Part 11

Johnsson blängde ilsket. Besken numro ett hade dunstat bort och numro två stod långt därifrån på Gula Rosens disk. Det stygga humöret tittade ut. Han vräkte fram några svordomar och förbannade alla snorungar, som hindrade gammalt folk, då de voro stadda i viktiga ärenden. Slutligen gav han från sig ett kraftigt ljud och strök ut genom den tredubbla häcken.

--Fy då! sade Elsa. Men Abraham sade:

--Det är högt i tak. Vet du vad? Här ska arbetas! Har du sett en sån rufsig trädgård förr? Här ska rensas. Vill du inte! Det ena du vill, det andra du skall, min docka lilla. Nu ska vi odla jorden.

Han gick bort till redskapsboden, vars lås var brutet och letade. Nog fanns där spadar, åtta stycken. Men järnet var sönderrostat och skaften brusto vid första tag. Slutligen fick han då en som var hjälplig. Elsa fick en liten hacka.

--Så där ja. Ställ ifrån dig korgen. Det är för besynnerligt med fruntimmer! Att de inte skäms att lata sig, när mannen arbetar? Bevars, de ska födas och klädas och kelas. Och så sitter de där och slår knut med ögonen--

Han gav sig i färd med den största rabatten. Elsa skrattade och gjorde några hack i grusgångens gräs. Men så skrek hon aj och släppte hackan.

Den var så hård i skaftet, så--

--Vet du vad? sade Abraham och vilade sig på spaden. Så här glad har jag inte varit, sen de stängde fabriken. Husch då, det var skönt att komma ifrån det. Jag sa' åt pappa i går kväll, att jag ville bli lantbrukare. Jag duger nog inte att sköta verkstan, sa' jag.

--Nej, gjorde du! Va sa' ingenjörn?

--Inte jag heller, sa' han. Du får bli, vad du vill, bara inte mamma blir ledsen.

--Han tänker då alltid på frun! O, vad han är snäll!

--Javisst. Men nu ska vi hugga i. Är det inte skönt?

Nu rök jordtorvorna, maskrosorna föllo och förgätmigejen. Men Elsa fick tårar i ögonen. Hon tyckte synd om maskrosorna. Där hade de knogat sig fram och arbetat sig upp och fått det bra. Och så skulle de komma och förstöra alltsamman--

Då måste Abraham sätta sig för skratt. Det var då en lustig tusan! Och sicken en pipsill! Men bäst han satt där och skrattade kom herr Vickberg ut på förstubron och hälsade sirligt. Han såg en smula bekymrad ut.

--Förlåt, sade Abraham och reste sig. Det här är kanske inte tillåtet. Det var herr Johnsson, som visade oss hit. Och vi tänkte, vi skulle göra lite snyggt här. Men det kanske stör herr Vickberg.

--Stör? upprepade Vickberg och såg ännu mera orolig ut. Men då Abraham drog på sig jackan, vinkade hovmästaren vänligt och nedlåtande och sade:

--Bevars, bevars, herr Krok. Varför skulle det störa mig? Tvärtom, det är angenämt för en gammal man att se två glada, vänliga unga människor. Kanske att jag kunde få bjuda--Men jag kan icke be ungherrskapet stiga in. Det är omöjligt--

Han trippade in och kom ut balanserande en bricka med två gröna, spröda glas. Det var rhenskt, herr Vickbergs livselixir. Abraham drack, men Elsa var godtemplare. Då tog herr Vickberg hennes glas och tillät sig att skåla med herr Krok. Han bad ungherrskapet, att de icke måtte klättra i träden, framför allt icke i björkarna utanför vindsrumsfönstret. Det skulle se illa ut. Så vinkade han ännu en gång vänligt med handen och trippade in.

Abraham arbetade och pratade, pratade och arbetade. Det gick nästan ännu raskare nu, vinet hade skänkt nya krafter. Elsa hackade också så smått, hackade gångarna rena. Det var ju synd om gräset med, men ändå inte så--

--Nu vilar vi och äter, sade Abraham. Det började gå en smula runt i huvudet på honom--om det nu var vinets fel eller det ovana arbetets. Elsa dukade upp maten på bordet, och Abraham släpade fram en mosstoppad urna till sittplats. Fler än en behövdes ju icke. Elsa satt i knä och så åt' de och så friade Abraham. Det gjorde han lite emellan och det slutade alltid med korgen. Ty Elsa skulle ägna sig åt sömnad och åt det andliga. Hon skulle gå in i frälsningsarmén. Då kastade Abraham henne ifrån sig och rusade upp och slog sig för pannan och deklamerade någonting om att krossa huvudet mot muren. Och mycket riktigt körde han huvudet tvärs genom granrishäcken och fick skråmor i ansiktet.

