Part 2

Darrande slog han eld och lyckades, balanserande på tåspetsarna, tända de åtta brännare, som på korta armar höllos ut från salspelarna. Lågorna spredo endast en ofullständig belysning i det stora rummet, de tycktes sväfva i dimma och brunno trögt och ostadigt med fladdrande blå och gula spetsar. Åskslagen fortforo och ekade från omgifvande tomma tvärgator och deras bakgränder.

En af pokerspelarna slängde sina kort och strök ned i handen några slantar. Han var helt blek.

-- Jag spelar inte på en stund, sade han.

De öfriga invände ej något. Gäspande sköto de ned hattarna på nästippen och sträckte på sig, med armarna slående bågar öfver hufvudet. Här och där rekvirerades öl eller visky. Värden hängde med trumpen uppsyn öfver en tidning, under det han samtidigt rökte och gaf akt på kassaapparaterna. Neroansiktet stod orörlig som en bildstod.

Nordling hade fått sitt glas just som åskslaget inträffat. Afsiktligt eller icke, hade kyparen ej tagit nickelslanten som låg på bordet. -- Hur skall jag göra, tänkte svensken, törs jag stoppa på mig myntet?

En uppassare öppnade en af fonddörrarna. Där bakom tycktes vara någon gång till en gård, ty ett kallt drag strömmade ut och regnfallets plask hördes hårdare, det lät som smällde vattnet mot asfalt och tomma tunnor. Strax därpå kom han tillbaka med ett fat obrutna ostron som han satte på lunchbordet. Några karlar kommo fram och togo för sig.

Äfven Nordling reste sig. Men i det han höjde sig, med ena handen stödd mot skifvan så att tummen kunde oförmärkt skrapa in femcentsstycket, fick han sikte på en grupp, förut dold af den honom närstående pelaren. Den fängslade honom till den grad att han blef stående lika orörlig som imperatorsgestalten vid diskhörnet.

Kring ett rundt bord med tomma glas och fem spridda bentärningar sutto några män, halft höljda i kappor och med slokhattar eller mössor på de lockiga hufvudena. De rökte kritpipor, hade ringar i öronen och voro ovanligt mörkhyade. En af dem, den äldsta, med grått i det bruna och krusiga skägget, hade benen, från foten upp till knät, korsvis lindade med breda band af blått ylle. Hans rock hade, i stället för knappar, som det tycktes, dubbla rader af gamla silfvermynt.

Men det var ej denna, nog så pittoreska samling, som attraherade svenskens uppmärksamhet; som vanligt hade hans blick sekundsnabbt omringat och uppfattat figurerna, måleriskt värderat situationen och hjärnfotograferat den. Dock tillbakasköts bilden för en annan -- den unga flicka, som satt framför bordet, styf och orörlig och med ett stelnadt drag af förskräckelse i det vackra ansiktet.

Det var samma kvinna, som sprungit in genom krogdörren, när ovädret bröt löst.

Hon satt på den låga barstolen som en gudinna på sin olympiska pall. Gitarren låg på golfvet. Hennes svagt brunbrynta ansikte var blekt -- likt den vaga opalskiftning, man kan iakttaga på en gardin vid tidigt morgonljus. Ansiktet -- ungt, rent orientaliskt -- var prägladt af ett allvar, som påminde om det uttryck, bilden af den stora sfinxen ger oss. Öfverbelysningen från pelarens dimmiga gaslåga kastade underskugga från den smala och raka näsan öfver en hårdt sluten mun, fullkomligt tecknad, trots tunna och violetta läppar. Det svarta håret, tungt och hårdt sammanvridet i ormflätor, i hvilka ett par blå fasettererade stennålar glittrade, förlänade pannan ett utseende af diadembärande -- en mörk krona, hotfullt vriden af okändt smide. Hennes ögon voro vidöppna, mandelformade och ändock tillräckligt rundade för att låta iris framträda likt kattens vidgade pupill vid vaket iakttagande. De hade ett uttryck af outransaklig skräck. Kring halsen, som var obetäckt, ringlade ett halsband af bernstenskulor.

