Part 10

Detta ansikte liknade någons som var död, en operasångares, som umgåtts i Zachris' första hem; samma råa, grymma drag ...

Ansiktet var försvunnet, men det ringde på dörrklockan.

Anande ont, sprang Zachris till köksdörren och skrek: öppna inte!

Därpå återvände han in i våningen, allt under det klockan ringde. Den ringde så som om den hade rättigheter, och icke ämnade tystna förrän den fått sin vilja fram. Zachris tänkte ett tag fly upp till Jenny, men örfilens verkningar brukade sträcka sig ut över ett par timmar.

Det blev tyst ett ögonblick, men därefter hördes steg i salen. -- Han hade gått den öppna köksvägen!

Zachris hade fattats av en sådan panik, att all hans medfödda fräckhet övergav honom, och han kröp in i salsgarderoben.

Strax därpå hörde han två röster:

-- Jo, han är här, jag såg honom genom fönsterrutan.

-- Nå, sitt ner då, så kommer han väl straxt.

Den okände, spöket från graven satte sig -- vid garderobsdörren, sedan han undersökt nedre våningen.

Zachris svettades, rasade mot sig själv över sin feghet. Hur skulle han komma fram utan att bli löjlig? Det värsta ögonblicket i hans liv förestod honom, och han ville ha det hastigt avgjort, men han kunde icke göra entrén från en garderob.

Han hörde utifrån hur främlingen hostade och bytte om fot. Själv hade han trasslat in sig i några kjolar och stod på en blankläderkänga med ena foten, med den andra på en toffel, vilket gav en snedhet åt hela hans figur.

Därute satt hans son, som icke var hans son, vittnande om ett brott som var större än andra, emedan det går ner genom evigheter, utan slut. Denna påflugna drummel därute var en gång en ängel, som Zachris burit under sjukdomen; det var hans enda odödlighet, emedan han icke trodde på någon annan. Men så upptäcktes det vara falskt. Dock, i början hade han ej trott det, utan i det längsta menat att hustrun ljugit på sig för att få barnet. Därpå hade han glömt; men nu hade han fått visshet.

Det hördes ljud uppifrån vindstrappan, och anande Jenny, måste han ta sitt parti; han röck upp dörrn, steg fram ogenerat, och slog ner på främlingen som en blixt:

-- Stig in i mitt rum, så få vi tala!

Det gick verkligen så hastigt, att den främmande icke hann reflektera över dörren eller något annat.

-- Vad vill ni mig? frågade Zachris.

-- Ni? Känner du inte igen mig?

Han gjorde härvid en min som om han bjöd på en angenäm överraskning till julklapp, men detta retade Zachris till raseriets höjd.

-- Jag känner igen er, men jag känner er icke. Gå till er värda mor, och kom icke till mig; jag har ny familj och nya plikter.

-- Är jag inte din son?

Det var just den frågan Zachris inte ville besvara, ty det var vanäran. Nödgad till tystnad, bröt han ut, och fattande räkeln i kragen sökte han dra honom mot dörrn:

Han hörde Jenny i trappan.

-- Gå ut härifrån, fort!

-- Vänta litet nu, sade den unge Amerikanarn, som tycktes fullfjädrad. Jag går om jag vill, men jag vill bevaka mina rättigheter ...

-- Du har inga rättigheter efter femton år, du är arton nu! Ditt arv ska du få när jag dör, i fall det finns något kvar ...

-- Men du vill väl inte lämna mig på landsvägen så som du en gång vräkte ut min mor.

-- Det var lögn att jag gjorde, men det angår inte dig, ut! Här har du!

-- En femma, på julafton! Fyffan!

Jenny nalkades, och befriad från all sentimentalitet genom pojkens sista råhet, makade han ut honom genom dörrn och stängde.

Det var honom en lättnad att gossen icke var annorlunda, ty hade han träffat en bildad, vek ung man, som behållit fadren i ett kärt minne, då hade han icke vräkt ut honom på julafton.

