Part 12

Men det var som förgjort! Knappt hade Johnsson förts in, förrän Elsa lade spaden ifrån sig och började smågräla. Hon var vanligen mild som ett litet lamm, men kom hon någon gång i grältagen, tog det aldrig slut. Nu grälade hon, därför att Abraham talat illa om fru Hyltenius. Och när Abraham slutligen tvangs att prisa fru Hyltenius, då blev hon först riktigt ledsen och var nära att ta till lipen. Ty nu var det klart och uppenbart, att Abraham förälskat sig i fru Hyltenius, han som andra karlar. Abraham bedyrade, att han icke kunde förälska sig i en människa, som nästan var gumma (fru Hyltenius hade fyllt trettioett år). Men när denna blodiga oförrätt gentemot rivalen icke hade åsyftad verkan, ställde han Elsa framför sig och sade:

--Nu håller jag käft, och så håller du käft, och så blir det frid i faderns, sonens och andens namn. Topp!

Och det blev frid. Solen steg. Abraham krängde av sig rock och väst. Elsa hängde blusen på en gren. En stund senare hängde hon upp livstycket. När Aposteln tog plats i granhäcken, fann han sålunda sina offer tämligen lätt klädda. I första ögonkastet kunde han likväl icke upptäcka någonting direkt osedligt. Gossen arbetade på den stora runda rabatten mitt i trädgården, och flickan stack sätthål i myllan nedanför husets stensockel. Aposteln förlorade dock icke modet. Han tecknade åt Johnsson och påbjöd tystnad och tålamod.

Han behövde icke vänta länge. När Elsa stuckit tillräckligt många hål, tog hon Abrahams kniv och började skrapa mossan av ett körsbärsträd. Rörelsen frestade alltför mycket på det slitna linntyget, en trådknapp hoppade som ett litet djur från axeln, och den smala uddspetsen gled med retsamt behag och lade sig i en fladdrande slinga under flickans vänstra bröst.

Aposteln såg. Det ryckte i hans kropp, men han betvingade sin rörelse. Även Johnsson såg, och i trots av dagens torka kom det någonting av lycka och glädje i hans sura, kisande ögon. Slutligen är det antagligt nog, att herr Vickberg, när han då och då kastade en blick genom vindsgluggen, varsnade malheuren och log sitt varsamma gammalmansleende.

Men Abraham hade för brått. Det dröjde fem minuter, det dröjde tio, innan han av en händelse kom att vända sig mot flickan. Han såg förvånad ut och en liten smula blyg. Han strök svetten ur pannan och ögon och konstaterade, att vänstra bröstet verkligen var alldeles bart och obetäckt. Då smög han sig på huk bakom Elsa, stack huvudet in under hennes arm och nafsade som en hundvalp efter den späda frukten.

--Usch då! sade Elsa och hoppade till. Och då hon såg, att hon var naken, ryckte hon till sig livstycket.

Nu insåg Aposteln, att hans stund var kommen. Några ögonblick till och situationen skulle vara förstörd. Det gäller att taga brottslingen i hans synd.

Alltså rev han sig lös ur granarna och störtade fram, blek och lysande, triumferande som domens ängel. Han var emellertid alltför upprörd och glömde ett redan övertänkt strafftal.

--Förförare! skrek han och gick Abraham tätt in på livet. Abraham värjde sig, men Aposteln slog honom två gånger till marken. Andra gången blev han liggande, yr av slaget och av överraskningen. Men när Elsa såg, att Abraham icke rörde sig, antog hon, att han var död. Hon greps av en vettlös förskräckelse. Och liksom ett djur oemotståndligt drivs mot den förödande elden, så rusade hon rakt i Apostelns famn, bet honom, där hon kom åt, klöste och sparkade. Då återfick Aposteln sin rika talegåva. Han fängslade flickan i sina starka nävar, han lät orden spela som trumpetfanfarer, smattra och klatscha som salvorna från ett batteri. Och ett fint skum av vit saliv yrde kring hans läppar.

Abraham satte sig upp.

--Släpp henne, din sate, skrek han.

Men Aposteln hörde icke. Herr Vickberg kom ut på förstubron.

--Herr lektor!

Aposteln hörde icke. Då spindlade herr Vickberg på sina smala ben rakt fram mot den fruktansvärde och skrek i hans öra:

--Lektor Paulus Holmin!

Och lektorn vaknade, stirrade framför sig som en sömngångare, som väckts. Svårmodig och ängslig.

