Part 8

Detta osäljbara hus, beläget i en okänd vild trakt, svårtillgänglig genom branta berg och sumpiga dalar hade greve Max ärvt av en faster, och huset med sina många rum var fullt möblerat i alla möjliga stilar, dock ingen senare än 1840. Kakelugnsmakaren hade lämnat sina spår efter sig i en utvald samling kakelugnar, vilka gåvo varje rum sin bestämda ton. Och tapetfabrikören hade också givit sitt bidrag i tapeter, olika i varje rum. Av svavelsyran fanns intet annat spår än ett stort kök med spis under kåpa och med blåsbälg, vartill sedan kommit ett långt diskbord vid fönstret med små trefötter, sandbad, spritlampor och kokbägare, några sättkolvar, retorter, diglar och kemikalier.

Den enkla inredningen, nästan värdelös, hade greve Max ordnat om, så att var sak passade i sitt rum; och med de billigaste färgade bomullsstoffer hade han stämt ihop tapet, kakelugn och möblemang. Varje rum föreföll lik en dikt, avslutad för sig, i begränsning, i form, i färg. De billigaste kökslampor, anbragta antingen i taket eller på väggarne som lampetter, hade han dekorerat med japanskt papper så att man icke anade de simpla former som doldes av dessa lampor för ett pris av en krona och femtio öre. Ett alltför obändigt, torrt, prosaiskt rum hjälptes genast med en krukväxt i fönstret, som aldrig förfelar sin verkan, utan ger hemtrevnad.

De många rummen, vilka alla hängde tillsammans men kunde isoleras, uppvärmdes av två stora plåtkaminer, och med ventiler släpptes värmen upp i vindsrummen efter behov, men nu på vintern stodo dessa öde. Som det var små golvytor och lågt i tak befanns det lätt att hålla varmt, och då tobaksrökning icke ingick i husets vanor, hölls alltid luften ren.

Denna vinterafton sutto greve Max och Kilo ensamma i biblioteket, som hopkommit av bådas sammanslagna jämte det som greve Max hade ärvt. Ett rum fullt var det; och ordnat i alléer och bersåer. Alla encyklopedier och referensböcker på långa bordet; sedan de olika ämnena på fack; men en hel vägg stod oordnad och kallades jaktmarken. Där funnos alla världens ting huller om buller; sammelband, buntar diverse från bokauktioner, delvis oöppnade, broschyrsamlingar, lösa blad, planscher. Där kunde upptäckter göras, och det som i dag syntes värdelöst kunde i morgon vara av största vikt, beroende av ämnet man behandlade. Och när man jagat av den marken, kunde man efter en tid jaga om igen, ty i vinden funnos säckar med reserver.

På konsoler stodo små billiga byster av Emersons sex representanter av mänskligheten: Plato, filosofen, Swedenborg, mystikern, Montaigne, skeptikern, Shakespeare, skalden, Napoleon, realisten, och Goethe, skriftställaren. Man var nog betänkt på att utvidga denna representantkammare, men hade uppskjutit ärendet.

I detta bibliotek höllos kollokvierna och dialogerna, och där kändes tryggt, ty man behövde icke tvista om ett faktum eller datum, utan man konstaterade det genast genom »slå upp» i referensböckerna.

Max talade, och Kilo hörde:

-- Gråt icke över tidens ondska, broder; du som teosof bör veta att varje tidevarv har sin uppgift: detta som går till ända nu var det materiella framåtskridandets, industriens och ekonomiens; var det underligt att det intellektuellas nivå skulle sjunka då det sinnligas steg?

-- Men ett sådant sjunkande ...

