Part 14

Också tryckte Armand den tacksammaste kyss på den skönaste hand i verlden. Men han satt på pallen der, icke allenast för att visa sin tacksamhet, utan äfven för att berätta, och, ehuru opåmind, började han ändtligen sin berättelse.

Först redogjorde han för Hvita Björnens försåt i Jardin des Plantes mot den stolta damen i hermelinsmanteln. Sedan gick han de tvänne åren tillbaka. När han kom till uppträdet emellan den förnäma damen, tvätterskan och hunden, fixerade han skarpt sin dam i soffan. Han behöfde icke mycket anstränga sina ögon, ty hon, som han fixerade, hade sitt ansigte nästan invid hans, naturligtvis för att bättre kunna höra hans berättelse. Han syntes emellertid belåten med sin forskning, ty ehuru den sköna i början icke erinrade sig den fatala händelsen, emedan hon uppehållit sig de två åren i Italien, hvarifrån hon nyligen återkommit, röjde hon likväl, när hon väl kommit till full visshet derom, ett sådant deltagande och en sådan ånger öfver hvad som händt, att Armand, som aldrig väntat sig någon välvilja af de förnäma mot de låga, verkligen rördes djupt deraf.

Hvad skulle den sköna icke hafva velat gifva, om allt detta varit ogjordt? Men som det gjorda icke kunde ändras, ville hon åtminstone gifva en summa pengar till en lysande grafvård öfver den stackars Madelone, och en ännu större summa till ett ide åt Hvita Björnen, och gud vete icke allt hvad den nya Magdalena ville gifva!

“Men om han icke nöjer sig med hvad jag nu vill göra för honom?“ frågade hon slutligen.

“Han måste det“, svarade Cambon; “jag skall tala med honom, och min far skall äfven tala med honom.“

“Men om han icke följer era råd ... Ni har ju sjelf, min ädle vän, beskrifvit honom såsom en af de oförsonligaste menniskor på jorden ... Det är ju förfärligt att ständigt veta sig vara i fara för ett sådant vilddjur! ... Men borde man icke angifva saken för polisen?“

“Hvad tror ni väl att polisen kunde uträtta i denna sak?“

“Den kunde ha ett vaksamt öga på den elaka menniskan.“

“Ingen har så lätt för att bedraga polisen som han.“

“Då borde man låta arrestera honom ... ingenting skall bli mig lättare än att få en polis-order utfärdad.“

“Men han har ju ännu icke gjort er något ondt?“ invände Cambon, och denna invändning erinrade något om norden.

“Ni vill då att jag skall vänta tilldess han verkligen gjort det?“ anmärkte hon ganska riktigt.

“Men jag har ju sagt er att jag skall ställa allt till rätta ... Det ligger mycken makt i den der minnesvården på Madelones graf ... det skall blidka honom, det är jag säker om.“

“Men om han icke låter blidka sig? ... Nej, det säkraste är att genast låta fängsla honom.“

“Men betänk då, att han är min fars gamle vän, att han äfven varit min allt sedan barndomen.“

“Då måste jag resa från Paris ... ni vill då, Armand, att jag skall öfvergifva Paris?“

“Ni skulle lemna Paris för det ... Nej, nej! jag skall nog vaka öfver er jag, och så länge jag finns ...“

“Men ni skall icke alltid vara mig så nära ... Ack jo, ni måste det ... Ni, som räddat mig från det ena vilddjuret, skall äfven befria mig från det andra ... Ja, från denna stund ... O min gud!“

Den skönaste bland qvinnor var i detta ögonblick äfven den oroligaste, och hvem kan undra derpå? Det gälde ju hennes lif, ja, än mer, det gälde hennes skönhet, ty det var egentligen den som Hvita Björnen hotade. Kan man då undra på att hon i sin ångest, knytande de runda armarne kring den unge mannens hals, tryckte hans hufvud hårdt intill en barm, af oron uppjagad i de våldsammaste vågor.

“Hädanefter får ni ej lemna mig!“ svärmade hon, läggande sin brinnande kind på Armands förut glödheta hjessa; “och ni kan det icke, ty ni skall älska mig, liksom jag älskar er! ... det är endast vällust, en salighet att veta sig vara älskad af dig!“

Då, och liksom af en händelse, föll den fina spetsmössan från detta sköna, oroliga hufvud, och ett svall af rika lockar flödade ned öfver Armands varma anlete, liksom en natt i södern faller ned öfver dagen i det ögonblick denne njuter som mest af himmelens glöd, rosornas prakt och hafvets oroliga vågor.

