Part 13

--Jovisst, jovisst. Säkert. Men så är det Abraham Björner, min hustrus homme d'affaires--Om ingenjörn ville precisera litet--Kanske först bilda bolaget och giva ett anbud?

--Naturligtvis, sade ingenjörn, kort, torrt och affärsmässigt. Bugade och gick.

Ingenjören vandrade med lätta, säkra steg den långa vägen till staden. Vid Blekängsbron mötte han en åkaredroska och tog skjuts till epidemisjukhuset. Oförväget trängde han in i doktorns allra heligaste.

--Nu ska bror hjälpa mig.

--Va' då? Är Marie sämre?

Krok skakade otåligt på huvudet.

--Hon hostar och hostar. Det är hösten. Men nu är det fråga om annat. Bror minns, va' jag sa' härom dagen? Om Backarna? Nå, nu har jag Backarna och Åstorp på hand. Nu gäller det således att få bolaget till stånd. Och att intressera vederbörande, stadsfullmäktige. Bror får lov att hjälpa mig.

Jublets hand föll tungt på den lille mannens hjässa.

--Hjälpa! Ja, om jag bara visste, var det onda är lokaliserat, så skulle jag ta till kniven.

--Jag undanber mig dåligt skämt. Det här ska tas på allvar.

Elis Eberhard stod förbluffad inför så mycken värdighet. Han krängde av sig sin vita kappa. Han slog vatten i tvättfatet och tvålade in händerna.

--Ja, ser du, Krokus lille, inte kan jag göra något. Jag vågar knappt röra en fena, för då skriver Aposteln i tidningen att jag kysser fabriksflickor. Och så får jag aldrig fred mera. För flickorna.

--Du kan tala med folk.

--Ja, ja. Nog det. Men det är allt dåliga tider för nybyggen. Larssons hus stå tomma. Inte är staden hugad för filantropiska husbyggen, när Larsson måste sänka hyrorna.

--Bror är allt bra cynisk.

--Jo jo mensan. Jublet torkade sina händer och drog på rocken. Vet du vad, Krokus lille? Det finns en man, en enda, som kan vara dig till hjälp. Hans oförvitlighet, hans kämpagestalt och hans vita skägg ställer honom över partier och husvärdar. Det är brors kusin, glorvyrdige Abraham Björner.--Ja, jag vet, jag vet. Han har inte intresse för såna här små galenskaper. Men du ska muta honom. Du ska sticka till honom en tusenlapp. Eller två eller tre alltefter råd och lägenhet. Det är med honom som med gamla läkare: han skäms att ha bestämd taxa.--

--Abraham Björner tar inte mutor.

--Nej, han tar inte. Men han tar emot. Det är den hårfina skillnad, som gör honom till den gentleman, han är. Ja, prosit, bror lille. Tappa inte näsan! Nu har du fått ett gott råd gratis. Mer kan jag inte göra. För Apostelns och min stora osedlighets skull. Men blir det en fin och anständig bolagsmiddag, så anmäler jag mig som festtalare.

Ingenjören gick hem. Han smög sig utmed husraderna och pratade en smula för sig själv. Han mötte Liter-Pelle i spetsen för sju sopande gubbar. Sopningen avstannade, gubbarna stödde sig emot sina kvastskaft och stirrade på ingenjören. Och Liter-Pelle, som gick i bakrus, viskade tämligen hörbart:

--Den fan är full.

Då blundade Julius Krok och bugade åtta resor. Men när han kom in i salen och såg sin hustru och stramaljen och garnet, slog han ut med händerna och sade:

--Marie, jag är trött. Jag är--jag är ledsen.

--Å, är du ledsen? sade fru Marie och spärrade upp ögonen. Ingenjören gjorde en helomvändning. Han gick upp till Louise och satt sig vid fågelburen. De små kräken voro ruggiga och gamla, och då Apostelns gälla snarkningar skuro genom tystnaden, hoppade de till på pinnen. Ingenjören gnuggade ansiktet med handflatorna.

