Part 12

Sjelfva pelaren är helt och hållet ornerad med basreliefer af ringa konstvärde, föreställande i kronologisk ordning alla bedrifterna från början af 1805 års fälttåg ända till fredens afslutande efter slaget vid Austerlitz. Genom en spiraltrappa, som slingrar sig inuti kolonnen, uppkommer man till en å kapitälet hvilande balustrad, ifrån hvars midt höjer sig en ny piedestal, som uppbär Napoleons staty. Denna staty är likväl ej densamma som restes der 1810.

Vi nämnde nyss, att man medelst linor sökte neddraga den, men detta lyckades ej, ehuru rojalisterne togo både hästar och åsnor till hjelp. Förtviflade öfver så många fruktlösa ansträngningar, beslöto rojalisterne att underminera kolonnen, för att genom dess fall kunna åtkomma den förhatliga stoden. Men de segrande utlänningarne, mildare än Bourbonernas vänner, satte sig emot denna vandalism; men som de visst icke hade för plan att skona statyn, så hittade de på ett annat medel att få den ned. Det hade kommit till deras kunskap, att artisten Delaunay, som upprest bilden, ensam besatt hemligheten för dess störtande. Delaunay ålades derför, vid dödsstraff, att nedtaga bilden, hvilket han också gjorde. Den stod, som sålunda störtades, förestälde Napoleon såsom romersk kejsare; men den, som efter Julirevolutionen eller år 1831 å nyo uppstäldes, förestälde hjelten med den lilla trekantiga hatten samt i den drägt, han vanligtvis brukade bära och den han gjort så ryktbar öfver hela verlden.

Det är klart, att denna kolonn icke allenast genom sin betydelse, utan äfven genom sin storlek och sitt lyckliga läge skall göra en förvånande effekt, man må betrakta den vid dagsljus från Tuilerierna eller från boulevarden. Men den tager sig icke heller ofördelaktigt ut, när månen från sin mörka sammetsmjuka himmel strör sitt silfver öfver den lilla trekantiga hatten och förklarar de kända anletsdragen af verldens störste krigare. Också underlåter ingen, som gör sin månskenspromenad öfver Vendôme-platsen, att lyfta sina ögon mot den stolta bronsbilden, isynnerhet när månen smyckar den med sitt vackraste silfver.

Men få torde betrakta den med så mycken andakt som Armand Cambon, hvilken, ehuru klockan ännu ej var mer än sju, likväl redan instält sig på mötesplatsen. Cambon såg ej blott Napoleon på kolonnen, Napoleon på höjden af sin ära; han såg äfven Bonaparte på klippan i oceanen, der den fjettrade kondoren led sitt straff, säkerligen mindre för det han skakat Europas troner, än för det han, ett trolöst barn, förrådt sin moder, republiken — för det han, af friheten kastad till äran, bjöd äran att mörda friheten. Det var utan tvifvel något ditåt som Cambon tänkte, ty han, som icke kunde gå förbi Juli-kolonnen utan att aftaga sin hatt och framhviska en bön, kunde icke gerna egna sin hyllning åt en storhet, hvars fot hvilade på grusade städer och krossade menniskoben, och hvars hjessa bar en lager, drypande af blod och tårar. Cambons andakt för tillfället tillhörde uteslutande denna stora, om också förtjenta, olycka, hvartill oceanen en gång var vitne, utan att besvara den fjettrade kondorens klagan med annat än rytande vågor och hånande vindar.

Cambon vände slutligen sina ögon från kolonnen, ty det är besvärligt att stå så der länge och titta upp till en höjd af 107 alnar, helst när man, såsom Cambon, är klädd i hvit stärkt halsduk med mycket styfva kragar. Det är gifvet, att man icke kan vara barhalsad, när man är bjuden till ett förnämt fruntimmer, och som det icke heller går an att ha blus på sig, så är det klart att, ifall man så hafva kan, man tager på sig en fin vacker svart frack med tillhörande väst och pantalonger. Allt detta hade också vår hjelte, och det var väl värre än det, han hade ett par hvita handskar i ena frackfickan, ty hvarför skulle han väl taga dem på sig, när klockan ej var mer än sju, liksom man ej kunde beundra Vendôme-kolonnen utan hvita handskar. Och om man också känner sig rörd af hvad man för tillfället ser eller tänker på, så är det derför icke nödvändigt att upptaga och nedskrynkla den hvita slätstrukna näsduk man har i andra frackfickan. Man petar helt enkelt bort tåren med fingret, ty allting är “comme il faut“ i mörkret.