Men där ute på vägen stod Gusten Sörman och spejade ned över staden.

--Vad tusan gör du här? frågade Abraham.

Gusten bleknade--han hade lätt för att blekna, när han blev skrämd. Abraham höll undan grenarna och Gusten smög sig nätt som en katt in i trädgården.

--Jo, jag kunde tro, att jäntan också skulle vara här, sade han och lyfte på hatten med en broderlig artighet, som imponerade på Abraham, vad har ni för er? Pussas?

--Vi odlar jorden. Kom hit, ska du få låna en spade.

Men Gusten hade alls ingen lust att smutsa ned sina kläder. Han såg på, hur Abraham arbetade, och Abraham högg i ordentligt för att visa sig på styva linan. Arbetet började likväl förefalla honom en smula tröttsamt. Och trädgården var stor.

Gusten stirrade tankspridd framför sig. Plötsligt tog han upp klockan och sade:

--Nu är hon halv två.

Abraham tyckte sig ha hört tvåtutningen för en stund sedan, men brydde sig inte om att disputera. Gusten hade gått från kontoret klockan ett, så den saken var nog klar.

Har ni inte sett till Liter-Pelle? Han gick här förbi strax före mig. Visst såg du honom, Elsa?

Abraham blev förargad:

--Vad du pratar mycket smörja! Inte kan vi se tvärs genom häcken. Vad är det med dig för resten?

--Ingenting.--Vet du av, att mer än trettio tändstickare fortfarande går utan arbete? Vad ska det bli till slut? Ska de svälta ihjäl? Abraham svarade kort:

--Pappa har hjälpt dom så gott han kunnat. Och mamma har skickat mat till hustrurna--

--Storartat! hånade Gusten. Men då Abraham gjorde en tvär vändning emot honom, vek han åt sidan och sade:

--Ja, jag bara frågar, om det är någon rättvisa i det? Lagerström har skulden, men det är väl i alla fall skit till principal--Och för resten frågar jag bara: vad ska det bli av dem?

--Hör du, du! sade Abraham. Han stödde sig mot spaden, ty arbetet och vinet och förargelsen hade gjort honom yr. Vet du, vad du borde göra? Du, som är en sån kaxe! Du skulle ta en stormnatt och tända eld på hela Blekängen. Ja, se att du är en hare! Titta, Elsa, han blir vit som ett lakan.

--Varför skulle jag tända eld på Blekängen?

--Jo, för då finge pappa ut försäkringen. Och Blekängen bleve reglerad av sig själv och tomterna sålda. Och då skulle pappa anlägga en jordbrukskoloni häruppe på Backarna. Det är hans idé. Men han har inga pengar. Men du, som är en sån djäkla kaxe, du kan väl skaffa, du--

--Jo, det är en snygg fästman du har. Gusten gnäggade till och pekade med en stor åtbörd på Abraham. Min själ tror jag inte, han uppmanar folk att mordbränna--

Abraham vände honom ryggen, grävde. Elsa hackade, hon höll sig tätt intill Abraham. Hon var rädd att grälet skulle utspinnas och sluta med slagsmål som häromdagen. Men det blev varken gräl eller slagsmål.

Gusten satte näsan i vädret och söp in luften. Han upprepade manövern ett par tre gånger, men då ingen tycktes lägga märke därtill sade han med ett halvt skratt:

--Nej, jag tror Vickberg kokar kaffe. Ska vi be om en kopp? Känner ni inte, att röken slår ned?

De brydde sig icke om att svara, de fortsatte med arbetet och hoppades, att han snart skulle gå sin väg. Gusten gjorde några slag av och an framför förstubron. Han gick bort till husgaveln men stannade obeslutsam.

--Känner ni inte att röken slår ned?

Nu släppte Elsa hackan och satte näsan i vädret.

--Ja, nog luktar det alltid. Vådligt.

Abraham kunde icke förstå, varför de pladdrade om röken. Han var ursinnig, grävde och kastade torvorna. Hela ena sidan av rabatten var redan uppgrävd, nu vände han sig om.

