Nordling väntade några minuter. Stormen i köket lade sig och snart hördes därifrån endast smällandet af spiselluckor och kastrullock. Dörren gled upp och fru Ostroem kom in.

Hon var en liten tjock och rund gumma med ett par vänliga grå ögon i ett degansikte, färgadt rödt af arbetet vid ugnen. På hufvudets glesa grå testar bar hon en liten svart spetsmössa, hade små guldringar i öronen, mycket breda och tjocka vigselringar på ett kort ringfinger och vid en rem kring lifvet en väska och en stor nyckelknippa. Hon log fryntligt som en gammal clown vid åsynen af Nordling.

-- Nå, hur har herrn det -- något jobb ännu? sade hon.

Och då han ej genast svarade, oviss om taktiken i genmälet, fortsatte hon omedelbart med en viss gammaldags gemyt:

-- Såja, mister Nårdling, nog kommer jobb -- det är bara att hålla i. Här är bref till honom, få se hvad det kan vara. Och Ostroem tänker gå.

Eftermeningen, som tillades i hviskande ton och kunde tyckas sakna sammanhang med frågorna för öfrigt, var gummans vanliga sätt att sluta hvilket resonnemang som helst och betydde att Ostroem hotat med att lämna henne. En hotelse som naturligtvis aldrig sattes i verket. Hugo log också:

-- Å strunt, han vet nog att han aldrig får ett bättre boardinghouse än här! Jag väntar ännu, jag, på den där utlofvade ritarplatsen hos Frazer & Chalmer. Äfven Western Electric har gifvit mig godt hopp ...

Det sista var endast ett godt hopp i Hugo Nordlings fantasi för att stärka intrycket för tillfället, men den första firman hade verkligen på en rekommendation från Göteborg antecknat den unge svenskens namn.

-- Och det där brefvet ... sade Hugo dröjande.

Gumman hade satt sig och knäppt upp sin väska. Hon tog upp ett aflångt kuvert med fyra svenska frimärken och fem små sigill på.

-- Mister Nårdling är väl snäll och tänker på mej! sade hon i en sorts klagande underton och räckte honom brefvet. Därefter blef hon sittande med ögonen riktade på den unge mannen.

Han var en smula generad. Det fanns ej annan råd än att bryta brefvet. Emellertid gick han långsamt fram mot fönstret, liksom för att kunna se bättre, höjde kuvertet ett par gånger mot dagern, slet hastigt upp det, under det han vände värdinnan ryggen, nappade en sedel, kramade den ljudlöst samman i handen, låtande samtidigt lacken knastra för att förtaga möjligt prassel, och förpassade den snabbt som en trolleriprofessor i en västficka. Det hela tog två sekunder. -- Han snurrade rundt.

-- Få se, sade han, hvad någon hygglig själ har skickat.

-- Har inte mister Nårdling skrifvit hem efter viss summa då? frågade fru Ostroem i missräkning.

-- Nej, nu har jag ju plats hvilken dag som helst, sade Nordling i lätt ton. Han tillade:

-- Och då vill jag ej oroa dem ...

Värdinnan suckade.

Hugo sprätte upp sidorna af kuvertet för att gifva sig sken af att ej ännu ha tillräckligt öppnat det. Därpå drog han fram två sedlar och ett sexviket brefark.

-- Se, sade Hugo litet forceradt muntert, se bara, mistress Ostroem, gull, gull, lull, lull -- och redan växladt i amerikanskt mynt.

Han tillade vemodsfullt:

-- Det blir ej mycket i vårt mynt, men där hemma betyder sjuttiofem kronor mycket, ofta nog.

-- Yes, yes, suckade gumman.

-- Nå -- rättvis delning, här är tjugu dollars, hälften hvar, var så god fru Ostroem.

Han räckte henne en tiodollarssedel.

-- Tack, tack.

-- Och så kan fru Ostroem vara snäll och växla den här kanske?

Värdinnan öppnade sin väska, stoppade ned de bägge sedlarna och började skramla med mynten.

