Part 10

Han tystnade, Louise kände, att han ryckte till och släppte hennes händer. Hon hörde också, att någon kom in i rummet. Men först då Evelin började tala, slog hon upp ögonen. Evelin stod i salsdörren, hon var i nattdräkt och hon hade synbarligen svårt att hålla sig upprätt. Hennes ansikte, som var vänt mot mörkret, kunde Louise icke se.

--Jesus, kar, ge mig en skvätt! bad Evelin. Är det skäligt att lura en stackars flicka. Fy tusan, gamla kisse!

Nu blev hon varse Louise och gjorde ett försök att niga.

--Söta frun ska inte tro att jag är en dålig flicka. Jag har smort'en kring mun med allt vad jag visste. För det är nog så, att Gud vill att en ska hålla sig till sanningen. Och om de tar huvud av Gula Rosen så är det väl hennes fel, markattan. För hon tog kål på Bromsen. Och jag miste två tänder. Men ska det vara rättfärdighet att inte ge mig en skvätt för allt jag sagt honom, gamla kisse där--

Louise sprang upp, hon slingrade förbi Evelin, som öppnade stora famnen, och rusade in i sängkammaren. Hon hann slänga av sig kläderna och krypa i sängen, krypa ned under täcket.

Mot vanan knackade Aposteln på sängkammardörren. Men då han ej fick svar, trädde han in och tände ljuset. Han klädde av sig och satte sig i sängen. Från nattduksbordet tog han en liten sax och putsade naglarna på fingrar och tår. Under tiden sade han:

--Kära Louise, jag har fått viktiga upplysningar beträffande åtskilliga saker. Men jag kan icke längre behålla Evelin i mitt hus. Du missförstår mina handlingar, du mäktar icke fatta mina bevekelsegrunder. Och du skäms icke för att ljuga på mig inför dina föräldrar. Som naturligtvis ska föra lögnerna vidare. Mitt samvete är rent. Jag anbefaller mig i Guds nåd och sover sött. Måtte du kunna göra detsamma.

Han släckte ljuset, knäppte händerna och läste med hög, varm röst Fader vår. Därefter lade han sig ned och somnade.

Då Louise hörde, att han sov, steg hon upp. Hon gick ut i salen och ordnade möblerna, som kommit i oordning. Hon flyttade in fåglarna från tamburen, ställde dem på sin plats och höljde över dem med en tunn schal. Hon gick vidare in i förmaket och ordnade. Då hon såg mormoderns porträtt och den stora familjebibeln, kom hon att tänka på morfadern, gubben Broms. Hon mindes, hur hon som liten hört honom tassa ikring häruppe långa nätter. Hon tänkte på, att man sällan förstår människors vånda och sällan kommer dem till hjälp. Och hon tänkte, att det väl antagligen måste vara så.--

När det icke längre fanns någon förevändning att stanna i salen, återvände hon till sängkammaren. Hon låg en stund i mörker, men måste slutligen tända ljus. Hon satte sig upp i sängen och betraktade mannen, som låg med ansiktet till hälften nedborrat i kudden.

Och åter såg hon, att hans ansikte var ganska likt ett barns ansikte. Hon fick lust att leka med honom, kela, bära honom, trycka honom hårt mot bröstet.

Hon tog sin huvudkudde, lade den på armen och strökt den kärligt med kinden. Hon vaggade huvudet av och an, av och an tills väggarna började dansa och sängen stjälpte upp och ned som en båt i brottsjö.

Då somnade hon. Ljuset brann hela natten.

4

Aposteln vaknade tidigt. Då han såg, att ljuset brann, väckte han Louise och sade:

--Kära barn, du har haft en svår natt, ty ditt samvete är icke rent. Där ser du! Du går omkring och ljuger på din man, och så får du icke sova. Tänk, tänk! Det finns i alla fall någonting, som heter samvete, och det är mäktigare än du tror.--

Han drack sitt kaffe och stoppade två bullar i fickan för att fortsätta frukosten på gatan. Redan innan skolan började för dagen, hade han skaffat sig visshet om att Evelin talat sanning. Åtminstone delvis. Hon hade verkligen varit i Gula Rosens tjänst vid tiden för Tre Remmare-mordet. Däremot tycktes icke hennes avskedande och förlusten av två tänder ha stått i något samband med denna händelse. Madammen hade kört bort henne, emedan hon visat sig alltför angelägen om Benjamin Hagelins gunst.