Han kom att se på Gusten, som stod mittframför honom och mötte en orolig, glänsande blick. Han drog ett djupt andedrag. Ett ögonblick stod han stilla och såg på Gusten. Så släppte han spaden.

--Det brinner i stan, sade han.

Han sprang ut genom häcken, sprang upp på bänken mellan björkarna. En grågul rök låg som en jättestor, smutsig vaddrulle över Backarnas spirande rågfält.

Tändsticksfabriken brann.

* * * * *

Brandkåren gjorde sitt, och lågorna gjorde sitt. Det brann friskt undan. Det borde icke ha varit så svårt att släcka en vådaeld, som brutit ut mitt på ljusa dagen. Men elden tycktes ha uppstått samtidigt på flera olika ställen och det försvårade släckningen. Och det inneliggande lagret, som var ganska betydande, brann som fnöske.

Lyckligtvis var det tämligen lugnt och någon egentlig fara för närliggande kvarter förefanns icke.

Blekängsgatan var utrymd. I mynningen av Sofiagatan samlades en massa slödder. Men i Karl-Johansgatan stodo några av stadens mest ansedda män med häradshövding Björner i spetsen.

--Öh-öh, det här blir att reda ut.

--Det blir att reda ut, upprepade borgmästaren. Är det någon som vet, hur dags det började?

--Närmare tre, om herr borgmästaren tillåter, föreslog den stillsamme byggmästar Larsson. Jag hade stigit upp från bordet och hade hunnit ända fram till torget--

--En får då säga, att han har tur, pep Hagelin d.y., den lille enögde skomakaren. Lagret realiserat, maskiner och allt--

--Öh-öh-öh, grymtade häradshövdingen svårmodigt. Och svårmod och förargelse glittrade i alla dessa ögon, som vändes mot Broms & Kroks brinnande tändsticksfabrik.

Men genom slöddret i Sofiagatan gick det en stöt.

--Där kommer han, där kommer han! Å kära hjärtanes, den token!

Ingenjör Julius Krok kom springande. Han var brun från topp till tå, men hatten hade han tappat. Och öronlocken fladdrade som en vimpel. Han slog med båda händerna och slöddret gav plats.

Lille Julius kände sig buren av oanade krafter. Han kände sig ung och stark och väl beredd att kämpa mot det farliga elementet. Han kände faster Mimmis gamla läppar mot sin panna, segerlönen i hans ungdoms stora kamp. Nu skulle han väl ändå visa allt folket, vad lille Kroken dugde till. Lille Kroken, som släckte, då hela stan brann!

I hörnet av Blekängsgatan stupade han över en brandsoldat. Det var en tråkig entré på scenen. Men värre blev det. Ty nu tog brandchefen honom i kragen och förde honom omilt in bland slöddret.

--Ingenjörn får inte bryta kedjan. Ingenjörn ska vara god och hålla sig i skinnet. Ingenjörn går bara i vägen.

Där stod Julius Krok och blinkade och kippade efter andan. Att det fnissade och tissade runt ikring honom, det gjorde mindre. Men att ungdomens bragdrika tid skulle vara så ohjälpligt förbi!--

Abraham banade sig fram till honom.

--Kom, pappa. Vi kan i alla fall ingenting göra. Var god och giv plats!

Han gav några hårda knuffar och vägen blev fri. Julius Krok tog sin sons arm och vandrade hem. I Garvarebrunnsgränd möttes de av Jublet, som bar på en brun hatt.

--Ja, kunde jag inte tro, att det var brors hatt, sade han och strök upp locken och tryckte hatten på ingenjörns huvud.

--Nå, hur ha vi det med brandförsäkringen?

--Jag--jag vet inte--

Elis Eberhard blev blodröd.

--Vet inte! Vet inte! Det var mig en tusan--

--Byggnaderna voro nog försäkrade och maskinerna, men lagret--

Då slog "Jublet" samman sina ullna vantar och skrek:

--Nej, dra nu åt skogen, din lättsinnige spelevinker--

Men plötsligt fick han en eftertrycklig spark på smalbenet. Och som han i detsamma blev varse Abrahams rynkade ögonbryn, och som han i själva verket hade en ganska snabb uppfattning, gjorde han hastigt ett varv på hälen och sade:

--Ja, ser du, på det här sättet så blir det ingen förlust för försäkringsbolaget. Du lurar varken Gud eller människor, du bror.

--Nej, jag gör inte det, sade Julius Krok och suckade.