Men långt ifrån att fly denna natt, flyr man i stället till den så gerna; ty i vecken af dess hemlighetsfulla mantel möter man orons beherskare, hvilans sötma och drömmarnes brokiga verld; man glömmer att dagen funnits, att dagen kommer; man har nog af tystnaden, stjernorna och drömmen.

På silfverpallen sutto nu hvarken sonen af södern eller sonen af norden. O gudar! skall då pallen, boudoirernas lägsta möbel, alltid vara öfversta steget till gudinnans char! Och skall denna char, som evigt glänser af gudinnans skönhet, aldrig få stråla af gudinnans dygd! Och slutligen, skall det då aldrig finnas någon manlig arm nog mäktig att hejda det mot solen skenande spannet, innan det blir för sent, innan ögat blir stunget af solens stråle och hjernan förbränd af dess eld!

Nej! Josef tillhör gamla testamentets tider. Men en mild guddom, som icke vill att nya testamentet skall sakna sin, nalkas i hög tid den nya madame Potifars dörr och ropar derigenom med en qvinnas stämma:

“Madame! madame!“

Kabinettets sköna herskarinna spritter upp lik en yrvaken och, kastande för andra gängen silkesmanteln kring sammetsskuldran, flyger hon till dörren.

“Madame! Hertigen!“ ropar samma röst.

“Hertigen!“ upprepar damen innanför.

“Ja, han vill på ögonblicket tala med markisinnan.“

“Sade du ej att jag icke tar emot?“

“Jag sade till och med att madame åkt ut.“

“Men?“

“Men han trodde det ej ... hertigen har kommit trädgårdsvägen och sett vagnen, som håller der.“

“Hvem bad honom komma trädgårdsvägen?“

“Hertigen säger sig komma för att få muntligt svar på den der biljetten han skickade markisinnan för två timmar sedan.“

“Ah, det var sannt, den der biljetten ... ja, jag vet.“

“Det skulle vara mycket angeläget.“

“Ja, jag kommer ihåg.“

“Hvad skall jag svara hertigen?“

“Bed hertigen vänta mig i salongen ... Kom sedan tillbaka ... fort!“

Damen med silkesmanteln vände sig derefter från dörren med högra pekfingret på sin mun, synbart försjunken i djupa tankar.

Sonen af södern, som, under det ofvananförda korta samtal fördes, stått bredvid det förgylda bordet och med handen på marmorskifvan, betraktade oroligt sin värdinna.

“Ni har ingenting att frukta, min vän!“ sade hon småleende emot honom.

“Jag är orolig blott för er skull, madame!“ yttrade Armand.

“Enfaldiga barn!“ svarade hon.

I detsamma hördes en knackning på samma dörr.

“Det är jag, madame!“ ljöd utanför samma röst som nyss; “hertigen väntar i salongen.“

Damen närmade sig dörren och vidrörde en rigel, hvarefter dörren öppnades och ett fruntimmer inträdde, i hvilket Cambon igenkände sin ledsagerska.

“Har du haft masken på dig inför hertigen?“ frågade ställets herskarinna.

“Nej, jag tog den på, nu när jag gick in, ty jag trodde att ...“

“Det är onödigt, Denise; vi äro begge förrådda, som du ser“, sade hon skrattande.

Denise demaskerade sig, så att Cambon äfven hade för sina ögon det andra fruntimret i Jardin des Plantes.

“Du säger till att man spänner från hästarne!“

“Monsieur Armand åker då icke?“ frågade Denise med en röst som föreföll Armand något sväfvande.

“Nej, och monsieur Armand går icke heller, ty han superar hos mig.“

“Har madame något vidare att befalla?“ frågade Denise knappast hörbart.

“Nej.“

Denise gjorde en djup nigning och aflägsnade sig mycket blek om kinden.

Derefter närmade sig den förtrollande värdinnan sin gäst, som knappast hörde eller såg.

“Och hvad tror ni dens öde blir, som hvarken går eller åker?“ frågade hon honom.

Armand svarade icke. Han kunde blott le såsom den lycklige ler.

“Kom!“ befalde herskarinnan, hvarefter hon, fattande hans hand, förde honom genom en blinddörr in i ett annat rum, vida grannare och betydelsefullare än det förra, ty det var samma boudoir, som vi uti en föregående tableau vivant visat läsaren, medan vår hjelte var på väg till Bicêtre.