--Louise lilla, din gamla pappa är ett nöt.

--Det är jag med, smålog Louise. Men det reder sig ändå.

Och hon strök den lilla magra nacken och hämtade in kaffe och en bit äppelkaka.

Till julen kom Abraham hem för att stanna en vecka. Ingenjören var vänlig men en smula förlägen. Han var rädd, att Abraham skulle fråga efter "projektet Backarna".

Men Abraham hade annat att tänka på. Han tog doktorn avsides och höll förhör. Elis Eberhard svarade undvikande:

--Jo, jo, farsgubben har magrat. Det är den naturliga avklädningen. Människan är en lögn, ser du, en fiktion. Men det går bara till en tid. Först kommer skelettet fram. Det är så att säga en relativ sanning, skelettet. Och till slut segrar den eviga sanningen, som är förintelse. Så är det med den saken. För resten har han ju sin fixa idé, gubben, och den tär honom. Somliga leva av sina idéer. Andra dö.

--Mamma då?

--Ja, det är ju ur min synpunkt värre. Det ar hjärtat, och så är det lungorna. Ja, inte kan jag ge henne ett nytt hjärta? Sen man och barn förstört det gamla. Jag har rått henne till att hosta i Marstrand i kosterbåtar. Eller i Jämtland bland fjällen. Men hon föredrar att hosta över stramaljen. Herre gud, jag kan väl inte tvinga henne! Människan vill vara i fred, ser du, min gosse. Just det, i fred.

--Vad talar ni om? frågade fröken Agnes, som anade oråd och försåt i varje vrå.

--Om livet, min sockerdocka. Eller med andra ord om döden. Men det är ingen smutsig fantasi i det, inte. O nej då!

Dagen innan han skulle resa, trädde Abraham in i ingenjörens rum, satte sig, teg och avvaktade. Då förstod ingenjören, att han måste tala.

--Ser du, min gosse, jag har talat med dem på Björkenäs. När du har slutat din kurs. d.v.s. om halvtannat år, så får du komma dit. De har ju den där präktiga gamla förvaltaren Halling. Så det blir en god praktisk efterkurs för dig. Och sen få vi ju se--

--Och Backarna?

--Jo, jo. Det med. Jag har talat med brukspatron. Men det är ju en sådan opraktisk karl. En narr, en komplett narr. Han är värre än din gamla pappa.--Ja, ja, tillade han urskuldande. Han är ju också olyckligare. Mycket olycklig.

--Nå, hur går det då?

--Tja, tja, tja! Det talar vi inte om. Griller.--Hur är det med dig själv, min gosse. Du ser--du ser tungsint ut. Har du talat med--med flickan?

--Jaa. Jag är just inte glad åt, att hon ska stanna på Björkenäs. Där talar hon bara med Evelin, du minns, Apostelns. Det är allt galet, det. Jag tror, hon får griller i huvudet.

--Det få vi alla, sade Julius Krok. Men jag ska tala med mor. Kanske att hon kan få komma hit. Mor kan behöva någon hjälp. Och Lisen är så förfärligt glömsk nu för tiden.

Abraham reste sig och gick bort till fadern. Han strök honom smeksamt över pannan.

--Lovar du det, pappa? Är det säkert?

--Jo, jo. Visst. Det kan du väl förstå, bekräftade ingenjören. Och han rodnade av skam, att han icke förut tänkt på en så enkel och naturlig sak.

Men dagen därpå hade han glömt sitt löfte.

Det blev en händelserik dag. Den gjorde Julius Krok till en märklig person, kring vilken samhällets tankar tycktes kretsa.

Tidigt på morgonen följde ingenjören sin son till tåget, vinkade och traskade vemodig och trött mot sitt hem. Gatorna lågo strödda med gråa snöklumpar, strösanden gnisslade elakt under galoscherna, luften var grå, tung, rå.

