Part 13

Midt framför honom och på icke mera än två alnars afstånd höjde sig en mycket låg, men mycket bred soffa af purpurschagg med små inväfda guldblommor, på hvars svällande kuddar i halfhvilande ställning visade sig den förtrollande gestalten af en ung qvinna i en drägt af svallande spetsar och hvars hals och halfblottade barm genom sin yppighet och bländande hvithet kunde förrycka äfven en son af norden.

Den skönas nacke var omsluten af en fin hvit mössa, hvars rikt veckade blonder helt och hållet betäckte hårfästet, afundsjukt döljande hvarje lock, liksom behöfdes ej denna del af de qvinliga behagen för att vinna segrar. Men det var icke blott håret som hon ansett sig böra betäcka: äfven ögonen, näsan och öfre halfvan af kindbenen doldes under en halfmask af svart silkessammet. Således hade den mönstrande blicken endast pannan, munnen och hakan med deras närmaste omgifningar att njuta af; men man kunde verkligen vara belåten med hvad man redan såg, emedan hvart och ett af de synliga partierna kunnat ensamt vara nog för mången annan qvinnas behagsjuka.

Hvad som dessutom och i sin mån bidrog att förvirra sonen af södern voro de små högvristade, i guldbroderade tofflor infattade fötterna, hvilka lågo i kors öfver hvarandra på en nedanför soffan stående pall, öfverdragen med hvit atlas och garnerad med silfverfransar, samt de mjällhvita, glänsande händerna, af hvilka den ena understödde den något bakåtlutande nacken, under det att den andra hängde ned öfver soffkanten, liksom den nyss blifvit neddragen af en tillbedjande älskares läppar, men dröjde qvar derför att den ännu icke blifvit tillbedd nog.

Men hvad som framför allt utgjorde, att vi så må uttrycka oss, diademet på denna qvinnas tjusningsmakt var de tvänne blixtar, som oupphörligen slungades fram ur sammetsmaskens tvänne ögonhålor. Det var en farlig allt nedslående eld, farligare kanske derför att den kom från ett batteri, som var maskeradt.

Sirenen tycktes njuta af den unge mannens förlägenhet och förvirring.

“Ack, hvilket vackert barn!“ sade hon för sig sjelf; “han rodnar som en flicka ... men det klär honom oändligt ... Den qvinna, som i en kyss fångar upp denna rodnad, måste få läppar af purpur, om de också förut varit bleka som snö ... och den qvinna, som förut har nog af purpur, måste få läppar af eld.“

“Monsieur!“ yttrade hon högt, “ni kommer från den mörka aftonen och ni har nyss varit insvept i bindelns natt ... ni inträder hastigt i ett rikt upplyst rum och låter bindeln falla ... hvad är då naturligare än att era ögon förbländas och era sinnen förvirras? ... Men tag plats i fåtöljen bredvid divanen här, så framt ni är för blyg att sätta er på pallen bredvid mina fötter ... Ni blir på detta sätt fri från ljuskronans skimmer, som plågar er, och får i stället framför er mitt ansigte eller, rättare sagdt, min mask, som icke bör kunna vara farlig. Tag plats här, stackars gosse!“

Armand Cambon rörde sig ej ur stället.

“Nej, madame!“ sade han; “det är ej det tvära ombytet från aftonens mörker och bindelns natt till era rika kronors ljus, som slagit mig med förvirring och förvåning ... det är ni sjelf, madame, det är er oförlikneliga skönhet, som bragt mig från mig sjelf, och likväl ... likväl ...“

“Men hvarför sätter ni er ej, min vän?“ frågade den sköna; “hvarför afbryter ni den der nätta komplimangen till mig med det der tråkiga: likväl, likväl?“

“Jag tänkte på att jag i afton upplefvat det underligaste äfventyr i hela mitt lif“, sade Armand.

“Ni har icke lefvat länge än, unge man! ... men hvad är det då ni finner så underligt?“

“Det är ju en maskerad från början till slut“, svarade sonen af norden, ändtligen bemannande sig.

“Aha, ni tycker icke om svarta masker, min herre! ... Men huru kan ni tala om slutet? Är ni mäktig än att bedöma slutet?“ tillade hon med det mest förföriska leende, som någonsin beherskat en qvinnas mun.

“Den som förde mig hit, var maskerad ... den som jag kommer till, är maskerad“, fortfor Cambon i sin envishet.