Nordling stirrade förhäxad på denna syn. Det var en tafla, som hans inneboende artistiska temperament genast slukade begärligt. Han trodde sig drömma.

Den unga flickan satt alldeles rak, oberörd, liksom främmande för omgifningen. Hennes torftiga dräkt, en simpel och oväderssmutsad kattunsklänning af enklaste snitt, föll i raka, stela och likväl formintima veck kring den unga kroppen. Sålunda aftecknade den skarpt de unga brösten, midjans smalhet, höfternas svagt rundade linjer. Äfven de sluttande skuldrornas och armarnas konturer framträdde, som hade hon varit naken, och öfverbelysningen hjälpte upp att gifva relief. Ett gallerfönster, minnande om cell, bakom det underbara hufvudet bidrog att gifva scenen anstrykning af tablå.

Men det var ögonens uttryck, som mest tjusade, rent af hypnotiserade betraktaren. Han såg hur deras färg, liknande ljust vin, likväl bar en simmande förnimmelse af ovädret utanför, en gungande spegelbild af naturens uppror och dess kufvade fasa för det obegripliga. De voro ödesögon -- dunkla och druckna af dödens lif.

I detta ögonblick skallade ett plötsligt gapskratt genom salen. Det kom en hvar att rycka till. Den unga flickan skakades som af en rysning, hennes ögon vidgades en sekund ännu mer, därpå tändes de af repulsiv eld och med en obeskriflig åtbörd, så enkel men talande, af harm, som stegrades till afsky, reste hon sig. Ögonen drogos hop till smala springor, inom hvilka flöto svartrödt, och de fina penselbrynen linjeförenades och fälldes djupt ned till ett hotfullt vågstreck.

Skrattet upprepades och besvarades af gäckande ekon under ackompanjemang af åskans skrällar och hagelstormens dån. Nordling, hvilken tyckte känna sitt hjärta spritta af länge återhållen nervös förskräckelse, såg sig förvirrad omkring.

-- Hvad är det, stammade han, hvad i guds namn --

En af spelarna pekade mot utskänkningsdisken.

Det var neroansiktet, som skrattade. Han stod med tillbakakastadt hufvud och framskjutet bröst, i talarställning som på en tribun, händerna knutna, någon gång låtande dem vifta i luften med en för öfrigt väl beräknad och plastisk gest. Ena foten var obetydligt skjuten framom den andra, som hos en violinspelare.

-- Ha, skrek han, ha!

Och mellan de rullande hånskrattsalfvorna inblandade han obegripliga ord.

-- Han måste vara tokig, hviskade Hugo.

-- Galen, svarade ynglingen vid pokerbordet i en sorts tillrättavisande ton, som talade han om något, hela världen borde veta. -- Det är ju O'Neill, advokaten.

Det låg dock något sublimt, äfven om det var vansinnets gloria, öfver företeelsen. De svarta snigellockarna snodde sig kring den bleka pannan och då han med ett ryck plötsligt slet upp redingotens alla knappar och kastade slagen vidt tillbaka, framhäfdes öfverkroppens starka byggnad ännu mer -- en torso som hos de grekiska gudastoderna. Han grep pappersrullen och skakade den högt i luften. Stämman steg till vibrerande vrål, men bibehöll ändå en viss klang:

-- Mina herrar -- mina herrar ...

-- Tyst -- ts -- ts, hyssjade värden.

-- Tig, Wosslick, kroghållare och kopplare, före detta alderman och stadsmedelsröfvare -- det måtte jag bäst veta som ljugit dig fri -- tig!

Alla hade rest sig och grupperna upplöstes. Till och med kring matbordet blef tomt. Uppassarna fnissade förstulet och gjorde menande grimaser åt kända kunder. Åskådarna bildade halfcirkel kring advokaten.