När ingenjören sneddade över torget, blev han varse sin vän och frände häradshövdingens präktiga gestalt. Häradshövdingen stod strax nedanför Gustaf Vasas stensockel. Han hade för vana att beundra Gustaf Vasa en fem minuters tid varje morgon mellan klockan åtta och nio. Bronsgubben och stadshotellet voro Abraham Björners verk på samma sätt som epidemisjukhuset var Elis Eberhards, tändsticksfabriken lille Kroks och Blekängen J. A. Broms'. Huruvida bronsgubben i någon mån påminde om Gustaf Eriksson Vasa är ovisst, men däremot är det säkert att Abraham Björner var en levande avbild av bronsgubben.

Då Julius Krok såg sin store frände, krympte han ytterligare några tum och smög som en liten skugga över torget. Men Björner, som i likhet med kameleonten kunde rikta ögonen samtidigt åt tvenne håll, fick en aning om skuggan och började grymta:

--Öh, öh, öh, öh--

--Öhhöhö, grymtade kameleonten högre och otåligt. Och Julius Krok närmade sig och stannade på fem stegs avstånd. Då gjorde Björner en långsam helomvändning och för att inleda samtalet pekade han med tummen över axeln och frampressade ett hest, tjockt:

--Den du! Tusan hakar!

--Ja, svarade lille Krok tämligen meningslöst. Men nu var Björner uppdragen. Han rullade fram och vidrörde ingenjören med sin stora mage, som var mjuk och varm.

--Där fick jag tag på dig, lilla Julius. Va' har du för dig? Går där och ordnar. Blekängen och Backarna, va? Och så vill du, att jag ska hjälpa till, va?

--Vem har sagt det?

--Jublet, förstås. Men ser du, det går inte, det inte. För stan kan inte ge sig in på såna äventyr, inte.--

--Det är inget äventyr, det är ett filantropiskt företag--

--Öhö, kusin, jag är också filantrop. Veterligen. Men jag är också stadsfullmäktiges ordförande, se! Och så vill du, att jag ska skaffa dig Backarna till underpris. Men ser du, det är inte hederligt, min gubbe lille, det är skoj--

Den där! tänkte ingenjören. Han har skojat mig på halva mitt mödernearv. Ska han lära mig hederlighet?

Men högt sade han:

--Jag har talat med brukspatron.--

--Om tokar råda, ja! Men lyckligtvis finns där pactum. Alldeles som mellan dig och din hustru. Nej, ser du, det går inte. Som filantrop--jo bevars. Men som kommunalman och hederlig karl--

Det hände någon enda gång, att sinnet rann på den lille ingenjören. I sådana stunder blev han mycket hänsynslös och törstade efter att få förolämpa sina fiender. Och just nu var det en sådan stund.

Han slet upp sitt snusbruna fodral och rev fram plånboken. Han höll den under häradshövdingens näsa, och alldeles som när man bjuder på en pris snus, sade han:

--Får det lov att vara?

Häradshövdingen blinkade, vädrade och grymtade:

--Öh, öh, öh--

--Tusen kronor, föreslog ingenjören. Var så artig.

--Öh, öh, öh--fortsatte häradshövdingen.

--Eller två tusen? Eller tre? Jag har dem inte på mig, men det ska bli, när bror behagar.

Han stoppade in plånboken och knäppte rocken. Björner upphörde att grymta, han sade:

--Jag tror, att kusin vill muta--

--Mutor eller arvode, hur som det behagas.

Då började den stora magen gunga, sakta till en början, så småningom ökande takten höjdes den och sänktes, gled upp och ned. Och det sorlade och gluckade i det väldiga innanmätet.

Är han glad, undrade ingenjören, eller arg?

--En sån liten skojare! frustade Björner och skrattet bröt sig ut i fria luften och rullade tungt över torget. En sån liten skojare! Det är Jublet, förstås, den cyniska chimpansen. Men det går inte, se. Det går inte.--

--Nå då så.