Med en utandning satte han sig åter som om han ville sjunka i den eviga vilan. Detta var dock det värsta han upplevat. Denna vandrande vanära med detta ansikte, som alla kände, och som var stämplat med hans namn, denna falska ursprungsbeteckning, detta konkubinage med en man, och en död man. Det var helvetet! Där låg ett skelett i en grop utanför stadens tull, och med detta kadaver hade han, Zachris, ett levande väsen gemensamt. Och detta skelett hade slagit honom i livegenskap. Denna _deras_ son skulle bära Zachrissons namn, äga rätt att ärva honom och opinionen skulle nog tvinga Zachris att ge honom understöd. Sonen var född under hans äktenskap, och han hade icke rätt att förneka honom. Det var den fatala följden av en hustrus äktenskapsbrott vilket snart behandlades som en lek. Det var Hanna Pajs teorier, som hon föreläste för unga fruar och avkönade män; det var alfonsernas lagförslag om arvsrätt för oäkta barn.

Jenny kom in i rummet. En oförklarlig makt drev nämligen de förtvivlade tillsammans; de måste vara i samma rum och gnaga varann, gissla varann.

-- Vem var härinne? frågade Jenny vädrande med näsborrarne.

-- Det var ingen här!

-- Det ljuger du, förstås.

De sutto nu på var sin stol, slöa, med utruttnade viljor.

-- Har du köpt julgran? frågade Jenny.

-- Näh, skulle du inte göra det?

-- Du skulle ju göra't.

-- Men du sa ...

-- Var ska man få en sån ifrån? Ska man behöva fara till stan för det?

-- Ja, varför inte?

-- Det är ju så långt till stan, och så ska man köpa biljett, kanske komma för sent till tåget. Och är man en gång på tåget, måste man sitta och titta de där bovarne i ögonen, näh det orkar jag inte.

-- Hur ska man göra då för att få en gran?

De voro lika slöa båda, och den minsta önskan väckte genast svårigheter, växande till berg.

-- Men vi måste ha en gran i alla fall, återupptog Jenny. Du är så slö så ...

-- Och du då.

Nu slapp det åter i Jennys hakar:

-- Den ska ju kläs också: vem ska göra det?

Zachris satt och tänkte på helt annat, gjorde planer och räknade:

-- Låt Maja telefonera efter en gran, svarade han.

-- Maja? Tror du inte hon har annat att göra? Och för resten, inte har de telefon på torget.

-- Då ska jag fara till stan, avklippte Zachris.

-- _Du?_ Ska du fara ifrån oss på julafton? Och så går du bara och äter frukost, kommer hem full och lägger dig sova? -- Har du köpt några julklappar då?

-- Näh, vi ska inte ha några i år ...

-- Skulle inte vi? Vem har sagt det?

-- Du!

-- Det ljuger du!

-- Vi skulle inte ha någon gran heller, hörde jag, efter som det var gammalmodigt.

-- Men jag vill ha en gran nu! förstår du.

-- Skaffa då!

-- Var ska jag ta den ifrån?

De fortsatte med granen, icke för granens skull, utan för att få sitta och frottera varandra med ord. Deras samliv hade i ensamhetens debaucher urartat till ett enda stort könsliv. Deras personer hade fått ett behov att agera och reagera mot varandra, och på mellanstunderna begagnade de samtal såsom surrogat. I stället för att piska varann med ris, så skällde de på varann.

Som de sutto så, båda vända mot ljuset, syntes ett ansikte på fönstret. Det var främlingens, men nu voro grymheten och råheten tillökade med cynism. Ansiktet räckte ut tungan och trummade på rutan.

Zachris betraktade endast Jennys drag, som först uttryckte tvivel om hon såg rätt, sedan ett svagt igenkännande, och slutligen dödlig fasa. Hon sprang upp som en fjäder och syntes ha kommit fram till ett beslut. Hon skyndade upp i vindsrummen och började städa.

Zachris försökte en analys på Jennys beteende.

Sonen kunde hon icke känna igen, efter som hon aldrig sett honom, och efter som han icke liknade fadren. Skulle hon ha känt operasångarn? Haft något med honom att göra? Eller trodde hon att den döde visat sig?

Om han frågade henne, skulle hon ljuga, naturligtvis, och han skulle aldrig få reda på't. Därför strök han ut det, tog på sig överrocken och gick ner till stationen för att fara till staden, i något obestämt ärende.

* * * * *

När Jenny kom opp på sitt rum, rev hon ihop något kläder och linne i en kappsäck, tog sig en dosis morfin och gick därpå till telefon; stannade framför Hanna Pajs nummer, som hon präntade in för att icke säga galet. -- Men vad skulle hon säga? Det där ansiktet dugde inte att komma med, det skulle tvärtom döljas under något, ty det tillhörde själens fördolda, som man icke kan säga emedan det finns en blygsamhet, vilken står på vakt vid det undermedvetnas tröskel.