Men värdens runda och röda ansikte endast log. Några rätt uppstående hårstrån från hans starkt pomaderade och väl benade frisyr darrade lätt. Han rullade sin feta, svarta och spolformiga cigarr från den ena mungipan till den andra. Seende sig omkring med sina i skinande fettvalkar begrafna grisögon, harklade han, liksom sökande instämmanden:

-- Ack, den O'Neill, han är bra. Storartad -- storartad ...

Den lille tyske kyparen gnäggade: -- Dja, han er pra, han er wunderbar.

Spelaren skrek:

-- Bjud på något, O'Neill!

-- Tig! röt advokaten.

Därpå, slående ut med armarna:

-- Mina herrar! Ni hör hur den store domaren väsnas där ute -- inte sant? Den store domaren med allvar uti blick och majestät på pannan -- som någon, lyckligtvis längese'n afdöd, poet yttrat sig. Under detta, de lössläppta elementens raseri -- ja, mina herrar, jag vet mycket väl att frasen är rent förbannadt utnött, men händelsevis passar den -- ha vi här kommit samman. Det tyckes mig som såge jag idel anklagade: domare och jurymän -- och hvarför inte för resten advokater också -- här i afton. Ty, det är vid stjärnbaneret sant, aldrig har jag bland nämnda ingredienser skådat hvad man innerst skulle vilja erkänna vara hederligt folk. Nej! Visserligen har jag lyckats få en stackars kvinna, som dödat sitt oäkta barn, dömd till lifstids tukthus -- vet ni hvad det vill säga? -- och äfven fått frikänd en giftblandare -- han var nämligen millionär -- men hvad betyder det? Bosch, mina herrar, bara bosch. Ah, jag har talat! Gud, så jag talat! Den silfvertungade O'Neill -- mina herrar. Ja, så kallades jag. Och skämtafdelningen i våra stora dagliga uttydde det på sitt sätt -- ni förstår: silfver -- tungade ... Jaa, det var inte dumt, det var sant, silfver fattas ej -- inte sant, krögare? Nå, stadsfullmäktig Wosslick, nicka åtminstone? Hvem var det som sa' något? Unge man, unge falskspelare, vare sig du hängs här i Joliet eller får en liten skön stöt på fyra tusen volts i stolen i Sing-Sing -- jag sympatiserar i alla fall med dig! Ja, tro mig, mina älsklige, vi äro alla lika -- alla på samma stråt. Vi vandra samma väg -- samma väg! Jag är visserligen full och galen, men -- hoho! -- galen är jag alltid, men -- men -- men inte alltid full. Det gäller därför att alltid bli full ... Herrar jurymän, jag slutar med att erinra er om -- icke edra gelikar, det gör lagen -- utan -- utan -- utan om att ni äro alla familjefäder, att ni ha ett hem, små barn ... Värna detta, värna dem, i den dom ni besluta. Jag yrkar lifstids tukthus å denna brottsliga kvinna.

Advokaten såg sig omkring med vilda och förvirrade ögon. Han rosslade hest och slet med ett hastigt ryck upp kragen. Den svarta halsduken brast och hängde med ett band ned efter västen. Så skrek han:

-- Tjufvar, pack och röfvare -- mina bröder, hvad vilja ni ha? Jag bjuder -- ta det dyraste! Hej, Wosslick ...

Han stack ena handen i byxfickan och drog ut en grabbnäfve silfvermynt och sedlar, dem han kastade på disken. Därpå slog han med knuten näfve i den massiva skifvan slag på slag, bemödande sig att fastnita de stora dollarslantarna i träet. Värden sökte lugna honom.

Ett bifallssorl hälsade talet. Kyparna sprungo omkring:

-- Hvad vill ni ha -- ni hörde han sa' det dyraste?