--Vem är ni?

--Jag är värd här på stället--

--Det här stället, avbröt Aposteln, det här stället är en bordell. Då blev herr Vickberg allvarsamt förargad.

--Ja, var ni sätter er fot, herr lektor Holmin, där blir det finaste hus en bordell. Ty ni för ett oanständigt, obildat språk. Och era tankar äro naturligtvis därefter. Men nu ber jag er hövligt men med absolut bestämdhet, att ni genast släpper den unga damen och lämnar vår trädgård. Ni har gjort ett mycket ofördelaktigt intryck på oss alla, det måste jag säga er--

Aposteln släppte verkligen sitt tag och började söka på marken. Herr Vickberg iakttog honom med förskräckelse och undran. Och då han mötte Apostelns glödande blick, drog han sig ofrivilligt åt sidan. Genast sade Aposteln:

--Nu slår samvetet herr Vickberg. Ni har en smutsig fantasi. Och det kommer ni nog att få ångra. Men nu söker jag min hatt.

Sedan han funnit sin hatt bland granarna, lämnade han trädgården utan att vidare yttra ett ord.

Elsa grät. Abraham skämdes över att ha tagit stryk. Herr Vickberg hämtade rhenskt och sockerdricka och tillät sig att skåla med sina unga vänner. Och i betraktande av sin höga ålder tillät han sig också att giva den unga damen en liten vink beträffande toaletten. Men då fick den unga damen en ny gråtattack.

I detsamma stack Elis Eberhard sin slitna mössa fram ur granhäcken och sade:

--Du Abraham! Ta och kila hem! Aposteln flyger ner över fälten, och det vore nog bäst, om du kunde komma först. Jag ska ta hand om tösen.

Så försvann Abraham. Herr Vickberg gick efter ett nytt glas. "Jublet" drack och bjöd på snus. Och herr Vickberg snusade ur "Jublets" dosa. Och "Jublet" snusade ur herr Vickbergs dosa. Därpå bjöd "Jublet" den unga damen sin arm. Och herr Vickberg stod på förstubron och viftade vänligt och artigt med handen.

Under tiden kappades Abraham med sin svåger, som fått alltför stort försprång.

Och under tiden satt Johnsson på Tre Remmare och viftade med en Riksbankens femma. Och "Liter-Pelles besk" kom på bordet. Och Johnsson blev så småningom en ganska mäktig, förnäm och godmodig gammal människa.

När Abraham halvspringande nådde Krokens lampor, mötte han sin svåger. Aposteln kom ut ur Bromsens hus och Abraham förstod, att slaget redan var förlorat.

--Vad har du ställt till?

Aposteln gick förbi utan att svara. Långsamt vandrade Abraham uppför trapporna, dröjde på varje steg. Till slut stod han där i alla fall framför dörren och måste ringa. Jungfru Lisen öppnade.

--Vad har Abraham nu ställt till med?

Abraham sköt henne åt sidan och gick rakt mot faderns dörr. Den var stängd, reglad. Han vågade icke knacka.

--Var är mamma?

--Frun är i sängkammarn. Men hon är sjuk åt hjärtat, så det är nog inte värt, han går in--

--Skrek han mycket? frågade Abraham.

--Jo, det var rent hemskt--

Nu kom syster Agnes ut i tamburen. Hon var ovanligt blid och mild. Abraham frös, så att han skakade.

--Ja, kära du--om det bara kunde lända dig till varning. Lisen, var snäll och gå till doktorn och bed honom titta upp efter middan.

Abraham smög sig ut. Han gick upp till Louise.

--Nu har han ljugit ihjäl mig, sade han och började snyfta.

--Har han ljugit, så ska han ta igen, sade Louise.

Vid fyratiden återvände Aposteln till sitt hem. Det hade varit en stor dag, och han var glad och belåten och hungrig.

Han tog fram den smala lilla nyckel, som passade i patentlåset och öppnade. Men dörren var försedd med ytterligare en av dessa moderna uppfinningar, säkerhetskedjan. Och kedjan låg i lås.

Aposteln ringde. Han ringde två, tre gånger. Då sade Louise, som hela tiden stått bakom dörren:

--Du behöver inte ringa, Paulus. Jag står här. Men jag öppnar inte. Du har ställt till med så mycket elände i dag, Paulus. Du har ljugit på lillebror och på flickan Sörman. Det där får du gå och ta igen, innan jag släpper in dig.

Aposteln betänkte sig en stund.