Men Armand Cambon hade utomdess något i hvardera byxfickan, som icke är “comme il faut“, hvarken vid dagsljus eller i mörker. Han hade nämligen i den ena en hopfälld dolk och i den andra en terzerol med tvänne pipor, hvardera laddad med sin lilla nätta kula.

Det der var visst icke nipper att ha på sig, när man går till fruntimmer; men Armand Cambon var en försigtig general. Den anonyma biljetten, den väntande vagnen, den maskerade kammarjungfrun och den der bindeln för ögonen, allt detta var visserligen intressant; men det var icke rent spel, eller åtminstone röjde det en fruktan å ena sidan, som följaktligen kunde förutsätta fara å den andra. Tar man sina försigtighetsmått på ena hållet, så är det klart att man måste göra detsamma på det andra. Med ett ord, Armand fann det alls icke underligt, att han försett sig med dessa små vapen, som äro så lätta att dölja i fredstid, men af hvilka man kan hafva så mycken nytta, när det gäller att försvara sig, helst mot flere fiender på en gång.

Det är en gammal sanning, att tiden aldrig går så långsamt som när man väntar på något angenämt. Ännu var klockan blott en qvart till åtta, och vår hjelte hade funnit den qvart, han redan tillbragt på Vendôme-platsen, längre än en vanlig timme, ehuru han fördrifvit tiden med en repetitionskurs i Napoleons historia. Emellertid marscherade han af och an på den vackra platsen, som för ingen del hade brist på promenerande af begge könen.

I ett af hörnen höll en säljare af gamla manskläder ett efter vanligheten långt och blomstrande tal för sina trådslitna paltor inför ett auditorium af omkring tjugo personer. Säljaren hade ett blekt och magert ansigte, men hans kropp tycktes hafva ovanligt grofva och feta dimensioner. Vid närmare påseende fann man dock att detta härledde sig deraf, att säljaren hade hela sitt varulager på sig. I den mån han sålde och blef af med sina varor, blef han sjelf allt smalare och spensligare. Slutligen, och hvilket bevisade att han gjort goda affärer, stod han i bara skjortan och kalsongerna. Så rustad, aflägsnade han sig med begge händerna fulla af mynt, under allmänhetens gapskratt.

Armand skrattade med, men kände i detsamma att någon i hopen stötte till hans ena sida. Han förde handen ögonblickligen dit, der han känt stöten, och kom just lagom för att gripa om en annan hand, i hvilken han igenkände sin egen lilla terzerol.

“Hvad är meningen med detta?“ frågade han den, hvilken handen tillhörde och som tycktes vara en man tillhörande den s. k. bättre samhällsklassen.

“Jag ber om förlåtelse!“ stammade denne, släppande terzerolen på gatan; “men ... men det föreföll mig besynnerligt, att ni går på gatan med sådana saker“, tillade han, derefter smygande sig bort.

“Ni skulle hellre sett, att det varit en börs“, mumlade Cambon, i det han, sjelf något förlägen, böjde sig ned och upptog terzerolen, den han hastigt gömde hos sig.

Han såg nog hvad det var för en figur som han varit ute för; men han aktade sig att börja process med en ficktjuf, som, i stället för en börs, finner en laddad pistol i sin nästas ficka.

Nästan lika glad som ficktjufven öfver att ingen polissergeant varit vitne till uppträdet, drog sig Cambon till en annan sida af Vendôme-platsen med föresats att dädanefter bättre vårda sina fickor. Han slog ånyo några slag fram och tillbaka, finnande tiden något raskare i sitt lopp allt ifrån den stund han fick en tjuf att fundera på.

Händelsevis kom hans blick att falla på tvänne manspersoner, hvilka mötte honom. Som månens sken föll på deras ansigten, blef det mycket lätt för honom att urskilja anletsdragen.

Den ene var densamme som nyss, utan att sjelf vara vapensamlare, varit nära att tillskynda spökhusets rustkammare förlusten af en terzerol med två pipor.

Men Cambon tyckte sig äfven igenkänna den som var i ficktjufvens sällskap.

Ifrågavarande person hade låg svart hatt med breda border samt en mycket lång rock, lik den som de franska presterne bruka.

Cambon stannade, ansträngande sitt minne.

Hvar hade han väl förut sett det der bleka svartskäggiga ansigtet i förening med den der svarta långrocken?