Det blef en allmän rörelse i salen. Det var som hade det osammanhängande talet haft en förlösande verkan på oväderstrycket, stormen meddelat. Alla flyttade sig, rörde sig, gestikulerade, samtalade. Åskan mullrade ännu, men på afstånd. Regnet föll, men jämnare, mer i takt, vinden hven utdraget, men lågt, som suset om hösten genom präriegräset. Det var musik i dessa naturljud -- långa, brusande stråkdrag, afslutandet af en mäktig och obändig symfoni.

Nordling andades djupt. Den sammanrafsade föda, trasor af en måltid, som han glupskt slukat, kvarlämnade ej det varaktigare intrycket af mättnad och slö belåtenhet, hvilken den spiltades foderranson beskär. Hans strupe brände af törst genom lök- och rödpeppartillsatsen. Han såg vildt, som våldsamt väckt ur en dröm, på uppassaren.

-- Gif mig er bästa visky och soda, sade han. -- Och en cigarr -- men från öarna, om ni har här, förstår du ...

Rundt omkring honom sorlade gästerna. Det var nattens barn, olycksfolk, utskum, folk på sidan af lagen. Spelare och tjufvar, utan tvifvel, kopplare, dagdrifvare, arbetslösa. Han kände sig på en gång solidarisk med dessa, ville göra något, säga något. Därpå fick han infallet gå fram till den förryckte advokaten för att trycka hans hand. -- Hvarför inte, tänkte han, hvad var det han nyss sade? Samma väg -- ja -- visst, hur enkelt och träffande! Men då han trängde sig igenom leden, där kyparna sprungo med flaskor i en hand och glaslastade brickor i den andra, under det de höllo cigarrlådor klämda under armarna, såg han att O'Neill spelade tärning med värden. De små benpjäserna skrällde mot disken, hvar gång han med en ed hårdt slog ned den öfverstjälpta läderbägaren.

Då erinrade sig Hugo zigenarna.

Han såg ifrigt mot deras bord.

De sutto ungefär som förut. Karlarna hade fått vin och pratade lifligt sinsemellan, ett par stoppade kritpipor, de andra rullade snabbt cigarretter mellan de smutsiga och bruna fingrarna. Men flickan hade vändt ryggen till och lagt ned hufvudet mot sina på bordet korslagda armar. Sjalen öfver axlarna stack upp som en trekantig kapuschong.

Nordling balanserade sitt lilla viskyglas på handens flatsida och gick öfver till gruppen.

-- Lycka till, sade han, lycka till -- treflig natt?

En af karlarna, den i förnämligare dräkt, såg upp. Han log och tänderna lyste hvita i det knollriga skägget. Flickan rörde sig icke.

-- Lycka till, sade han på bruten engelska, lycka till. God vän, god vän, tycka om Amerika. Mycket god vän, glad gosse ...

Nordling kände sig hastigt förlägen, främmande. -- Hvad skall jag säga? öfvervägde han.

Han stirrade på kvinnans svarta rundnacke.

Mannen med silfvermynten i jackan fick en glimt i ögat. Han klappade flickgestalten lätt på skuldran.

-- Ysaïl, sade han, sjung något.

Flickan satte sig upp.

-- Sjung något, Ysaïl, bad karlen. Och han tillade några ord på ett obegripligt språk.

Hon reste sig.

En af männen reste sig samtidigt. Han tog upp gitarren från golfvet och räckte henne den med en sorts bugning, hvarvid han förde ena foten bakåt och lätt böjde knäet. Därpå tog han sin mössa och gick rundt salen, stannade vid de olika grupperna, grimaserade, pratade och skrattade. Så småningom bildade kroggästerna en vid ring kring sällskapet under gallerfönstret. De flesta hade halftömda glas i händerna och på nytt föresväfvade Nordling bilden af en teatertablå. Äfven värden hade makat sig utanför sin disk. Ett par af spelarna och den lilla böhmiska kyparen stodo på stolar. -- Endast advokaten stannade dyster och mörk, med böjdt hufvud på sin plats. -- Åskan hade dött bort.

