Part 9

-- Detta är tankeexperiment -- -- --

-- Ja, just det, och vi anställa tankeprövningar, söker utröna hur långt man med tänkande kan sondera det okända. Och vi ha upptäckt att tänkandet är lika djupt sjunket som allt annat dekadent. Du vet att i Regula de tri man med tre bekanta söker den fjärde okända; och när jag ställer upp den matematiska syllogismen rätt, drar riktiga konsekvenser genom att räkna rätt, så är jag tvärsäker om att ha funnit det okända X. Men om du har tre eller flera säkra premisser, och därav söker draga en logisk konklusion, så stannar du ofta framför följdsatsen, emedan du är feg för dagens opinion. Vill ni höra hur jag anställt ett experiment för att utröna om det finns någon sanning i det gamla, så osannolika antagandet av järtecken, eller uppträdandet av naturfenomen, vilka åtföljas av händelser som inverka på människors öden? Hör mig i fem minuter, skola vi diskutera sedan.

Greve Max läste följande dialog »Om Järtecken.»

-- Har du sett någon hägring i Stockholm?

-- Hägring? Inte hägrar det i städer; det är bara i öknar, på slätter och på havet.

-- Man skulle således kunna kalla det högst ovanligt, om man fick se en hägring över Stockholm?

-- Det vore ett rent underverk.

-- Inte finns det något underverk, eller vad menar du med underverk?

-- Det som strider mot naturlagarne är underverk.

-- Väl! Men för att veta vad som strider mot naturlagarne, måste man känna alla naturlagar. Kan man säga att man gör det?

-- Nej, visst inte.

-- Nej, du har rätt, ty naturlagarne äro ofta varandra motsägande och sig själva. Fysiken lär till exempel, att ljudet fortplantar sig bättre genom fasta kroppar än genom luften. Således går en ljudvåg 10-1/2 gånger lättare genom gjutjärn än genom luft, men man hissar ändå upp järnridån för att höra bättre på symfonikonserten, och man stänger icke dörren till musikrummet, utan man öppnar den, när man vill höra på musiken. Alltså fortplanta fasta kroppar ljudet sämre än luft, och bättre än luft. Denna motsägelse anger, att vi icke känna naturlagarne, och att vi följaktligen icke veta vad som strider emot dem. Alltså veta vi icke vad som är underverk eller icke, och vi gjorde bäst i att icke tala om underverk. Vill du nu ge mig ett annat namn på sakförhållandet att en hägring skulle visa sig över Stockholm.

-- Jag skulle vilja kalla det oförklarligt!

-- Gott, vi kalla det oförklarligt alltså. Och du erkänner ju att det vore lika oförklarligt om hägringen visade sig i Paris som i Stockholm?

-- Likgiltigt!

-- Väl! Natten till den 15 december 1869 i Paris visade sig Tuilerierna, Louvre, Place de la Concorde, Stadshuset med flera andra offentliga byggnader på den något molniga himmeln, men upp och nervända, och detta under pågående månsken.

-- Det är absolut oförklarligt! Kan det inte ha varit en synvilla?

-- Nej, ty fenomenet iakttogs av många, och det finns avbildat i Flammarions lärda arbete om atmosfären.

-- Det var konstigt! Du sa att det var 1869?

-- Ja, året före kriget och Kommunen!

-- Det var en luftspegling förstås?

-- Javisst, en luftspegling i molnen, och följaktligen intet underverk, men oförklarligt i alla fall, ty moln bruka inte uppträda som speglar, snarare som skärmar. Men vi gå vidare. -- Du erkänner att eldkulor eller bolider, meteorstenar mycket sällan falla ner i Stockholm. Kan du minnas någon?

-- Nej, jag minnes ingen.

-- Tror du att de falla oftare i Madrid?

-- Nej, det tror jag inte.

-- Det var således en högst ovanlig tilldragelse, när eldkulan sprang sönder över Madrid den 10 februari 1896 och åstadkom en sådan panik att människor rusade ut ur husen och trampade ihjäl varandra, varvid många förlorade förståndet.

-- Ja, nu minns jag. Det var straxt före kriget på Cuba och Filippinerna. Det var en meteorsten naturligtvis.

-- Javisst, och jag har nyss fått analysen -- den höll nickel och järn, ett magnesiumhaltigt silikat med något krom och så vidare. -- -- --

-- Den hade ungefär samma halt av magnesia som den boliden vill jag minnas, vilken föll ner utanför Borgå den 12 mars 1899 ...