“Jo, min vän“, afgaf den sköna sjelf till svar, “hans öde blir att stanna här, medan jag i salongen afskedar en hertig.“

“Markisinna!“ stammade Armand, förande hennes begge händer till sina läppar.

“Inför verlden är jag markisinnan Eulalie d’Estelle“, svarade hon, “men endast Eulalie för er, för dig ... Ni skall bli lycklig, älskade barn! ... ni skall få se.“

Markisinnan Eulalie d’Estelle kysste guld- och silfverarbetaren Armand Cambon, hvarefter hon försvann genom blinddörren.

Denna kyss gifven i Ludvig XV:s dagar, och markisinnan Eulalie d’Estelle skulle blifvit brännmärkt; samma kyss gifven under skräck-regeringens tid, och guldarbetaren Armand Cambon skulle blifvit guillotinerad. När ytterligheterna möta och nöta hvarandra, tager menskligheten ut sin rätt. Har man icke vunnit annat på den första franska revolutionen, så har man åtminstone vunnit det, att man kan kyssas utan att först behöfva rådfråga stamträden.

Tionde kapitlet.

Tillbaka från Söder till Nord.

Sonen af södern var nu allena. Han sökte draga ett djupt andetag, ty det var längesedan han ordentligt fått andas ut. Han gned sina ögon med fingerspetsarne, ty det var längesedan han kunde se klart framför sig. Men allt förgäfves. Han liknade en drucken, som med skum blick och darrande hand famlar efter det sista glaset, rädd att stupa, innan droppen blifvit tömd.

Allt hvaraf han nu omgafs, var icke heller ämnadt att göra honom nykter. Boudoiren var visserligen icke på långt när så rikt upplyst som kabinettet, ty endast ett ljus af rosenfärgad spermaceti brann i midten af den stora kristallkronan. Men derigenom fick hela rummet ett högst underligt och hemlighetsfullt utseende, ty från takets medelpunkt, hvaruti fästade sig den förgylda bronshand, som uppbar sjelfva kronan, utgingo, liksom radier, de många fina skuggorna af de gyllene band eller trådar af brons, hvilka med sina påträdda facetterade kristallkulor uppburo de horisontela kristallbanden af kronans nedre del. Skuggorna tecknade sig först på taket, hvarefter de, brytande sig i räta vinklar, vid taklisten och borderna, spredo sig ned utför de ljusblå sidenväggarne samt öfver de invid dessa stående möbler tilldess de, ånyo brytande sig nedanför panelen, löpte från alla fyra sidorna öfver golfvets brokiga matta och slutligen förenade sig i en stor tät krans, afbildad på mattan midt under kronans gyllene kupa.

Boudoiren, sålunda af dessa skugg-radier griljerad, liknade en stor, konstigt arbetad fängelsebur, mellan hvars svarta galler framtindrade ett brokigt virrvarr af tyllspetsar och sidendamast, af silfver och guld i alla möjliga brytningar och vidunderliga former.

Allt röjde vällust, men också bojor; allt påminde om paradiset, men också om ormens gift; allt bebådade njutningen, men också döden.

Armand var en ny Ulysses i Kalypsos grotta, med den skilnaden att Armand saknade styrka att lemna sin; ja, icke ens hågen dertill hade ännu vaknat hos honom.

Armand sökte, för att hemta sig, kasta en granskande kännarblick på de guld- och silfverarbeten, hvarunder toalettbordet dignade; men på silfverlocket af hvarje ask, vid guldproppen till hvarje kristallflaska såg han sirenens hvita fina fingrar, som han nyss slutit i sin hand och bränt med sina läppar till underpant af evigt slafveri. Han närmade sig den gyllene estraden, hvarpå sängen hvilade, för att öfvertyga sig om att denna krona bland möbler icke var af underbarare egenskap än alla andra af samma slag; men det första han drog undan den hvita silkesbefransade muslinsgardinen, studsade han, ty han tyckte sig i halfdunklet midt emot möta ett lefvande ansigte, som stirrade emot honom från sängens inre, och när han förvånad blickade upp mot sänghimmeln mötte han samma ansigte, samma stirrande blick.

Öfvertygad likväl att sängens spegelvägg och spegeltak endast återgifvit hans egen bild, dunkelt framstäld genom skuggallret, tryckte han med handen på sidenbädden, hvars svällande yta snart gaf efter för den. Han såg sin hand sjunka; men icke blott handen. Hela hans yttre och inre menniska följde med, hans planer för framtiden, faderns bild och moderns minne, hela hans fosterlandskärlek, hela hans ära, allt sjönk ned i den mjuka silkesgrafven och kunde icke stiga upp igen, ty skuggallret, som betäckte graföppningen, förvandlade sig småningom till verklighet, förvandlade sig till galler af jern, dem samvetsqvalen smidt och ingen ånger förmådde bryta.