Då knäppte flickan ett anslag på gitarrens strängar. Hon slöt ögonen och lät hufvudet lätt falla framåt. Några fina hårslingor, som lossnat, föllo som mjuka blomstjälkar kring kinderna.

Ysaïl sjöng.

Det var en lång, dallrande ton som flöt och porlade. Därpå steg den och orden, omöjliga att urskilja, klingade och hoppade skumdroppslikt. Så blef rösten sträf, mörk, nästan hes. Hon höjde hufvudet, öppnade ögonen vidt och skrek ut ett rop och en suck -- en snyftning i natten. Hon sjöng vidare -- hvad sjöng hon väl om? Ansiktet var blekt och allvarligt, ibland strängt. Ögonen sågo långt bort. Då och då vibrerade en ton från gitarren.

Hugo Nordling stirrade så länge på den underliga sångerskan, att hans allt mer vidgade pupiller till slut blefvo glasartadt stela som hos en i hypnotisk sömn försänkt person. I en sorts fjärrskådning skönjde han sitt föregående och trodde sig se ett kommande. Och Ysaïls bild kom emot honom som förut på gatan under molnet, blixtarna och stormen.

Ovädret hade gått. Äfven vinden hven ej längre, icke en pust förnams utanför fönstren och den bommade dörren. Endast den smältande hagelsnöns droppande från rännor och fasadlister tonade i takt med zigenerskans sång.

Stumma, med halföppna munnar och riktspända blickar, stod flocken från gatan, kroggästerna och dräggen. De glömde för en kort minut visky, natt och lifvets oväder. Äfven den oärlige värdens djuriska anlete uttryckte en slö frid, som ej hade med hvardagsnjutningarnas råheter att skaffa. Och från O'Neill, den begåfvade mutkolfven, mannen med det sjuka samvetet och sinnet, trängde en djup suck. Den steg ur hans tunga bröst som ett förtviflans amen till hans nyss förut utslungade förvirrade litania öfver ett förspilldt lif.

Den främmande flickan slog en drill, knäppte tre hårda grepp på gitarren och slutade sin sång med ett högt skri. Hon rätade upp sig, pressade knäna hårdt tillsamman, böjde kroppen bakåt så de spända bröstens vårtor tecknades tydligt genom tyget, och lyfte de smala armarna högt och rakt öfver hufvudet, med båda händerna fasthållande gitarren. Hufvudet låg likaledes tillbakakastadt -- ett gåtfullt leende kring de fina munvinklarna. Ögonen, orörligt fixerande framåt, högt öfver hopens hufvuden, skimrade gula som halsbandets bärnstenspärlor.

I detta ögonblick lyste fönstret upp bakom Ysaïl. Det färgades smaragdgenomskinligt och en bred flod af månsken bröt en pelare af silfver och grönt i gasljusets röktöckniga dunkel. Gallret aftecknades skarpt på golfvets belysta kvadrat och skuggbilden träffade äfven en flik af flickans klänning.

III. Månskensnatten.

Ett sorl uppstod efter sången, så fort flickan vaknat ur sin tranceliknande bildstodspose. Hon spratt till, riste lätt hufvudet, lät armarna glida ned och sjönk därefter ihop på stolen. Under det karlen med mössan tiggande gjorde en rond, sade Wosslick gäspande till om en omgång öl på ställets bekostnad. En och annan klappade i händerna, några gingo mot dörren, den ett par uppassare höllo på att öppna; pokerspelarna trefvade efter slantar i sina fickor. Nordling lät blicken löpa rundt -- han hade på nytt fattats af djup beklämning. -- Hvad hade hon sjungit om? Det lät som längtan och hat, och just dessa känslor fyllde honom. Lydande impulsen gick han hastigt ut.