Hastigt, och liksom ett ljus uppgått för honom, utropade han för sig sjelf:

“Ah, skulle det vara han? ... nej, det är icke möjligt! ... och likväl var han så lik presten vid rue S:t-Etienne, min granne, att jag nästan skulle kunna svära på att det var samme person.“

I detsamma hördes ett tornur slå åtta.

Armand Cambon hastade ögonblickligen åt den sidan af Vendôme-platsen, som ligger norr om kolonnen.

Der stod ganska ordentligt en täckt vagn med sina två hästar och en körsven på kuskbocken. Framför den halföppna vagnsdörren stod en qvinlig gestalt i kappa och hatt, från hvilken sednare nedföll ett rikt veckadt flor.

Cambon närmade sig oförskräckt detta fruntimmer, som, förande floret något åt sidan, tycktes fixera honom med ena ögat.

“Monsieur! väntar ni någon?“ frågade den okända med låg stämma.

“Ja“, svarade Armand, fruktlöst bemödande sig att genom floret upptäcka ett ansigte, som, utom floret, till mer än hälften var betäckt med en svart mask.

“Hvem?“ frågade hon ånyo; “hvem väntar ni?“

“En vagn med två hästar, som på slaget åtta skulle stanna norr om Vendôme-kolonnen“, svarade Cambon; “dessutom ett maskeradt fruntimmer, som skulle bjuda mig en plats i samma vagn.“

“Riktigt“, halfhviskade damen; “ni är den rätte ... Var då god och stig in!“

Dervid slog hon upp vagnsdörren hel och hållen samt gjorde en lika behaglig som begriplig rörelse med handen åt den unge mannen.

“Jag tackar“, komplimenterade Armand; “men ni tillåter mig väl att först hjelpa er upp?“

“Ni är mycket artig“, yttrade hon, emottagande hans framräckta hand.

Den maskerade damen satt nu i vagnen.

“Med er tillåtelse intager jag nu platsen vid er sida“, sade Cambon, i det han raskt hoppade in i vagnen och satte sig bredvid den okända.

“Har ni varit så god och låst till vagnsdörren?“ frågade hon.

“Ja, men det var öfverflödigt, hör jag, ty man låser just nu igen den utanför.“

“Det är kusken.“

“Det var en artig kusk, min nådiga!“

“Såå?“

“Nu är vagnen i kuskens händer och jag är i edra“, sade Cambon muntert.

“I mina?“

“Ja visst.“

“Hm, hm! ... vi få väl se.“

I detsamma satte sig vagnen i rörelse.

Åttonde kapitlet.

Den maskerade.

Vagnshjulen rullade af temligen fort; men vagnskorgen var som en gunga.

Cambon kunde icke erinra sig att han någonsin förut åkt så beqvämt. Men som han icke heller förut hade åkt i sällskap med ett maskeradt fruntimmer, så fann han sin belägenhet högst egen och besynnerlig. Det är icke nog med att åka beqvämt, man måste äfven, när man så vill, kunna stanna och gå ur, hvilket Cambon icke ansåg sig kunna göra, sedan han öfvertygat sig om att vagnsdörren blifvit låst utanför och nyckeln till låset troligtvis gömd i den artige kuskens ficka.

Det beqväma och behagliga upphör att vara beqvämt och behagligt, när man icke, allt efter som det faller en in, kan utbyta det mot det obeqväma och obehagliga. Högsta lycka är ingenting annat än högsta frihet.

En suck störde Armand i hans tysta betraktelser. När man kan sucka på sammetsklädda resårer, då står det icke rätt till. En artig kavaljer frågar icke gerna sin dam, hvarför hon suckar; men man kan svara på samma sätt, och det gjorde också vår hjelte.

Armands suck hade åtminstone den verkan, att den löste den maskerade damens tungband, som någon stund varit temligen hårdt tilldraget.

“Min herre, ni har hitintills med mycken beredvillighet underkastat er de order man gifvit“, sade hon.