Arme Ulysses! du har ingen Minerva, hvars gudahand sväfvar öfver ditt hufvud; ingen Penelope, som der borta på Itakas strand fuktar sin fruktlösa väf med saknadens blodiga tårar. Arme Ulysses! du är evigt fjettrad vid Kalypsos förtrollande ö!

Oförmodadt brytas några af trollburens galler, en dörr öppnas nära sängen och på boudoirens brokiga matta visar sig ett qvinligt väsende.

Är det Kalypso som söker sin Ulysses, för att med den odödligas smekningar döfva den dödliges qval? Är det markisinnan Eulalie d’Estelle, hvilken, sedan hon afskedat en kufvad hertig, kommer att lägga den gyllene bojan kring den frie arbetarens hals?

Nej, det är ej Kalypso, det är ej markisinnan Eulalie d’Estelle.

Det är — o himmel, hvilken prosa! — det är Denise, markisinnans kammarjungfru.

“Monsieur Armand, förlåt!“ sade hon med darrande stämma; “förlåt mig!“

Armand, som kände igen henne mera på den ängsliga rösten, än på ansigtet och kroppsställningen, emedan hon befann sig i samma mystiska belysning som allt annat i boudoiren, kunde omöjligt begripa hvad han hade att förlåta markisinnans kammarjungfru.

“Monsieur Armand!“ återtog hon genast, liksom hon ej väntat något svar, “ni undrar säkert öfver att jag så här inställer mig i markisinnans boudoir?“

Armand, som denna afton sett mycket underligare saker än en kammarjungfrus inträde i sin matmoders boudoir, syntes icke heller det ringaste förundrad.

“Att jag inkommer“, fortfor Denise, “utan att vara kallad af er eller någon annan.“

På mycket hade Armand tänkt, men aldrig hade han tänkt på att inkalla kammarjungfrun hvarken i sin egen eller andras sängkammare.

“Ni älskar då markisinnan!“ sade Denise med halfqväfd röst, tagande hans tystnad för ett tecken till missnöje med hennes inställelse; “ja, ni älskar henne mycket ... mycket!“

Armand spratt våldsamt upp ur sin halfva sömn. De der orden: “älskar markisinnan“ och “älskar henne mycket“ klingade icke rätt harmoniskt i hans öron. Äfven han, i likhet med annat ungt folk, hade haft sin föreställning om kärleken; men som han sjelf var af ett rent och oförderfvadt sinnelag, åtminstone före resan till söder, så hade han också om kärleken fattat det mest rena och sublima begrepp. Den sjudande vulkaniska känsla, hvilken nu bemäktigat sig honom, öfverensstämde föga med detta rena sublima begrepp, ty den förra förhöll sig till det sednare ungefär såsom stormklockans slag, kallande till mord och brand i en upprorisk stad, förhåller sig till den landtliga klockans klämtning en ingående helgdags-afton. Begge äro gjutne af samma slags metall, men anden, som sätter dem i rörelse, blir aldrig densamme. Den ena eggar, berusar och förstör; den andra lugnar, försonar och helgar. Den ena kan angripas af samma eld, den sjelf tändt, och med lossnad tunga störta ned såsom en oformlig klump bland ruiner; den andra, bärande på hvarje ton en bön från jorden till Gud, ljuder klarare ju längre den höjer sin röst och sjunger samma hugsvalande sång ända in i sin yttersta timme — — Armand kände nog att det ej var den gode andens röst som ljöd genom hans själ, men han saknade kraft att för den ondes sluta sitt öra.

“Det skall då äfven hända er hvad som redan händt så många andra!“ fullföljde Denise; “men med er är det synd, ty ni är så god, så oskyldig.“

“Hvad är det som har händt så många andra?“ frågade Armand, i det han tog ett steg närmare den besynnerliga kammarjungfrun.

“Att älskas och förskjutas, omfamnas och föraktas, njuta och dö!“ svarade Denise med spåqvinnans hemska ton; “se der hvad som händt så många andra, och likväl hafva dessa många andra varit både rika och mäktiga, då deremot ni, monsieur Armand, då deremot ni ...“

“Då deremot jag?“ frågade denne, närmande sig ånyo ett steg.