Luften var ren och hade något af det eggande hos ungt vin i sin svalka. Ett grönt månsken flödade ned från himmelskupan, hvars malakithvälfning öfver de mörka husen tycktes ofantlig. Ljuset regnade med millioner lysande synålsspetsar, och då han såg upp, tyckte han sig i stället skåda ned i ett svindlande, bottenlöst svalg. Gatans träkubbsbeläggning hade redan uppsugit vattnet och en af Amerikas underbara indiansommarnätter efterträdde hagelstormen.

-- Hvart skall jag gå? undrade svensken. Han kände sig ej trött och beslöt att vandra upp till parken. Men då han nått motsatta trottoaren, vände han sig om för att kasta en sista blick på Wosslicks källare.

Nätverksdörrarna stodo vidöppna. Gulljusfloden, dammdansande och tung, föll snedt ut på den månbelysta asfalten. Raglande figurer, likt ruggiga nattfåglar, stampade och hoppade ut. De veko in på smala och mörka stigar, svunno i gränderna, skyggade till och med för natthimlens ljuskälla och drogos genast till sitt element, hvilket var ett femte -- mörkret. De smulto hop med det, försvunno i skuggorna.

Till sist kom äfven zigenargruppen. På den sida af gatan, Nordling befann sig, var djup skugga. Karlarna -- de voro sex, räknade han nu -- och den unga kvinnan stannade i månskenet. Myntknapparna i höfdingens rock blänkte.

De samtalade en stund och därpå lämnade, till Nordlings förvåning, männen Ysaïl. Hon stod kvar utanför krogen under det de gingo ned mot bron.

Men plötsligt drog hon sjalen likt ett huckle tätare kring hufvudet. Med gitarren tätt tryckt under armen, och till hälften dold af tygstycket, började hon snabbt gå norrut. Hon halft sprang och vid första tvärgata, Erie street, vek hon af åt väster. Nordling följde.

Clark street låg öde och månbelyst. Dubbelspåren i gatans midt skeno. Parkfonden hägrade i ett skir af cypressgrönt och daggdroppsreflexer.

Sidogatan var svart som en graf. Zigenerskans gestalt skymtade ljus vid ett hörn. Med några långa steg upphann Hugo henne.

Hon vände hufvudet.

-- Hvad ni vilja? sade hon.

Nordling betänkte sig ej. Kamratlikt svarade han:

-- Jag vill gå med dig. Får jag det! Jag har ingenstans att vara i natt. Jag var också hos Wosslick ...

Hon höjde ögonbrynen.

-- Hvad säger du? Du är tokig.

-- Nej -- hör nu. Du sjöng så vackert. Hvad heter du?

Hon log.

-- Hvad jag heta? Du inte kunna säga. Jag heter Ysaïl.

Hon uttalade namnet hviskande. Det lät som en susning med något af ormhväsande öfver sista vokalen. Hugo hade uppfattat ljuden förut, men han var ej säker på uttalet.

-- Det är vackert, sade han, hvarifrån kommer du?

Hon gick långsamt framåt, sneglande på honom.

-- Och du? Hvarifrån?

-- Från Sverige. Långt bort, du vet, i norden, i snön --

-- Ah, ja, jag veta. Du kommer från Ryssland.

-- Nej. Men det gör det samma. -- Så mörkt här är.

Gatan låg fullkomligt svart. Inga lyktor brunno. Månskenet belyste endast taken och glimtvis öfversta våningarna. De närmade sig västra flodarmen -- de sämsta kvarteren.

Flickan stannade.

-- Inte gå längre, sade hon. Det vara farligt.

-- Jag vill -- jag vill, utbrast han.

-- Nej -- dum. God natt.

Nordling grep henne om lifvet. Hon brottades med honom och sade något på sitt främmande tungomål. Därpå blef hon på en gång alldeles stilla, smög upp mot honom och hviskade, tydligen bemödande sig att tala så korrekt engelska som möjligt:

-- Släpp mig eller jag ropa. Du får träffa Ysaïl hos Wosslick annan kväll. Lyd!