-- Man tvingas ju vara barn av sin tid, man skall vara det, men man måste växa med, framåt. De som stanna bli överkörda! Även villfarelserna ha sin uppgift: att korrigera sanningen; och i varje villfarelse finns ett korn av det rätta. Glöm icke Jakob Boehmes odödliga: Allt innehåller ja och nej, eller Platos: Allt födes av sin motsats. Du ser ju hur nittiotalet var syntesens eller kompromissernas tid, då man slutligen började lära av varandra. Förebrå icke de unga hedningarne deras framstormande. De togo arv av sina fäder, och den store kyrkofadern Viktor Rydberg var deras profet, fastän han nu får sitta och bekämpa sina lärjungar. Det var han som lärde oss att älska Julianus avfällingen, och att hata Kristus. Nu sitta vi och förvånas att vi kunde vilja utbyta Kristi bildade fina kult av det osynliga mot grekernas ohyggliga. Om man skulle tagit profeten på orden, borde man ha givit ett exempel. Tänk dig kyrkorådet med komministrar och adjunkter inledande hundra oxar i Jakobs kyrka; se dem slakta ner dessa offerdjur och med blodet bestänka altaret; föreställ dig kyrkoherden rotande i djurens inälvor för att spå ut framtiden; när denna kungen skall dö, om bönderna skulle få missväxt och dylikt som sedan komme in i nästa års almanacka. Ja, det var Julianus' religion som skulle uttränga kristendomen, och som förkunnades av idealisterna på 60-talet. Det var ju idiotiskt! Det var rationalismen, så kallad av ratio förnuft, därför att de saknade både förnuft och vanligt förstånd ...

Nu hördes takklockan ringa, och det betydde främmande.

-- Vem är det, tror du?

-- Det är Falkenström, svarade Kilo utan betänkande. Jag har väntat honom i två dagar; han har haft det svårt, jag har känt det på mig.

-- Han är välkommen, men hit in får han endast komma nykter.

-- Det vet Petrus vid porten; dock, är han i själanöd, så gå ut i väntsalen och tala vid honom.

Petrus syntes i dörren. Det var en verklig gubbe, vit i hår och skägg, på kryckor och utseende av en hundraåring, fastän blott sjuttio år gammal.

-- Falkenström är här, rapporterade han.

-- Han är välkommen, men ...

-- Men han har gått, till fots, förvillat sig i bergen ... Nu badar han, och får sedan rena kläder och filtskor, en kopp varm mjölk också ...

-- Han skall vila en halvtimme, så får han komma in i mitt rum, sade Max, om han är ...

-- Han är nykter, men söndertrasad invärtes ... talar om polis och annat i samma anda ...

-- Gå nu, gubbe, och inför honom om en halv timme! Men tvinga honom ligga 15 minuter på en soffa, och underrätta honom om »husets vanor», att han icke må störa vår frid med sitt knot.

-- Medan vi väntar, Kilo, skall jag läsa min sista dialog, som du begärt höra, och som skall tryckas i våra klosterskrifter i sinom tid.

Kilo sjönk ner i vilstolen och »släckte ögonen» för att höra bättre och förstå.

* * * * *

År 1872 satt jag en vinterafton ute på en ö i havsbandet och hörde en gammal bekant jägare och äggsamlare berätta följande tilldragelse ur sitt liv. Han hade som yngling under sina promenader upptäckt en trädkrypares bo i en asp, och som han saknade denna fågelns ägg, fattades han av en häftig åstundan att äga dem. Men trädet var av samma slag som den förbjudna fruktens; det växte innanför ett staket, och inom samma staket låg en villa, och i villan bodde en familj, med vilken vår äggsamlare måtte haft något obytt, ty det föll honom icke in att begära lov få klättra upp i trädet. Äggen måste han ha, och följaktligen gick han en mörk kväll med en såg för att fälla trädet ...

(Här blev situationen spännande och jag minns hur berättarens ansikte fick ett smärtsamt uttryck där han satt på den svarta skinnsoffan med ett sjökort och två bössor ovanför ...)

Nåväl, villans dörrar slås upp, ljus strömmar ut, och ägaren griper ynglingen ropande på »tjuvar». Den brottslige införes i familjen, och förhöres. Han söker försvara sig med att han endast ville åt fågelboet ... Villaägaren fattade icke vad man skulle med ett fågelbo, trodde att gossen ljög, och hotade med polis. Situationen var på höjden, då den brottslige nämner sitt namn. Därmed var förtrollningen bruten, ty hans far åtnjöt anseende och saknade icke inflytande. Han släpptes och därmed var saken slut.

Tjugu år senare satt jag i samma rum med samma jägare och erinrade om ungdomsminnen. Plötsligt tog jag upp denna fågelhistoria. Jägaren såg på mig förvånad, och frågade var jag fått tag i den.

-- Av dig! svarade jag.