Och lågorna gjorde sitt, och brandkårn gjorde sitt, och till slut fanns det icke mycket kvar av Broms & Kroks Tändsticksfabrik. Slöddret stod alltjämt i Sofiagatan och en och annan sup langades ut från krogen. Och i Karl Johansgatan stodo stadens mest ansedda borgare. Alltjämt voro de lika svårmodiga, alltjämt glittrade deras ögon av förtret. Och lille Hagelin pep:

--Jo, en kan ha tur!

Men byggmästar Larsson, som tillika var försäkringsagent, fick papper av sin yngste kontorist. Och när han läst igenom papperen strök han sig ett par gånger över ansiktet och sade:

--Ja, om herrarna tillåter, så tror jag inte att det är någon tur heller. Fabriken är lågt försäkrad och lagret inte alls.

Då gick det en stöt genom stadens mest ansedda borgare Och de suckade.

--Öh-öh-öh, pustade häradshövding Björner. Förbaskat synd om min gamle vän--

--Synd! pep Hagelin. Ja, det är synd att fresta Gud. Och nog är det att fresta Gud att inte försäkra efter ordning.

Men ingen ville vara med om att fälla en hård dom. Och alla voro de glada, att de blivit förargelsen kvitt. Och att de icke längre behövde hysa agg och avund mot en stackars medmänniska.

Och de vandrade till sina hem, arm i arm, par om par, allt efter ålder, sympatier och förmögenhet.

APOSTELNS FEMTE ÄVENTYR

Vid tiden för fabriksbranden var staden ingalunda den minsta bland Svea Rikes städer. Den räknade åtta fabriksskorstenar och fem fyravåningshus och ett femvånings. Reflexionsspeglarna, som också kallas skvallerspeglar, hade försvunnit och samtidigt hade ytterdörrarnas fordom tämligen meningslösa lås ersatts med säkerhetskedjor, patentlås och andra skyddande uppfinningar.

Fabriksbranden endast skärpte stadsbornas redan förut pessimistiskt skarpa blick för den mänskliga naturens och denna världens ondska. Tydligen var det här icke fråga om vådaeld. Branden hade varit anlagd och man behövde icke vara särdeles gissig för att förstå, vilka händers verk den var. De arbetslösa Blekängsborna hade krävt hämnd. Åter hade Blekängen visat, vad den gömde på: tjuvar, mördare, osedlighetsnästen och mordbrännare.

Polisen gjorde ett duktigt arbete, som dock blev resultatlöst. Av tjugotre anhållna måste tjugotvå omedelbart frigivas. Den tjugutredje, som icke var någon annan än Liter-Pelle, grånad i synden, kvarhölls ungefär en veckas tid. Han tillhörde visserligen icke de avskedade arbetarna, men han var allmänt känd som en dålig karaktär, rabulistisk och ilsksint. Och det var ju icke otänkbart, att han mutats och tubbats.

Emellertid lyckades Gusten Sörman, galna Johnsson och några andra bevisa Petterssons alibi. Det var visserligen ett ganska svagt alibi, men det uppvägde likväl de ännu svagare indicier, som förelågo. Och Liter-Pelle återfick sin ställning som ett fritt, gatusopande fattighjon.

Kommissarien Lönrot utvecklade en rastlös verksamhet. Han sörplade kaffegök med alla Blekängens madammer och insamlade sålunda ett oerhört materiel, som dock visade sig vara tämligen värdelöst. Och dag och natt gjorde han sina lovar kring brandstället, ty han visste, att stora brottslingar ofta återvända till platsen för sina ogärningar. Borgmästare, råd och stadsfiskal besökte honom dagligen på valplatsen, uppmuntrande och styrkande.

Aposteln delade kommissariens åsikt beträffande brottslingens sannolika återvändande. Han var emellertid slugare än Lönrot och han älskade det hemlighetsfulla. Han klättrade upp på Brända stenen, som är belägen ett stycke öster om Björkenäsvägen. Han lade sig raklång och platt på magen, såg utan att ses. Sålunda tillbragte han flera timmar, stekt av solen och den heta hällen, stark i förhoppningen att få avslöja en ogärningsman.

Mordbrännaren trotsade emellertid alla ett sjukligt själslivs lagar och återvände icke.

Lönrot drack sin Tre-Remmare-pilsner förgäves. Men tack vare Apostelns upphöjda plats och rikare intressen blev hans vakthållning icke alldeles resultatlös. Han gjorde upptäckter. Han såg Johnssons vandringar från och till "Liter-Pelles besk". Och han såg fattighjonet Liter-Pelle supa och festa, som om han varit en burgen borgare.