“Vid Gud!“ utbrast damen, resande sig häftigt upp från sin halfliggande ställning, “jag tror nästan att ni alvarsamt fordrar en förklaring af mig! ... Men“, tillade hon något saktmodigare, “ni är ett barn, alldeles obekant med verlden ... jag måste väl lära er, jag ... Men låt mig icke för fjerde gången be er sitta!“

Hon gjorde dervid en rörelse med handen mot stolen. Denna rörelse var oemotståndlig. Cambon satte sig.

“O himmel, hvad är det jag ser!“ utbrast masken, stirrande på en af Cambons fickor.

Saken var den, att, vid det Armand tog plats i den anvista fåtöljen, kom af en händelse kolfven till hans dubbel-terzerol att framsticka.

“Ni har vapen på er! Ni nästan skrämmer mig!“ fortfor hon, fixerande något misstänksamt sin gäst.

Stammande och rodnande förklarade Cambon, att i en tid, då partierna stodo nästan väpnade mot hvarandra, hade han, färdig att öfverlemna sig åt ett äfventyr, hvars verkliga natur han icke bestämdt kunde känna, beväpnat sig för att, i händelse af anfall, icke sakna medel till försvar.

“Sådan barnslighet!“ inföll den sköna; “gif mig er terzerol!“

“Jag bör underrätta er att den är laddad och följaktligen vådlig att handtera af en ovan hand.“

“Så lägg bort den då, lägg den på bordet der! ... Amors koger är ej gjordt för terzeroler.“

Cambon lade vapnet på bordet och återtog derefter sin plats i fåtöljen.

“Ifrån första stunden jag såg er“, började sirenen, “föreföll det mig som om ni icke tillhörde den klass er blus tillkännagaf ... Hvem vet så noga hvad slags notabilitet ni kan vara! ... Antingen är ni en röfvaranförare, från Gud vete hvilka skogar, eller ock en prins på sidolinien ... ni vet att vi ha god tillgång på sådana slags prinsar ... är det ej till exempel allmänt bekant att Emile Girardin kunde kalla Ludvig Filip för onkel och att redaktören af “La Presse“ skulle kunna kyssa vår dygdiga prinsessa Adelaïde på hand och ropa: Min mor, min ömma mor! gif mig ett rike, i stället för en tidning, att styra!“

“Ah, ni är legitimist, madame!“ sade Cambon; “jag kom med bindel för ögonen till en skön dam, hvars namn jag ej har den äran att känna ... Låt mig också gå härifrån med samma bindel, och jag skall ändå kunna säga, att jag tillbragt denna afton i S:t-Germain.“

“Ni är mindre barn än jag trodde“, anmärkte damen leende; “men hvaraf sluter ni till att jag är legitimist?“

“För några år sedan bar jag, på min principals anmodan, en silfver-servis till en rik dam, som bodde vid Chaussée d’Antin. Hon berättade mig, att grefven af Chambord, legitimisternes pretendent, hvarken var son till hertigen af Berry eller dess gemål, utan helt enkelt sonen till deras kusk, och att hertiginnan, som sex veckor efter hertigens mord föregafs vara i välsignadt tillstånd, upptagit detta barn såsom hennes och hertigens eget, för att derigenom beröfva republikanerne eller orleanisterne frukten af deras förmenta stämplingar mot Bourbonska dynastien.“

“Hvilken nedrig osanning!“ ropade damen häftigt; “men det är icke första gången jag hört den.“

“Det tror jag också, ty historien är mycket gammal, och man har till och med skrifvit volymer derom ... Men vet ni hvad jag svarade den rika damen i Chaussée d’Antin?“

“Ni tillrättavisade henne skarpt, icke sant?“

“Nej, jag sade till henne blott dessa ord: Ni är orleanist! ... och jag sade det af samma skäl som jag nyss sade till er: Ni är legitimist!“

“Och ni är diplomat, min herre! ... Men till hvilken af de begge historierna sätter ni det största förtroendet, om jag får fråga?“

“Madame, jag är republikan!“ svarade Cambon med värma; “jag bekymrar mig föga om de skandaler, som den ena kungliga grenen skakar ned öfver den andra ... I mina ögon äro alla prinsar lika oäkta, när frågan gäller att leda ett folks öden, när frågan är att styra ett land!“

“Ah! ni är verkligen sublim till och med i er villfarelse!“ utlät sig den sköna, i det hon eldigt tryckte hans hand.

Sonen af södern kände hela sin varelse brinna under denna handtryckning; men han drog ej sin hand tillbaka. Det är förvånande hvad man i söder lätt vänjer sig vid den allra starkaste hetta.