Han förnekade. Jag undrade om han skämtade, ty ljuga behövde han ej, emedan det icke fanns något förödmjukande eller ärerörigt i den pojkhistorien. Han lät mig berätta historien i detalj, men kunde icke kännas vid den.

Jag har många gånger sedan dess undrat om han ljög helt enkelt, därför kanske, att historien i verkligheten varit förknippad med något förödmjukande som han utelämnat vid första referatet för mig och som han skämdes för. Att hans minne svek är omöjligt, ty pinsamma situationer bruka ha en otrolig förmåga hålla sig kvar. Man kan stryka ut dem för en tid, men de slå upp igen som fläckar på rocken. (Kanske jag misstar mig!) Jag har ibland tänkt att han läst den där historien eller hört den av en annan och lokaliserat den på sig, den långa vinterkvällen, för att vara intressant, och att han nu skämdes över att ha ljugit då för tjugo år sedan. Mitt eget minne litar jag på i detta fall, ty historien var så levande, målande berättad, att jag som författare såg den för mig den gången. Kanske, säger jag mig än, var jag den första som han berättat den för, och därmed hade han befriat sig från ett pinsamt intryck så grundligt att detta utströks ur hans minne.

Följande händelse ur mitt eget liv kan belysa den erfarenheten huru man ur sitt minne utplånar totalt ett plågsamt intryck, så att det icke existerar mer.

Omkring 1880 satt jag med några för detta skolkamrater och rotade i det förflutna. Vi voro nu ute i livet, gifta män och med en viss ställning.

-- Du kan ha en bjärt otur du, vände sig en av kamraterna till mig.

-- Ja, har du märkt det också? (Det var min egen observation som jag gärna hörde bekräftas.)

-- Ja, svarade han, minns du inte (och så började han en historia från skolan omkring 1860, men jag mindes inte ett spår).

Saken skall ha tillgått så. Det var sista dagen på terminen, sista timman, och läraren, den fruktansvärde, var blid. Det låg en fridens och försoningens stämning över klassen, och timmen gick under diskussion om flyttning och betyg, så att läxan icke blev förhörd. Klockan slog. Läraren förklarade med ledsnad att han icke kunde medhinna läxans förhörande, men var övertygad om att vi läst över den. Det var en explikation så att böckerna lågo uppslagna. Vid kommandot »slå igen böckerna» skulle jag, enligt berättaren, ha givit luft åt min tillfredsställelse att ha undgått en fara, och utstött en lättnadens suck, vilken dock hördes av den skarpe läraren, som fattade i en blink dess betydelse. Ett sataniskt leende flög över hans rysliga ansikte och med en skallerorms blickar ruvade han först min tolvåriga person; sedan efter kommandot: slå opp böckerna! utslungade han mitt namn, vilket betydde att jag skulle explicera. Då jag icke kunde ett ord, fick jag stryk.

Jag hade inte ett spår minne av detta och berättaren kunde icke väcka det heller. Men som jag tyckte historien stod i stil med mina andra upplevelser, så brukade jag sedan berätta den själv, såsom bevis på min otur.

Förmodligen hade jag varit så inne i julstämningen, och denna episod hade kommit så abrupt in, att den icke fick någon plats. Där var upptaget av julklappar och friheten under lovet med dess nöjen, jag var så framom terminen och läxorna och det här låg redan bakom förut. Hade jag icke behövt berättarens historia till min samling, hade jag förnekat den, ty den saknade verklighet för mig.

Nu efter fyrtio år, då jag sett så mycket misstag och missförstånd, har jag börjat undra om berättaren i sitt minne förväxlat mig med någon annan. Om han gjort det, så bleve saken ändå mer intressant, ty då hade jag i min levnads väv spunnit in andras garn, och det är ju icke så ovanligt.

* * * * *

Intet är osäkrare än uppgifter och vittnesmål, icke därför att människorna ljuga uppsåtligt, utan därför att allting är så bristfälligt, våra sinnen, vår uppfattning, vårt minnesorgan.