Aposteln plockade fram papper och blyertspenna och trotsande det obekväma läget skrev han en artikel, som skulle bereda Gula Rosen många obehag.

Och han gjorde än värdefullare upptäckter. En morgon såg han Abraham och Elsa vandra uppför Björkenässkogen. Genast asade han sig ned från stenen och tyst och lättfotad som en indian följde han paret. Men strax bakom Backarna förlorade han dem ur sikte och kom på villospår. Han måste återvända med oförrättat ärende.

Men han förtvivlade icke. Följande dag var han i god tid på sin post. Timme efter timme låg han där i gasset. Sotlukten kvalde honom och huvudet brann. Men Aposteln ägde en martyrs översinnliga ståndaktighet. Då fabrikspiporna tutade till middag låg han där ännu. Han pressade sig tätt intill stenen för att undgå arbetarskarornas blickar. Hans ögon stodo vidöppna, runda, utstående, okänsliga för solen som porslinsögon.

Han stirrade mot en misstänkt figur, som rörde sig av och an framför den brända tomten. Det var icke mordbrännaren och det var icke Abraham. Nu drog en skara fabriksflickor förbi, de snattrade och stojade. Mannen vid brända tomten vinkade dem till sig, och nu skreko de högt av förtjusning, skrattade och dansade. Mannen bar i ena handen en snusdosa, i den andra en påse. Han bjöd flickorna ur påsen, han underhandlade med dem och en av dem knuffades slutligen fram, omfamnades och kysstes. Här försiggick tydligen en byteshandel.

Nu ville flickorna skynda därifrån, men mannen hade ännu ej fått nog av deras sällskap. Han höll dem kvar, han dök med handen ned i snusdosan, tog sig en kolossal pris och nös.

Då rullade Aposteln ned från stenen, kom på fötter igen och smög sig hastigt men ljudlöst fram mot gruppen.

På halva vägen mötte han Lönrot.

--Ser inte konstapeln, att det är folksamling och förargelseväckande beteende?

Lönrot, som ingalunda var någon konstapel, eftersom han ägde kommissaries rang och värdighet, svarade:

--Jag kan inte hindra förste stadsläkaren från att nysa mitt på gatan. Sjukdomarna är på hans sida, så det är ingen anledning att inskrida.

Då Elis Eberhard Roth blev varse sin vän Aposteln, upphörde han att nysa och ropade:

--Obacht, Kinder! Der Apostel kommt.

Och ehuru flickorna icke voro mäktiga det tyska språket, kände de likväl igen "elementargossarnas" varningsrop, bröto ringen och flydde under skratt och skrän. Aposteln gick rakt fram mot "Jublet" och spände ögonen i honom.

--Att du inte skäms! Gamla människa! Förste stadsläkare!

--Javisst, javisst, suckade "Jublet" och rodnade av blygsel. Det är för besynnerligt. Jag är en gammal man, en lärd man och en förmögen man, och ändå ska jag vara till spektakel för alla flickslinkor.

--Du har en smutsig fantasi, förklarade Aposteln. Han slog snuset från doktorns rockuppslag och tog honom under armen.

--Nu ska du följa mig upp till Backarna. Det späker köttet att gå i värmen. Har bror hört, att svärfar sålt fabrikstomten till Hagelinarna? De ska bygga sig ett bönhus. Men om de uppbyggde Herrens tempel i sina hjärtan, vore det bättre. De prutade oskäligt och girighet är synd. Emellertid tror Lagerström, att de Krokska affärerna ska kunna redas upp på det här sättet. Det är bedrövligt att sköta det timliga så lättsinnigt. Men det beror på, att deras fantasi sysslar med annat. Och nu håller min unge svåger på att förföra flickan Sörman. Men vad kan man begära av de unga, när ett gammalt svin som bror får gå lös på gatorna och skämma ut sig. Se, nu möter vi Johnsson. Titta på honom, bror. Sådan ser man ut, när man levat ett liv i laster. Ni är lika som ett par bär.

--Som ett par ruttna lingon, suckade "Jublet", som verkligen var ångerfull. Goddagen, Johnsson. Vart ska han gå?