Med dessa viktiga underrättelser vände sig lektor Holmin till stadsfiskalen. Den hedervärde ämbetsmannen utlovade nya undersökningar, i gengäld fordrade han av Aposteln tystlåtenhet. Han ville icke bliva störd i sin ämbetsutövning.

Lektor Holmin skrev samma dag sitt första "brev", som, efter åtskilliga av sättaren företagna strykningar, trycktes i Nyheterna. Det var riktat till en vän på landsbygden och skildrade stadslivets fördärv. Blekängen beskrevs och för att göra artikeln njutbar beströddes den med några skämtsamma ordvändningar.

Brevet väckte uppseende. Mödrarna fingo veta, att deras gossar om natten gingo vilse i Blekängens gränder. Visserligen fanns det väl knappast en moder, som icke ansåg sin gosse främmande för dessa nattliga strövtåg. Men det var förfärligt i alla fall. Frestelsen fanns där.

I Pauli "andra brev" föreslog författaren, att staden skulle inköpa hela Blekängen, riva "lådorna," utrota osedligheten och möjligen göra sig någon förtjänst genom tomtförsäljning. Förslaget vann många anhängare, och det såg nästan ut som om det skulle komma till utförande. Men i rättan tid erinrade man sig, att ingenjör Krok härigenom skulle tillskyndas en oförtjänt vinning. Han kunde minsann gärna få dras med sina trasiga lådor, som sannolikt kostade mer i underhåll än vad hyrorna gav.

Pauli tredje brev blev en historik över Blekängens uppkomst och en förfärlig bild av gubben Broms. Ingenjör Krok gömde tidningen för sin hustru. Han delade i sak sin svärsons åsikter beträffande Blekängen. Men angreppet mot död man var för svårt.

--Gubben är ju död, sade han till Holmin.

--Hans gärning lever.

--Jovisst. Men du skulle väl ändå ha tänkt en smula på Marie. Det var i alla fall hennes far--

--Jag skulle icke byta ut ett ord, om det så vore min egen far! Svärmor inbillar sig, att hon är dotter till en hedersman. Det är en farlig inbillning--

För att visa sitt oberoende av alla familjehänsyn, lade Holmin tidningen framför sin hustru och bad henne läsa.

--Är det inte sant? frågade han. Sanning, sanning!

--Det vet jag inte. Men får mamma läsa det här, så låter hon riva hela Blekängen.

Aposteln slog avvärjade med handen.

--Staden vill inte köpa.--

--Hon gör det ändå. Hellre än att folk ska gå och tala illa om morfar.

--Din mor är inte så lättsinnig, Louise. Hon har sina fel, men hon är en klok kvinna. Att reglera Blekängen fordrar kapital, som hon inte har. Hon skulle ruinera sig.

--Hon gör det ändå, sade Louise.

Aposteln gick in till sig men återvände efter en stund och sade:

--Kära Louise, du förstår väl, att jag ingalunda velat skada dina föräldrars intressen? Jag har gjort min plikt som medborgare. Man har icke velat följa mitt råd. Gott. Jag tänker icke vidare röra i smutsen. Det kan du för resten säga din mor, ifall saken skulle komma på tal. Hon behöver icke oroa sig.

--Du är bra snäll, sade Louise och log mot honom.

Och talet om Blekängen tystnade åter för en tid. Mödrarna hade tagit sina gossar i förhör och förvissat sig om att de ingalunda brukade gå vilse i Blekängens gränder. Dessa trovärdiga gossögon förjagade alla misstankar och Pauli brev föllo i glömska.

Tändsticksstrejken tog intresset. Sörman hade lyckats hålla den vid makt under fulla två månader. Han smickrade sig med att hava lyckats. Strejkkassan var visserligen tömd, men Lagerström hade redan framkastat några ord, som tydde på snar uppgörelse. Man började ångra, att man icke ställt sina fordringar högre.

I början av maj avskedades samtliga arbetare, strejkande och ickestrejkande. Fabriksdriften skulle nedläggas. Gusten erhöll underrättelsen direkt från Lagerströms mun. Abraham fick den först i andra hand. Han ville icke tro.

--Det är omöjligt. Pappa går aldrig in på det. Du ska se, när han kommer hem från Stockholm--

--Han! Han for till Stockholm för att slippa vara med om eländet. Där har du honom. Rädd som en hare. Toffelhjälte, couche!