-- Jämnt 90 år på dagen efter lantdagen i Borgå, och nu medan finnarne ordnade sin andra petition till tsaren ...

-- Vänta lite, det här var den 12 mars och lantdagen i Borgå var den ...

-- Den 22 och 27 mars gamla stilen, men det blir omkring den 12:e i nya stilen. Du ser således att meteorerna operera med astronomisk noggrannhet och räkna tid efter stjärnorna, icke efter kejsare och påvar.

-- Vart vill du komma med allt det här? Du tror väl icke på järtecken?

-- Jag, nej bevare mig väl! Jag vill bara konstatera tillvaron av oförklarliga fakta, och det mest oförklarliga är Dreyfuscyklonen i Paris den 10 september 1896. Jag kallar den så emedan Dreyfus fick sin dom den 10 september meddelad i Rennes tre år senare.

-- Då kunde du lika gärna kalla den kejsarinnans cyklon, emedan kejsarinnan av Österrike mördades på dagen den 10 september 1898 ...

-- Sedan hennes syster hertiginnan av Alençon omkommit året förut i Bazarbranden, vilken syntes utgöra ett brännoffer av det gamla Frankrikes adliga familjer ... Emellertid, den icke ockulte Vossische Zeitung skriver så här: -- »Cyklonen är ett i Paris aldrig förut varsnat fenomen. Denna började vid Saint-Sulpiceplatsen, strök igenom Paris från sydväst till nordost och slutade i sjukhuset Saint-Louis' trädgårdar ... På dess väg upprycktes träd med rötterna, lyktstolpar bräcktes, skorstenar slopades, tak lösrevos, tunga omnibussar stöttes omkull, droskor med häst, kusk och åkande lyftes från marken och slungades 120 meter genom luften. På Seinefloden kastades skepp emot varandra, tre stycken slogos sönder, varibland kolskeppet »La Revanche». I justitiepalatset störtade ställningen till Sainte-Chapelle tillsammans; senaten måste avbryta sin seance, emedan dörrar och fönster lyftes ur hakarne. I polisprefekturen blev en vaktkur buren genom luften; den postande soldaten med gevär befann sig plötsligen i ändan av en korridor, utan att veta hur det gått till. En föredragande domare såg ett fönster öppnas och ett stort träd flyga in i salen med rötter och allt, detta i andra våningen.» Som kontroll anför jag ur Frankfurter-Zeitungs referat följande: »Starkast rasade ovädret längs Seinefloden, där justitiepalatset blev illa medfaret ... Nästan genom ett under slapp en medarbetare i Courrier de Paris från döden då han gick förbi sjukhuset Saint-Louis, där ett järnstaket av minst 50 meters längd röcks ner från muren.» -- Allt med allt, en högst ovanlig cyklon, som man kunde kalla symbolisk, icke sant?

-- Då kan du också annotera att åskan slog ner i Brest den 9 juni 1899, och i den semafor som skulle signalera fartyget »Sfax», vilket befann sig på öppna sjön med Dreyfus ombord.

-- Ja, varför icke! Att åskan slår ner, att meteorstenar falla och cykloner rasa, har ju närmast mycket naturliga orsaker. Men att de skedde just då, synes ha fjärmare orsaker. Du vet att en handling eller en händelse kan äga flera orsaker.

-- Erkännes!