“Men för all del“, återtog hon, “låtom oss lemna politiken! den är för qvinnans boudoir hvad nordanvinden är för blomsterrabatten ... Ni yttrade nyss något missnöje med den maskerad man bjudit er på, och jag lofvade er en förklaring ... Lyssna med uppmärksamhet, ty jag bedyrar er, min vän, att det icke är många jag skulle bevärdiga med en förklaring öfver mitt handlingssätt.“

“Jag är mycket tacksam för er godhet“, sade Cambon med sammanpressad andedrägt, ty den der handen, den der lilla mjuka handen blef allt varmare och varmare.

“När ett fruntimmer fäster en mask vid sitt ansigte“, började hon, “är det antingen derför att hon vill dölja fula anletsdrag, eller också för inre, ehuru kanske ännu vigtigare skäl ... För att lugna er, ber jag er vara öfvertygad om att det förra här icke är förhållandet“, tillade hon med ett leende nog mäktigt att öfvertyga den störste tviflare; “det beror af er sjelf, huruvida ni i en framtid, hvilken kanske icke är så långt aflägsen, får se det ansigte, som nu nödgas dölja sig för er.“

Hon gaf i detsamma den unge mannen en blick, som satte både hjerta och hjerna i lågor.

“Derför till de andra vigtigare skälen“, började hon ånyo; “ni kunde kanske klandra mig för många saker, men ni skall ej klandra mig för brist på uppriktighet ... Ni är ett naturens barn ... jag vill också söka vara naturlig ... Jag råkade en gång händelsevis att möta er, att se er ...“

“Jag vet det“, inföll Armand leende.

“Ni vet det? ... ni skulle veta det! ... omöjligt!“ ropade damen med synbar förvåning.

“Ja, jag vet det, emedan det var vid samma tillfälle som jag första gången hade äran att se er.“

“Ännu en gång, det är omöjligt! ... Vid hvilket tillfälle skulle det ha varit?“

“I Jardin des Plantes ... var det ej så?“

“I Jardin des Plantes! ... när?“

“För omkring åtta dagar sedan.“

“Jag har på fyra år icke varit i Jardin des Plantes.“

“Icke på fyra år! ... således icke heller för åtta dagar sedan?“

“Nej, monsieur!“ bedyrade damen med ett uttryck af fullkomlig sannfärdighet.

Cambon stirrade förbluffad på sammetsmasken.

Skulle det då icke vara Jardin des Plantes? icke vara S:t-Germain? ... Vore det kanske i stället Place de la Bastille? vore det kanske S:t-Honoré?

Nej, Place de la Bastille har icke så brännande svarta ögon. S:t-Honoré har icke så yppiga förföriska former. Den stolta Juli-kolonnen är bara sexton år. Den stolta, om ej stoltare, Vendôme-kolonnen är mycket äldre.

Men om det hvarken är den ena eller den andra, hvem är då den tredje?

“I himlens namn, hvem är ni då?“ frågade sonen af norden, i det han våldsamt lösgjorde sin hand och temligen oartigt steg upp från stolen.

Armand Cambon, som ditintills trott sig gästa hos damen i Jardin des Plantes, men nu fann sig vara hos ett fullkomligt obekant fruntimmer, hvars brinnande blickar, skjutande fram ur de begge hålorna på den svarta masken, som till mer än hälften betäckte hennes ansigte, gåfvo åt hela hennes gestalt ett demoniskt uttryck, Armand Cambon, säga vi, kunde nu icke lösgöra sig från den tanken att han befann sig i närheten af ett ondt väsende, hvars farliga välde måste bekämpas med helt andra vapen än dolken och terzerolen. Med ett ord, sonen af norden blef spökrädd för första gången i sitt lif.

“Tyst tilldess jag slutat!“ befallde damen med Junos stränghet på Venus’ mun; “ni rycker undan er hand och ni flyr mig! ... Ni är mindre än ett barn, ty ni är en dåre ... ni är mindre än en dåre, ty ni är en man utan mod.“

Hade hon då läst i hans tankar?

Armand sökte samla sin kraft till en trotsigt utmanande blick. Men han misslyckades. Han stod ännu under inflytande af demonen. Ännu tillhörde han mera södern än norden.