--Till krogen, svarade Aposteln. Alltid till krogen! Men nu ska Johnsson vända om. Jag har tält med krogmadammen, det blir ingenting i dag och ingenting i morgon heller. Ingenting förrän Johnsson kan betala. Och det dröjer, eftersom julikvartalet redan är uppsupet. Nå, nu ska Johnsson säga mig, vem det var som tände.

Johnsson vände och linkade efter de båda herrarna. Han var slak och tom och spak. Han hade icke smakat "besken" på två hela dar. Tre supar hade han fått, det var allt. Och han var tam som en liten duva. Men innerst inne bubblade en gryta över helveteselden. En liten gryta full med etter, och den leda vätskan kokte och steg ända upp i halsen, brännhet.

--Oark, hisch, hasch tvi! Det var väl Liter-Pelle.

Lektorn snurrade runt.--Och alibiet? Johnsson hade ju mött honom i Björkenässkogen?

--En får väl lov att hjälpa en gammal vän, påstod Johnsson.

--Mened! Mened! skrek Aposteln. Men han ångrade sig. Han ville icke skrämma. Det var icke hans avsikt att skada Johnsson, om han bara talade om, vad han visste.

Johnsson slog ut med handen.

--Tror han, att han ska få Johnsson fast, så suger han allt i galen ände. Ellers vet jag ingenting. Mer än att de ska bygga bönhus och ta hem honom Hagelin, som stack Bromsen i tiden.

Aposteln gick nu försiktigt till väga. Han lade frågorna oskyldigt, trevade och kände efter. Och Johnsson lät sig behandlas. Han såg nog, att Aposteln smusslade med blyertspennan under rocken. Men vad gjorde det honom? Hälften ljög han, hälften var sanning, och alltsamman var han beredd att med ed förneka inför domstol.

Där vägen kröker in i skogen, stannade Johnsson.

--Hör han, lektorn, vill han vara bra och borga mig en tia, så ska han få se något rart.

--Vad är det? frågade Aposteln.

--Helledudarna, svarade Johnsson. Aposteln hade inga pengar. Men Elis Eberhard, som ville vara i fred, stack fram en femma. Han lämnade sällskapet och slog sig ned på bänken under björkarna. Där satt han och kisade ned mot staden och undrade om ryktet snart skulle vara i gång. Doktor Roth kysser fabriksflickor mitt på ljusa dagen och på mun och på Blekängsgatan! Doktor Roth var icke särdeles mån om sitt goda namn och rykte. Men han avskydde bråk.

Under tiden stod Aposteln inklämd mellan två risiga granar. Han däremot älskade bråk, för så vitt det kunde lända till sedernas förbättrande, brottslingars upptäckande och de ondas näpst.

* * * * *

Abraham och Elsa hade stigit tidigt upp denna morgon, träffats vid Brända stenen redan innan Aposteln börjat sin vakttjänst. De hade brått. Första augusti skulle Elsa till Björkenäs för att sy linnesöm. Det var ett väl lönat arbete, och fru Hyltenius var god matmor. Men Abraham var i alla fall missnöjd. Apostelns galna Evelin hade fått plats på Björkenäs, det var ett otrevligt grannskap.

Emellertid var den saken klappad och klar och stod ej att ändra. Det gällde således att använda tiden väl, om man skulle få någon glädje av Backarnas trädgård. Gångarna voro redan klara, rabatterna klara, kardborrskogen fälld. Elsa hade till sist blivit lika intresserad som Abraham. Hon ordnade och pratade och gav råd och snurrade runt och satte då och då en rova av idel beskäftighet. Hon var en smula fumlig, men det endast förhöjde nöjet för Abraham, som riktigt fick visa sig på styva linan. Nu hade han köpt frön och plantor av trädgårdsmästarn. Som hans tillgångar voro tämligen inskränkta, hade han måst köpa, vad trädgårdsmästaren helst ville bli av med, "slumpar". Och han visste verkligen icke riktigt, vad det var för sorter, han fått. De små fröna skulle få bevara sina hemligheter, tills solen och myllan och vattnet lockade fram dem.

Den stora sådden tog sin början. Vickberg stack sin smala överkropp ut genom vindsgluggen och vinkade vänligt med handen. Johnsson kom ut på förstubron och gav goda råd. Han var kunnig i allt. Tyvärr hade han sin dåliga dag och det blev mest ovett. Till slut måste Abraham mota in honom, hotande med råttkungen. Ty ehuru Johnsson var en skeptisk och upplyst man, hyste han vissa dagar en oresonlig fruktan för den store råttkungen.