-- Gott; detta hände mig på min morgonpromenad nyligen. Jag gick på södra stranden av Djurgårdsbrunnsviken, och hörde plötsligen ljudet av en stark mattpiskning från norra stranden. När jag såg dit för att finna orsaken, märkte jag en segelbåt vid bryggan som låg och slog med seglen. Som båten var liten, förvånades jag över det starka ljudet. Då gled min blick förbi segelbåten uppåt en backe, och se där piskades stora salongsmattor. Ljudet hade således två orsaker, en närmare och en fjärmare, och den fjärmare orsaken var starkare, eller utgjorde själva orsaken, oaktat den var dold av den närmare eller seglen, vilka _också_ deltogo i ljudets frambringande. Ja, ser du, så är det; men om vi låta blicken gå längre ut, bortom det närmaste, så upptäcka vi det fjärmare. Alltså, om boliden i Borgå har till närmaste orsak en kreverad himlakropp, den må höra till Leoniderna eller icke, så kan den ha ett annat motiv till att den föll just då! Och varför den föll just då, det utgör det oförklarliga. Du vill kalla det slump, men slumpen är blind, ologisk; och om boliden hade fallit i januari på en likgiltig dag, hade man kunnat kalla det slump, men nu fanns det logik i den, och då upphör det ju att kallas slump; där kausalsammanhanget synes, där har man rätt att tala om grund och följd. Djuret ser, men fattar icke företeelsers bakgrund. Om du sätter ett däggdjur på observatoriets kupol och låter honom betrakta novembersvärmarne, så ser han en mängd lysande strimmor, men han kan aldrig uträkna deras banor eller tänka ut orsaken till deras uppträdande. Sannolikt blir han rädd för det ovanliga, och springer sin väg, ty djuret är vidskepligt, och det är vidskepelse att frukta vad som ligger bakom fenomenet. Så handla också de flesta människor i vår tid; de löpa undan och våga icke se bakom skynket; de veta att något eller någon finns där, men de vill inte se det, eller den; han får inte finnas där.

-- Tror du inte att fantasien spelar någon roll i dessa historier?

-- Joo, fantasien spelar en roll i alla historier och du skall göra klart för dig begreppet fantasi innan du tanklöst begagnar det ordet i förringande avsikt. Först: fantasien är ju föreställningsförmågan; sedan föreställningen själv. När du erinrar en sak, så är det icke saken själv som du återkallar, utan föreställningen om saken. Minnet, den gudagåvan opererar således med fantasier; tala därför vackert om fantasien och icke förklenande, ty då hädar du. En fantasilös människa har dåligt minne och saknar förmågan att för sig framställa bilder (fantasier) av avlägsna föremål; därför är en fantasilös människa oduglig i alla viktiga värv, statens såväl som enskilda. En fantasilös människa kan icke kombinera två föreställningar som äro något avlägsna; han kallas därför bornerad eller begränsad; han ser nog seglet som slår, men icke mattan som piskas; han ser boliden och magnesiumsilikatet, men han ser icke lantdagen i Borgå, och pekar någon på lantdagen i Borgå, då stramar det i hans hjärna, och munnens sfinkter öppnar sig bortåt öronen. Detta är bondgrinet! Bondgrinets filosofi är denna: Det löjliga löjet över det man icke kan fatta.

-- Du tror på underverk således?

-- Voro vi icke ense från början att underverk var det som stridde mot naturlagarne, och då vi erkände att naturlagarne voro mestadels okända, kunde vi icke tala om underverk eller måste vi erkänna underverks tillvaro. Då järnet fortplantar ljudet 10-1/2 gånger bättre än luft, är det ett underverk att vi höra musiken bättre utan järnridå än med. Där tro vi således på ett underverk. Man kan icke skydda sig för luftens baciller och svampsporer genom att stryka sublimat på fingrarna, men läkarne tro det, alltså tro de på underverk. Ingen tänkande kemist tror på enkla ämnens enkelhet, men monsieur Curie tror på att radium är ett enkelt ämne. Nu är ett enkelt ämne ett sådant som icke kan övergå i ett annat enkelt ämne, alltså kan radium icke bli helium. Men nu kan radium bli helium, vilket alltså är ett underverk som monsieur Curie tror på.

Att vara ljuskänsligt för ett papper är ju att äga förmågan återge och fästa en bild, eller att kunna fotograferas på. Nu är albumin-silver-papper ljuskänsligt, men man kan icke fotografera på det, endast kopiera på det. Det är ett underverk och oförklarat ännu. Röntgenstrålarne äro också ett underverk, ty de gå igenom ogenomskinliga kroppar, och ogenomskinliga kroppar »släppa icke igenom ljus». Vi se således att vi tro på underverk, fastän vi icke tro oss göra det, eller med andra ord att vårt tänkande står så lågt att vi icke veta vad vi tro eller icke tro. När vi icke veta det, skulle vi icke prata så mycket, och de som inte kunna tänka skulle iakttaga dödstystnad, tills de lärt sig tänka. Men det fordras mod till att tänka, och den mänskliga fegheten är tidens karaktäristikum. Den som tror på en gud eller på gudarne, _måste_ tro på underverk, men han törs inte. Gud upphäver icke naturlagarne när han gör »underverk»; han begagnar endast naturlagarne till sina ändamål. Att en bolid faller är ju intet underverk; den faller med den acceleration och i den riktning den skall, och på den tid och på det rum där den skall. Var ligger underverket då? -- Och ser du hur vi invecklat oss i motsägelser, genom att begagna gamla betydelselösa ord såsom underverk, vidskepelse, fantasier. Vad är det för djurklass som är känd för att uttala ord, vilkas betydelse de icke förstå?