“Med mycken beredvillighet?“ upprepade Cambon; “det tror jag nog ... Man bjuder mig på en vagn, som en prins skulle kunna åka i; och man bjuder mig på ett sällskap, som — jag ber er tro på mitt uppriktiga hjerta — måste vara mycket älskvärdt, att döma af hvad jag redan sett, eller, rättare sagdt, af hvad jag icke sett ... Det är minsann icke många af mitt stånd, som hugnats med en sådan lycka.“

“Men, min Gud, jag glömmer ju alldeles bort att ...“

“Hvad?“

“Ni minnes väl en annan af föreskrifterna?“

“Den att man skall binda för mina ögon ... hvem kan glömma någonting så vigtigt?“

“Var god och tag denna duk ... Ni skall sjelf binda den för ert ansigte.“

“Ni tror mig då kunna göra det lika ärligt som om ni sjelf gjorde det?“

“Ja, jag tror er derom.“

“Men på det hela taget vet jag ej hvartill det egentligen skall tjena ... Om meningen är, att jag ej skall se hvart vi åka, så vet ni sjelf, huruvida jag hitintills en enda gång gjort min af att nedfälla jalusien ... Nyfikenheten är ej en af mina svaghetssynder.“

“Jag vet nog att det för närvarande är öfverflödigt ... men efter det är bestämdt föreskrifvet, så ...“

“Så bör man punktligt lyda ... På det ni icke skall få något obehag genom mig, så tager jag duken och skyndar att fullgöra den vigtiga föreskriften.“

“Här ... tag.“

Cambon emottog den allra mjukaste parfymerade silkesduk, hvars doft ovilkorligen erinrade om rosenbiljetten.

“Det hade kanske icke gått så lätt för mig att lyda“, sade Cambon, under det han band för sina ögon, “om ni icke haft den der svarta masken för ert ansigte.“

“Hur då?“

“När jag icke får den lyckan att se ert ansigte, så gör det mig alldeles detsamma, om jag har förbundna ögon eller ej“, svarade Armand med en fransmans vanliga ledighet.

“Hvilken stor artighet!“ betygade också den maskerade, beledsagande sina ord med en ny suck.

Cambon hade gerna velat fatta handen på den som kunde sucka så vackert. Men det är icke rätt förståndigt att trycka handen på domestiken, när man i perspektivet har en möjlig handtryckning af domestikens herskarinna. Cambon var en mycket förståndig menniska.

En liten paus följde nu.

“Jag nämnde nyss att jag icke är nyfiken“, bröt ändtligen Cambon den tråkiga tystnaden, “och jag tänker icke heller gå emot min natur ... Men utan att fela för mycket mot mig sjelf eller gå andras granlagenhet för nära, skulle jag kanske kunna fråga, hur det var möjligt för en obekant att finna reda på min bostad?“

“Ja, ni bor mycket aflägset, min herre.“

“Utan tvifvel.“

“Och hvad som än värre är, ni bor i en ohygglig trakt af staden.“

“Ni menar för de der spökhistoriernas skull?“

“Ja, kan det finnas någon hemskare trakt än der spöken husera?“

“Jag medger att spöken icke äro ett sällskap som ...“

“Och ni ... ni som bor i sjelfva spökhuset och i den der trädgården ... o min Gud! ... Jag darrar ännu, när jag tänker på att jag ...“

“Måste promenera öfver den hemska trädgården“, tillade Cambon, “och sedan gå in i den icke mindre hemska korridoren, för att träda den vackraste af biljetter in i låset på den fulaste af dörrar ... Tro mig, jag ser tydligt hvilken ängslan detta förorsakat er.“

“Man hade sökt er tvänne dagar å rad“, försäkrade den maskerade.

“Jaså, tvänne dagar å rad ... Hur mycket besvär har jag ej redan förorsakat!“

“Men när man aldrig fann er hemma, beslöt man lemna qvar några skrifna rader.“

“De mest förtjusande rader!“ utropade Cambon.

“Jaså, dessa rader hafva då redan gjort er så lycklig?“ frågade den maskerade, icke utan en viss sorgbundenhet i uttrycket, den Cambon ganska lätt märkte, ty när man är beröfvad synen, tilltager hörselns sinne i styrka.

“Det förstås“, svarade han, “att när man får en skrifvelse ifrån en dam ...“

“Som man icke känner?“

“Det är just deruti som det pikanta ligger ... Hvem vet om det skulle vara lika intressant, ifall man kände henne, ty ...“

Armand tystnade tvärt, ty som känseln hos honom var lika högt uppdrifven som hörseln, så kände han ganska tydligt huru en liten hand tryckte hans egen.

Men Cambon aktade sig att besvara handtryckningen. Alltid samma förstånd — alltid en son af norden.

“Man befarade emellertid att någon annan än ni skulle upptäcka biljetten“, tog ånyo den maskerade till ordet, utan att längre qvarhålla sin hand på ett så otacksamt ställe.