Samtalet övergick till handgripligheter, och Gusten fick smörj. Men Abraham skämdes. Att fabriken stängdes var naturligtvis en bitter nödvändighet, och varken far eller mor hade skuld. Möjligen Lagerström--

Men han, Abraham, hade gått omkring och skroderat, givit Gusten och kamraterna falska förhoppningar. Och nu var det hans fel, att de kallade ingenjören en krake och toffelhjälte.

Abraham ville icke längre visa sig på gatorna. Han tog Elsa med sig upp till Backarna.

HERR VICKBERG OCH GALNE JOHNSSON

Bakom Backarnas envåningslänga låg en trädgård, som var gärdad av tre häckar. Innerst en buxbomshäck eller rättare lämningarna av en buxbomshäck. Den hade änkefru Siedel i tiden låtit plantera, dels för prydnads skull, dels för kolikens. Änkenåden hade nämligen haft ont av kolik och plägade bota den med buxbomsdekokt.

Därnäst kom en idegranshäck, den hemlighetsfulle amerikanske trädgårdsodlarens och sedelförfalskarens verk. Elsa Sörmans far hade grävt gropar för dessa plantor, av vilka ungefär hälften ännu voro i livet. Tre eller fyra voro vackra exemplar, som skämde ut de övriga.

Ytterst stod en häck av vanliga granar, även den tämligen ojämn och ovårdad men ganska tät. När baron de Sars gjorde sin sista stadsresa--som fortsattes till Homburg, därifrån han aldrig återvände--hade han blivit varse trädgårdens förfallna och ruskiga skick. Och han hade givit befallning om granhäcken, som borde dölja det värsta eländet.

Trädgården hade icke ansats på de sista trettio åren. Gångarna voro övervuxna med mossa och gräs och ett tumstjockt lager av mylla låg över sanden. Vilda, tarvliga örter med maskrosen i spetsen hade tågat upp på rabatterna och gjort sig till herrar. Där det brunna hemlighuset stått, bredde sig nu en hel liten skog av kardborrar. Och den enda trädgårdsväxt, som trivdes i förvildningen, var förgätmigejen, ogräsets halvsyster. I fem stora järnurnor, som sannolikt varit grönmålade men nu voro roströda, pöste mossan, svällde höst och vår, kröp ned under vintern och under rötmånaden. Ett runt järnbord i syrenbersån uppbar skärvorna av några krossade ölbuteljer.

Backarnas nuvarande beboare hade icke sinne för trädgårdsskötsel. Hovmästaren Vickberg gick nästan aldrig ut. Och betjänten Johnsson gick nästan aldrig hem annat än i nattmörker och dimma. Backarna hade blivit ett ålderdomshem, en pensionsinrättning. Baron de Sars' trotjänare rådde över egendomen under livstid. Jorden hade de arrenderat ut till Björkenäs, det gav tolvhundra kronor. Rummen hade de delat så, att Johnsson disponerade stora salongen och förmaket. Vidare hade Vickberg ensam tillträde till vinden och vindskammaren.

Här uppe på vindskammaren tillbragte herr Vickberg sin dag och ofta nog en del av natten. Han arbetade bakom en träjalusi och var mycket hemlighetsfull. Han påstod, att han fördrev sin tid med att läsa madame de Staëls Corinne och några andra franska böcker, som salig baron haft nåden lämna i hans vård. Men det var icke sant. Herr Vickbergs franska räckte icke till för Corinne. Och dessutom skulle han aldrig nänts använda en bok, vars pärm bar de tre förgyllda vapnen: Bernhusens krönta fasces, de Sars' varghuvud och Bergfeldts hammare.

Herr Vickberg sysslade med annat. Han förfalskade sedlar. Det var ett oändligt svårt och nervspännande arbete. Verktygen voro dåliga, herr Vickbergs hand en smula osäker och blicken skum. Men herr Vickberg var utomordentligt ihärdig. Efter tre års daglig övning lyckades han verkligen åstadkomma en hundrakronsedel, som var icke förvillande men ganska lik sitt original. Då brände herr Vickberg sina föregående arbeten, en hel liten förmögenhet på över fjorton tusen kronor.