--Hör nu--hör nu, vänta. Jag ska gärna stå till tjänst. Som jurist. Märk väl: som jurist. Om det blir bolag. Och så mycket kan jag lova, att jag ska inte motarbeta. Varken i fullmäktige. Eller på Björkenäs. Jublet har redan varit i håll med Larsson. Drätselkammarn, se. Och blir det bolag, så står jag till tjänst. Som jurist. Mot skäligt arvode--

Och utan att säga ett ord vidare, flämtande av glädje och andtäppa, återvände den store Björner till sin avbild i brons. Men lille Krok klättrade med sviktande knän uppför trapporna. Det var första gången han mutat en människa. Och en sådan människa! Han var skamsen och stolt. Men mer stolt än skamsen.

Han öppnade tamburdörren och hörde en gäll stämma:

--Ja, där kommer ingenjörn! Hur länge ska en stackare få vänta? Det var knappt en hade sagt amen i morgonbön, så gick en hit. Och här har en stått i timmar.

--Är det herr Hagelin?

--Jo, nog är det det. Se, jag går så ogärna till folk, som inte tror på Gud. Men nu har de skickat mig. En sån tur han har, en sån tur!

--Var så god och stig in, sade ingenjörn och öppnade dörren till sitt arbetsrum, som nu verkligen tycktes skola bli ett arbetsrum.

--Varmed kan jag stå till tjänst?

Hagelin haltade omkring i rummet och tittade i varje vrå.

--Ja, inte är det väl någon, som lyss, inte? Nej. Jo, se nu har min bror kommit hem. Benjamin, ingenjörn vet. Han har för resten varit hemma fjorton dar. Och de säger ju, att vi inte ska vara riktiga bröder. Men den som äger Kristus, han är min bror. Är det inte skrivet, det? Och nu är han ju bibeldoktor. I Amerika! Och då var fadern en fattig skomakare. Eller om det nu var Sörman--

--Ja, det är ju glädjande. Och sedan?

--Sedan--Det kan han väl begripa, att det blir ökad omsättning så till sägandes. Gud låter sig icke bedraga, det ska han nog få se, ingenjörn, så fritänkare han än är. Och i all sin dar en sådan tur han har--

Skomakaren linkade fram och viftade på ett uppmuntrande sätt med sin skinnluva.

--Inte ska han sälja till stan, ingenjörn. Han ska sälja till oss. Se, nu blir det marknad för Zionisterna! Vad tror han, att Bethania ska säga, när vi inviger vårt nya Zionsborg? Ingenjörn är en liten rejäl karl, fast han inte har Gud, stackarn. Stackarn, stackarn! Men vi har haft affärer förr--fick han inte betalt? Se, vi kan inte lura någon människa, för vi leva i rättfärdigheten. Ett rättfärdigt papper, det är allt bättre än de finaste namn. Och se nu ska vi köpa hela Blekängen av honom. Men kåk efter kåk förstås. Inte allt på en gång. För vi är så fattiga, vi är så fattiga--

--Jag säljer hellre till stan.

--Inte, inte! Vad blir det för ett krångel? Alla distanserna. Och vi röstar emot och överklagar med. Och ingenjörn, som är så snäll, inte vill han ha med såna människor att göra? Se, nu ska jag tala om. Larsson är för köpet. För han har byggt hus, och Bethania har byggt hus och de stå så tomma, så tomma. Och nu tänker de, att stan ska riva Blekängen. Och så ska de få folk, och så ska de göra dem till Bethanister allesamman. Men där säger det stopp. Och vet han vem som säger stopp? Nej, det vet han inte, för han har inte tron, stackare. Men den som säger stopp åt Bethanisterna, det är allt vår lille käre Jesus själv, det!

--Ja, det är ju nog bra. Men vad tänker herrarna göra med Blekängen?

--Jo, nu ska jag säga det. Blekängen ska bli som ett paradis--

--Tänker herrarna riva och bygga nytt?