-- Det är papegojornas stora familj.

-- I sanning, du har rätt! Och så går det alltid när djuren söka tala. -- Om jag nu skulle sluta med en nyare definition på vidskepelse. Filosofen kallar det vidskepelse att man tror på sina fantasier eller förväxlar dem med verkligheten. Men fantasier voro våra föreställningar om tingen. Om du föreställer dig en frånvarande person, så införer du icke honom själv i din hjärna, utan du fantiserar dig en inre bild av honom. Har det hänt att du förväxlat denna inre bild med personen själv?

-- Nej, jag har aldrig haft hallucinationer.

-- Inte jag heller! Nåväl vi ha icke förväxlat våra fantasier med verkligheter, vi äro således icke vidskepliga. Men nu frågas: ha vi trott på våra fantasier?

-- Att tro på deras verklighet.

-- Javäl! Men när fantasien är en spegelbild av en verklighet, så har jag ju rätt i att tro på min fantasis verkliga återgivande av en realitet. Om du ser en bild av din kakelugn i en spegel, så tror du ju att kakelugnen finns där i närheten, och du tror rätt. Ty en ljusbild är en realitet, eftersom ljuset är ett reellt, då det kan uppfattas av våra sinnen; och vår fantasis spegelbilder äga alltså verklighet eftersom de uppfattas av våra inre sinnen, utan vilka våra yttre sinnen icke kunna fungera. Icke sant? Om kirurgen opererar ut ditt öga, så ser icke du, men ögat ser, det vill säga återger bilder; alltså fordras ditt inre sinne för att _du_ skall se. Men opererar kirurgen bort båda ögonen, kan du ändå fortsätta att se dina inre bilder av yttervärlden ... -- Du finner således att filosofens definition på vidskepelse icke har någon tillämpning på oss och Borgåboliden, ty vi ha varken förväxlat meteorstenen med våra fantasier om den ... nu satt vi på grund igen, på motsägelsens blindskär, men så går det alltid när man vill klyva hår eller upplösa begrepp. --

-- Hur vill du definiera vidskepelse?

-- Vidskepelse är den inskränkta människans »fruktan för det okända», vilken paralyserar hans omdömesförmåga, så att han icke kan se orsakssammanhanget mellan en naturföreteelse och en historisk tilldragelse. Det är med andra ord enfalden; det är däggdjurets syn på Leoniderna; det är vildens oförmåga att tolka, att icke kunna se kausalsammanhang; det är den närsyntes lyte att ej kunna observera det avlägsnare; det är hedningens svaghet att ej kunna höja sig till en personlig gud, utan tror att _allt_ är gud, stenar och mossar, stockfiskar och mandriller; det är den ofilosofiske filosofens seende med det urtagna ögat utan begagnande av det inre sinnet. Där står nu mänskligheten och ser intet med sina seende ögon, och med det onda samvetets vidskepliga fruktan för det som är bakom förlåten. Teofobi heter sjukan, fruktan för gud, vilket är något annat än gudsfruktan.

-- Du synes alltså tro på järtecken?

-- Vi skola först bestämma begreppet järtecken. På det fysiska planet är det ett järtecken när barometern faller: det spår regn eller förutsäger regn. Man kan alltså spå eller förutsäga, på det fysiska planet, icke sant?

-- Jo, visserligen.

-- Då skulle man ju _a fortiori_ också kunna spå, på det psykiska planet som är högre?

-- Det vill synas logiskt!

-- Väl; då är spåkonsten i sig själv erkänd såsom möjlig och varande till. Om vi ser att himlen blir ovanligt röd i solnedgången så få vi blåst. Eller om månen har en ring, så få vi nederbörd.

-- Och om det regnar blod, så få vi krig?

-- Det har visst aldrig regnat blod, men kosmiskt stoft av röd järnoxid och avsöndringar från fjärilen Vanessa har några gånger tagits för blod. De som burit på blodiga tankar och tagit varningen ha säkert icke förlorat på det.

-- Du tror alltså på järtecken?