--Kära Louise, jag förstår, att du skämtar. Men släpp nu in mig. Jag är rasande hungrig.

--Det är inte skämt, sade Louise.

--Ja, men jag är ju hungrig.

--Jag kan räcka dig några smörgåsar genom springan. Eller också får du äta på hotellet.

--Det blir för dyrt. Å, kära lilla Louise, min lilla hustru--

Han stack handen in genom springan och gjorde en smeksam rörelse. Louise skakade hand med honom.

--Ja, jag tycker också om dig, Paulus lille. Men då ska du vara snäll. Gå nu ned och tag tillbaka, vad du har sagt. Men du ska ha vittnen på det. Annars tror jag dig inte.

Aposteln gick. Han gick till Blekängen och hämtade smeden Andersson. På återvägen kom han att tänka på, att det i alla fall var en förfärlig skandal det här. Lektor Paulus Holmin utestängd av sin egen hustru, brytande sig in i sitt eget hem! Men ta igen ville han icke. Han trodde själv att det var sant eller så gott som sant allt, vad han berättat om den stora förförelsescenen.

När smeden fann patentlåset öppet och kedjan på, visste han icke, vad han skulle göra. Skulle han fila av kedjan eller skulle han spränga dörren.

--Det blir allt dyrt det, sade Louise.

--Herre jösses, är frun därinne! skrek smeden. Nej, tro om det här är lagligt?

Och då lektorn icke svarade, samlade han sina verktyg och gick. Aposteln sade:

--Nu har jag vittne på, att du med flit stängt mig ute. Nu kan jag begära skilsmässa, när jag vill.

--Ja, det kan du, svarade Louise och sträckte vänligt fram sin lilla hand. Men hur skulle det sen gå, lille Paulus? Du bleve elak, som en riktig apa. Jag är ditt kors, Paulus. Och du behöver ett kors.

--Kära Louise, det behöva vi alla. Och jag skall göra dig till en bättre människa. Nu går jag ner till svärmor. Och när jag sedan kommer upp, så öppnar du.

--Ja, om du har vittne med dig. Annars tror jag dig inte, Paulus lille.

Aposteln gick till svärmor, som han fann i sängkammarsoffan mitt emellan Abraham och Elis Eberhard. Lille ingenjörn snodde av och an som ett torrt skinn och vred sin öronlock. Men Aposteln sade:

--Svärmor ska inte ta det så hårt. Allsammans beror på att svärmor har en smutsig fantasi--

Och därefter tog han tillbaka sina beskyllningar. På ett ungefär. Fru Marie ville resonera ytterligare om saken. Men Aposteln kunde icke stanna. Han var förfärligt hungrig. Han tog Abraham med sig som vittne. Och Louise tackade sin man och drog ifrån kedjan.

Men Abraham var ängslig för Louises skull. Och senare på kvällen gick han åter dit upp och ringde på. Han ville veta, om Aposteln varit snäll eller elak--

--Han stackare! smålog Louise. Å, han sitter i salen och jämrar sig, därför att han har en så'n elak hustru. Men nu ska jag väl bli riktigt snäll mot honom.--Nå, och hur har lillebror det?

--Jovars. Fast de ska skicka mig till lantbruksskolan redan i höst. Men vet du vad pappa sa'? Jo, sa' han, och under tiden ska vi naturligtvis ta hand om din fästmö--

--Aldrig hörde jag maken, sade Louise och slog sig på knäna. Nå, du lille stolle, är du glad då?

--Väldigt! svarade Abraham.

JULIUS KROK UTSTÅR MÅNGA VEDERVÄRDIGHETER OCH VÄXER NÅGRA TUM

Julius Krok var icke någon praktisk människa, och denna allmänt kända omständighet var måhända orsaken till, att han i sin ålders sextiotredje år beslöt att uppträda som praktisk samhällsreformator. I hemlighet hade han länge burit en reformators fröjder och lidanden. Den en gång mjuka, svarta mustaschen hade under långa timmar av socialt tänkande tuggats till styv, brungrå borst. Pannans djupa, horisontala veck vittnade om förvåning inför samhällets opraktiska och orättfärdiga organisation. Och de häftiga armrörelser, som någon gång kunde avbryta den lille herrns rätt enformiga åtbörder, voro minnen från ensamma tanketyngda vandringar i skogen, från livliga debatter bland maskinerna i magasinet.