--Inte, inte, det blir för dyrt--

--Ja, då säljer jag hellre till stan.

Då spände skomakaren ögonen i honom och höjande sin valkiga hand, sade han med mäktig fast gäll stämma:

--Nu ska han höra sanningen, lilla människa. Står han med oss, så står han med Jesum Christum. Men står han med Bethanisterna, då står han med djävulen.

--Jag står på arbetarnas sida, sade Julius Krok.

--Då står han allra sämst, sade Hagelin, vände och gick.

Äntligen fick ingenjören en stunds vila. Livet, stridiga viljor hade brusat ikring honom, och han var matt och yr och knäsvag. Men han var på samma gång mycket stolt. Och med lugn värdighet trädde han in till sin familj och slog sig ned vid frukostbordet. Han drack sitt kaffe i djupa klunkar.

--Marie, nu kan jag berätta en nyhet. Jag har två bud på Blekängen. Ett från staden och ett från Hagelinarna.

Förvåningen var stor, och ingenjören kunde icke neka sig en triumf.

--Ja, jag tror knappt, att Lagerström skulle ha skött saken bättre.

Fröken Agnes frågade, vem som givit högsta budet. Det var en förarglig fråga. Ingenjören talade om vissa villkor, alternativ--

--Ja, men hur mycket bjuder de?

--Det är tills vidare en hemlighet.

--För pappa också? frågade fröken Agnes. Och sedan hon givit ifrån sig denna lilla elakhet, gick hon upp till Aposteln. Ingenjören drog en lättnadens suck.

--Ja, kära Marie, och så är det en sak till. Jag har Backarna och Åstorp på hand.

--Herre gud, Julius! Det är väl inte ditt allvar det där--

--Det där?

--Ja kära, bli inte ond. Jag trodde ju--jag trodde ju, att det bara var någonting sånt där, som du gick och tänkte på--

--Bara! sade Julius Krok och reste sig. Bara!

Framgången gav icke idel sötma. Men Julius Krok var ohjälpligt driven in i handlingens virvel. Nålstygnen kändes icke längre på samma sätt. Gudilov!

Han beställde skjuts, han skulle fara ut till Björkenäs och göra slag i saken. Han hann icke längre än till Blekängsbron. Där mötte han brukspatron, som jämrade över det dåliga föret. Allting skedde på kommando denna dag, på högre befallning. Sextio år hade ingenjören vandrat osedd och osökt genom livet. Nu strömmade människorna till honom som bien till sin kupa.

--Det är just ingenjörn, jag söker. Jo, jag har talat med min hustru om Backarna. Men det är omöjligt--

--Jaså, sade Krok. Och till kusken: Då vänder vi--

Alldeles som häradshövdingen nyss började nu brukspatronen väsnas:

--Vänta lite! Ptro! Jag måste förklara. Saken är den, att Vickberg disponerar över Backarna under sin livstid. Det är alltså till honom ingenjörn först bör vända sig--

--Jag skall så göra, sade Julius Krok. Han hälsade majestätiskt och körde hem. Ty det var middagsdags.

Men av allt besynnerligt, som skulle tima denna dag, återstod dock det besynnerligaste. Det var en mycket sorglig händelse, som berövade tvenne människor liv och välfärd. Men det var på samma gång en fingervisning, ett tydligt tecken, att Försynen intresserade sig för "projektet Backarna".

Julius Krok åt sin middag, tog sin middagslur, och när han vaknade kom Lisen in med kaffet och Nyheterna.

Under Senaste nyheter och med fet stil:

Sedelförfalskning. Förfalskaren angiver sig själv. Utprånglaren häktas.