Herr Vickbergs produktion höll sig sedermera på samma nivå. Sedlarna blevo icke förvillande men tämligen lika sina förebilder. Och det var nog för herr Vickberg. Ingen människa skulle vid fullt dagsljus och i nyktert tillstånd kunna ta fel på herr Vickbergs sedlars på Sveriges Riksbanks. Men det var heller icke nödvändigt. Herr Vickberg utövade icke sitt farliga yrke för nöds skull. Halva arrendesumman och räntorna på trettio års besparingar voro till fyllest för toalettutgifter, snusutgifter, perukutgifter och det dagliga brödets utgifter. Visserligen förtärde hovmästaren endast fin mat, och därtill endast konserver, sardiner i olja, burkhummer, tryfferad gåslever o.s.v. Men han åt så lite. Ett käx, ett par sardiner, ett glas rhenskt, det var nog.

Herr Vickberg kunde således på hederligt sätt få allt, vad han behövde. Hans vindskammarproduktion var icke avsedd för världsmarknaden. I herr Vickbergs sängkammare strax bredvid kakelugnen stod en gammal chiffonier, i chiffoniern fanns en lönnlåda, i lönnlådan låg en röd rysslädersportfölj med gyllene friherrekrona över låset. Och i denna portfölj, som även den tillhört salig baron, hamnade hovmästarens sedlar. Att se denna friherrliga portfölj svälla av välmåga--låt vara en falsk, en förfalskad--det var för herr Vickberg en stor, ren, osjälvisk njutning.

Herr Vickberg kunde således med gott samvete fira sina helgdagar, tvätta av sig arbetsveckans smuts, ikläda sig den svarta rocken, söndagsperuken och stormen. Med käpp och psalmbok vandrade han ned till kyrkan--statskyrkan med tuppen naturligtvis, ty Vickberg älskade icke de breda lagren och deras religion. I kyrkan förhöll han sig uppmärksam och tyst, han ansåg det opassande för en väluppfostrad man att deltaga i sången. Och dessutom hade han fula tänder. Då utgångspsalmen spelades, drog han sig långsamt utför kyrkgången, stannade en stund på kyrkbacken och ställde sin klocka, som var av guld, efter tornuret. Detta lilla förehavande tog jämnt så lång tid, som behövdes för att den väldige häradshövding Björner, stadens förste borgare och fullmäktiges ordförande, skulle hinna ut ur kyrkan. Nu lyfte herr Vickberg på hatten och smålog halvt vänligt, halvt underdånigt. Och häradshövdingen rörde vid sin slitna hattkant, stannade framför Vickberg och buffade honom lätt med sin stora mage, vilket var ett säkert tecken på aktning och välvilja. Öh-öh-öh, stånkade häradshövdingen och herr Vickberg tog fram sin dosa av silver och bjöd.

--Är det den? frågade häradshövdingen. Var det den, han snusade ur? Öh, öh, han hade förbaske mig aldrig råd att köpa sig en egen dosa.

--Nej, sade herr Vickberg och log. Salig baron och kammarherren var en stor humorist. En stor humorist.

--Just det. Öh. Gud vare med honom, Vickberg.

--Detsamma får jag önska herr häradshövdingen.

Och häradshövdingen gav honom ännu en buff med magen och rullade tungt och trögt nedöver torget. Men Vickberg rörde sina smala ben i jämn, avmätt takt på hemvägen. Han hade visat sig i samhället, så att säga fullgjort sina umgängesplikter. Han trivdes bäst i ensamheten. Men han visste också, att Roger Bernhusen de Sars' hovmästare ej honettemang kunde undandraga sig alla sällskapslivets förpliktelser.

Herr Vickbergs kamrat och samboare, betjänten Johnsson, var honom i allo olik. Johnsson hade under sitt sjuttioåriga liv varit utsatt för en otalig mängd vedervärdigheter. Alltifrån den stund, då han som tjuguårig yngling fått hut och stryk, emedan han dristat sig krama om nådig fröken Jullan, det söta lilla aset, till den dystra stund i månaden november, då han förvägrades att följa sin älskade herre till graven, hade hans liv varit oändligt rikt på förargelse och sprit. Men Johsson var en man. Det var icke hans sed att klaga. Han hade ett valspråk som bar och tröstade och det löd:

--Va fan! När man har porter till dödagar--

Porter hade varit Johnssons älsklingsdryck, så länge han levde på landet. Men fem års stadsliv hade förstört gamle Johnssons nerver och tvingat honom att söka starkare retelser. Han gjorde bekantskap med Liter-Pelle och dessa båda konnässörer utspekulerade och bryggde en dryck, vars huvudbeståndsdelar var öl och whisky, vartill kom ytterligare sexton ingredienser i fast och flytande form. Denna gudomliga dryck döpte Johnsson i en stund av ädelmod och självförsakelse till "Pelles besk". Och receptet anförtroddes i Gula Rosens vård.