-- På förutsägelser, varningar, maningar ovanfrån måste jag tro, men på trollkarlar och spåkäringar tror jag inte!

-- Men på järtecken alltså?

-- Ja, på sådana man _får_, men icke på sådana man _begär_. Nu vet du det! Går du och talar om det på ditt vis, så låter det dumt, och då är det du som borde få stå för dumheten. Male cum recitas, tuum est! -- Men vi ha järtecken mycket närmare inpå oss, vi ha jordbävningen i Sverige-Norge och vi ha orkanen, straxt innan konsulatfrågan och unionsupplösningen kommo på tal. Jordbävningen ägde rum den 23 oktober 1904, och dess verkningar i Kristiania och Stockholm känna vi. Orkanen den 29 januari 1905 är mera symbolisk ändå kanske, ty den bebådades av bergraset på Norges västkust: själv rev den taket av Akershus' fästning och kungliga slottet i Kristiania; därifrån gick den till Stockholm och rev taket av en byggnad inom Svea gardes kasern ...

-- Ska vi sluta nu?

-- Ja, uppskov! så fån I tänka på saken. -- -- --

* * * * *

Falkenström tog ordet, men efter någon tvekan:

-- Ja, vad skall man säga? Dreyfuscyklonen stämmer ju i alla detaljer. Men Borgåboliden, vad betyder den.

-- En varning, en prövning, eller -- ett himmelsbrev med två tröstande ord: Tålamod och hopp! -- Framtiden får utvisa det!

-- Men det vänder ju opp och ner på hela astronomien, på Keplers lagar ...

-- Nej, varför det? Kan icke extra-kometer uppträda, fastän planeterna gå sin gilla gång? Och Kepler, vad vet du om honom? Hans tre lagar bestå, men han skrev även _Mysterium cosmographicum_, däri han fattar jorden som ett slags levande väsen vilket andas -- under formen ebb och flod.

-- Men Newton räknade ut det ...

-- Men Newton liksom Kepler var en from man, vilken utlade Johannes' uppenbarelse ... För övrigt kunna Keplers lagar vara riktiga som observation, under det att andra högre lagar råda samtidigt; ty därför att kvadraten på det man kallar planetens omloppstid förhåller sig som kuberna på det man kallar avstånden från solen, så behöver varken omloppet vara ett omlopp eller avståndet ett avstånd. I kemien råder ungefär samma lag. De flesta metallernas atomvikt är kvadraten på egentliga vikten, men metalloidernas atomvikt är kuben på deras egentliga vikt. Här synes förhållandet vara omvänt proportionellt; ju större ju mindre. Atomvikt är nämligen ingen vikt (tyngd) utan attraktionskraft, och lyder Newtons gravitationslag, men de kemiska ämnena lyda samtidigt andra lagar, Avogadros, Mariottis och fleres, och vad som sker när som kvicksilver förenas med svavel för att bilda den röda cinnobern, det är ett mysterium, emedan tillsvidare oåtkomligt för våra sinnen och vårt förnuft. Kvicksilvret har uppgivit sin metallnatur och svavlet har förlorat sin harznatur; där ligger ett rött homogent färgstoft. Det är ett underverk! -- Ska vi nu tala om dina angelägenheter, Falkenström.

-- Mina -- angelägenheter? -- Vad är det att tala om! Jag blir stämd eller icke stämd; i förra fallet skickar jag en advokat och därmed slut.

-- Nu blir du icke stämd -- jag har fått telefon i dag därom. Alltså tala vi om något annat.

-- Vi tala om något annat, eller gå ut i skogen.

-- Vi gå ut i skogen!

TOLFTE KAPITLET.

Det var julafton. Zachris och Jenny hade vaknat klockan elva och voro vresiga.

-- Har du köpt julgran? frågade Zachris.

-- Jag? det ska du göra; jag är sjuk och orkar icke med någonting, det vet du.

-- Ska jag sköta hushållet?

-- Ja, visst, när jag inte orkar; för resten skulle du sköta't ändå, och om det vore rättvist, skulle du föda barnen till världen.

-- Si där ha vi Pajans föreläsningar!

-- Va säger du för slag? Hanna är mycket större författare än du!

-- Jag ska be dig observera att jag skriver litteratur, men hon skriver om litteratur ...

-- Du skriver smörja, gör du ...