I mitt föräldrahem umgicks intimt en änkefru med son. Oftast hörde jag den gamla kvinnan tala om sin avlidne man, och såsom varande den kände kaféägaren till det berömda kaféet. Jag hörde så ofta talas om honom som jag aldrig sett. Och när jag en gång fick se hans granna lokal med pompejanska målningar, med lagerboskéer, glaskronor och sjungande kanariefåglar, fick jag höga tankar om honom. Men minnet bleknade, sonen växte upp och kring honom samlade sig mitt intresse. Han var lantbrukare och kom ofta till staden; var alltid allvarlig och hade alltid missväxt och andra bekymmer, även processer. När jag fyllt tjugo år blev jag hans gäst. Under ett nattprat råkar mannen fälla följande ord i en parentes ... »Ja, sir du, min far var bonde ...» Då vaknade mitt barndomsminne om kaféidkaren, och jag avbröt: »Var inte din far ...» Härpå vill jag minnas, att han svarade något suddigt, ty han var inne i ett längre anförande, men i alla fall nekande. Efter den dagen slopade jag barndomsminnet om kaféidkaren, troende mig som litet barn ha förväxlat eller missuppfattat. Så försvann han från min horisont, livet fyllde ut mitt eget, och jag hade icke tid att grubbla över andras, men var gång mannen dök opp såg jag bondsonen i honom.

Efter tjugofem år gångna sitter jag med en nära anförvant och dividerar om gemensamma ungdomsvänners öden. Så kom vi till Filip X.

-- Ja, hans far ägde ju vinterträdgården, säger min anförvant.

-- Va för slag? Var inte hans far bonde?

-- Nä! Var har du fått det ifrån?

-- Från honom själv.

-- Omöjligt, jag kände hans far!

Som vi voro upplysta människor båda, råkade vi icke i gräl; jag bara satt förvånad över ett intressant faktum, som jag ännu icke kunnat förklara. Men efter den stunden återblev min vän schweizeriidkarens son, och bondsonen försvann ur mina föreställningar där den dock levat i tjugofem år.

Är det möjligt att jag hörde vilse om natten, eller är det så att hans far _först_ var bonde och sedan blev värdshusvärd? Faktum saknar ju intresse, men att jag gick i tjugofem år och ljög utan att veta det, kan ju mana en till försiktighet.

Att tro allt vad folk säger kallas för att vara naiv. År 1870 omkring på våren var jag naiv, då en studentkamrat kommer upp på min fattiga kammare för att taga avsked. Han hade nämligen, så uppgav han, måst avbryta examen för fattigdom, och hade nu tagit anställning hos en vintappare i Uddevalla. Vintapparen var i staden och väntade få föra honom till hans anställning. Som jag själv var i ordning att få resa ut till landet, till solen och havet, såg jag vännens förskräckliga öde i en underjordisk lokal så utmålat, att jag beslöt rädda honom. Han var nämligen en ovanligt framstående sångare med stora anlag för teatern, och jag ansåg honom äga lyckan i sin hand. Jag föreslog honom först att gå in vid teatern. Nej, hans mor avskydde teatern och för övrigt hade han givit vintapparen sitt hedersord; han var dessutom sjuk och ägde icke sin röst just nu. Då föreslog jag att han skulle följa mig till landet och under sommaren sjunga opp sig; jag skulle skaffa honom pängarne.

Efter åtskilliga svårigheter gav han med sig; jag skaffade 100 kronor och han kom till landet.

På hösten var han blomstrande av hälsa och mod. Han lånade min bästa dräkt, for in och provsjöng, kom tillbaka med ett utmärkt engagemang. Nåväl att kunna hjälpa en människa är en avundsvärd position och utgör lönen själv; jag låtsade aldrig om skulden, och åtnjöt själv understöd av andra så att jag ingen tack begärde, men jag stod som låntagare hos den rike mannen och fick då och då påminnelser av mindre behaglig art.

Ett par år gingo och min vän var stor sångare. Jag hade däremot mycket svårt. En vår kom han upp på min vindskammare och fann mig i samma förtvivlade läge som han en gång var i. Han ville hjälpa mig till landet och skulle be en rik kamrat om ett lån.

Han gick till den rike och bad om tjugofem (!) kronor, men fick nej. Jag stannade i staden och han försvann efter att dock ha bjudit mig på några supéer.

Hittills är allting normalt, mänskligt och var i min egen bohêmegenre. Men nu börjar det abnorma.

Tre år senare umgicks jag i en god familj med artistintressen. Jag förde ofta samtalet på den berömde sångaren, naturligtvis utan att röja hans uppkomsthistoria; jag kallade honom min vän och berömde honom, kanske med en hemlig stolthet över att ha givit honom första handtaget.