För en tjugu- eller trettioårig valp skulle "Pelles besk" ha varit som blåsyra. Men en man, som fem och femtio år tjänat herrarna på Rogershus, han tål, vad han får och lite till. Ett enda litet glas försatte Johnsson i sånghumör. Han sjöng så att det surrade och knurrade och pep i Backarnas vridna björkar. Men ingen kunde höra eller förstå sångens ord, och därför gjorde det ingenting, att han sjöng.

Andra glaset tog han vid disken på Tre Remmare. Det gjorde honom till en ganska stor och förnäm man, dock icke förnämare än att han kunde erbjuda Gula Rosen lysning och kyrkbröllop.

--Och ungarna hennes tar jag med, allihop! För visst fan har hon ungar, vackra fruntimmer! Ta mig hin ska inte Johnsson föröka sig!

Men med tredje glaset fick kärleken maka på sig och giva plats åt den eviga vänskapen, som dock är någonting högre. Då kysste han Liter-Pelle eller kommissarien Lönrot eller vem annan, som befann sig inom räckhåll, och bjöd dem hand och börs och hjärta. Och allt sitt inflytande, alla sina relationer, sin makt och härlighet offrade han på vänskapens altare. Kom så fjärde glaset, det blev Jullans, domprostinnans, den friherrliga systerns. Men det var endast en parentes, ett litet ungdomsminne, som dök upp. Och ännu fällde Johnsson inga tårar.

De kommo först sedan sexan och sjuan rafflat ned genom den brännande strupen. Det var evighetsglasen, paradisglasen. Nu öppnade sig himmelens portar. Johnsson såg Gud. Och det var fan till karl! Johnsson sa' inte mer, för det var obeskrivligt. Och på Guds högra fot satt Johnssons mor och drack svagdricka och åt surströmming, ty hon var boren i Norrland. Och jösses då, vad hon var rar, lilla morsan! Lilla gumskrottan med sin strömming, som luktade fotsvett, herre jösses, det var för rart! Men likast var det att se baronen. Han som skulle till helvete, men som kom till himlen, för va tusan skulle det ha blitt för en sjaskig societé om den siste Bernhusen de Sars saknats? Då grät Johnsson och sjöng och grät:

Med änglavingar på han dansar på tå bland änglarna små--

Och är det likt något att si hans skrangliga ben. Heledudana, krumelurn lilla! Ska han vinka åt gamla Johnsson! Si, Johnsson vurtade illamående på begravningen, men det var den djäkla sojan i såsen, si. Å herre jösses si, si på baron och kammarherrn, si hur han dansar, si hur nyckeln daskar på allranådigste rumpan--

Vad som var över det sjunde glaset, det var mörker. Galne Johnsson hade sett himmelen öppen, ruset mäktade icke föra honom högre, ett barmhärtigt, tyst mörker var dess sista goda gåva. I detta mörker kravlade Johnsson sig hem. Hur det gick till, det lyckades han aldrig lista ut. Men då han vaknade låg han under bordet i sin egen sal. Och gamla madam Andersson, som hade städningen, vaggade omkring i rummet och gav honom då och då en spark för att så småningom och varliga återkalla honom till livet.

Nu var dryckens alla goda gåvor uttömda och det återstod endast några mindre goda, som Johnsson gärna hade varit utan. De gjorde honom till en dålig människa. Det var icke det, att huvut värkte, att magen brände, att hett vatten bubblade i bröstet, att knäna skälvde och ryggbasten sved som piskad av nässlor--det var inte det som var värst. Men hela livet fick ett svart flor över sig, förflutet och tillkommande. Och icke såsom skulle livet ha tett sig som en sörjande kvinna, hur gammal och ful som helst. Nej, det var icke bara sorg och elände, det var på samma gång löjlighet, vidrighet, klumpighet. Det var som en smutsig gammal sugga, kring vars knorriga svans en spjuver bundit en krusflorsrosett. Det var, vad Johnsson fann i botten på Liter-Pelles besk. Ett obeskrivligt sorgligt och tungt humör, som räckte till nästa omgång beskar. Och under tiden var Johnsson en dålig människa, som talade illa om alla och en var, som spridde alla dåliga rykten och som svetsade ihop elaka lögner så kvickt och ledigt, som om han stått i mästersmedens egen rödglödande smedja.