Örfilen däremot, den dugde; den var modärn skillnadsgrund; den var oförlåtlig; och när man slagit en kvinna, frågade domaren aldrig efter motivet.

Nu ringde hon; fick upp Hanna och sände av en ström ord:

-- Rädda mig! Han har slagits, jag kan inte stanna i hans hus.

-- Har han slagit dig? Då ska du genast gå! Kom hit till mig med nästa tåg. Jag har tre rum, och du skall ha det bästa ...

-- Men mina barn?

-- Tag dem med, så ska vi plantera ut dem! -- Kommer du?

Jenny hade hälst velat ha ett pensionat, med konversationssalong, unga oerfarna herrar, hälst studenter eller kadetter: »men det kan komma sen», tänkte hon, och försökte erinra sig hur Hannas tredje rum såg ut. Men telefonen pressade:

-- Kommer du? Hos mig skall du icke lida nöd, ett öppet hjärta och en öppen hand; julgran ska du få med.

Liksom om hon blivit befriad från det värsta bekymret i julgranen, vilken plågat henne hela morgonen, svarade hon: jag kommer!

-- Välkommen! var svaret och så ringde det av.

Hannas hastiga beslut var icke dikterat av välvilja mot Jenny, utan av hat mot Zachris. Denne hade nämligen vägrat subskribera på en fest för Hanna. Nu skulle han få en julafton att minnas; nu skulle han känna vad en hustru var värd och vad en kvinna förmår.

När Jenny kom ner frågade hon Maja efter pojkarna.

-- De är på sjön.

-- Såna pojkdjävlar, utbrast Jenny. Gå och hämta dem.

-- Ska frun resa till stan?

-- Vi ska jula i stan!

-- Hå kors, då kanske jag får vara ledig?

Jenny tänkte ett ögonblick; därpå svarade hon: -- Det får du visst, det Maja; men stäng väl efter dig.

Efter en stund kommo pojkarna inrusande med den ruttna hyndan. De hade icke varit på sjön, utan på stationen, där de köpt alla jultidningarne.

-- Här ska du si på gubben, morsa, ropade Brunte och kastade opp ett blad, där fadren var avritad.

-- Kläd på er gossar, vi ska fara till stan, och jula.

-- Hej, det var livat.

Under det gossarne kläddes, plockade modren ihop en del dyrbarheter, lite silver av servisen, alla smycken, något linne med mera.

* * * * *

När Zachris kommit ner till tåget, såg han noga efter om främlingen fanns därinne. Då denne icke syntes till, satte han sig att läsa morgontidningarne.

Tåget gick, och han läste vidare. Det var som om fan själv hade skrivit ihop texten i dag. Hans värsta fiender fick beröm för sina dåliga böcker. Och Falkenström kallades vår första naturskildrare. Denna titel hade Zachris usurperat, ehuru han aldrig sett naturen.

Men så kom rent dämoniska saker. Från Australien berättades om en äkta man vars hustru födde ett barn som ej var hans och när mannen sökte skilsmässa fick han icke denna beviljad. Då mördade han hustrun och barnet -- en julafton -- och så blev han hängd. -- En julafton? Varför skulle det just vara en julafton?

När han tittade på annonserna, stod där med stora bokstäver: Varning! Härmed tillkännagives att vår prokurist L. P. Zachrisson icke vidare eger rätt att teckna firmans namn ...

-- L. P. hette han också!

Han blev mörk i hågen och tittade upp från bladet, då mötte han två ögon och ett vidrigt leende. Det var främlingen igen. Hans son, för detta ängeln: _deras_ son ...

Han bytte plats och började läsa igen, på annonserna: »Jenny (med feta bokstäver) kallas till nytt möte på vanlig plats.»

Han steg upp och gick ut på platån, reflekterande över de ovanliga tidningarne:

-- Antag att jag fått lite för mycket morfin, hur kan det ha något inflytande på tidningens redaktion?

Nu hade han vänt ryggen åt sin kupé, men i fönstret mitt emot som var bugligt, såg han speglas ett ansikte -- återigen detta ansikte!

Han försökte blunda, men då såg han ansiktet tecknat i eld på blodröd botten. Han gick in i nästa kupé och satte sig. Då reste sig i bakgrunden den »nakna prästens broder», och med den frommaste min, glad att få se en medmänniska, steg han fram till Zachris och räckte menlöst sin stora hand med en vante på.