Men nu i sin ålders sextiotredje år hade Julius Krok beslutat övergiva de ofruktbara teorierna, det tysta mustaschtuggandet, de hemliga debatterna.

Han skulle förverkliga en idé, en mycket enkel idé och mycket praktisk, fri från lärda teorier. Han skulle bilda ett bolag bland arbetarna. Han själv och några vänner, Roth t.ex. och Hyltenius, skulle teckna halva kapitalet, dock så, att arbetarna ägde majoritet. Detta bolag skulle först och främst inköpa Backarna och bygga bostäder för arbetarna-aktieägarna. De skulle få trädgård, potatisland o.s.v. Men bolaget skulle även bedriva lantbruk i större skala. En förvaltare--Abraham kanske--skulle odla Backarnas och Åstorps hundraåttio tunnland åker. Han skulle naturligtvis ha några fast anställda arbetare vid sin sida, men dessutom skulle han använda i lantbrukets tjänst all den halvvuxna manliga och kvinnliga ungdom, som nu förödde sin tid och sina krafter på Tre Remmare, i gränder och gathörn, i biljardhålor, ölkneiper och liderlighetsnästen.

Det var kärnan, det goda i denna idé. Ungdomen skulle återerövras för ett sunt, passande arbete, för livet! Och Julius Krok skulle bliva den mänsklighetens välgörare, som han så oändligt gärna ville vara. Ty naturligtvis skulle han få efterföljare riket och världen runt.--

Idén var ju icke alldeles ny, icke ens för platsen. Redan på Bromsens tid hade Blekängsborna betraktat Backarna som det förlovade landet. Och madammerna talade alltjämt om "grisen" och "geten" och "täppan", som skulle tillföra huset ett obegripligt välstånd. Projektet Backarna var sålunda av gammalt känt, den allmänna opinionen förberedd. Det borde icke möta några svårigheter att samla arbetarna kring detta företag. Och sakens praktiska sida var om möjligt ännu enklare och klarare än den ideella. Blekängens sextiotvå fastigheter skulle försäljas till staden för ett pris av minst 450 000 kr. Inteckningarna belöpte sig till cirka trehundratusen, återstod alltså hundrafemtiotusen, som i form av aktieteckning och lån skulle placeras i bolaget. Mot 4 à 5 %. Priset för de sextiotvå fastigheterna var ingalunda för högt tilltaget och staden skulle förr eller senare bliva tvungen att reglera dessa självsvåldigt uppvuxna kvarter. På det hållet mötte således inga svårigheter.

För huset Broms & Krok bleve denna försäljning visserligen icke någon lysande affär, men heller icke ruinerande. Lagerström hade redan för två år sedan bjudit ut Blekängen för sexhundra tusen men icke fått något bud. Man fick ta skeden i vackra hand och kunde också göra det. Ty husets ställning skulle i alla fall betydligt förbättras, sedan tändsticksfabrikens förluster och Blekängens eviga reparationer upphört att sluka kapital.

Bolaget slutligen, "projektet Backarna", skulle göra en lysande start. Hundrafemtio tusen från Broms & Krok, lika mycket från annat håll. Backarna och Åstorp inköpta till ett pris icke överstigande taxeringsvärdet eller åttiotusen kr., byggnadsmaterial billigt från Broms' verkstad, Larssons tegelbruk--det var ju fråga om filantropi!--och Björkenäs' såg. Vattenledning, gas, avlopp bekostades av staden.

--Tänk vad pappa kan räkna ut! sade Abraham, som först av alla invigdes i förtroendet. Tänk så enkelt! Det är ju bara att sätta i gång.--

Ingenjören rodnade och snodde sin lock. Naturligtvis var det enkelt, lätt. Men inte gick det att sätta i gång så hastigt som Abraham tänkte. Lyckligtvis for Abraham till lantbruksskolan i Västergötland, och ingenjören fick tid att i lugn och ro förbereda sin plan.

När eftermiddagskaffet burits in och punschen, som var avsedd för Elis Eberhard, slagits i och druckits ur och slagits i och druckits ur ännu en gång, började ingenjören en hastig vandring av och an i salen. Och under det han vandrade utvecklade han i avbrutna, besynnerligt styckade meningar sina planer. Ibland snodde han ut i tamburen och ställde sig framför spegeln och ordnade sitt hår. Det gjorde han för att giva dem därinne tid till eftertanke och för att själv hämta nya krafter och nytt mod.