Då fanns det varken man eller kvinna, som gick fri, varken barn eller fä, varken död eller levande. Endast Vickberg. Det kunde ju ha varit både ett och annat att säga om Vickbergs hemliga arbete. Men Johnsson teg. Man skall icke smutsa i eget bo.

ABRAHAM ODLAR JORDEN. DET BRINNER I STADEN. OCH GUSTEN TILLVERKAR ETT ALIBI

Första junidagen, sommarlovets första, vandrade Abraham och Elsa uppför Björkenäsvägen. Det var deras avsikt att gå till Tanningen för att doppa tårna i vattnet och känna, om det var mycket kallt. Men ett stycke nedanför Backarna mötte de en karl, som var karl hela dagen. Och det var galne Johnsson.

Johnsson var i första glaset. Han hade redan sjungit sin morgonsång under björkarnas nyssutspruckna löv och nu skulle han gå ned till Tre Remmare för att bjuda Gula Rosen äktenskap. Han var en stor präktig man och hans käpp, som icke var Vickbergs lilla tandpetare utan en järnskodd gärdsgårdsstör, dunkade försvarligt mot vårgruset.

När han nu fick ett så gott möte, stannade han bredbent mitt på vägen, satte händerna i sidan och sade:

--Känner I mig, snorungar?

--Jo, jo mensan, sa' Abraham. Har Johnsson sett råttkungen i dag?

Johnsson såg en smula betänksam ut och rev sig bak örat och sneglade i diket. Men så sken han upp.

--Nej sir han, gosse, det blir inte förrän i morgon. Vem ska han eljest vara son till?

--Kungen förstås!

--Där ljög du på din mor, sade Johnsson. För jag sir nog, att det är lille ingenjörn, som har varit framme. Nej, kors i jösse namn vad det är för en snäll liten karl! Är det syster eller fästmöa det där? Vem ska hon vara dotter till?

--Verkmästar Sörman, sa' Elsa och knixade.

--Å fan! Den tjuvstrykern--Ja, ja, det är sagt i all välmening. Nå, va' har hon i korgen då?

Elsa visade matsäckskorgen, som innehöll allt möjligt fast ingenting starkt. Och det tyckte Johnsson var bra. Ty själv hade han fyllt sina femtio år innan han tog första supen. Vilket naturligtvis var en evig lögn. Men nu skulle gamle Johnsson föra dem till ett ljuvligt ställe, som just kunde vara passeligt för ett par ungdomar. För nog visste Johnsson hur tockna ville ha det--just så där lite i skymundan--

Han gjorde helt om och följd av de unga stövlade han upp till Backarna. När de kommo in under björkarna hörde de buller av hjul och hästhovar i starkt trav.

--Djävlar anamma, ungar, nu gör vi front och skyldra gevär. För här kommer Björkenäs-nåden....

Det var en dogcart, vars höga, lätta hjul surrade som insektsvingar. En dam höll tömmarna och det gick nästan i sken på den slingrande Björkenäsvägen. Bredvid damen satt en tjock herre, som hade all möda att hålla sig själv och sin slokiga hatt på vederbörliga platser. Han var röd i ansiktet och såg ängslig ut.

Men Johnssons blåsprängda ansikte sken av förnöjelse.

--Den! Så här har jag burit henne, sade han och sträckte fram händerna. Fast hon var liten då förstås. Såg I, att hon nicka' åt mig? Jo jo mensan, Johnsson är bekant. Si, hon är veterligen barn av ett djädrans skönt Stockholmsfruntimmer. Men så fick baronen--Gud fröjde själen--så fick han för sig att han också skulle ha någon del i ungen. Och så blev hon fosterdotter på Rogershus. Det var väl mest bara för att få en arvinge, så att Bergfeldten skulle bli lurad på Björkenäs och Klockeberga. Se, Rogershus det fick han, för det stod i fideikommissbrevet.

Johnsson strök undan grankvistarna och förde dem in i Backarnas trädgård. Men hans tankar sysslade alltjämt med Björkenäsnåden.

--Tänka sig, att hon är ute och åker med mannen!

--Honom känner jag, sade Abraham. Det är en snäll karl.

--Tack vackert! Jo nog är han beskedlig, Hylteniussen. Men si han är tung och olustig, som en överårig tjur. Och så fick hon förstås söka annat umgänge, tösen. Först var det Bergfeldten, kusinen, och det är en liten gesvint kar och löjtnant också. Men nu är han gifter, så nu vete haken, vem det är--

--Hör nu, Johnsson ska inte vara svinaktig--