-- Och hon skriver om smörja ... Men du misstar dig på mig, helt och hållet. Se i den här tyska förlagskatalogen om min sista bok, där min stil jämföres med Goethes ...

-- Det har du skrivit själv, förstås, eller låtit skriva bakom din rygg. Står det Goethe?

Nu small en örfil. Jennys kinder hade nämligen utvecklat sig oerhört och inbjödo verkligen till handläggning. Men hon var numera så van vid dessa slags smekningar; de verkade uppryckande ur morfinsömnen, och framkallade alltid en gråtattack, som lindrade.

För att undgå sviterna gick Zachris ner i våningen, som var ostädad, men det märkte han icke.

-- Var är pojkarna? frågade han köksan.

-- De är ute på sjön, förstås.

-- På sjön?

Det var visserligen skönt att vara av med dem, men till julafton hörde ju barnen; de dekorerade och gjorde bakgrund; själv hade han förlorat varje minne av festens betydelse och karaktär. Han satte sig vid fönstret och stirrade ut; _såg_ gjorde han aldrig, så att man förgäves kunde fråga honom om väderleken. Han visste aldrig om solen sken eller det var mulet, om det var ett vackert landskap eller fult, denne store observatör och naturskildrare. I dag sken solen verkligen på rosenröd snö, som var svagt blå i skuggorna; domherrarne plockade rönnbär utanför, och stilla utsövda glada mänskor kommo från stadståget bärande julgranar och paket. Dessa små borgerliga människor som levde sitt liv i plikter och strider, utan en aning om att de härstammade från en apa, utan en tanke på att deras döttrar en gång skulle kastreras för att få ett postkontor eller en professur; de föreföllo i detta ögonblick den förtvivlade såsom ett slags guldåldersmänniskor, vilka kunde njuta av en oskyldig glädje; han såg på de förbigåendes klara, lugna ögon, på barnens strålande ansikten, och något liknande saknad, kanske ånger och skam grep ett ackord på hans överspända nervsträngar, som dock genast slappades och surrade. För att befria sig, tog han upp den tyska förlagskatalogen och läste. Där stod verkligen ordet Goethe. Och där stod Lars Petter Zachrisson såsom chef för den nya litterära skolan i Sverige, vilken med 80-talet höll sitt intåg. Denna tjuv, vilken en gång vid 70-talets genombrott hälsat Arvid Falk såsom sin lärare, han hade nu med sin liga ätit sig in i dennes hud, strukit ut hans namn och hans verk.

Goethe! Längre kunde han icke komma!

Han reste på sig, med rus i hela kroppen; hans lilla otympliga kropp svälde som grodans, vilken ville bli oxe, och när han gick förbi Goethes samlade på bokhyllan, tänkte han verkligen: Faust! Pah! Den är föråldrad och kan skrivas om! Jag såg'en nyss på Svenska Teatern och det var ett féeri!

Hans nästa tanke var den: Det skall bli en julklapp för akademin, när de få läsa det här översatt i tidningsannonsen!

Han hade nämligen nyss fnaskat efter akademins stipendium, men när det klickade, fastän han i lösen utlämnat alla vännernas huvud på ett fat, så kovände han och slog bakut.

Men det väntade honom själv en julklapp som han icke drömt om.

När han åter satt sig vid fönstret, såg han att folkströmmen från stationen skingrat sig; men en ensam resande kom styrande vägen framåt. Han hade denna gungande gång som om han red i lunk. Denna gång hade Zachris sett förr.

Närmare kommen befanns det vara en ung man eller en uppränd yngling, vilken var obekant med stället och syntes söka något. Han tittade uppåt villorna, letande den rätta.

Zachris erfor något obehagligt, oklart, oroande. Därför steg han upp och spatserade in i förmaket, sjönk ner i en fåtölj vänd mot fönstret, men sittande så lågt att han icke kunde se landskapet utanför. Han hade fått hjärtklappning, och satt som bakbunden på stolen. När han såg sig i trymån, fasade han, ty ögonen syntes inte, utan endast glasögonens ovaler och de voro gröna genom reflexerna från en lampskärm. Han såg själv att det var spökapan, och det slog så mycket mer, som han en gång fått ordet slungat bakom sig på en teaters parkett. Nu först förstod han det. Han vände sig från trymån, mot fönstret igen. Då såg han: ett ansikte tryckt mot rutan, och infattat mellan två händer som skyggade mot reflexerna.