Men Zachris var inte vid humör att nedlåta sig till en bladkuli, utan hälsade ett torrt stickande gudda; varpå han vände sig ut åt fönstret och sköt rygg såsom en bastion mot den närgångne, vilken sårad i sina försonliga julkänslor lomade tillbaka till vrån varifrån han kommit.

Zachris, som icke var kostföraktare, och som tidigt lärt sig att ingen är för ringa att icke kunna begagnas, hade givit vika för en ögonblicklig impuls, och högaktade sig nästan för att han vågat stöta sig med den icke ofarliga landsortsprofeten. Han hade nämligen tyckt sig läsa i dennes ansikte en viss skadeglädje, och i en blick åt andra vaggongen upptäckt att han visste vem som satt där.

Var och en som visste den hemligheten hade ju en klubba i sin hand, varmed han kunde slå ner Zachris. Det var den mest ohållbara situation en människa kunde iråka; värnlös, oväpnad, den förstkommandes rov, allas niding.

Slutligen höll tåget, och man var framme. Zachris stannade att läsa en affisch för att främlingen skulle få tid att gå före. Men främlingen stannade vid en annan affisch, som bevakade utgången. Där stodo båda, som om de väntat livet ur varandra; de fröso båda om fötterna, men ingen ville gå först. Zachris tittade efter en okänd utgång, och när han trott sig ha funnit den, klev han med mycken möda och besvär över skenor, mellan rörliga lastvagnar och arbetslokomotiv, kom ut i godsmagasinet, men togs där om händer av en stationskarl som artigt visade honom samma väg tillbaka över skenorna. Vid en växel snavade han, fick hatten på skulten och glasögonen på mustachen, samt hälsades med ett ironiskt skratt av främlingen som väntat ut honom.

Han rusade ut ur stationen, och kastade sig in i stadens gränder. Men när han stannade vid ett bodfönster såg han främlingen stå vid ett annat.

Då uppsteg en dunkel tanke på självmord, men denna höga tanke efterträddes straxt av en mindre hög: Operakällarn! Där hade icke främlingen råd att inträda, där var Zachris hemma som hos sig, där hade han haft sina bästa stunder, där fann han alltid sina vänner.

När han kom i förstugan och tagit av rocken, såg han straxt att Lögnroth och Smartman sutto vid fönstret och doktor Borg vid bordet intill. Här behövde man inte bli ensam, tänkte han, och med en stol på rak arm kastade han sig in bredvid Smartman. Men denne motade med armbågen:

-- Gå din väg, vi ha enskilt att tala om!

Zachris gjorde en volt utåt salen, alldeles avsigkommen och rumphuggen. För att maskera fiaskot, närmade han sig doktor Borg, och frågade tämligen ödmjukt.

-- Får jag sitta ner?

-- Ja, men inte här; jag väntar sällskap.

Det var första gången han känt sin självskrivenhet jävad. I sin orimliga förblindelse hade han alltid betraktat sig som självskriven i alla sällskap. Han bad aldrig, utan bjöd på sin värda person. Nu stod han mitt i salen och sökte ett ledigt bord. Ensam, utstött, förkastad, gjorde han en bedrövlig figur; men han såg så gemen och självförvållad ut, att han omöjligen kunde väcka medlidande. Då märkte han i fjärran ett litet ledigt bord. Kryssande mellan främmande människor, mest resande, knuffade han stolar utan att be om ursäkt, fick ovett som han icke förstod; därtill var han för högfärdig. Men när han slutligen gick förbi ett parti veritabla frukostätare hörde han följande dialog:

-- Är _det_ han?

-- Han ser ju ut som en koprofag!

Därpå följde ett dundrande flatskratt, vilket träffade honom som en vindstöt på en segelbåt: han krängde och vajade framåt, tills han slutligen stod vid det lediga bordet. Men i samma sekund var det upptaget av landsortsprofeten från tåget.

Zachris stod där som supplikant framför den försmådde, men hans otroliga förmåga att glömma skymfar (som han utdelat), kom honom att även nu förgäta, och med en enkel flott gest inbjöd han vännen att dela bord med sig, låtsande sig hava beställt platsen.