-- Jag vet knappt om jag kan -- jo, det blir jämnt det, en femdollar i papper och fem i silfver om mister Nårdling vill?

-- Tack, kära fru Ostroem -- jag önskar jag kunnat gifva mer ...

Han vek ihop sedeln och stoppade de stora silfvermynten i byxfickan. De tyngde skönt.

-- Hvar bor Nårdling nu? frågade gumman och reste sig pustande.

Hugo valde den billigaste gatan, han visste, för sitt svar:

-- På Market street.

-- Hos svenskar?

Han visste ej hvarför, men svarade instinktivt:

-- Nej, hos tyskar.

-- Yes -- dom ska' väl ha lite' dom med ... Vill han ej äta litet?

Värdinnan slätade ut ett dukhörn på slagfältet, hvars trupper alltjämt stodo i parad.

-- Tack fru Ostroem, men kunde jag få ta ett bad? De ha inte badrum därhemma.

Han lade märke till att gumman efter betalningen uteslöt herrtiteln och kände sig plötsligt nedstämd.

-- Jo vars, gå upp bara.

-- Och så har jag visst litet tvätt, som jag ej kunde ta ut när jag flytta'?

-- Ja vars, ta't. Det ligger i Nårdlings gamla rum, som ej är uthyrdt.

Gumman skumpade ut i köket och Hugo klef trapporna med fyra steg i taget.

Men då han kom in i sitt forna lilla bakgårdsrum, som blott innehöll en säng, en byrå och en stol, sjönk han ihop. Han kände sig ytterligt matt och ånyo kom den utestängdes förtviflan öfver honom.

Här hade han drömt och planerat invandrarens första stormförslag. Hur han tänkt och spekulerat -- hur han gäckats och lidit. Hvilken ångest och rädsla han utstått inom dessa fyra trånga väggar, hvilka lögner han måst skrifva till hemlandet, och hvilka lögner han fått utdela här! Här hade han legat sömnlös och nu, nu i denna stund var han ännu så djupt sjunken att han måste emottaga allmosor hemifrån -- och från en fattig. Och därtill alltjämt ljuga för en annan fattig -- ah --

Och han dolde sitt ansikte. Den stora kroppen skakades af snyftningar och tårarna sipprade mellan hans fingrar. Han var för vek, han dugde nog aldrig -- hvad skulle han göra -- hvad skulle det väl bli sedan --? Och dessa pängar -- detta bref som han knappt vågade läsa, ty han kände sig ovärdig ...

Med blicken bländad af tårar läste han, mumlande orden med kväfd röst som i en stapplande bön vid någon kärs bår.

Och han läste:

Österköping den 5:te september.

Du kära, kära Hugo!

Jag sänder dig härmed trettio dollar som jag hoppas kan komma dig till godo i det stora och främmande landet. Det är ej mycket, det förstår jag nog, därute, men jag kan ej sända mer denna gång. Var nu rädd om pänningarna, kära Hugo. Ack du kära, hvem kunde väl tro då du var liten och låg i Karins knä att du skulle fara så långt bort! Jag tänker så ofta på dig och undrar hur du har det -- man hör ju så mycket förfärliga saker från Amerika. Gud gifve dig lycka, Hugo, därborta, och kom ihåg att hade den kära Karin fått lefva, så skulle hon velat blifva stolt öfver sin gosse.

Nu orkar jag ej skrifva mer, mina ögon har varit så dåliga den sista tiden. Jag sitter som vanligt vid mina böcker hela dagen i boden och har intet att berätta dig som är ute i stora världen. Det enda jag längtar efter är mina kära grafvar, mammas och syster Karins! Men de äro ju i Stockholm. Från faster Lotta hade jag bref i förra veckan, hon är dålig, stackars Lotta. Skrif till henne, Hugo, hon var så snäll mot dig då du var liten och Karin föll ifrån. Gud gifve dig hälsa, du käre, som jag håller så mycket af. Och skrif någon gång och berätta litet för mig, Hugo. Det är nu ett halft år sedan jag hörde från dig.

Din gamla moster _Kristin_.