“Jag såg er“, återtog sirenen efter en stunds tystnad, “jag tyckte om er manliga kraftfulla hållning, ert ädla själfulla ansigte ... Er drägt röjde en arbetare, men det sätt, hvarpå ni bar den, var ej en mans ur hopen ... Jag ansåg er förtjena ett bättre öde och jag ville öfverhopa er med hvad jag, med hvad alla andra mena med lycka, ty jag var mätt på alla dessa betitlade och dekorerade afgudadyrkare, hvilkas hela företräde ofta endast är ett verk af skräddarens eller perukmakarens konst ... Med ett ord, jag ville ha en man efter mitt sinne, en man oförderfvad till själ och kropp, en man som, i utbyte mot den lycka jag bjudit honom, skänkte mig sin tacksamhet, sin hela tillgifvenhet ... Men innan jag handlade, ville jag pröfva, ty jag borde icke göra mig skyldig till ett misstag, som skulle visa mig löjlig i verldens ögon; jag ville icke, i händelse af någon skrytsam fåfänga å er sida, blottställa mig för ert och era kamraters grin ... Deraf, min herre, dessa försigtighetsmått, deraf denna svarta mask, som ni ej kan tåla, emedan den lemnar er utan vapen emot mig!“

Under detta tal hade den vredgade Juno rest sig från sin guldbroderade char och kastat öfver sina snöhvita skuldror en blå silkesmantel. Hon gjorde rätt deruti, ty hvarför räcka olympens pokal åt en mun, som aldrig ännu känt någon törst efter olympens nektar!

“Vi hafva begge misstagit oss“, återtog hon med detta leende, som den vid segrar vana aldrig uraktlåter, icke ens i det ögonblick hon besegras; “ni, då ni ryckte handen från er lycka; jag, när jag spilde dess droppar på en ofruktbar jord ... Nu har ni förstått mig, och nu kan ni gå ... Jag har sett ert ansigte, men jag skall tiga ... ni har icke sett mitt, och ni skall också tiga.“

“Och om jag äfven hade sett ert ansigte“, sade sonen af norden med en obeskrifligt mild stämma, ty den kom från det mildaste hjerta, “skulle jag ändå ha tegat och dött med min hemlighet.“

Han hade mot sin vilja blifvit rörd af hennes öppna oförbehållsamma bekännelse, kanske också något smickrad deraf, ty hvilken karl i söder eller i nord känner sig icke smickrad af att höra sitt beröm från så sköna läppar?

“Jag tror er, liksom jag tror alla andra“, yttrade demonen med ett löje hälften bitterhet, hälften hån; “men emellertid har ni er frihet åter ... vagnen, som förde er hit, väntar att föra er tillbaka.“

“Ni är mycket god som bjuder mig på att åka“, svarade Armand, som kände sin egenkärlek något sårad af denna direkta visning på dörren; “men“, tillade han, kastande sina blickar omkring i rummet, “men ...“

“Hvad söker ni?“ frågade den numera föga gästvänliga värdinnan.

“Bindeln“, svarade sonen af norden ... “Ah, der är den.“

“Men, det är sannt, jag har besvärat er för en hel afton“, sade hon, “jag har kanske ryckt er från ert arbete och derigenom tillskyndat er en förlust, som jag icke gerna vill ha på mitt samvete. Hvad kan jag göra för er? ... Säg mig uppriktigt hvad ni önskar.“

“Jag önskar att ni är god och låter det fruntimmer, som förde mig in, äfven ledsaga mig ut, ty det är svårt att med förbundna ögon gå utför trappor och öfver broar ... Det är klart, att jag måste gå såsom jag kommit, ty, oaktadt min försäkran att bevara er hemlighet, skulle ni likväl icke tro mig ... och om ni också trodde mig, så är ändå alltid vissheten bättre än tron.“

“Jag tackar er för denna granlagenhet ... Men ni skall emottaga denna lilla ring såsom ett minne af den besynnerligaste maskerad i er lefnad.“

Dervid drog hon från sitt finger en diamantring af högt värde.

Armand nalkades den sköna daman; men, i stället för att taga den dyrbara presenten, sköt han artigt tillbaka den fina handen och sade:

“Ni skall icke gifva mig denna ring, ty ni kunde i en framtid få olägenhet deraf ... Om också ingen af dem, jag är i beröring med, vet att den suttit på ert vackra finger, så skulle man ändå undra hvarifrån jag bekommit den ... Tiden är verkligen så beskaffad, att den arbetare, som har mera än sitt tarfliga bröd, nästan betraktas såsom en misstänkt person ... Men deremot är jag säker på, att ni utan fruktan kan emottaga något af mig.“

“Af er?“ utropade damen högeligen förvånad.