Han sökte kyssa henne och hörde hur gitarrsträngarna sakta vibrerade som i kvidan och jämmer vid omfamningen. Men hon vred sig lös, ilade öfver gatan och var borta.

Hugo lyssnade. Han hörde vattnet plaska kring kajpålverket. Otydligt skymtade ett broskelett i mörkret. Han blef rädd. Det tycktes honom som tassade skuggor kring svartgapen rundt om. Detta var den värsta delen af staden -- rånens och lönmordens kryphål. Han sprang ut på midten af gatan och började skynda mot öster.

Clark streets båglampsband lyste långt bort. Med hvarje gata han passerade blef det ljusare. Larrabee -- Sedgewick -- Market -- Wells -- Lasalle -- ändtligen, han nådde Clark. Där stannade han. En urmakares klockskylt visade half två.

Förtviflan grep honom. Han skådade längs gatan och tyckte sig se en oändlig passage, bitvis diamantgnistrande, som länkar i ett dubbelradigt halsband, stundom delande ljus och mörker i vägens midt, men långa sträckor höljd i svarta skuggor, hvilka äfven klättrade upp på husfasadernas månglimmande fönster. Hur skulle det till sist gå med honom -- ständigt, som hittills, bland de utestängda drifvas förbi den skimrande pärlbandsstråten för att drunkna, begrafvas i slagskuggorna?

Half två -- två, fyra, sex, åtta -- ah, minst sex, sju timmar att gå och gå och gå innan morgon kom. Och då -- hvad då? Hvarför ej --? Men nej, obegripligt, men nej, nej, nej. Icke än.

Han gick långsamt framåt. Han tänkte smyga in i parken, och trots parkpolisen finna någon plats att sofva ett par timmar.

Kvarter efter kvarter passerades. De smala husen, med sina utskjutande trottoarställningar, likt fotpallar, än af trä, än järn, än sten, reste sig spöklikt. Gröna spjälluckor täckte en del fönster, trasiga, sneda, ribbrutna. Här och där gapade endast svarta hål i månljuset -- rutorna hade slagits in af hagelstormen. Det kunde vara ett led på ett helt kvarter af dylika fönster, alltid på samma sida. Stora skyddstak, stödda på pålar, hvälfdes öfver gatan, där butiker för lifsförnödenheter skyltade med presenningstäckta tunnor och korgar. Utanför de talrika cigarrbutikerna stodo stela träbilder, föreställande indianer med fjäderbuske och lyft tomahawk. Apotekens glaskulor, fyllda med färgadt vatten, glödde svagt i de skumma fönstren. Från omsorgsfullt tillbommade krogar, spelnästen och glädjehus hördes dämpadt sorlet och klangen af sånger, eder, glas och tärningskast eller kortslag. -- Månen belyste gatan, satte en ruta, en list, ett dörrvred i glans eller grönfärgade stora och oregelbundna partier af annonsplank, gaflar och telegraf- eller spårvagnspelare.

Nordling nådde Chestnut street. Vinden susade i tvärgatans trädplantering. Från en bakdörr till ett franskt kafé raglade några gestalter. Deras uppslagna halfkappor visade glänsande skjortbröst inom frackurringningar. De hojtade till och viftade meningslöst med sina käppar åt den hemlöse. En af dem snafvade på gatans dubbelspår och tappade sin höga hatt. Snubblande uppgåfvo de öfriga vilda tjut, hvilka skulle föreställa någon indianstams krigsrop.

Längre upp låg Engels varieté. Cabs, hyrvagnar och automobiler höllo ännu utanför. Stora båglampor gåfvo gredelin bakgrund åt de svarta silhuetterna. Från bottenvåningens restaurang hördes banjomusik, och hotellets fönster uppöfver lyste gula. Uppgifven af trötthet stannade Hugo och stödde sig mot en röd metallpost, en cylinder för emottagning af korsbandsförsändelser.