Till kassan i härvarande Sparbank inlämnades i dag på förmiddagen en synnerligen dåligt eftergjord hundrakronssedel. Saken anmäldes genast för polisen, som efter ett ovanligt raskt utfört arbete lyckades upptäcka såväl förfalskaren som utprånglaren. Efter vad man meddelar oss just som tidningen går i press, har sedeln i går afton utprånglats på krogen Tre Remmare av f.d. betjänten Edvin Johnsson. Förfalskningen har utförts av Johnssons kamrat, f.d. hovmästaren Vickberg. Både Johnsson och Vickberg ha varit anställda hos framlidne baron Roger Bernhusen de Sars på Rogershus. De senaste åren ha de varit bosatta på Backarna, där Vickberg en längre tid tycks ha bedrivit sin snygga hantering. Johnsson är en ökänd drinkare och poliskund. I dag vid middagstiden inställde sig Vickberg självmant hos polisen. Han medförde ett helt lager av sitt "fabrikat". Huruvida flera sedlar utprånglats kan ännu ej med visshet avgöras. Men det förefaller föga troligt, då samtliga de sekvestrerade papperna äro synnerligen dåligt utförda. Det tycks, som skulle Johnsson ha brutit sig in i sin kamrats chiffonier och honom ovetande tillägnat sig sedeln.

När Julius Krok läst detta en gång och två gånger och tre gånger, vände han sig om i soffan och låg ganska stilla hållande händerna för ansiktet. Därpå stod han upp och gick ut till fru Marie. Han lade tidningen framför henne, pekade och viskade:

--Det är nästan hemskt. Läs. Det är nästan hemskt.

--Å herre Gud, jämrade fru Marie. Ja, Johnsson! Men den fine, snälle herr Vickberg!

--Ja, sade ingenjörn och stirrade framför sig. Och tänk! Nu är Backarna fria! Det är nästan hemskt.

* * * * *

Rättegången mot f.d. hovmästaren Vickberg drog ut på tiden. Domen föll icke förrän i början av juni. Johnsson slapp undan med fjorton dagars rannsakningsfängelse, som slutade med sjukhus, delirium tremens och död. Vickberg försvarades av den store häradshövdingen. Han framhöll, att det här icke kunde vara tal om förfalskning vare sig i vanlig eller ovanlig bemärkelse. Det var en nyck och en yttring av senilt svagsinne, ingenting annat. Sedlarna voro synbarligen avsiktligt gjorda på ett så klumpigt sätt, att en utprångling bleve omöjlig. Och något försök i den vägen hade Vickberg bevisligen aldrig gjort. Olyckligtvis hade Johnsson fått nys om sin kamrats tidsfördriv och i ett anfall av ursinnigt spritbegär hade han brutit sig in i chiffoniern. Vickberg var sedan gammalt känd för sin redbarhet och oförvitliga vandel. Häradshövdingen berättade utförligt om den anklagades Rogershustid och försummade icke att infläta några pikanta anekdoter om gamle baron--till herrar domares förnöjelse men till den anklagades synbara harm. Den anklagade tillät sig rent av att avbryta sin försvarare mitt i en läckert kryddad historia. En viss misstämning uppstod men skingrades av häradshövdingens godmodighet. Och efter åtta sessioner frikändes herr Vickberg.

Allmänna åklagaren anmälde missnöje med utslaget. Men häradshövdingen tog honom avsides och talade med den unge mannen icke i egenskap av försvarsadvokat eller stadsfullmäktiges ordförande utan som äldre kamrat och vän. Och domen överklagades icke.

Häradshövdingen krävde icke ett öre i ersättning för sitt arbete. Vickberg överlämnade emellertid ett beedigat testamente till Björners förmån. Hans besparingar uppgingo till över tjugu tusen kronor.

Julius Krok och hela staden följde rättegången under oerhörd spänning. När Nyheternas extrablad bragte underrättelsen om frikännandet, brast han i gråt. Glädjetårar. Det hade varit en tungsam vår för Julius Krok. Han hade fört process mot sig själv. Och nu kunde även han frikänna och frikännas. Han hade icke glatt sig åt en medmänniskas olycka. Nej. Och det skulle aldrig ha varit någon välsignelse med att få Backarna på det sättet. Så vinnes ej ett stort syfte.