“Ja, jag till och med tror att ni med största nöje skall emottaga min gåfva“, sade Cambon leende.

“Och denna gåfva är?“

“Detta lilla vackra papper“, svarade han, räckande henne den bekanta rosenbiljetten.

“Ah!“

Hennes hand flög till biljetten, omfattande den, men flög icke med samma hastighet tillbaka, ty hennes lillfinger hade vidrört den unge mannens hand.

“Jag tackar er, ja, jag tackar er!“ sade hon halfhviskande, och tillade derefter för sig sjelf: “Hvilken karakter! hvilket hjerta! ... och hvilken skada! hvilken förlust!“

“Och nu taga mina ögon godnatt af er“, yttrade sonen af norden, hopvikande sidenduken till formen af en bindel, för att knyta den för ögonen.

“Men huru kom det sig“, började ånyo damen med masken, sedan hon flyktigt genomögnat biljetten, “att ni, på blotta erhållandet af en biljett utan underskrift och känd stil, likväl instälde er till mötet?“

“Jag trodde att biljetten var från damen i Jardin des Plantes“, svarade Armand.

Det hade några minuter varit temligen dunkelt i sammetsmaskens ögonhålor; men nu började det blixtra derifrån med samma liflighet som förr.

“Den der damen i Jardin des Plantes sysselsatte er då så mycket? ... hon var då mycket förtjusande den der damen?“

“Visserligen var hon förtjusande, men ...“

“Hon var också icke maskerad såsom jag“, inföll den sköna skrattande.

Det är obegripligt med hvilken lätthet en qvinna kan öfverhoppa det vida svalget mellan vreden och mildheten, mellan sorgen och glädjen.

“Det var icke det jag ville säga“, yttrade sonen af norden, “det var minst på hennes skönhet jag tänkte, när jag, i den öfvertygelsen att hon skrifvit biljetten, gick för att träffa henne.“

“Hvarpå tänkte ni då?“ frågade damen, hejdande sin munterhet, ty återigen led skönheten ett nederlag.

“Jag tänkte begagna tillfället för att varna henne ...“

“För hvad?“

“För en stor fara, som sväfvar öfver hennes hufvud.“

“För en fara, säger ni?“ frågade damen, tagande ett steg fram på golfvet.

“Ja, för en stor fara, som jag sade.“

“Och som skulle hota ...“

“Som hotar min dam i Jardin des Plantes.“

“Hvem hotar henne? hvarför hotas hon? och hvaruti består denna fara?“

Dessa frågor, nästan på en gång gjorda, röjde vida mer än vanlig nyfikenhet. Också kunde Cambon icke underlåta att ånyo fästa ett par ifrigt forskande blickar på sin värdinna.

“Ni vill icke säga hvaruti denna fara består?“ fortfor hon med förökad häftighet.

Armand teg, ty han var i denna stund mera öga än öra.

“Denna fara är då helt ny?“ återtog hon.

“Nej, den är gammal ... den är redan af två års ålder.“

“Två år, säger ni? ... Och hon är likväl i okunnighet derom, efter hvad ni påstår?“

“Ja, det var först för åtta dagar sedan som den började stiga från plan till verklighet.“

“Åtta dagar? ... Och det var i Jardin des Plantes som den först började bli verklig?“

“Ja.“

“Men det är er skyldighet, min herre! ... ni måste säga mig allt!“

“Ja, jag måste det“, medgaf ändtligen Cambon; “jag måste det, när jag en gång träffar henne.“

“Men om det var, som ni säger, för åtta dagar sedan som faran började, hvarför har ni icke redan underrättat henne derom?“

“Jag känner hvarken hennes namn eller bostad ... Jag bedyrar att ingen dag sedan dess gått förbi som jag icke varit gripen af den djupaste oro öfver hennes öde ... Jag har ströfvat omkring öfverallt, jag har besökt de offentliga promenaderna, har sprungit fram och tillbaka genom passagerna, men utan resultat ... Döm då om min glädje, när jag fick den der biljetten, ty jag tog för gifvet att det var hon som skrifvit den.“

“Hvarför tog ni det för gifvet?“

Detta var en svår fråga att besvara. Han kunde icke påstå att svarta ögon äro mera benägna för hemliga möten än de blå. Icke heller vågade han säga, att de voro tacksammare, ty derigenom skulle han ju låta påskina att han väntade sig någon tacksamhet. Men alltid hittar man på något.