Elis Eberhard somnade tämligen snart. Han tyckte sig ha hört någonting liknande förr och lät sig icke störas. Han suckade, fumlade efter punschglaset, och då han med pekfingret övertygat sig om, att det var tomt, somnade han definitivt.

Men fru Marie lyssnade uppmärksamt, och när hon då och då lyfte blicken från stramalj och garn, ansträngde hon sig för att giva de stengrå ögonen ett uttryck av intresse, av gillande, av beundran. Över huvud taget: ett uttryck.

--Ja, sade hon. Det hade varit någonting för far. Han, som ville sina arbetare så väl. Och som var så praktisk.

Det var ett beröm, och Julius Krok tog det som sådant och gladde sig. Men i själva verket hade fru Marie ingen aning om, att den lille mannen menade allvar. Julius Krok hade haft så många ideér i sin dar och planer och förslag. Och alla hade de varit goda. Men det bästa med dem hade likväl varit det, att de aldrig realiserats.

När Julius Krok märkte, att hans förslag mottogs med välvillig förståelse, blev han övermåttan glad. Han satte sig bredvid sin hustru och tog den hand, som icke förde nålen, och sade:

--Du är bra snäll, Marie.

Och fru Marie blev rörd och blyg. Hon stack nålen i blusen och strök sin lille man över kinden, tafatt och tungt. Men fröken Agnes lade socker i tredje koppen kaffe, skramlade med skeden och sade:

--Ja, vad är allt det där annat än det, att pappa är rädd för arbetarna. Det är som om arbetaren vore patron och pappa tjänare. Möter pappa en arbetare, som hälsar ovänligt eller så, så går ju pappa i veckor och grubblar och tänker på ökade löner och bostäder och gud vet allt. Men det är väl ändå upp- och nedvända världen? Paulus säger, att det är inte rätta sättet att få folk in på den rätta vägen. Och jag är då så säker på, att pappa en vacker dag går och ruinerar oss.--

--Agnes, Agnes, lugnade fru Marie. Det är ju bara ett förslag, någonting, som pappa går och tänker på, inte blir man ruinerad, därför att man vill människor väl. Hade far levat, så hade han nog kunnat förverkliga allt det där. Med vinst till och med.--

Julius Krok reste sig hastigt och gick in i sitt rum. Han hade förstått, att hans plan krävde förarbete. Och att förarbetet krävde tid.

Han försökte också göra klart för sig, att det här med Backarna endast var en dum och dyrbar nyck, som han gärna kunde avstå ifrån. Lagerström kunde ju få sköta Blekängsaffären som han skött allt det andra, korrekt och bra och med skälig vinst. Och vad Julius Krok beträffade, kunde han leva sin återstående tid så, som han levat tillförne. Det fanns ingen orsak att för hans skull riskera en förmögenhet.

Dessa förnuftsskäl voro goda och kraftiga nog. Men de hjälpte dock icke mot rädslan. Ty därutinnan hade fröken Agnes rätt: Julius Krok var rädd. Han var rädd i tredubbel måtto. Den svaga lilla kroppen skalv, när den kom i närheten av grova, arbetstunga nävar. Han kunde aldrig glömma skräcknatten, då arbetarna samlat sig utanför Bromsens hus. När han någon gång gick genom verkstaden, smög han sig fram, drog åt sig rocken, drog åt sig armarna, hälsade överdrivet artigt åt höger och vänster. Det var icke alltid, hans hälsning besvarades.

Och värre än den rent fysiska rädslan, var känslan av ensamhet. Han hade ärvt Bromsens ensamhet, hatet, föraktet. Han bar inga fladdrande kattsvansar, ingen sliten peruk, ingen smutsig kalott. Han var icke någon penningutpressare, icke någon blodsugare. Men var han drog fram, mötte han elakt stirrande ögon och hångrin. Därför vande han sig vid att gå med halvslutna ögon. När han mötte många människor, blundade han, och hans gång blev vacklande. Han bet ihop tänderna och bugade sig, snett och otympligt, men djupt och hastigt, så att ryggen jämrade, hela den lilla kroppen jämrade.

När han satt på sängkanten och såg sina fötter, och sina ben och sina knän och sina händer, tänkte han: Snart är detta slut, och jag har kommit genom livet för billigt pris. Det var en tröstande tanke. Ty på så sätt fick han något ut av livet. Han hade haft det bra, och åren hade runnit jämna och lugna och redan detta var en stor lycka. Men när han somnat, drömde han, att han var en ung man, som räddade en brinnande stad. Det var en stor och bullrande dröm, den väckte honom.