Nu ställde sig saken helt annorlunda. Vickberg skulle troligen icke vilja återvända till Backarna. Målet skulle vinnas lika hastigt, men på ett hyggligt och angenämt sätt.

Två dagar före midsommar kom Abraham hem, återigen endast för en vecka. Ingenjörn var icke riktigt nöjd med hans utseende. Han hade skjutit upp, och han började få mustascher som en hel karl. Men han såg en smula tungsint ut.

--Vad är det, Abraham? Tycker du, att mamma har magrat?

--Ja. Och det är förfärligt, vad hon hostar.

--Jo. Jo visst är det det. Men hon vill ju inte sköta sig. Hon vill inte resa bort. Båda jag och Elis ha bett henne. Men det är omöjligt. Hon har sitt huvud för sig.--

Men vet du vad? I morgon ska du och jag ta och åka ut till Björkenäs. Du ska ju dit nästa sommar, och då är det så gott, att bekantskapen stiftas ju förr desto hellre. Vill du?

--Ja, svarade Abraham.

Följande morgon spändes "magasinshästarna" för morfars gamla droska. Den såg icke alldeles ny ut, men hur som helst så var det i alla fall ett privatekipage. Abraham körde. Lille ingenjören var glittrande glad till en början. Men när han väl stuvat in sig i den gamla mögelluktande droskan, blev han ängslig. Han tänkte tala med hennes nåd om Backarna, och han hade obehagliga förkänslor.

I början av Björkenäsvägen såg Abraham en mager, kutig liten gubbe, som spindlade fram efter vägkanten. Det var herr Vickberg, han bar en stor portfölj och han skulle också till Björkenäs. Han fick plats bredvid ingenjören.

--Käre Vickberg, sade ingenjören, harklade och klappade lite på fotsacken. Det var ju i alla fall bra--riktigt bra i alla fall--

--Ja, sade Vickberg.

Efter en stund började ingenjören på nytt, så försiktigt:

--Vad--vad tänker herr Vickberg nu ta sig till?

Vickberg svarade icke på en lång stund. Ingenjören blev förskräckt över sin taktlöshet. Han började redan formulera en fumlig avledare och ursäkt, då Vickberg plötsligt vände sig emot honom, såg honom allvarligt in i ögonen och sade:

--Ingenjören vet nog, att det finns situationer, ur vilka en gentleman endast har en utväg.

--Å, varför det då, varför det då? mumlade Krok, som satt och tänkte på Backarna. Vad tänker herr Vickberg göra?

--För närvarande, återtog herr Vickberg och smålog vänligt, mycket vänligt och en liten smula sarkastiskt. För närvarande tänker jag överlämna den här portföljen till fru Hyltenius. Det är en del minnen, som baronen och kammarherren hade den nåden att överlämna i min vård. Nu har jag förverkat detta förtroende och gjort mig ovärdig--

--Å nej då, herr Vickberg! När rätten frikände--

Men herr Vickberg sade:

--I det här målet är det inte rätten, som dömer--

Och färden fortsattes under tystnad. I början av herrgårdsallén steg Vickberg ur och tackade för skjutsen. Han ville icke åka upp på gårdsplanen. Abraham skyldrade med piskan och herr Vickberg vinkade--

Två svarta newfoundlandshundar mötte på gårdsplanen och viftade med sina stora, plymformade svansar. Två vita vinthundar kastade sig i ett språng utför stentrappan. Ingenjörn var rädd för hundar och blev sittande i vagnen. En flicka i svart med vitt förkläde och vit mössa kom ut och öppnade vagnsdörren. Det var Evelin, Apostelns.

Ännu en kvinnogestalt skymtade i porten. När ingenjörn fick se henne blev han blodröd och slet sin stackars lock. Han kom äntligen ihåg löftet, det högtidliga löftet.