“Jag trodde“, svarade ändtligen Cambon, “att damen i Jardin des Plantes skulle vara nyfiken att veta, hvarför man ställer hämnden till lejonet, i stället för till himlen.“

“Lejonet! ... O min gud, det var då ... Och ni vill icke säga mig det minsta?“

“Jag har redan sagt för mycket.“

“För mycket, säger ni?“

“Emedan det endast rör det fruntimmer, hvarom frågan är ... emedan det är hon sjelf som är orsaken till hvad som händt och kanske kommer att hända.“

“Hon sjelf!“ ropade Cambons värdinna oroligt och i synbar strid med sig sjelf.

“Emedan det är hon som genom sin grymhet ...“

“Grymhet?“

“Ja, genom sin egen grymhet uppdrifvit det moln, som tänder blixten öfver hennes hufvud!“

“Och ni yppar ingenting för mig?“

“Ingenting för er“, svarade sonen af norden.

“Menniska, ni gör mig vansinnig!“ mera skrek än talade den maskerade, som — icke längre var maskerad.

Den svarta sammetsmasken, ögonblickligen sliten från de gracer den nyss dolt, kastades längst bort åt sidan af rummet och föll öfver det gyllene bordets marmorskifva, betäckande nu vid sitt fall en liten grupp af Sèvres-porslin, föreställande mytens trenne dansande gracer. Huru orätt derför att påstå, det masken förnämligast är till för att dölja det fula och att den derför blifvit uppfunnen af någon barmhertig tröstare eller också af någon köpman, som spekulerat på majoritetens kassa! Snarare skulle vi tro, att den är en uppfinning i afsigt att med aningens finare färgstoft förhöja det sköna i verkligheten. Och om så är, då har masken — icke sin uppfinnare, utan sin uppfinnarinna.

“Ah! jag anade ändå att det var ni!“ utbrast Armand i högsta glädje, ty i stället för den fruktade demonen, såg han nu ett bekant ansigte och dertill, på köpet, hvilket ansigte!

“Jag har beröfvat mig mitt enda skydd“, sade damen i Jardin des Plantes med svag och nästan ångerfull stämma; “och från detta ögonblick är det blott på er heder som mitt rykte hvilar.“

“Och det hvilar säkert“, försäkrade sonen af norden, närmande sig soffan och fattande den skönas hand; “ni kan lita på mig som en syster på sin bror ... Och ni skall förlåta mig, om de ord jag nyss fälde voro för hårda, för stränga.“

“Ni är en ädel man!“ hviskade damen, lutande sitt hufvud mot Armands skuldra och läggande sin lediga arm om hans hals, troligtvis derför att hon, skakad af den häftiga sinnesrörelsen, kände sig behöfva ett stöd för tillfället, eller kanske också för att visa till hvilken grad en qvinna kan glömma och förlåta.

Men man behöfver icke stå, när man har divan och fåtölj. Värdinnan intog den förra och gästen den sednare. Men ingen artig värdinna sitter sjelf i soffan och bjuder gästen en stol. Också bad hon genast sin gäst lemna fåtöljen för att intaga — icke soffan, som visserligen hade varit artigt, utan den lilla silfverpallen, hvilket var icke blott artigare, utan äfven förtroligare. Den sköna icke blott bad, utan ock hjelpte sin gäst att flytta, och denne flyttade gerna, emedan fåtöljen var för mjuk och varm att sitta uti.

Men hvad som än värre var, han flyttade på samma gång helt och hållet från norden till södern.

“Hertiginnan de Vallière hade en konung vid sina fötter“, började nu den omaskerade, sedan placeringen blifvit sådan hon önskade; “men jag har en republikan, jag ... dock skulle jag icke vilja bortbyta republikanen mot konungen.“

Pretendenten, den guddomlige i Wiesbaden, hade bestämdt fått slag, om han hört dessa gudlösa ord, han som icke har råd att förlora en enda af sina erkeänglar.

Sådana ord kunde deremot icke annat än smeka Cambons öra, ty dels är det ovanligt att en legitimist sätter republikanen framför konungen, dels också är det möjligt, att en republikan, ehuru han icke tycker om konungar, likväl finner sig ganska smickrad af att jemföras med dem. Fåfängan spelar en stor roll här i verlden och ingalunda den minsta i Frankrike. Hvem vet dessutom om det ej slutligen kunde lyckas den hederlige republikanen att vända om denna legitimist, som säkert är lika mäktig som skön, och göra henne till en af yttersta venstern. Hvilken seger då för den goda saken?