“Ingen fara med den saken“, svarade Armand; “och det är följden af att bo tillsammans med spöken ... Ni kan vara säker på att ingen annan hedrar mig med besök än den, som är tvungen dertill.“

“Ni skulle således icke hafva några vänner?“ frågade den maskerade med deltagande.

“Det vore mycket otacksamt af mig att påstå sådant ... men hvad betyder väl vänskapen för de dödlige mot fruktan för de odödlige?“

“Ni har då endast spökrädda vänner?“

“Jag vet åtminstone en, som icke är spökrädd.“

“Och det är?“

“Den, som under min bortovaro hade mod att sticka biljetten i låset.“

“Ah, ni anser då mig för er vän?“ frågade den maskerade med en viss liflighet.

“Det var då verkligen ni?“

“Ja, min herre!“

“Men ni skulle icke vilja säga mig, huru ni bar er åt för att få reda på min aflägsna och dystra bostad?“

“Ingenting är omöjligt för oss fruntimmer.“

I detsamma stannade vagnen.

“Vi äro vid målet eller hur?“ frågade Armand.

“Ja, min herre.“

“Och hvad bör jag nu göra?“

“Stiga ur vagnen, naturligtvis.“

“Och sedan?“

“Låta mig ledsaga er.“

“Och bindeln?“

“Låter ni sitta qvar.“

“Tilldess?“

“Man ber er aftaga den.“

Nu hörde Armand vagnsdörren öppnas utifrån.

“Behagar ni räcka mig er hand?“ frågade den maskerade.

“Aha, ni har redan stigit ur“, svarade Cambon, räckande fram sin hand, som ögonblickligen fattades af en annan.

“Så der ja ... nu är ni på marken.“

“Jag tackar er på det förbindligaste ... Den fördömda bindeln, som nödgar mig att så besvära ett fruntimmer!“

“Bekymra er icke om det, utan var god och följ mig.“

“Jag följer ... icke ett barn en gång skall vara lättare att leda än jag ... Jag trotsar er att finna en karl, som mera blindt följer era befallningar.“

Armand Cambon, ledd af den lilla handen, skred framåt med den försigtighet, som anstår en blind.

“Nu äro vi framför en trappa“, tillkännagaf ledsagerskan.

“Mycket lång?“

“Blott fyra steg ... den leder till en trädgård.“

“Vi äro således nu i trädgården?“ frågade Armand, sedan han tagit de fyra stegen.

“Ja, och låtom oss gå vidare.“

Armand, under det han framskred, hörde en lätt vind leka med trädens qvistar.

“Vi komma här till en liten bro“, meddelade hans följeslagarinna.

“Jaså, en liten bro ... de der små broarna äro för näpna ... Hvart bär denna?“

“Öfver en damm.“

“Och i dammen simma svanor ... det här blir allt mer och mer romantiskt.“

“Ni tycker då mycket om svanor?“

“Om jag tycker om svanor? ... ack, min Gud! jag är alldeles förtjust i svanor ... Men hvart bär det nu?“

“Vi befinna oss vid en annan trappa.“

“Jaså, det är mycket trappor i denna trädgård.“

“Men denna bär nedåt.“

“Bär den nedåt? ... det är följden af att ha trappor som bära uppåt.“

“Stig försigtigt!“

“Denna trädgård tycks ej vara anlagd för blinda att promenera uti.“

“Troligtvis.“

“Det är väl också för första gången som en blind vandrar här?“

“Ni tror det?“ frågade ledsagerskan med en röst, som föreföll Cambon något ironisk.

“Aha! det skulle således icke vara första gången“, anmärkte denne ... “i sanning, min nådiga, ni leder den blinde med en skicklighet, som röjer både öfning och vana.“

“Min herre!“

“Tusen gånger om förlåtelse! ... Men hvar äro vi nu? ... Vid en ny trappa, förmodar jag.“

“Ni förmodar alldeles riktigt ... Men den leder uppåt och är mycket lång.“

“Vi komma således upp i ett hus?“

“Ja, monsieur.“

“Det var präktiga trappsteg, breda och refflade, som i ett palats.“

“Det är också ett palats.“

“Så mycket bättre.“

“Hvarför så mycket bättre?“

“Emedan förnäma damer vanligtvis bo i palatser.“

“Ni längtar då mycket efter förnäma damer?“ frågade ledsagarinnan med samma sorgbundenhet som i vagnen.