Den fromme mannen var glad se en människa på julafton och slog upp språklådan utan vidare. Som journalist var han dessutom van vid hundsvotteringar och skymfar; och själv av sitt yrke nödgad till trolöshet, förlät han vem som hälst bara han kunde få en notis. Nu var Zachris icke den som gav, utan fann det saligare att taga. Hans samtal var såsom kachesen framställd i frågor; och för att slippa ge något, så svarade han med frågor. Men han var så slängd i frågekonsten, att han kunde släppa ut de farligaste påståenden, de mest äreröriga beskyllningar, allt i den frågform, som gjorde honom till oansvarig utgivare.

-- Är det sant, började han, att Smartman och Lögnroth äro ruinerade?

-- Näh kors, det har jag inte hört. (Där ha vi en notis.)

-- Ja, jag vet inte, jag frågar bara! Du får inte göra notis, din hundra; och citerar du mig, så tar jag tillbaks.

-- Men om så vore, är du såverad då?

-- Har jag något med deras affärer att göra?

-- Jag frågar jag, svarade den fromme, som drog öronen åt sig.

-- Jag lever så isolerad och hör aldrig något, svarade Zachris, som också blev rädd. Tänk dig, nu först ett år efter får jag veta att Smartman är skild.

-- Är Smartman skild?

-- Si så, visste du inte det? Och så sitter du och plockar mig. Han hade ju en mätress, som ägde hans dyrbara korrespondens, vilken hon erbjöd åt redaktionen till inlösen för 30,000 kronor, det har du ju skrivit om.

-- Har jag?

-- Ja nog har jag läst det i dina Stockholmsbrev; kanske jag misstager mig; ja, nu minns jag, det stod i Brevväskan, vet jag ju; nå ... skål på dig! God jul, säger man, fastän fan vet vad det ska vara till; bara en förlorad arbetsdag och omkostnader.

Nu var Zachris i sitt esse, när han fått fatt i en åhörare som han kunde »prata av sig bakruset på». Och när vinet kom in, rann det ur honom, men inga farliga förtroenden, inga medgivanden, inga förödmjukande bekännelser. Men åhörarens person var honom så likgiltig som ingen; det var bara två öron, två slaskrör i vilka han slog ut. Han såg icke på hans ansikte utan på hans halsduk, och under stigande rus glömde han i halvskymningen vem han talade med. Profeten hette Harald, men Zachris kallade honom omväxlande Alfred och Axel, dock mest »min kära vän», detta senare ett uttryck av hans belåtenhet med maten och vinet.

Men Harald, den fromme, hade en olägenhet i umgänget: när han icke somnade vid Bourgognen, så led han av dåligt ölsinne och blev sanningsälskande. Nyss uppstigen var han icke sömnig för tillfället; eljes förstod den räven att låta folk prata honom till sömns; han begagnade dem som sömnmedel utan att de trodde det. I dag ville han icke vara slaskrör, och den där skymfen på tåget började stötas opp. Han märkte nog att Zachris talade så mycket skräp bara för att slippa tala om något annat som tryckte honom. När nu Zachris slutligen kallade sin vän för Pelle, så förlorade han tålamodet och skred till anfall:

-- Hör du, vad föreföll nyss därborta vid Lögnroths bord? Det såg så ovänligt ut.

-- Det var just vad jag ville fråga dig om. Vad har hänt? Har man slungat mig?

-- Näh, men man är rädd för dig!

-- Rädd?

-- Ja, man är rädd för ditt namn. Du har förlorat din popularitet.

-- Jag?

-- Ja, jag skulle vilja kalla dig för en död man. De ha berömt ihjäl dig! -- Det där sista med Goethe, det var döden i grytan. Vi hade på 70-talet en skald ...

-- Asch 70-talet!

(Zachris ville aldrig höra talas om 70-talet! Litteraturen började för honom med 80-talet, och därmed slutade den också.)

Harald höjde rösten och gick på:

-- En skald på 70-talet, som organiserade hela pressen åt sig medelst växlar.

Zachris låtsades ha en order åt kyparn, men Harald gick på.

-- För att hämnas, berömde de ihjäl honom. Publiken blev nämligen utäcklad, vände ryggen och spottade bakut. Så har det gått med dig också. Ditt namn är utslitet, superlativen äro uttömda. Du var Sverges första naturskildrare, du hade infört det nationella lustspelet, du lät interviewa dig i Le Figaro (Le) såsom chef för den modärna rörelsen, du behärskade suveränt Stockholms teatrar, du blev slutligen utnämnd till Goethe. Har du sett Julbladet, där du står med _din_ Schiller, skalden Grönlund, och trycker något i hans hand, som skall föreställa en femma; monumentet är rest framför nya nationalteatern vars direktör du skall bli, sedan du mottagit vasaorden ...