“Då deremot ni, som hvarken är rik eller mäktig, skall, sedan ni bortgifvit och krossadt återfått det enda ni egde, nämligen ert redliga och omisstänksamma hjerta, skall, säger jag, icke hafva någonting annat öfrigt än er djupa sorg och gränslösa förtviflan.“

“Ni tror ni då att markisinnan ...“

“Är olik de flesta qvinnor, ty när dessa bjuda en kärlek, som börjar med jorden och slutas med himmelen, egnar hon en kärlek, som börjar med himmelen och slutas med jorden ... ja, under jorden.“

Den unge mannen kände en kall ilning genom sin själ, ty det var ej utan att spåqvinnans ord egde ett visst slägttycke med den aning, hvilken redan, såsom vi veta, hade intagit honom, innan Denise inträdde i den mystiska kammaren.

Men hvad betyder väl en sorglig aning hos den, som ända till hakan står i ett haf af förtjusning!

“Och ändå är hon så skön!“ utgöt sig derför sonen af södern, “hennes blick så klar, hennes mun så varm, hennes tal så brinnande ...“

“När luften är klar, är också Seinen klar“, svarade Denise, “och man skådar i dess vatten den blanka solen och den blåa himmelen ... Men kasta er i Seinen, och ni skall bli både på sol och himmel bedragen!“

“Men, mademoiselle, hvad kan förmå er att så bedöma er herskarinna, som ...“

“Som öfverhopar mig med tillgifvenhet och förtroende?“ inföll Denise; “ja, jag begriper nog att det måste väcka er förundran.“

“Hvarför har ni ej, med er kännedom om markisinnans karakter, förut varnat de många andra?“ fortfor Armand, ty en söderns son och, såsom vi skulle förmoda, äfven en son af norden tvifla hellre än de tro, när någon illa bedömer den qvinna, som öfverlemnar sig åt dem, isynnerhet om denna qvinna är skön som markisinnan Eulalie d’Estelle.

“Ni frågar hvarför jag ej varnat de många andra?“ sporde Denise.

“Ja, jag frågar det, mademoiselle!“

“Ni frågar ... och hvad vill ni att jag skall svara er! ... o min gud!“

“Ni skall svara hvad som är förenligt med sanningen ... Ni finner att ingenting är så nödvändigt som den, allra helst i en sak af denna ömtåliga beskaffenhet ... Således, hvarför har ni endast varnat mig?“

“Ja, monsieur Armand ... Men jag har ju redan sagt er det.“

“Hvad har ni sagt?“

“Att jag tycker det vara synd om er.“

“Hvarför mera om mig än om någon annan ... Bör man icke tycka det vara lika synd om alla, som bedragas och förrådas?“

“Jo, men ...“

“Men?“

“Men det är derför att jag icke ... Om ni visste hvad er fråga gör mig förlägen, monsieur Armand!“

“Säg ut, mademoiselle! ... ni pröfvar väl mycket mitt tålamod, sedan ni gjort allt för att väcka och reta min nyfikenhet ... Ni måste säga mig allt, så framt icke ...“

“Så framt icke?“

“Så framt jag icke skall anse er för en baktalerska mot er matmor och en lögnerska inför mig!“

Denise studsade förskräckt tillbaka med handen hårdt tryckt mot sitt bröst, ty Armand hade talat med gnistrande ögon och nästan sammanbitna läppar.

“Nåväl“, svarade hon med svag röst och nedfälda ögon, “det är derför att jag mera ömmar för er än för de många andra.“

“Tala tydligare, jag förstår er icke!“

“Derför att jag hyser för er en ... en känsla som jag icke egt för många andra ... icke egt för någon annan ... ja, monsieur Armand“, tillade hon med mera mod, “icke för någon annan i hela verlden!“

Den unge mannen tog ett steg tillbaka. Han erinrade sig nu den maskerades suckar och handtryckningar i vagnen, vidare den maskerades handtryckningar och suckar under promenaden genom trädgården. Han kom äfven i håg samma persons varma tal om tigerhjertat i Jardin des Plantes. Han lade allt detta tillsammans med detta ömsom bleknande och ömsom rodnande ansigte vid hennes inträde i kabinettet samt hennes nu för tillfället nedslagna ögon och stammande tunga, och slöt af alla dessa förenade omständigheter, att markisinnans kammarjungfru helt enkelt blifvit förälskad i guld- och silfverarbetaren Armand Cambon, hvilket numera icke kunde förvåna denne, som, i fall han lik Don Juan i en framtid finge en katalog på alla sina eröfringar, kunde börja den med en markisinna, och dertill en markisinna kanske skönare än både Donna Elvira och Donna Anna.