En dag har frun i huset råkat sångaren på ett bröllop, och vid vårt nästa sammanträffande utgjuter hon sig i lovord över honom, men är på samma gång mörk och förbehållsam mot mig, nästan misstänksam.

Slutligen måste hon tala ut:

-- Ni kallar denne man er vän, men han talar illa om er.

-- Ja, svarar jag med en lätt skepsis, sådant är livet.

Och därmed upphörde samtalet om sångaren. Fem år senare nödgar jag samma fru omtala vad sångaren andragit mot mig.

Nu kommer det oförklarliga:

Sångaren hade räddat mig en gång ur ett förtvivlat läge, och jag hade besvarat hans vänliga uppoffring med svart otacksamhet!

Jag tvangs då berätta sakens sammanhang, men såg att jag icke blev trodd.

Nu frågar jag mig: kan ett faktum under årens lopp vända sig baklänges i en människas minne utan att man vet det?

Och så frågar jag: Om han kände förbindelsen tryckande fastän jag aldrig påminde om den, så hade enklast varit om han betalat penningskulden. Men den låtsades han aldrig om, och inte jag heller; men reversen stod jag för; och när jag efter tjugofem år ville betala den, efterskänktes beloppet.

Men vintapparn återstår.

Tretti år efter sitter jag på ett kafé med en ungdomsvän till sångaren och mig. Vi tala om honom som nu var rik, riddare och sådant mera. Då erinrar jag om vintapparen såsom något bekant.

-- Vintapparn? säger vännen. Vad var det?

Jag relaterar.

-- Det har han ljugit, svarar vännen: ty jag umgicks intimt med honom just i de dagarne, och han nämnde inte ett ord om den saken.

-- Ja, sådant är livet, sådana äro människorna, och följaktligen vi själva!

Nu är han död! Frid över hans minne! Livet har kvittat mellan honom och mig.

Emellertid har jag nödgats i självförsvar berätta vintapparhistorien så många gånger att den kanske kommer in i hans biografi och han har väl berättat historien om min svarta otacksamhet så att _den_ kommer in i min biografi!

Sådant kan det vara!

* * * * *

Falkenström hade badat i den forna bagarstugan framför en riseld, och efter att ha fått rent linne och torra kläder vilade han sig på en soffa, då greve Max inträdde. Denne hade vanligen av erfarenheten lärt att människorna släpade med sig sina bekymmers atmosfär, som satt kvar i rummen likt dålig lukt, och därför gick han att söka upp sin gäst i bagarstugan. Där skulle han få tala ifrån sig, och hans elände skulle sedan slås ut med badvattnet.

Han satte sig bredvid den »sjuke» och bad honom tala.

Falkenström sprang upp, gav hela sin lidandeshistoria, med alla detaljer. Han bemötte invändningar, höll försvarstal, bannade över människors uselhet, som togo brottslingen i försvar mot den förfördelade. Han talade så att det skummade kring munnen. Slutligen blev han torr i halsen, och en lätt heshet beslöjade rösten.

Greve Max tog emot, ställde sig deltagande, kastade in en fråga här och var, gav nya uppslag, lät honom ta om vissa punkter för att riktigt få ur honom hela böldens innehåll. Hans ansikte återspeglade alla den olyckliges lidanden och han tycktes krympa ihop, framför denna hatets eld. Men mot ämnet, som var honom vidrigt, gjorde han sig hård, ty han ville icke föra det in i sina tankar, utan han ledde alltjämt av strömmen med det han kallade jordledningen. Han hade nämligen under de sista åren börjat uppfostra sig, företagit andliga övningar, gymnastiserat sin själ, och vunnit vissa färdigheter som vanliga människor kalla övernaturliga. De fula minnena ur livet hade han opererat bort; och för att icke bli rov för den förstkommandes suggestioner höll han andlig diet.