Zachris beställde whisky. Han tänkte resa sig och gå, men fruktan få vara ensam höll honom kvar. Här var så varmt och skönt för resten, var lagom skumt för hans flottiga bonjour, luktade så god mat och supar. Han gjorde sig därför först döv, och sedan svalde han en whisky, letande efter något ämne som kunde avleda. Han tittade sig omkring, och i folkvimlet såg han ett ansikte, som liknade bokhandlaren Kilos, men icke var hans, ty Kilo gick aldrig på krog.

Klostret! Där hade han det!

Zachris drevs av en beständig fruktan att något nytt skulle komma i världen och litteraturen, så att han med sina 80-talare fingo gå som gamla åsnor; och han fasade för sammangyttring av människor. Det var som att få höra om en konspiration mot honom när ett nytt kotteri uppstod. Han försökte först krångla sig in och spränga inifrån, och var han fick inträde, drogs det upphöjda strax nedåt, det ointresserade blev intresserat, det sköna fult. När han först fick höra talas om klostret, gjorde han en vits på det. Men när Falkenström bröt in, blev han betänksam, sökte smickra sig in, erbjöd beskydd och tjänster, men avvisades bestämt. Greve Max avskydde honom som en stank, och Kilo fruktade honom som det onda självt.

Nu ville han känna sig för hur Harald ställde sig gentemot klosterfrågan:

-- Nå, har du hört om Kilos alkoholisthem i södra bergen?

-- Jo, det har jag till min stora förnöjelse.

Där var napp alltså.

-- Falkenström lär ha gått igenom kursen; de lär äta äpplen och läsa bibeln.

-- Och så har de en långholmare till portvakt. Den där gamla fähund som supit så han brutit armar och ben, lär vara en skåpsupande baptist för detta.

-- Nåå, det sista: Revisor R. sitter i bagarstugan och gör guld.

-- Kors-i-Jissu-namn! gör han guld?

Zachris ansåg sig skyldig att skratta, vilket gick så till att han skakade på buken och näsan:

-- Men de är inte ofarliga, grinade Harald. Den där Kilo är teosof och har parti, jo du, ett stort parti ...

Zachris, som inte tyckte om partier, fräste ut:

-- Asch!

-- Och Max är Martinist, skriver i parisarnes tidskrift, som går över hela världen ...

En satanisk lust att skrämma Zachris överföll nu Harald.

-- Teosoferna, vet du, äro hemma i båda världsdelarne, finnas överallt som jesuiterna fordom, och deras inflytande i tidningarne, i riksdagen, vid universiteten, är snart sagt oberäkneligt.

Zachris blev rädd, ty detta nya, han motsett, var redan kommet, och utan hans åtgörande, utan hans beskydd. Detta blev allvarsamt.

-- Är de verkligen så? Säger du det? Men Kilo är ju ingen trumf.

-- Kilo gjorde goda språkstudier till sin kandidat och har sedan alltjämt legat i böckerna. Han har en artikel i sista Revue des Deux Mondes ...

-- I, i, i Revue ...

Det fastnade i halsen på honom och svetten rann. Men Harald lät piskan gå:

-- Och de har fina bekantskaper däruppe på berget må du tro. Det går en prins där ...

-- En, en ... Jag måste gå och telefonera hem ett ögonblick ... ursäkta mig ...

Telefonen var Zachris' vanliga utväg att komma ifrån obehagliga samtal, och allt som var fördelaktigt för andra var honom obehagligt att höra.

När han kom tillbaka från telefonen var han blek om näsan.

-- Konstigt! sade han för sig själv -- det fanns inte ett liv hemma; inte ens gamla Maja! Vad var det för en prins du talte om?

Harald inträdde nu i sin fyllas tredje stadium; han blev påflugen, den fromme sovaren.

-- Ja, sade han, det var inte värt du fiskar där, för prinsen vill inte umgås med dig.

Zachris parerade och föll ut:

-- Men det är ju humbug deras ockultism och teosofi.

-- Nej, det är en högre utvecklad hypnotism och suggestion. Har du inte läst Karl du Prels utmärkta uppsatser i ockultism som pågått i Zukunft hela nittitalet?

-- Zukunft? Är Harden sådan?