“Ja, i fall de hysa samma deltagande för fattigt folk i allmänhet som för mig.“

“Deltagande, säger ni?“

“Ja visst ... är det ej deltagande att hemta en fattig arbetare i vagn och att ...“

“Binda för hans ögon.“

“Det bevisar ett deltagande, som vill vara inkognito, ett deltagande utan anspråk på tacksamhet eller vedergällning.“

“Ha ha!“

“Ni finner det lustigt, tror jag!“

“Tyst, min herre, tyst!“

“Det är då icke nog med att vara blind ... ni begär äfven att jag skall vara stum.“

“Ja ... vi komma till en dörr.“

“Och genom dörren in i ett rum ... det der är ju i sin fullkomliga ordning.“

Armand hörde sin ledsagarinna sätta en nyckel i låset och upplåsa det.

“Följ nu noga efter mig“, bad hon med svag röst.

“Jag följer“, svarade Armand lika sakta och lät sig föras af samma hand, som han under promenaden mer än en gång känt darra i sin, utan att han kunde förklara orsaken.

Armand, som städse känt mycket deltagande för darrande fruntimmer, kunde omöjligt underlåta att gifva sin ledsagerska en trösterik handtryckning, ty han var äfven en son af södern. Hans goda hjerta blef också belönadt, ty han tyckte att den maskerades ansigte glädjestrålade genom masken.

Det dröjde icke länge förrän man ånyo stötte på en dörr.

“Nu äro vi vid målet“, hviskade den maskerade till den blinde.

“Så mycket bättre“, försäkrade denne; “jag är verkligen mätt på att leka blind.“

“När ni väl inkommit i nästa rum“, sade den maskerade, “är ni god och stannar på det ställe, der jag lemnar er.“

“Ni tänker då lemna mig?“

“Ja, min herre“, svarade hon med detta sorgliga uttryck, som redan förut väckt Cambons uppmärksamhet och som så väl öfverensstämde med den lilla handens darrning.

“Och hvad återstår mig sedan?“ frågade Armand.

“Endast att vänta tilldess man ber er aftaga bindeln“, svarade hon.

“Och ni är säker på att man skall bedja mig derom?“

“Visst skall man bedja er aftaga bindeln.“

“Men hvem skall bedja mig?“

“Gif er till tåls ... det får ni nog se ... Kom nu, monsieur!“

Det der “kom nu, monsieur!“ lät verkligen så jämmerligt, att Armand verkligen kände sig underlig till mods.

“Den der damen maskerar icke blott sitt ansigte“, tänkte han, “utan äfven en känsla, som hon ej är mäktig.“

Emellertid fick han icke lång tid på sig att tänka, ty han kände sina begge fötter gunga på en elastisk matta, under det hans sinnen nästan rusades af de paradisiska vällukterna omkring honom.

“Glöm ej att bibehålla bindeln tilldess man befaller er att aftaga den“, tillsade högt hans följeslagarinna, men denna gång med en röst, som genom sitt uttryck af kall likgiltighet stack betydligt af emot den förra tonarten både under åkningen och promenaden.

Armand hörde henne aflägsna sig, han hörde en dörr öppnas och tillslutas. Derefter blef det tyst som i en graf.

Armand stod orörlig på den plats, der han blifvit stäld, stum och med sin bindel för ögonen. Ännu bad honom ingen aftaga den. Hur länge borde han förblifva i denna ställning?

Nionde kapitlet.

Från Nord till Söder.

Det orörliga blinda tillståndet blef emellertid mycket pinsamt för den unge mannen, helst de starka parfymerna och den qväfvande hettan i rummet uppdrefvo blodet till hans hufvud.

Det var derför nära att han vändt sig till ställets okända guddom, för att begära sina ögon åter, då en röst helt nära honom och klar som ett klockljud yttrade följande:

“Ni är en verklig riddare, unge man! ... utan att känna er dam lyder ni blindt hennes befallningar ... Men ni är pröfvad nog, och jag tillåter er att aftaga bindeln.“

Armand var ej sen att hörsamma denna befallning. Men den förvirring, som vällukterna, hettan och bindeln nyss tillskyndat honom, var ett intet emot den berusande öfverraskning, hvilken bemäktigade sig hans hjerna vid den syn, som nu mötte hans stirrande ögon.

Han befann sig midt i skötet af den utsöktaste österländska prakt; men speglar, kronglas, väggens sidentapet och mattans broderier fördunklades af den tafla, han hade framför sig, och så nära ... så lycksaligt eller olycksaligt nära.