Den som läser en tidning var dag, får redaktionen över sig med alla dess åsikter och synpunkter, blir bara dess medium. Det tryckta ordets makt är stark och därför lät han Petrus läsa tidningen om morgnarna och tala om de stora världshändelserna. Skämttidningar fingo icke införas, ty han ville icke bli lågsinnad och glädjas åt elakheter. Han läste icke en bok, _därför_ att den presenterades honom, utan han tittade först i den. Fann han den infam eller gycklaraktig, lade han den i elden, att den icke skulle råka i andras händer. Han mottog icke alla besök, och besvarade icke alla brev. Om han råkade ut för någons hat, så avklippte han kontakten med denne; öppnade icke hans brev; upphörde läsa hans böcker, ifall han var författare. Och han nämnde aldrig hans namn, ty han visste vad ett personnamn är för en strömväckare. Han strök ut honom ur sitt minne.

-- Man skall aldrig hata en människa, sade han, ty det är att förstärka fiendens strömmar genom influens. Klipp av trådarne, och han når dig icke, eller skaffa dig jordledning, så går hans åskstråle ner i marken.

Under Falkenströms långa anförande hade han upptagit allt dennes elände, avlett en del, och återgivit en del, liksom tvättat på filtret, så att när Falkenström slutat, fanns nästan intet kvar av hans stora sorg. Och han var så trött att han begärde få gå till sängs.

Sedan han av Petrus fått veta »husets vanor» fördes han direkt till sitt rum och somnade.

ELFTE KAPITLET.

Följande förmiddag sutto Kilo, Max och Falkenström i biblioteket samtalande om helt andra saker, och Falkenström syntes befriad från sitt onda. Han hade glömt bort det. Max talade:

-- Denna idé med klostret spårar man först hos Huysmans. Som vi minns började han som Zolas lärjunge och utvecklade genren nedåt, grävde genom matjorden så att han råkade alven, grus och stinklera. Då blev han led på alltihop, på sig själv och världen. Men han ville ändå längre ned och se vad som fanns under gruset. Han började forska i det fördolda utan egentlig tro på att något fanns bakom förhänget. När han då träffade väsenlika krafter med fast vilja, tog han upp kamp, blev slagen och sökte bot. Dock, i stället för att grunda det konfessionslösa klostret, gick han direkt till La Trappe, det strängaste av alla katolska, underkastade sig penitens, biktade och fick absolution. Därpå irrade han en tid, stridande med tvivlet, tills han slutligen tog munkdräkten hos Benediktinerna i Solesmes. Men just som han fått inträdet och satt sig på stolen, så brast den. Republiken stängde klostren, det vill säga öppnade dem, och därmed var den sagan slut.

-- Var Huysmans en troende?

-- Ja och nej! När han kommer till Trappisterna så frågar han sig: »Vad har jag här att göra? Vem har drivit mig hit?» Hans samvete är skapligt, han ångrar men med reservation, han ledes mera vid livets banalitet och är genom sin djupa bildning främmande för samtiden. När han sitter i klostrets trädgård väntande på bikten, röker han en cigarrett, och tänker ett ögonblick springa ifrån alltsammans, men kan icke. Han går in till bikten och gör opp sitt förflutna, och i det ögonblicket erfar han något stort som kunde kallas religiöst.

-- Vad är det?

-- Vad religion är? Försökom några definitioner: Jag säger: religionen är Anschluss mit Jenseits, på svenska: anknytning med det transcendenta; kontakt med kraftkällan ...

-- Vad är tron då? frågade Falkenström.

-- Tror du icke?

-- Nej!

-- Det narras du! Ty det du vet, det tror du. Du tror det är tisdag i dag, emedan du vet det. Alltså tror du under vissa förhållanden. Men hur vet du att det är tisdag i dag? Därför att det står i almanackan, svarar du. Men det står icke i almanackan att i dag är i dag. -- Jag hade en gång en vän som rökte opium och sov i trettiosex timmar. När han vaknade, hade han glömt tid och rum. Hans ur hade stannat, och för att utröna vad det var för en dag, skulle han se efter i almanackan. Där stodo ju alla årets dagar och även den dagen, men det stod icke vilken dag det var i dag. Hur skall du få reda på det då? Du frågar de andra. Men de andra frågar dig eller varandra, det är alltså något konventionellt, som astronomerna ha bestämt och som vi få antaga på god tro, efter som vi icke kunna kontrollera det. För övrigt är det icke tisdag i Amerika utan måndag. Där ser du så rörligt, så vacklande även ditt vetande är. Emellertid, du tror vad du vet; men vet du det du tror? Ja, naturligtvis efter som du tror det du vet ...