Men den sjelf oerfarne Armand Cambon hade hört berättas, att den blonda kärleken egde en yngre brunett syster, som hette svartsjukan, och att denna, allt ifrån det ögonblick det fanns mera än _en_ Adam eller _en_ Eva på jorden, oupphörligen anfäktat sin äldre skönare syster, dervid hvarken sparande på osanningar eller skandaler.

Armand insåg att en kammarjungfrus bröst, trots planchetten, icke kunde vara mera stålsatt och betryggadt mot den lilla svartalfen, än alla andra menniskors, hvarför han, som var för artig för att kunna säga kammarjungfrun sitt hjertas mening midt upp i synen, nöjde sig med att under ett visst förnämt leende, värdigt en markisinnas älskare, egna markisinnans kammarjungfru följande temligen hvardagliga komplimang:

“Jag är mycket smickrad af er godhetsfulla uppmärksamhet, men kan icke inse huru jag gjort mig förtjent deraf.“

“Ah! han tror mig icke, han tror mig icke!“ yttrade den förtviflade Denise, som nog visste hvad en dylik förnäm ton betydde.

“Men, bästa mademoiselle Denise“, fortfor markisinnans älskare, “ni vill att jag skall tro så ofantligt mycket, men sjelf vill ni icke bevisa det ringaste.“

“Ni fordrar bevis?“

“Ja, det är väl det minsta jag kan fordra af ert förstånd, för att kunna tro ert hjerta.“

“Och om jag skulle kunna bevisa hvad jag sagt?“

“Så ginge ni verkligen min önskan till mötes“, svarade Cambon med samma förnäma lätthet.

Man antager så hastigt denna förnäma lätthet, när man står som disponent i en boudoir emellan ett toalettbord, dignande af silfver och guld, och en imperialsäng med speglar i väggen och taket.

“Om jag t. ex. sade er att markisinnan är gift?“ frågade Denise, fixerande skarpt sin extra husbonde.

“Gift!“ upprepade Cambon, utan att störta till jorden; “jag trodde hon var enka, jag.“

Detsamma tror något hvar om bättre fruntimmer, som taga mot gäster, utan att föreställa dem för mannen. Vår älskare tycktes icke heller taga särdeles hett vid sig öfver den omständigheten att markisinnan fortfarande var gift. Men en son af södern förvånas, tyvärr, sällan öfver att hans älskarinna är gift, och om han förvånas, så är det öfver en kammarjungfru, som finner ett sådant förhållande så besynnerligt. Vi nödgas bekänna, att en eller halfannan timmes vistande under tropiken icke varit helsosamt för vår hjeltes sedliga grundsatser. Detta gör oss ondt, ty hvem vill icke gerna uti sin hjelte se ett mönster för alla dygder!

“Bor markisinnans man här i huset?“ åtnöjde han sig derför att fråga.

“Nej!“

“Han är då på resor? ... det är märkvärdigt att de, som hafva de vackraste hustrurna, alltid skola vara de största turisterne.“

“Nej, han uppehåller sig för närvarande i Paris.“

“Han är i Paris och bor icke hos sin hustru!“ ... yttrade Cambon med något lugnare samvete; “förhållandet emellan de begge makarne är då icke det allra bästa?“

“Icke det allra bästa?“

“Naturligtvis, efter de lefva skilda från hvarann!“

“Skilda och likväl oskiljaktiga.“

“Hvad behagas?“

“Som jag säger ... De bo icke tillsammans och träffas likväl dagligen ... den person, hvilken markisinnan i detta ögonblick talar med i salongen, är ingen annan än hennes man.“

“Hertigen?“

“Ja, hertigen är markisinnans man.“

“Men hvarför kallar man ej då markisinnan för hertiginna? ... Legitimisterne äro räddare om titlarne än om själen.“

“Emedan ingen vet att de äro gifta, utom presten, som vigt dem, och jag, som först för en timme sedan fick veta det, ehuru ej af dem sjelfva.“

“De äro då hemligt gifta?“

“Ja, och det måste ha skett uti Italien, dit de för två år sedan åtföljdes och der markisinnan vistades två år, men hertigen blott ett.“

“Han reser ifrån sin hustru, och det var mycket illa och straffvärdt af honom ... Hon reser efter honom för att uppfylla sin pligt såsom maka, och deraf slutar jag att felet icke är å hennes sida.“