Och han satte sig upp i sängen och trevade med händerna över sin vissnande kropp. Då kom ångesten, långsam, tanklös, smygande som en sjukdom. Dödsskräcken, som icke är fruktan för döden. Dödsskräcken, som är en sista, plågsam, förtvivlad ansträngning att finna en förnuftig mening i livet.

--Julius lille, ponken min, kelade Elis Eberhard och drog honom i öronlocken. Din näsa börjar se snipig ut. Vad tusan är du för en hackspett? Ut och spring, Julius lille, ut och kuffla! Det är min metod. Lie-gubben är en allvarlig gammal herre, som ogärna springer kapp--

Och Julius Krok återtog sina gamla vanor, vandrade i skogen och talade förstånd med träden. Han kom ända upp till Tanningen och träffade sin gamle vän, den tjocke brukspatronen. De båda männen visade varandra ömsesidigt den största aktning. Det fanns en viss överensstämmelse mellan ingenjörens liv och brukspatronens. Ty, sade "Jublet", de äro som liljorna på marken, de så icke, skörda icke utan deras hustrur föder och kläder dem--

Brukspatronen var en stor, kolossal karl. Han tillbragte större delen av sitt liv uppe i jaktstugan vid Tanningen. Han gick besynnerligt klädd. Än barfota och med huvudet i skinnmössa, än bestövlad och barhuvad, i päls om sommaren, halvnaken om vintern. Bönderna drogo därav den slutsatsen, att han var galen. Men i själva verket ville han endast pröva olika hygieniska metoder. Han ville förlänga livet, och hans järnhälsa stod ut med allt. Naken eller bepälsad bar han dock alltid guldkedja och guldbrillor, som utvisade, att han var en herreman. Åt fattigt folk gav han pengar, när han hade några.

Men han var icke omtyckt och hade intet anseende. Jul och sommar, då sönerna voro hemma, gick han klädd som folk och satt till bords med sin hustru. Hans hustru var det besynnerligaste fruntimmer, som i mannaminne funnits där på trakten. Hon hade ingen skam i sig. Men hennes synder lades på mannen. Och då han vandrade ut i skogen, var han icke olik syndabocken, som själv oskyldig bar andras skuld mellan hornen.

För ett tiotal år sedan hade Per Hyltenius uppfunnit en självbindande och självlassande skördemaskin. Han förfärdigade en liten modell och förde den till Broms & Kroks mekaniska verkstad. Här fick han veta, att självbindande maskiner nyligen kommit i marknaden. Självlassningen var däremot en splitter ny uppfinning. Men den gömde på ett litet fel, som gjorde uppfinningen värdelös. Julius Krok hade icke hjärta att avslöja den hemliga bristen. Han ställde modellen på magasinet och förhalade tiden. Tio långa år hade han förhalat och talade ännu om att snart sätta arbetet i gång.

Härav kom det sig, att Julius Krok betraktade sin vän som en lättrogen, ömkansvärd stackars människa. Och brukspatronen betraktade Julius Krok som en liten stackare, oföretagsam och omöjlig. Men de visade varandra av barmhärtighet den största aktning. Och när de möttes, bugade de upprepade gånger, klappade varandras händer och sade artigheter.

Denne store tok beslöt nu Julius Krok att taga till sin förtrogne. En tok var han, men en beskedlig, välvillig människa på samma gång. Och hans hustru var härskarinna över Björkenäs, Klockeberga, Backarna och Åstorp.

Herrarna möttes nere vid Tanningen, de bjödo varann armen och vandrade upp till stugan. Vanligen kallade de varandra herr brukspatron och herr ingenjörn. Men under det att Julius Krok utvecklade sina planer, glömde han detta och duade sin gamle vän. Brukspatronen blev rörd, han fick tårar bakom brillorna. Den där lille stollen, tänkte han, den där lille stollen tycker om mig. Och för att betala detta impulsiva vänliga duande med samma mynt, låtsade han en spänd uppmärksamhet och stack då och då emellan med ett uppmuntrande rop.

--Ja, vet du, det är inte dumt, det är inte dumt!

--Nej! ropade Krok och med ett stolt kast på huvudet förde han pannluggen åt sidan. Det är inte dumt, ser bror. Och nu är bara frågan den, om ni vill sälja Backarna till ett skapligt pris.

--Ja, se det är ju min hustru--

--Naturligtvis. Men kanske att herr brukspatron skulle vilja bli vår förespråkare?